Komedin som är mitt liv

Jag bara undrar.

2011-07-08T12:34:00.001-07:00

Varför jag vill flytta till Uddevalla. Om jag ens vill det.

Varför vissa måste lida så ofantligt mycket. Och vissa inte alls.

Varför det är så svårt att följa känslan. Och varför den liksom inte riktigt känns.

Varför jag känner mig ensam tillsammans med andra. Som om känslorna skulle lysa igenom.

Varför det känns så svårt. Allting.

Varför det är lättare att vara hård än mjuk. Som om allt vore mitt fel, men jag skyller på alla andra.

Varför är drömmar så söta och livet så salt. Så beroendeframkallande men svåra att hålla hårt i.

Varför ger man inte upp? Kampen är livet, I suppose.
Ibland smakar det mest blod, en påminnelse om att man faktiskt lever. Att man någon gång haft en plats i det stora kretsloppet. En funktion i planetens uppväxt. Vi kunde varit fria, oförstående och känt oss nöjda med livet. Aldrig väntat, alltid levt. Älskat och hatat, passionerat och ärligt. Lidit och njutit helt utan skammen. Följt instinkter och förvånats över varje soluppgång.

Varför romantiserar jag ett liv innan detta. Önskar jag mig så långt bor?

Självklart inte, min högsta önskan här i livet är att lära mig leva i nuet. Följa känslor och ingivelse utan tvivel. Som jag brukade. De är bortdomnade nu, är det vuxenlivet som trampat ner dem till rötterna? Mina överdimensionerade styrmedel. Min magkänsla och tro.

Jag bara önskar att jag fick lite ro. För ingen massage i världen kan lösa upp knutarna i magen..

Som en rak höger.

2011-06-18T15:35:00.000-07:00

Slog det mig nyss. En sådan ofantlig jävla besvikelse. Ibland vill jag bara ge upp en liten stund, falla och falla. Det gick ju så bra allting. Det var ju en frihet, en självständighetens flagga mitt i mitt eget land. En sån jävla bluff!

Jag dansar inte, jag kryper efter alla andras pipor, hittar inte min plats. Lika förvirrad som en blind hund. Allt är så jävla flyktigt, så dyrbart och heligt. Jag klänger hårt fast vid det lilla jag har. Eller snarare det jag har haft. Bygger drömmar av minnen från en tid jag aldrig får igen. Längtar efter sommarlovet i ettan. Tryggheten hos ponnysarna, bokskogar och saft. Skrattanfall, avtrillningar, len och tröstande päls. En stor varm hals att krama och lägga kinden mot. Lyckan att hålla någon i handen, så rent och sunt. Inte alls så smutsigt och sjukt som allting känns nu. Trasigt, som sina första converse, de där man aldrig vill slänga. För evigt skrynkligt som de där fotografierna du inte vet varför du sparar, men inte har hjärta att slänga. Vi var så fina då.

Inatt hände det igen. Paniken. Såhär hemskt har det inte varit sen gymnasiet. Jag har för första gången i mitt liv känt rädslan att tappa det på riktigt. Inte förståndet, men medvetandet. Fuck, detta skulle ju bli bättre?

Hur fan ställer jag om? Jag trodde det var jag som bestämde. Men, jag beter mig ju som något jävla flockdjur och bara anpassar mig.. Ett flockdjur utan flock, vad är det? Jo, jag kan upplysa er om att det är vad man brukar kalla ett Byte. Byten blir jagade, och helt ärligt, kunde inget ord bättre beskrivit känslan jag har.

Önskelista inför födelsedagen:

Rökfri pappa.
Vila.
fast position vid scenen.

Vart vilar man själen, såhär, när man liksom är mitt uppe i att försöka leva?

Platssökande

2011-06-09T15:51:00.000-07:00

Jag vet inte vad jag babblade om i förra inlägget. Jag måste vart så SJUKT förvirrad.

Det känns fan inte alls bra. Det känns som jag hetsar omkring i någon komisk dimma, för roligt har jag ju. Men idag när jag saktade ner, strosade hem. Doftade på blommor, la märkte till färger och hur mycket jag missat när jag spatserat förbi tidigare gånger. Så, nu funderar jag på hur mycket jag missar hela tiden, som jag springer förbi.

Kan man vara romantisk själv? Igår drack jag vin och skar upp lite päron till kvällsmat. Ikväll plockade jag en bukett blommor med mig hem. Fint ska det vara!

Ingenting håller mig kvar i göteborg. Det är sanningen. Mitt nya jobb är helt fantastiskt. Men Liseberg finns kvar om ett år, och så är det förresten stängt under större delen av vintern....

Det pirrade till i magen sådär härligt häromdagen, det känns skönt att det finns där. Men samtidigt lite jobbigt... Lite som ett beroende. Som att känna doften av det där förbjudna, typ donuts eller sockervadd.

Mitt liv känns som ett kluster just nu, av känslor, saker, händelser, scenarior, framtider, möjligheter, problem, ljus och mörker. Ibland får jag några slags återfall, jag hatar allt, skyller på världen och känner mig trängd. är det tecken på stress, eller bara tecken på att en mer sann bild av mig kommer fram, den kanske får det? Den är ju ändå sann, eller? Även om den inte behöver ta över och vara framstående kunde den ju få finnas där..

Jag bara springer snabbare. Inte ok. Imorgon är målet att sakta ner en stund, att ge mig en stunds vila. Jag vill ha skog, jag vill ha dofter, jag vill känna levande värme, jag vill känna mig levande helt utan rädslor.

Detta med offer, eller att offra. När blir det man offrar, just något man offrar? Offrar man exempelvis pengar, genom att ta ledigt en dag och hänga med människor man gillar? Både jag och nej. Om att offra lite skulle betyda större chans att känna lycka? Är det alltid värt det då?

Vad skulle du kunna tänka dig att offra för det du önskar? Pengar för föda, pengar för att få kläder, pengar för att få kärlek? Kärlek får alltid plats, men aldrig utan att man offrar något. OM man inte kan tänka sig att GE bort det istället. Exempelvis ge bort några timmar från jobbet till någon annan, och investera i tid med älsklingar? Eller varför inte dej själv?

Usch, jag har så svårt att släppa in. Rädsla hindrar. Tänkte försöka bli av med den.

Morsning!

Vem styr vad?

2011-05-10T14:03:00.000-07:00

Ibland känner man att man är en del av något större. Som att man blir styrd, om man bara vågar släppa taget en sekund. Idag hände det igen. När det faktist kändes fint och bra att komma hem till Göteborg. Då har universum redan bestämt hur det ska vara, jag slapp ju visserligen ta det beslutet, jag fick slappna av. Men nu är det flervägsval, vart skall jag flytta nu? Hur länge vågar man hoppas att universum löser det åt mig? Jag vet inte. Jag blir lite besviken. Inte på situationen, den skulle ju kommit förr eller senare. Jag är besviken över att mitt hem inte är här. Att jag på sätt och vis kämpat och simmat i en jävla jävla cirkel. Att jag inte lyckats ändra mina konstiga enstöriga beteenden. Inte lyckats bli "en i gänget" eller någons bästa kompis. För det är ju sanning att jag inte är någons första-val. Det är ingen rättighet att vara, och med tanke på mina sociala icke-skills är det inte heller så konstigt. Men det gör ju inte mindre ont att bryta armen bara för att det skulle vart självförvållat. Likadant gör det ändå ont att bli bortprioriterad. Även om jag vet att det är barnsligt och lite dramatiskt tänkt av mig. Så är det ändå så det känns. Och så var det med det. Det får kännas så då. Allt är okej. Det är bara känslor och inte dagens sanning.

Hade ni frågat mig förra veckan, så hade jag sagt att jag kanske flyttar tillbaka till Uddevalla. För det hade jag ju bestämt. Att blir det stökigt igen tar jag första bästa lya där och försöker få lite ro i själen ett tag. Gråter ni offentligt? Nä, inte jag heller. Förutom ibland. När jag tänker på vad jag offrar. Nu i sommar ska jag jobba, vara hundlös eftersom jag inte har någon hundvakt, så mitt lilla liv får bo hos mina föräldrar. Jag kommer bo i en lägenhet jag måste lämna, det ska fixas, komma hit okända och kända människor lite då och då... Otryggheten och stressen det skapar har jag ju vart med om innan. Men jag klarar det bättre nu, jag vill gärna tänka att jag är frisk nu. Även om jag är fast i sjuk-frisktänket, så känner jag mig starkare nu, skön känsla.

Det är bara för en tid. Min tid. Tiden som är nu, som jag spenderar med att fundera, oroa mig, längta bort till en annan tid. Jag känner mig lite som jorden, lever på hopp och drömmar, för att maskera undergången. De som älskar mig når inte fram, jag tar för mycket plats, spretar och söker efter vägar ut.

Ska jag bara låta bli? Låta det bli som det blir?För allt löser sig, visst. En del av mig känner sig fri. Som att den väntat. som att den längtat efter rörelse. Den lilla delen av mig är jag så glad att jag har, det är den som klänger sig fast och ryter till inom en när man inte tror man orkar mer. Det är den som viskar och väcker dig varsamt, när du tror att det är solen. Den sätter stämningen, när ni sitter där på bänken, den gör så du vågar låta honom lägga armen om dig.

Saker är inte fel bara för de känns svåra. Detta är uppenbart helt rätt. Jag är på väg någonstans. Jag är lite rädd och känner mig ganska ensam. Men snart tar rotlösheten, acceptansen och spänningen vid. Jag är en sökare och snart lyser möjligheternas pannlampa som en strålkastare framför mig.

Men, fy fan vad jag bara vill ha ett jävla hem. Om jag nu ens kommer kunna ha ett hem?! Kanske är jag kroniskt hemlös... Tåls att tänkas på.

Vandraren

2011-05-07T01:16:00.000-07:00

Ah, den senaste tiden har jag funderat mycket på varför jag trillar utanför hela tiden. Om det är en inställning, en känsla eller en sak jag gör. För hur mycket jag än funderar kan jag inte komma på hur det händer. Är det för att jag alltid vill vara värst? Alltid mest entusiastisk? Alltid mest drivande?

Eller är det för att jag blir besviken på att ingen driver mig? Att inget längre entusiasmerar mig? Inte är värst? Eller försöker jag vara värst genom att alltid göra liite motstånd? Fan jag är i alla fall så jävla trött på den här utanför-känslan. Som säkert kommer helt från mig själv. Jag VET ju att jag är medräknad, men att mina repeterade kansken, val att göra annat, gör människor trötta och besvikna till slut. När jag inte lever upp till "gruppkraven"... Och vem har bestämt kraven? Är det bara jag som känner dem? Är det bara jag som känner dem som krav, medans andra känner dem som privilegium? Är jag så jävla otacksam då eller? Hur funkar det?!

ÄR jag utanför, eller KÄNNS det bara så? Skapar jag det själv?

Har man levt i 10 år med olika sorters ätstörningar, och måste gallra bland sådant som provocerar ätstörningen i en, känns det jävligt hårt när det kommer till thaiboxning. Som jag älskar. Men som får mig att hata min egen kropp.. När diskussioner om kroppsfett får mig att skämmas och vilja gråta över mitt senast intagna mål mat. Som om jag inte var värd det. Som om jag vore smutsig och grisig.

Jag blir stel som en pinne så fort jag tänker om beröring. Att ta i hand, ge en kram, och inte minst FÅ en. Vad fan känner folk, äckel och spykänslor? Jag känner mest rädsla, för en kort stund får jag panik men försöker spela med. Det finns några få människor jag vågar luta huvudet mot, några få jag vågar vara ledsen med. Några är långt bort nu, och som i väntan har jag dragit mig undan. Men jag jobbar på det! Denna helgen är jag i Uddevalla och tar det extremt lugnt.

Jag påtar i trädgården. Funderar, känner in och försöker ladda batterierna. Jag har fortfarande inte vågat gå tillbaka till thaiboxningen. Nästa vecka skall det ske, nu med lite beröm i kroppen ska det nog gå bra!

I torsdags var jag på Jonas Coltings clinic "den nakna löparen". Inte så mycket nytt på min lowcarb och barfotalöparhimmel. Men fick beröm, motivation, inspiration! Det är värt mer än pengar. Jag kommer definitivt spara ihop och försöka dra på coltings längre kurser i framtiden. Han presenterar allt med sån ärlighet och enkelhet att man undrar varför man inte alltid har sprungit 2 timmar om dagen?!

Var där med min fina vän Gabriella, och hennes man. Det är så fint att få umgås med henne igen. det har jag saknat mer än mycket annat.

Nu, ska jag sätta igång. Rasta hundar, åka och handla växter, dricka kaffe på verandan. Lösa korsord. Det kommer mera! Var så säkra =D

Sommar, sol och...?

2011-04-30T02:20:00.001-07:00

Valborg! Jobb! Glass! Eller?! Idag är första dagen på nya jobbet och jag börjar så smått noja över småsaker som jag inte borde bry mig ett skit om. Saker som löser sig. Imorse var jag och Gand på surdegsbageriet och köpte frukost. En timme senare sköts en kille i huvudet ett stenkast längre bort. För inte så längesen var det rån och fanskap på olivedalsgatan. Jag blir så jävla trött. Jag vill kunna hänga ute när jag vill utan att känna oro. Jag saknar Uddevalla rätt mycket faktist, lugnet, som jag tyckte var så tråkigt innan. Idag är det valborg, dagen då man var så full förr att man inte visste vart man var eller vad man gjorde. Det blir inte så i år. För i år jobbar jag denna kvällen, och jag hoppas att alla fyllon håller sig utanför parken. Jag tänker på skolavslutningen som kändes komma närmare och närmare när man var yngre och gick till skolan om mornarna. Det pirrade i magen när man såg grönskan öka för varje dag. Sommarlovet var inom synhåll. Frihet och ro.

Det blir liksom inga mer skolavslutningar, inga mer sommarlov, det blir tentor och jobb. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag är ju en latmask av naturen. Men jag TROR jag har fått ett utav de mest perfekta jobben för mig just nu ändå. Jag börjar oftast om eftermiddagarna, jobbar inte toklänge eller toksent. Vilket betyder att jag kan både bada, sola, äta glass och jobba utan att missa nånting alls av den svenska sommaren. Visst borde det ha blivit bättre då? Faan, jag saknar ändå sommarlovskänslan. Pirret. Som kärleken, jag är kär i den. Saknar det. Pirret. Grälen. Glädjen!

I sommar får min kärlek vara Liseberg, Hund och sol. För jag har bestämt mig för att göra ett toppenjobb, ha en toppensommar, och mysa med hunden. Ibland tar bara alla vuxensaker över, att jag inte är redo. Jag vill dricka blaskig röd saft och äta bullar, en panik sprider sig. Jag vill få skäll av mamma, och krama pappa som luktar svagt av cigarettrök. Jag vill ha gräsfläckar och vila huvudet i någon annans knä. Tugga på ett grässtrå och gnugga av mig skorna.

Rädslor. fan vad tröttsamma de är. Ett sånt jävla babbel. dravel. Jag vill ha Thor. btw!
Nu ska jag vara ansvarsfull. en stund. Ringa min fina mamma, och gå ut i solen!

Kastar sten i glashus.

2011-04-25T10:54:00.000-07:00

Den lilla terroristen har vaknat, provokatören i mig kastar grus i mina skor när jag minst anar det.
Som kryptiska meddelanden i 3D på bion. Jag ryggar tillbaka, vrider mig och duckar undan. Det känns som en del av mig går och petar på den sovande björnen. Vill ha en reaktion, vill åt andra håll, spretar och smiter undan. Som ett barn som gömmer sig i buskarna och inte vill komma fram.
Jag känner mig ömsom busig och ömsom hopplös. Är det stressen? Är det ångest eller är det en pirrande förväntan? Mmm, förväntan hoppas jag. Tänker fokusera på det, förväntan!

Påsken har varit fin, mysig, lugn, stressig, god, kärleksfull och eftertänksam. Jag har inte mer svar nu än innan. Men jag är utsövd, utvilad, glad, lagom stressad, peppad och lugn. Saker får väl hända, eller inte hända då liksom. Jag har tänkt mycket på att flytta. Tillbaka till Uddevalla, trygghet, närhet till familjen, förstahandskontrakt. Utomlands till ny luft, nya chanser, nya vidder och horisonter. Vad betyder Göteborg för mig? Är det hemma? Är det min kringflackande vardag som får mig att känna mig så rastlös?

Sandra frågade när jag slappnar av, jag vågade inte svara det då, men jag vet faktist det. I en famn. Fast Sandras soffa var fantastisk också, på att vagga mej till sömns. =D

Göteborg betyder gymma med Gabriella, promenera med Helena, babbla med Karin. Just idag alltså. Så om jag koncenterar mig på att gymma, promenera och babbla borde jag vara safe. Då borde jag kunna leva i nuet. Nu-nuet iaf. Skolan ska jag såklart också lägga ner lite tid på. Men inte lika mycket energi. Vitt skilda saker! Kom jag på just nu. Riktigt hur jag menar ska jag tänka ut lite senare. För nu kallar disken på mig, och en kvällspromenad.

Life, is, good!

Just fucking to it!

2011-04-18T13:27:00.001-07:00

Live passionately, give generously, love unconditionally, improve daily and train unceasingly.

Definiera mig. Definiera dig.

2011-04-10T14:04:00.000-07:00

Är det samma som när dom frågar "vem är du?", på en arbetsintervju?
För det svåra ligger ju däri för mig att INTE säga det jag tänker högt. Det skulle liksom förstöra direkt. Jag tror det skulle låta ungefär som så att "jag är en lite småtjock tjej, med stora drömmar, som har lite svårigheter med verkligheten."
Konstigt det där. Vad brukar du tänka när du tänker på dig själv, vad säger du till dig själv när du gör "fel"? Hur ofta ger du dej en klapp på axeln när du gör "rätt"?

Att göra rätt och fel är ju relativt, man har rätt och fel som samhället har bestämt och definierat åt oss. Man får ju i exempelvis enligt lag inte slå ihjäl någon utan påföljd. Sen är det dom där etiska och moraliska rätten och felen. När säger man rakt ut att kompisens frippa inte vart så snygg, när är det rätt eller fel att ge fattiga skamligt låga löner? Jag skriver när, för att det i olika skeden finns olika fattiga, det måste inte alltid vara filippinare på en stenabåt. Det kan vara unga och långtidsarbetslösa som får chansen att arbeta. Sen kan man vara fattig på annat med, som insikt, som visioner, som drömmar och kärlek...

Nästa dimension av rätt och fel, är av en djupare, råare art än etik. Den har med skuld och skam att göra. Den har med den inre kritikern att göra. När du missar det där träningspasset, tar den där chokladbiten, den där cigaretten, inte hejar på grannen, skiter i att ta med soporna ut eftersom du vet att någon annan gör det sen. Vilka regler har du satt upp för dig själv? Hotar du dig själv med skäll och andra repressalier, som för att motivera ett önskat beteende? Tror du jag kan sparka min hund tills han sitter, för att han inte ska våga stå upp när han hör ordet sitt?

När jag gör "fel" enligt mitt inre regelverk, säger jag saker som "Usch, din feta kossa, klart ingen älskar dig som du ser ut, och inte sprang du en enda mil förra veckan. Pinsamt tjejen, riktigt pinsamt."

Andra gånger låter det mera "Men sa du verkligen så? Tror du folk är intresserade av hur jävla känslig du är? Nu kommer dom aldrig mer tillbaka fattar du väl, som alltid, ingen står ut med en sådan som dig."

Jag har insett att JAG definierar mig såhär. Som en fegis, en latmask som bara tigger och ger upp hela tiden. Motsatsord. Dem finns därute, ni säger dem, men jag hör inte riktigt. Det liksom rinner mellan fingrarna på mig. Jag VILL tro allt det där, jag försöker omdefiniera mig själv. Men det är svårt. Och om jag verkar ifrågasättande när ni berättar något, är det inte för att vara tjötig eller verkar förmer. Jag vill bara få er att se det ur ett större perspektiv, kanske ur mitt, kanske ur någon annans. se hur ni mjuknar, slappnar av och liksom, går vidare. Det får mig att tro att jag kommer dit snart jag med.

Jag känner mig väldigt utanför allting. Jag säger ibland "jag veet" av vana, för det är det ni vill höra. Ni vill höra att det ni gjort är ok, att det är uppmärksammat och ok. Jag kan vara dålig på att ge er det ni behöver, för jag känner mig så utanför och tappad. Och ju mer ni vill få mig att uppmärksamma på rätt sätt, ju mer känner jag mig manglad, fel och hopplös.

Så. ja.. Försök se möjligheter i svårigheterna. Berätta gärna vad som känns svårt. Men insistera inte på det dåliga, gör inte motstånd. Saker är som dom är, solen går upp och den går ner. Var snälla mot er själva, mot varandra, och gör det där ni tänkt på hela veckan att ni ska göra nån gång. Ring en vän, skicka ett brev, ge en komplimang. Tänk på att din definition, inte alls är samma som någon annans. Är du ändå i analyseringstagen, vänd på det. Se saker som om ljuset lyste rakt på, rörde sig som solen över alla föremål, och i varje skrymsle gömde det sig en gnistrande sten som bara solen kunde locka fram.

Ikväll sprang jag lite i slottis äntligen. Jag väntade tills det var alldeles mörkt, för jag vågade inte gå ut annars. Nu förstod jag varför så många andra (inte skitmånga då men) också sprang nu, det var så tomt och skönt. Om dagarna blir det näst intill köbildning i backarna.

Det var Brunsch också, med bästaste Gab och Christian. Otroligt härlig dag!

Sovtajm, Godnatt!

Drömmar om det goda kan göra så ont.

2011-04-09T13:03:00.000-07:00

Ibland drömmer jag om saker som händer.
Jag upplever känslor av deja vu och antar att jag är på rätt väg, att det är universums sätt att klappa mig på axeln och ge mig mod att helt och fullt hänge mig åt det där.
Ibland drömmer jag på bussen. Om hur det luktar i mitt stall, om hur jag drar handen över en glansig päls. Hur det känns att få vila kinden mot den varma kroppen. Hur jag lugnas av den där långsamma pulsen. Hur jag aldrig vill skiljas åt. Fan vad jag saknar ponnyn. Fan vad hemskt det kommer bli när vi måste skjuta lilla fina Hazel. Min äldsta, mest trogna vän i livet.Hon är gammal nu, hon haltar nästan alltid litegrann. Men hon ser alltid glad ut på något vis, hon låter mig alltid vila där hos henne. När jag kryper ihop bredvid henne i stallet, och vilar pannan mot hennes skuldra. Den passar så perfekt in där. Hon är så liten att jag kan krama om nästan hela henne nu. Nu när jag är så stor.
Finaste lilla Hazel.
Min dotter ska heta Hazel. Minst i andranamn, men om jag adopterar blir det förnamn. För det är faktist jag som bestämmer här.

Vissa drömmer väcker bara skit till liv. Jag vill inte se mig själv som allt det där negativa jag ser, för jag vet att det bara blir sant om jag tror på det. Men hur omgivningen liksom springer om mig hela tiden, känns bara som bevis på allt det dåliga. Jag har egentligen inga problem med att sitta här själv, det är en vana, och ganska skönt. Även om det visst hade vart fint att ha sällskap ibland, någon på samma våglängd, som inte bländar mig med allt jag inte är...

Alla liksom, överglänser alltid mig, och då känns det inte som jag ens borde försöka. Då ger jag upp, backar bakom linjerna och ger er hela spelrummet. Vem skulle välja mig, när ni är med..

Det blir lätt en tävling jag inte är frivillig deltagare i. När snygghetshets vandrar in i träningshallen, när snabbast tid på 5an förstör min upplevelse av att uträtta något stort och njutningsfullt, när något falskt uppmärksammas där jag står som i öppet mål, helt jävla blottad. Jag önskar att någon såg det någon gång ibland. Så känner jag skuld inför faktumet att jag ens har såna tankar och känslor. Rätt sak på rätt plats. Min plats verkar vara hemmet. I tryggheten och ensamheten. Kanske flyttar jag snart och lämnar allt igen.

Jag gömmer mig inte lika mycket nu, men jag fastnar ändå alltid i hans ögon. Liksom, sugs fast. Så skäms jag varje gång, blir generad, får tourettes light, och pratar för att inte ångesten skall kännas lika påtaglig. Det blir ju aldrig vi, och i vanliga fall tar jag det med en klackspark. Men ibland när jag en hel natt drömt om allt som kunde varit vårt, är det så jävla svårt att skratta bort allting. Som jag alltid annars gör. Förlåt alla vänner som både ser igenom och inte förstår alls. Mitt skratt kan vara en hel sjömansranson kvacksalveri. För att duktigt dölja hur jag går sönder inuti.

Att inte identifiera sig med den där skuggade figuren är så jävla svårt. Jag önskar det var sol varje dag. Jag önskar jag var mer tacksam över vad jag har. Jag önskar att du, faktiskt var här. Men det vet du ingenting om.

Jag är inte deprimerad längre. Jag ser väldigt mycket fram emot många saker. Har massa hopp och framtidstro. Jobba i parken kommer bli awsome. Semester kommer bli fint. Jag klarar mig, har det bra, men saknar kontakt. Kontakt med nuet, kanske med dig, och på sätt och vis med mig. Men den ljusa sidan lyser lite starkare hela tiden, bygger upp sig, återuppstår efter varje översvämning.

Jag är på väg, jag går min egen väg, och snart har jag lärt mig hur jag kan bestämma hur vägkanterna skall se ut. Palmer, cocosnötter och massa kärlek. Så ska det se ut, och där framme skymtar jag den; strandpromenaden. Tjohej!

Att vara en nolla.

2011-03-30T10:40:00.001-07:00

Ja, jag känner mig som en jävla nolla, trots att jag är en vinnare. Vinnare i kriget mot mig själv, i viktkriget då. För jag verkar i alla fall inte gå upp i vikt, vilket känns bra. då är jag på rätt väg här i livet =)

En annan sak som slår mig hela tiden, är hur jag alltid känner mig lite utanför. Som att prata med någon på andra sidan en ruta. Visst är det bra att inte få allt serverat, att inte alltid få medhåll, osv. Men ibland låter jag mig påverkas av människors negativa syn på allt. Jag är likadan själv, jag väljer bara att försöka se saker... inte positivt, men MÖJLIGT. Som när man blandar flera färger för att få till en ny. Nyansen är det svåra, att hamna EXAKT där du vill vara. Den minsta, mest utspädda vätska kan få skalan att skifta helt fel. Och även om minsta lilla grej kan få allt att rämna, har man tusen andra möjligheter där runtomkring. Kanske har ett hav av gamla guldmynt sköljts fram nånstans av någon tsunami. Någon kanske hittar det där smycket sen regnet som regnat hela våren sakta trängt igenom stuprännan, och med varje droppe förflyttat mylla från just den där fläcken intill husgrunden. Kanske såg någon när de satt där på huk, att grunden var skadad, trist.. Men i sprickan bodde en salamander, en ovanlig en. Liksom, förstår ni? Man kan vara medveten om ett problem, en risk, ett hemskt öde, utan att för den sakens skull fokusera på det. Ungefär som döden. Och i all ärlighet, gör inte just medvetenheten att vi strävar framåt? Men inte sitter vi väl och samtalar om döden jämt? Eller? Kanske är precis det vi gör, i all omedvetenhet... Hur smakar vattnet? Hur känns det mot tungan? Är glaset kallt eller varmt, mjukt eller hårt? Hur känns det när du sväljer en klunk av det där vattnet?

Ibland känns det som andra stjäl det som var mitt, och ihop med det min motivation. Jag liksom, tappar det. Vet inte varför, och hur jag ska förklara det. Men nu är alla andra så peppade, på saker som varit "mina", att jag tappar lusten. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara mig. Det känns otroligt jobbigt. Lite som när man själv har gjort en bra sak, och någon annan tar cred för det..
Jag känner mig ensam och utkastad, när jag i själva verket är den som drar mig ur.. tror jag. Kanske har jag blivit dålig på att ta plats? Eller ska jag behöva flytta nu igen? Byta hobby, vara anonym, göra min grej. Ash.. jag vet inte. Men förlåt om jag verkar disträ ibland, men jag har ingen tävlingsinstinkt. Tävlingar tar död på min motivation. Tävlingar kväver min lust. Hur blir det då att ha nära vänner som pysslar med hästar? Det är ju det enda jag litar på.
Det enda jag vet att jag älskar mer än allt annat.
Den drömmen får liksom inte dö.
Det enda som får mig att acceptera alla regler och lagar som livet innebär. Allt från att behöva syre, till att behöva ett personnummer. Jag reglar fast mig själv ibland, som nu, och då ser jag alla staket, och alla som är där utanför. Som inte ser hitåt, skrattar så högt att de inte hör mina skrik.

Tänk om alla reglar, alla staket och murar fungerade stöttande istället. Som en arm om ett par axlar.

Igår hade jag migrän för första gången på 3 år. En sådan hemsk jävla besvikelse. Tack Linnea för att jag fick lämna lite krokodiltårar på din väst.

Äntligen börjar det ta snurr på allt. Jag har svårt att snurra med, det blir så snurrigt och vingligt ibland.

Som på mötet med drivhuset. Kändes lite som en dålig arbetsintervju, som att jag vart helt oförberedd. Bläh.. Men jag har fått hemläxor som skall göras, jag har köpt en fin bok till hela alltet! Där ska det brainstormas, mindmappas och till slut organiseras!
Det är sannerligen mycket mer än man kan tro, alltså, ÄNNU MER, att tänka på. Och jag blir sjukt peppad! Förutom på hela "varför ska kunderna köpa dina tjänster", den kan jag liksom inte svara alls bra på. Tur det finns forskning, Helena, och massa annat folk som kan hjälpa till med det. Men jag får väl erkänna att administration, ja, det är faktiskt väldigt mycket min grej. Det börjar snart på riktigt nu, jag ska bli entreprenör, jag och Helena ska hjälpa massa fina kids, och sova med sjukt goda samveten. Och hö i håret =D

Hoppas på en händelserik vår och sommar nu. Men först lite fighting, kurser, påskmiddag (gav mamma två påskiga dukar och ett paket servetter, plus två tulpanbuketter = PÅSK-KITTET!!)

Har jag lite tur, blir det även lite ridning.

Erkänner mig besegrad av diverse. Har en ofantlig vandringslust. Varför kan jag inte bara slå rot? Ni betyder verkligen allt, men ändå vet jag att jag skulle kunna lämna er för en annan stad, ett annat land, ett annat liv, redan inatt.

Fast, det ska jag nog inte. För nu ska jag bada badkar, göra läxan, och sen mysa med mina föräldrar.

Tänker på er, håller av er, men håller mig på avstånd, någon dag till. KRAM!

Det är mycket nu.

2011-03-07T12:21:00.001-08:00

På både gott och ont rusar tider och livet iväg. Ibland är det kaos och förtvivlan, ibland är det rinnande vatten i en vårbäck. Ni vet med vitsippor, tussilago och tunn, in i det sista-kämpande mini isflak.

Att pendla mellan de två världarna känns som när man tappar balansen på spårvagnen och åker in i väggen med en smäll, ett uppvaknande på ena sidan, och ett misslyckande på den andra.

Vi har pratat om att jag kan vara lite lätt bipolär. Jag tror bara att jag överbelastar mina olika sidor av vågskålen hela tiden. Måste maxas, måste prestera, måste passa på!

Jag läser ofantligt mycket mer böcker nu, jag har en inneboende inspiration som nästan får mig att snurra på stället. Jag jobbar med mig själv, inte emot mig själv. Jag märker vilka delar som släpar efter, att jag så gärna vill ha dem tillbaka. Jag har bestämt att jag ska ta dem tillbaka. Jag ska lyfta upp dem, ta han dom dem som blommor, utöka min egna personliga flora med delar jag låtit vissna. De ska komma till liv, och jag känner hur det gror. Det gör nästan lite ont, men på ett sätt som gör att jag känner mig mer levande.

Jag tänker mycket, på vad som varit, och på vad som ska bli. Vill inte gå händelserna i förväg, men gillar ju att planera?! Vill låta livet flyta fram, eller att jag ska flyta uppe på livet, och kliva i land på stränder längst vägen. Svårt att låta sig föras med, när man ändå måste styra liiiite. Eller? Det kanske räcker att tro, önska och hoppas tillräckligt hårt?

Alltså, det har hänt mycket fina saker. Jag har haft mina kursare här, vart på skandinavium och tittat på hästar, gått på föreläsningar. Skolan tragglar jag vidare med, det går framåt. Praktikplatser och ställen att göra studiebesök uppenbarar sig hela tiden. Antagligen tänker jag göra en blogg idag, som ska handla om det. Där ska jag samla allt djurrelaterat. Allt om verksamheten, osv.

Jag var och drog ut en tand i torsdags, som jag bävat!! Men med lite lugnande i kroppen gick det finemang. Jag är så jävla glad att jag stod upp för mig själv, ringde till tandis dagen innan, 2 min innan de stängde, och bad om lugnande. Två dagar tidigare hade jag även övat på mina kärring-skills och frågat pizzabagarn om han verkligen tvättade händerna efter att han tog betalt av en kund. Och tipsade om att plasthandskar är fräsht. Det kändes bra, det är fan min rättighet som kund att känna mig trygg med maten jag stoppar i min kropp. Och finns det dessutom inte regler och ev lagar om att använda handskar vid livsmedelshantering?

Tror jag har kommit på ett bra sätt att "viktiggöra" mig själv, utan att göra mig för mer än någon annan. Jag och H brukar prata om det. Att man får inte distansera sig från andra genom att sätta sig själv på en pedistal, men man får absolut inte trycka ner sig själv. Men att påolika sätt stå upp för sig själv och andra, fungerar i alla fall för mig. Att visa för mig själv, att jag är viktig och värd besväret, precis som alla andra.

Som nu, när kaffet har fått den där perfekta temperaturen.

Jag har så mycket jag vill skriva. Att jag inte håller mig borta för att jag inte saknar er jämt, det är för att jag inte alltid pallar med. Jag kan inte se skogen för alla träd, så att säga.

Men jag tänker på er mycket, gläds och planerar sätt att ge lite tillbaka.

KRAM!

Att förlåta, ge upp och gå vidare.

2011-02-22T22:39:00.000-08:00

Inatt fick jag mig en tankeställare.
Vad är det jag så desperat håller kvar i? Varför vill jag så gärna ha kvar mina "dåliga" tankar, varför tror jag att så fort folk förstår hur mycket konstiga grejer jag har för mig, svarta tankar och besvikelse som bor i mig, att dom ska vilja lämna mig?
Varför har jag utvecklat en helt orimlig rädsla för män, beröring och tro på mig själv?

Inatt försökte jag bena ut vilka delar av mina upplevelser jag behöver släppa taget om, för att kunna gå vidare. Kan det vara så enkelt att jag varit lite arg innerst inne på mamma som blev sjuk, och inte såg att jag mådde dåligt? Att hon inte orkade få iväg mig till skolan. Jag visst eju det, det var så otroligt många motstridiga känslor då. Att se den där bergfasta fasaden av mitt liv, krackelera och visa ett flytande inre. Jag har nog varit rädd sen dess. Att jag ska hamna där med, och tvingat mig själv att klara allt, att vara stark och absolut inte krackelera. And the joke is on me, inte sant?

Under den perioden och ganska lång tid efter ville mamma inte ta i mig, jag fick inte en kram, och i försvar mot det lät jag varken mamma eller pappa ta i mig. Jag distansierade mig så totalt. Jag tror att jag försöker gottgöra det där nu. Både mina skuldkänslor för att jag varit arg på mamma i en tid när hon lika gärna kunde försvunnit ur mitt liv för gott. Det har varit skitsvårt att inte vara arg, för att hon inte tog and om sig(hon var ju vuxen...), att jag fick massa extra ansvar (som jag ju såklart tog på mig själv, inte alls mammas fel).. Jag känner en skuld över att jag skämdes över henne, fast jag innerst inne visste att hon hade ont i själen, och att allt jag ville göra var att ge henne en kram, hålla hennes hand och tala om att jag älskade henne ändå. När jag blivit äldre, tröstat mig med mat istället för sprit och skärsår, har jag skyllt på hennes "evinnerliga bantande" på min fixering vid mat. Men jag har börjat tömma huvudet varje gång tankarna börjar snurra.

Förlåt mamma att jag har varit så arg, dömande och hård. Jag förlåter alla de där åren jag vet att du har dåligt samvete över. Jag är tacksam för att vi gick igenom något svårt, som sammansvetsade oss. Det hade nog inte hänt annars, för jag var inte riktigt här.

I flera år kunde jag inte säga det där till henne, att jag älskade henne. Tacka universum för att jag kan göra det nu. Mamma, om du någonsin läser detta. Så är du bäst, och jag älskar dig av allt som är mig. Men nuförtiden tror jag du vet det. =)

Jag minns att jag nog i samma veva slutade vara nära min pappa. Istället för att tycka att han var en stark och fantastisk man, tyckte jag att han var svag som inte fann sig i varje situation, som inte fick kontroll på allt. Jag visste att han gjorde så gott han kunde, att den här världen var helt främmande för honom. Inuti lilla mig stormade det liksom redan, av skuld och press från skola och stall, puberteten och dess tvetydiga spelregler. Så mina problem fick liksom inte plats, pappa skulle aldrig klara av att höra min klagan. Han hade nog med sitt. För mamma var hans. Det var en dag hemma i köket, när fördämningarna brast en gång, och jag krypande och skrikande tagit skydd under köksbordet. Då sa jag allt, att jag faktist också var ledsen, att jag faktist också mådde dåligt, men att jag mådde dåligt över att jag mådde dåligt. För jag var bara en belastning för den här stackars familjen. Då sa dom ingenting. Jag skrek ut min gråt och i en stilla sekund kändes det som att världen nog skulle rasa ihop. Tills pappas arm hittade mig. Han är kanske inte så bra på att trösta verbalt, men den där armen, en tunn lukt av inrökt flanell, mitt hår som fastnar i hans skägg. Där i hans famn är det tryggt, och jag önskar att jag oftare sökte tröst där. Inte bara en snabb kram och adjö. Det finns ingen soffa i huset längre, det finns bara stolar. Jag önskar vi hade en tv-soffa igen. För jag är trött på att leva mitt liv som en stol. En soffa är mysigare och trillar inte lika lätt. Fler får plats och man vill stanna längre.

Förlåt pappa, för att jag inte delat mer med dig. Jag önskar jag kunde delat fler med dig, för du är den mest fantastiska mannen och pappan jag känner. Jag älskar dig av hela mitt insnärjda hjärta.

Min syster kom enligt mig, lättast undan. Hon flyttade hemifrån precis när jag börjat känna att hon släppte in mig, att vi delade något. Vi har aldrig precis lekt mycket ihop som syskon, för jag har alltid känt mig som en storasyster, som spelat en lillasyster. När syster vart mobbad, lät jag henne köra med mig, för jag visste att hon kunde inte köra med någon annan. Och dessutom var jag ju bara en plutt, så ingen skulle ju lyssna på mig ändå. Så många år jag längtade efter att människor skulle värdesätta mig som en person, och inte ett barn. Jag minns mina sluga tankar så väl, hur jag kunde komma undan sålänge jag spelade "barnet". Men frustrationen var helt klar. Så när Lina flyttade, frågade jag henne rakt ut. "Så, du lämnar mig nu?".. Men hon slapp egentligen inte undan, hon blev ju själv med sina tankar. Hamnade på efterkälken när vi andra började läka ihop och göra oss till en ny familj. En mer öppen familj där man inte , som tidigare, hade som kotym att dölja allt som kunde uppfattas dåligt, sjukt eller annorlunda.

Så förlåt käraste syster för att jag la skuld på dig. Förlåt för att jag inte sa något till mamma om dina hemska erfarenheter av människor i skolan. Du ska veta att jag har förlåtit dig, för längesen faktist. Förlåt för att jag inte uppmärksammar dina framsteg ordentligt.

Det här svarta i mig, som lagt mig som en tomat i en blender när saker känts svårt. Det har fått mig att känna att ingen kan tycka om mig om de vet allt det där, så som min familj tog distans från mig när jag började visa den sidan. Men jag vet nu att det var jag som lät den sidan ta över, som försköt dem. Inte tvärt om. Jag vet nu att allt dom egentligen ville var att kunna ge mig tröst, men de fick inte komma in. Jag kan se det nu. När jag ser på mig själv med en vuxens ögon.

Jag duger visst, med allt mitt svarta. Det svarta har jag att tacka för att jag blivit en mångfacetterad person. Att jag har ett djup, ett hjärta med plats för så många och förmågan att förlåta. Att försöka lämna saker som jag alltid kunnat falla tillbaka på, skylla på och få tröst i. Att livet vore så enkelt som så att allt är mitt fel. Att det bara är för att jag är fel. Att jag helt enkelt inte varit värd något annat. Så enkelt är ingenting. Det är som att säga att alla andra är fel.

Men alla är okej, alla har lite svart, alla kommer bryta ihop och ha samvetskval. Jag är inte skyldig till några brott. Jag försöker hjälpa så gott jag kan, och vara en så bra person jag bara kan. Jag är inte 14 längre. Jag är snart 26, en vuxen kvinna med alla möjligheter i världen. Dags att omfamna förändringarna. Att packa ner det gamla och ta väl hand om det på någon vind någonstans.

Livet händer nu, inte sen eller förrut. Framtiden finns inte försen då, NU!

Och om jag kastar av mig alla gamla lager hud, och tittar på vad som är jag just nu. Måste jag nog erkänna att jag faktist är rätt stolt över vad jag har blivit. Hur jag har utnyttjat livet hittills, och använt det för att utvecklas. Jag borde ju falla i samma kategori som mina vänner, nämligen The big pool of freckin AWSOMENESS!?

Jag är som ni<3 Tack!

Nu ska jag fixa ordning och reda i hemmet. Innan jag ska fika med Helena. Promenad och simning blev lite sederat, men det gör inget. Jag fick ju iaf skrotat någon gammal bil och sådär. Om några timmar kommer Norrland och Skåne! Vi ska busa och plugga, gå på mässa och fåna oss på seminarium. Åka tåg och prata om hästar, killar och äckliga saker.

Bara att titta runt sig, allt är precis som det ska vara. Allt är perfekt. Igår såg jag en kille och en tjej, de hade köpt ett paket kaffe och ett paket mjölk. Det var så fint.

Flera jag känner har hittat kärlek, och jag e så sjukt glad över det!

Och så tänker jag på Anton, och på jordbävningen i Nya zeeland. Hoppas inte något händer i Australien, för jag har bett honom speciellt att inte fastna med någon hand någonstans därute i buschen.

Hejsvejs!

Från noll till hundra....

2011-02-21T05:20:00.000-08:00

Och rakt ner i havet.
Jag har äntligen börjat läsa, jag har tänkt mycket på det jag läser om. Skallen har vart full av hoppfullhet och framåtanda.
Men jag är fortfarande väldigt bräcklig. Jag har liksom kvar en fast bild av hur jag blir av med allt det där svarta. Eller vem behöver egentligen omskrivningar i den här bloggen?
Jag bad psykologen hjälpa mig bli av med all ångest och allt annat dåligt. Mina tvångstankar, mina fixeringar vid kroppsvikt, och all oro som cirkulerar runt allt det där. Min dåliga självkänsla. Ja, den är skitdålig just nu. För jag tror jag gjorde en nybörjares största misstag.

Jag trodde jag var frisk. Jag levde i en slags eufori av falsk lycka. Lycka över att inte känna mig tung som bly, ful som stryk, osynlig med alldeles för mycket samtidigt.

Jag har starkt motstridiga känslor. Jag har sällan en OK dag. Jag har en toppendag, eller en skitdag. Detta har förstärkts det senaste. I helgen fick jag ett brutalt anfall av magkatarren. Inte konstigt att jag var trött och kände mig omotiverad hela förra veckan...

Jag har haft mitt sista besök hos psykologen, eller Lotten. Hon höjde ett varningens finger över min aktivitetsnivå det senaste. Att jag inte återhämtade mig. Att jag la mer kraft på det som andra förväntade sig, att jag inte orkade med att ta itu med mitt eget. Så istället för att få saker gjorda, har jag oroat mig, blivit ledsen, gett upp, mått dåligt, grinat och blivit förbannad. Men jag säger ingenting till någon.

Fattade det inte själv försen jag satt där hos läkaren i fredags och svarade på frågor. Att jag håller på att göra samma sak igen, bränna ut mig. Den insikten kom som ett slag i magen. Att jag kanske aldrig blir helt återhämtad. Att jag förstörde mig för alltid då förra året. Att jag inte får tro att jag kan bli frisk från mig själv.

Måste jag döda den delen? Eller hela min person, som jag trott varit en arbetsmyra, som kan hålla en miljon bollar i luften samtidigt? Ska det vara så jävla svårt att få balans på den här skiten?

Jag bröt ihop hemma i hallen, men jag gömde mig för mamma och ropade "vi hörs" lite snabbt innan jag smet ut genom dörren. Sedan grät jag hela vägen till tåget. Jag sitter här med gråten i halsen än. Det gör nästan ont att hålla emot. Allt jag vill är att få bryta ihop, vara liten en stund, ta emot en kram eller två.

Mina problem är så jävla små, de är fjuttiga jävla fjun som guppar omkring på ett oändligt stort hav. Därute virvlar och rasar andras tromber och skeppsvrak som i en tragikens tango. Mitt fjun är inte ens en fjäder...

Men vilket är ok att må dåligt över? När gör jag mej viktig och spelar martyr? Vem fan är jag som egentligen bara vill gå ut på stan med ett plakat och demonstrera efter lite mänsklig värme? Jag som har det så bra. Är otacksam. Oaktsam. Girig.

Hur ska jag orka driva ett företag, om jag inte ens orkar driva mig själv ut på en promenad?
Till och med blommor driver igenom asfalt. Med huvudet först dessutom. Med all rätt står de där med sin stolthet och är beviset för att martyrskap inte ger något annat än skam och annat negativt tjaffs.

Det är det här med här och nu. Jag vet inte vad jag väntar på.

Det enda jag vet är att dagdrömmarna snart känns verkligare än allt annat. Jag måste komma tillbaka, och ikväll hoppas jag få rensa ut, lägga om kursen och vara tacksam för varje dag det inte stormar.

Efter regn kommer solsken, och ikväll tänker jag välkomna regnet.

127 timmar och den fula sanningen.

2011-02-17T22:22:00.000-08:00

Finaste filmen jag sett på länge. Jag tog med mig Anton, och jag tror båda kände sig konstigt pirriga efter filmen. Han för att han om lika många timmar ser sig om någonstans i Australien och undrar vad han skall göra just den dagen. En frihet som jag så väl kan känna in. Det känns nästan som om kroppen vibrerar och blir alldeles lätt. Snart lyfter du Anton, och jag unnar dig allt, och delar din glädje över resan. Även om det blir lite kallare i Sverige när du är down under.

Har jag lärt mig något? Ja, att de saker man oroar sig för, egentligen inte spelar någon roll. Att jag visst är älskad, hur mycket jag själv än skäller. Det svåra är ju att älska sig själv, att acceptera, att släppa taget. I mitt försök att göra mig själv mer ödmjuk, känns det som om jag kanske har glömt bort att faktist värdesätta det som fortfarande är jag. Jag verkar helt ha glömt bort att jag är en rolig, varm och härlig person. Som charmar de flesta jag träffar, får kompisar utan att veta om det, och inspirerar andra.

Är det vanor och trygga känslor som gör att man väljer att fokusera på det dåliga? Jag är så van att hata mig själv på så många sätt, att det är den enkla vägen i mitt liv? Att lägga all min ångest på mig själv, att allt är mitt fel. Allt är dåligt bara för att jag e tjock, har fula tänder och biter på naglarna? Alla tjejer hamnar före mig i kön till de fina killarna, eftersom de är östrogenmonster av rang. Piffiga och sminkade. Lyser mitt självhat igenom när jag helt enkelt inte bryr mig så jävla mycket, eller min illusion om att jag inte gör det?
Jag önskar bara att det blev lite varmare så jag kunde stå ut i att gå i jeans, jeansleggings, kjolar och skinnjacka. Slippa se ut som en jävla påbylsad pingvin så fort jag går ut? Det skulle definitivt hjälpa lite mot känslan av att vara fulast i Sverige.

Det är hela sanningen. Sanningen är så jävla ful. Jag önskar jag var starkare, men jag e faktist så jävla känslig och svag att ungeför 16 timmar om dygnet går ut på att tänka på hur jag ska kunna dölja fettet och sminka bort lite av fulheten. Utan att för den skull bli obekväm, jag vet ju hur jag ser ut, så vad som helst kan jag ju liksom inte göra. DET skulle vara fult.

Eller Furt.

Ett evigt vägande för och emot, "då syns ju armarna, men magen syns mindre, fan" osv. Ska det vara så jävla svårt att bara vara tacksam? Jag blir på riktigt helt trött på mig själv när jag läser detta också. Hur står det till? Hur är det? Varje gång tänker jag "jorå, rätt tjock, men annars bra".

Jag ska försöka sluta med det. Det är så jävla oproduktivt. Men nu vet ni.

Men jag läser en bok, en stärkande bok, som jag hoppas ska få mig att på riktigt skifta fokus. På det som är det viktiga, egentligen. För jag vet ju det, de bra dagarna är jag både fin och lite smalare. Hur tight brallorna än sitter!

Idag ska jag till sjukan, skriva i något grejs, sen till träningen. Efteråt ska jag åka till stenungsund och mata Alex katter, för att dra vidare mot Uddis för jobb och kattvaktning i helgen. Förhoppningsvis följer pappa med till huset på lördag och myser med mig framför brasan. Planerar resor, och äter scones ihopa med mig.

HALLÅÅ!! Jag fick ett nytt jobb också, som parkvärd på Liseberg. Jag ska gå runt dressat, med komradio och få röra mig hela dagarna. Inga mer hemska långa ångestdagar i landet frukostbuffé för mig denna sommaren. Idag kom det in pengar på mitt konto. Dags att skriva upp och fixa ledighet till alla roliga lopp man vill springa!

HEJA MIG, Götets mest motstridiga tjej!

Hål, gropar och kryp.

2011-02-15T08:48:00.000-08:00

När jag sitter här ryser jag och får gåshud. det kunde lika gärna droppat kalla droppar från taket. Luktat unket och giftigt. Känt kall, våt smuts mellan fingrarna. Tappat håret, tappat rösten, tappat förståndet.

I min trygga vrå är det trots allt ganska kallt. Men här kan jag få dölja allt hemskt. Förlåt alla som jag undviker. Jag saknar er, men klarar inte riktigt upp att bli sedd med er. Jag vet att det bara är en grop i den här vägen. Det kommer vara bättre imorgon. Jag har stressad alla mina system. Tankarna går på högvarv. De dåliga tankarna skalar av mig försvaret lager efter lager.

Jag drömmer om alla sätt jag skulle kunna fly. Romantiserar det destruktiva, och intalar mig att det kanske är enda vägen. Att om jag hatar mer än alla andra, så spelar det ingen roll vad någon tycker eller säger. Ingenting går sönder ändå. Det måste vara fel på mig, ett vattenstänk skulle perforera mig just nu.

Jag längtar tills jag får krypa ner under täcket igen. Idag klarade jag ingenting. Jag vill bara få göra om. Vara någon annan, och vara någon annanstans... Det funkar ju inte att var asvart, och det funkar inte att vara vit. Det är som han säger, "when i hate, i know i can feel...."

Hela den här jävla dagen har handlat om allt jag är dålig på, allt jag inte vågar, allt jag borde ha gjort och allt jag borde göra. Jag undrar hela tiden vad det ska bli av mig och jag vill ibland bara slippa. Jag blir ju så jävla besviken hela tiden.. När jag ser på mig själv blir jag ledsen, när jag ser på er blir jag ledsen. Ni gör allt så bra. Jag står alltid lite avsides och är konstig. Tittar på, funderar och ger upp.

Och där står han och håller henne om axlarna. En varm hand, som den första solen på våren. Den väcker gräset, blommorna och allt som knappt orkat leva under vintern. Jag minns knappt hur det kändes. Men jag drömmer om det. Att bara få vara, som ett batteri när man håller hand. Som något varmt och lugnt. Som en plats där man kan sluta tänka, bara känna det där varma. Koncentrera sig på där två bitar hud kopplar samman två liv.

Jag gör fel. För man får inte tro att kärlek helar, det är naivt och barnsligt. Det är moget och riktigt att vara själv. Då tar man hand om sig. Men om allt jag ville ha var en arm som gav tröst? En förlåtande hand på en orolig kropp. En lugnande panna mot en överansträngd en. Att inte behöva berätta. Att bara bli fångad en liten stund. Tappa kontrollen för en stund. Som en mental flotte, lagom långt ut från stranden. Därinne sitter ni, och min handduk passar min plats, när jag tröttnat på att plaska med fötterna i vattenbrynet ska jag komma tillbaka.

Något gick sönder, när jag förstod att den närmsta drömmen skulle bli störd. Att jag verkligen inte hade någon chans. Som vanligt då. Men jag måste bjuda på det, för jag är inte attraktiv på det sättet. Jag får titta på, spela med, låtsasglad. Woho.

Klart jag är besviken. Snart kan jag få sova. och börja om imorgon. FAN!

Hästar, hästar och thaiboxning.

2011-01-29T01:11:00.000-08:00

Äntligen lite lugn och ro idag. För 1,5 vecka sen ringde dem från jobbet och behövde mig i Uddevalla. Så jag fick snällt göra det jag hade tänkt göra på två dagar, på en dag, träna, och hetsa iväg till Uddevalla. Kan ju verka långt att åka för att jobba, men det är mysigt, fint och balsam för själen.

Det är ganska mycket lugn och ro i den nu med. Älska det!

Efter veckan och helgens jobb var det dags att spendera tre dagar i skolan. Jag, Norrland och Skåne arbetade in fasta rutiner för våra stereotypa beteenden. Sitta hela dagar sådär, ända till kvällen, är inte våran melodi. Det är ett jävla ätande och fikande också på den där skolan. Dock fungerar det bra eftersom man fortsätter diskutera och vädra idéer även på rasterna.

Så nu vet jag att bokföringen bara blir knasigare, att jag måste spendera hela nästkommande helg med att mäta och rita upp stallet. Men jag är peppad! Hippologen har blivit 3årig med lite annat upplägg på antagningen, kanske kan den drömmen bli sann?

Tillbaka till Fighter centre, och två riktigt hårda och svinroliga pass. Det går framåt. Jag känner mig redan på samma nivå nu som jag gjorde i november/december förra året. Det kan ju bara bli bättre!

Hästar och thaiboxning har mer gemensamt än man kan tro har jag kommit på. Ibland är ju främre benet, båda benen, beroende på hur man står. Precis som yttre sidan på hästen alltid är den sidan man ställer den ifrån. Man använder lindor, och det är lika svårt i båda disciplinerna att få det snyggt. =P

Jag har kommit till flera nya insikter. Flera nya medaljer. Det verkar som att vissa ser dem. Jag blir så himla glad då. Tack tack tack!

Igår var Karin här, det var så jävla trevligt! Idag kommer Sandra hit och jag blir glad som en sol när jag tänker på det. Imorgon ska vi äta brunch med finaste Gab och Em. Längtar lite gör jag, ganska mycket faktiskt.

Pengar är ett orosmoment. Csn är inte så snabba.

Men vad gör det om hundra år?

Så länge jag vet att jag inte är kall eller hård. Maria VanillaFudge Jansson. Thats me!

Hejsvejs!

Man får vad man ger.

2011-01-17T23:15:00.000-08:00

Gårdagens goda gärning, att stanna en tjej på vagnen som tappade sina vantar.

Jag vill inte säga att jag ger och ger utan att få något tillbaka. För det är inte sant. Även om det känns så ibland. Inte att jag förväntar mig en betalning av dem jag ger lite till, utan mer av livet. Av universum liksom. En liten present för väl utfört arbete? Antar att det blir en ganska evig väntan hehe..

Nä jag har det faktiskt bra, börjar få till rutiner även om löpningen hamnar lite på efterkälken än så länge. Hoppas kunna integrera den i hundpromenaderna så fort det blir tåsko-väder.

Det är ju i alla fall lite vanskligt det här med att ge, för ibland blir man lite trött och då är det svårare att se allt man får. Att man stärks och blir glad åt sina vänners vägnar. Glädje och lycka är för mig ganska enkel, jag nöjer mig med att bli uppmärksammad. Sedd. En blick, ett leende. Det kan göra hela min dag. Då vet jag att jag finns. Att min paranoia som känns så jävla riktig, är helt overklig.

Att släppa in nya människor på livet är svårt tycker jag.. Visar inte de mig alla sina färger snabbt, är det som jag tappar förtroendet. Jag vill inte veta din favoritfärg, jag vill veta vad som får dig att tänka. Vilka erfarenheter i ditt liv som format dig till den komplexa person du är. Jag vill vandra en stund i din skog, känna dofterna där och kanske upptäcka något nytt.

Det skrämmer mig lite när människor inte verkar ha ett djup, eller inte öppnar sig. För jag är öppen, alltid. Det är lätt att såra mig, och det tror jag vissa missar. Jag är inte svår, om inte du är det. Obehagligt är det med de där musselmänniskorna, eller de som verkar leva helt på ytan. Enkelt verkar det, ibland känner jag avund. Men det finns inget bättre än att för en stund få ligga och guppa i någon annans sjö, på en arm, i ett gräs. Jag drömde om det härom natten.

Besvikelsen!

Som att jag missat en färja. Lukterna dröjde sig kvar hela förmiddagen, jag vägrade dra upp persiennerna. Solen värmde mitt skinn i flera timmer efteråt. Jag vet inte vem jag tänkte på, vems varma andedräkt jag andats in bara några minuter tidigare. Men känslan, en känsla jag inte känt på länge, kom stötvis. Som ett nästan plågsamt minne på en pinne i sidan. Aj!

Inte visste jag att luften kunde vara så mättad, läpparna så nära och bryggan till din sjö så inom räckhåll.

Jag njuter av era berättelser, av era kramar, armar runt mina axlar. Varje gång ni ser på mig fylls jag med lite mera liv. Varje gång vi skrattar ihop, bubblar det till inom mig. Då skapar jag mitt eget bränsle. Att ge er lite av det, kommer tillbaka till mig tusenfalt. Det har jag lärt mig nu. Det tog ett tag. För inatt kom jag på varför det känts så konstigt innan.

Att ge har innan varit lite skrämmande. För tänk om man ger, och det inte är "up to standards"?! Liksom, där står jag och blottar strupen, så blir det långsam strypning till döds. Ett hånskratt, en blick, ett falskt tack. Fan ibland är det svårt att få det rätt. Det är en trygghet att veta nu att jag kan ge, utan att behöva vara rädd för reprimander. Jag tror ni vet att jag menar väl, även när orden kommer ut bakofram.

Att ge lite tar blicken bort från sitt eget en stund, och helt plötsligt ser man allas färger. Fler fina människor. Upptäcker en relation som skapas där på spårvagnshållplatsen. Ser ett par på sin säkert första dejt. Ett barn som försöker förklara något för sin gamla farmor. Hur de med hela sina kroppar försöker vara i fas med varandra.Det liksom gnistrar om dem, och någon gång ska det gnistra om mig med!

Har mycket saker inplanerade framöver. Det är fikor för hjälp med plugget, det är lite jobb och lite skola. Det är träning, tid avsatt för vänner. Snart är rutinerna här. Snart är jag på banan. (inte frukten då alltså)

Vikten? äh, screw it just nu. Det fantastiska är att jag är tillbaka! Varm, mjuk och angenäm. Accepterad och älskad. Av dig och av mig.

Gör något bra idag, både för dig själv och för någon annan. Nästa torsdag till exempel. Då ska jag gå på museum för att belöna mig. För att jag är duktig och bra.

Alla förtjänar något bra, varje dag.

HEJSVEJS!

Allt jag bryr mig om.

2011-01-15T15:31:00.000-08:00

Eller allt jag önskar att jag bara brydde mig om.

Alla talar om tiden. Speciellt tiden som händer "någon gång".

När kommer den? Kallar vi den så för att vi vet att den aldrig kommer?
Är den bara något man längtar till, som en tröst?
Är det i tiden "någon gång" som drömmarna bor?
Hur når man dit.. Är det vagn eller buss?
Är det så hopplöst, allt allt händer där, i "nån gång-land"?

Eller är det fint där?

Behöver vi "någon gång"?

För jag behöver nu.

Det går framåt. sakta börjar rutiner komma till. Sömnen är helt fel, men snart kommer kanske även den komma i fas? Idag var jag och fikade med Gab. Vi har liksom varit i fas hela tiden, under hemska och mindre hemska tider. Och tiden som är nu, som är hyfsat balanserad, med fri sikt och hopp. Det var så härligt att se, höra och känna det där igen. Hur vi liksom bara är vi, inte det vi har på oss, inte våran hårfärg, inte vad vi äter eller dricker. Vi är systrar. Fan jag blir så jävla glad när jag skriver det!

Innan gick jag på långprommis med Helena och hela flocken. Nästan iaf! Vi var ute i två timmar, och vädret var uschligt. bland har man sådan jävla tur i livet, att man träffar på såna människor som bara gör ens liv enklare, roligare, mer spännande. ja bättre helt enkelt!

Pengar är alltid en liten källa till oro. Men jag är så nöjd över att inte fokusera på pengar. Att leva för pengar. Jag lever för kärleken jag känner till människor, vänner, djur, och kanske mig själv. Jag gör ju allt detta möjligt. Livet förändras, och även jag. Kriser kommer och går.

Jag har massor av drömmar. Men mina drömmar finns inte i "nån gång". De finns inom räckhåll. Det har jag bestämt. På sätt och vis vet jag redan hur den där handflatan kommer kännas. Hur dörren alltid knarrar när jag smyger ut på morgonen. Hur det luktar ute på gårdsplanen. Hur hästarna blinkar i morgonljuset. Hur gott kaffet smakar när jag vet att matbordet snart fylls med tjatter och kärlek som vibrerar i luften.

Man blir aldrig mätt på kärlek. Och framför allt aldrig tjock. (sålänge man inte blir på tjocken)

Godnatt!

Jag ser dig.

2011-01-12T13:58:00.000-08:00

Idag skedde en såndär enkel händelse som värmde. Inte på något särskilt sätt egentligen, ibland blir man bara så glad av att få bli sedd, hejad på och uppmärksammad på ett bra sätt. Eller MAN, jag menar JAG. Hela mitt liv har varit en kamp om uppmärksamhet, om godkännande och speciellt rätt sort av de båda. Motstånd har jag ju skrivit om innan, hur jag genom att skilja mig från mängden ville göra motstånd. Men självklart är det lika noga att bli uppmärksammad och godkänd inom alla andra kulturer och sammanhang. Att få veta att någon reflekterat över min existens, om så än bara en halv sekund innan vi sågs, gör mig glad. För innan har det varit en kamp att få vara den som gör intryck, som blir ihågkommen osv. Det kunde ta sig flera destruktiva uttryck och flera av dem blev i mindre skala till regelrätta beroenden.

Hur blir man sedd på "rätt" sätt? Hur vill man bli sedd? Och hur vet man att folk uppfattar en som man tror eller vill?

Det senaste årets lärdom; Har man något gott att säga om någon, ska man göra det. Alla förtjänar att få höra de där fina sakerna om sig själva. Det lyfter en och jag känner mig nästan bortskämd nuförtiden, eftersom jag har vänner som så öppet talar om hur de känner. Detta är inte vant för mig alls, så det gäller att träna och nöta in denna nya vana. Och vet ni, det går faktiskt framåt! Och man blir helt glad av att berätta för andra hur fina de är. Så berätta gärna något positivt för någon idag, imorgon, och alla dagar! Alla förtjänar att veta, att de är bra.

Nu när jag är någon slags vuxen person, med en strävan att lära känna mig själv, har allt blivit ut och in. Jag kamouflerar mig, försöker smälta in, men ta mej fan! Det är inte så enkelt. Det är som att lära om totalt. Liksom hur gör man rätt?? Och samtidigt vill jag ju inte tappa de bitarna av mig som faktiskt vill vara liiite annorlunda ändå. Lite som en kamp mellan den rebelliska unga arga tjejen, och den vuxna lite förvirrat upprörda kvinnan. Kärringen.

Nu är träningen på FMT igång igen. Det känns så jävla kul och bra. Formen är helt ok med tanke på omständigheterna det senaste året. Fy fan vad dåligt jag mådde. För er som missat vad jag gjorde hela sommaren och sådär. Det var hemskt. Jag kunde inte ens vara glad på min semester.

Att vara på det där dåliga stället.. i min bubbla. Det gav mig så otroligt mycket skuld. Jag kände mig konstant utanför, som en skugga som bara förstörde för alla. På sätt och vis var jag nog det. En skugga av vad jag kunde vart. Jag minns bara känslor av besvikelse, uppgivenhet och trötthet.

Är jag feg eller smart som lever mitt eremitliv? Är jag egentligen bara skiträdd för att bli sårad? Är rädslan att inte leva upp till olika sociala standarder så övergripande?

Eller är det aktiva beslut jag tagit, mogna och rena utan fega baktankar? Att jag har saker att reda ut, att jag inte orkar med alla sociala koder och skitsnack med ointressanta människor. Är jag kanske lite rädd att hitta någon intressant bland de ointressanta och svika hela min religion? Är jag en tvivlare? För människor sårar. Ofrivilligt eller på rent jävulskap.

Jag är ändå nöjd här liksom, eller det känns så iaf. Eller är jag bara trygg?

Att själv få bli sedd ibland, är det där lilla extra jag behöver för att dagarna ska kännas som riktiga dagar. Så jag kan finnas där för de som behöver mig nu. Det gör ont i själen att se sina vänner ledsna, att höra historier om svek, att ta del av alla oroliga tankar.

Jag önskar jag kunde göra det bra, men det kan jag inte. Men jag hoppas min insats gör så de slipper nå botten innan de finner en plats att vila upp sig på. För det är en kamp det här, varenda dag. Konsten är att lära sig se det ur rätt persektiv, se luckorna och utnyttja dem på bästa sätt.

Nästa semester ska jag knocka med ett njurslag från stjärnorna, och på riktigt låta vågorna smeka mig och göra mig mjukare. Saltet ska rena mig och solen ska steka mig. Som en pepparkaka ska jag krydda världen med min närvaro. För vet ni, I AM AWSOME! Och det är tack vare er mina vänner. Och så lite mig, och så lite Gand.

Allt är flyktigt, nu är nu, och det är fantastiskt!

Godnatt!

Hårt som blir mjukt.

2011-01-07T15:11:00.000-08:00

Idag träffade jag en kär gammal vän, som jag inte sett på flera år. Jag minns speciellt dagarna i hasselbacken. Vi drack öl, lyssnade på skatepunk och Karin klättrade i träd. En sån riktig spillevink! Hon är precis lika spillevinkig nu, och jag blev så glad av vårat alldeles för korta möte. Det är så skönt att kunna prata med någon som lever mer som mig. Sitt eget, nya liv, som hon skapat helt själv. Några gliringar om bitterhet utbyttes, men med glimten i ögat.

Vi var båda nöjda med våra val, och glada över vart vi var i livet. Inget gnällande, inget negativt skitsnackande. Som en frisk vind i ett annars så mättat och osigt samtalsrum. För ibland känns det som att man ångrar sig efter ett, även mycket kärt, återseende. Eller en konversation, vilken som helst. Man kommer på i efterhand att man nog måste låtit "sån och sån"..

De här två timmarna stärkte mig. Jag är nog ännu mer nöjd nu. Jag vet ännu mer klart vad jag vill, och vad jag vill ha. Kanske för att jag var tvungen att formulera det i en jobbansökan tidigare på dagen. Men ändå, det är något med kompisar som är singlar, och bara gillar läget. För det är inte alltid accepterat av omgivningen. Man ska ju minst ha en KK iaf, man kan inte göra saker på egen hand. Inte ens "tråkiga" saker som att gå på museum. Så många handlingar måste ha en andra part. Mitt liv skulle bli fett begränsat om jag inte "fick" göra saker på egen hand.

Tydligen är det inte ens ok enligt vissa att vara själv, hemma i sitt eget hem, beroende på vilken dag i veckan det är.

Det är heller inte ok att inte ha pengar som största motivationskälla.

Jag är glad över min vidsynthet ändå. Det kan ju låta otroligt banalt, för er som tänker. Men det finns ju dem därute som bara tror på allt, som kör på det, som tar sin plats i ledet. Simpelt inte sant? Jag avundas dem lite ibland. Det är hårt att leva med en konstant känsla av längtan bort. Frustrationen över människors egocentriska svar på världsliga frågor. Sen när blev DU hela jävla världen?!

Det får mig att vilja vända på klacken och gå. Men nu det senaste har jag insett att det kan vara intressant att fråga frågor om deras svar, och se hur ett ljus antingen går upp, eller inte. Går det upp ett ljus, kan jag gå hem glad i hågen. Som en missionär!

Jag har tänkt en del på krav. De vi sätter på oss själva och de vi sätter på andra. Speglar kraven vi ställer på andra, de som vi ställer på oss själva? Hur går det ihop med att när man vänder på frågan, gäller helt plötsligt inte riktigt samma regler längre. Är det vårat undermedvetna som knackar oss i huvvet? Det finns såna helt sinnessjuka förväntningar därute.

Det är dem jag är rädd för. Därför jag är blyg och osäker i många sociala sammanhang. Jag döljer det nog rätt bra med skratt och mina ideliga snubblingar på kullerstenar, precis som ord. Viktigt är att påminna sig om att man i det stora hela är totalt oviktig. Världen hade sett precis likadan ut, även om man trillat av pinnen innan man kom till.

I 4 år har jag varit själv med min lilla kille. På många sätt har det varit den bästa tiden i mitt liv. Varför klaga på ett liv, som ger sådan skörd? Som gett mig förmågan att hitta tillbaka när jag gått vilse. Att förlåta och förstå. Att acceptera mig själv och de runt mig. Långsamt har knutar lösts upp, vägen är mindre krokig nu, taggarna sticks men såren läker fortare.

Jag kanske är mer hel. Inte en serie breda murar eller djupa vallgravar. Inte skelettlös och helt utan kroppskontroll. Känns sjukt att tala om djävulen. Men det är som så det känns ibland, att det bor en sådan i mig. Som får mig att se dimmigt, smuts överallt och ondska i varje människas blick. Som om mitt undermedvetna försöker försvara mig från det som blir självförakt, genom att rikta det mot andra.

Men jag är god. Det vet jag nu. Inte vit som snö, men orörd och känslig som den där lösa snön som föll. Lika lätt som den blir sörja under bilar, kan mitt inre bli en gröt av motsägelser. Fast det gör inget, jag håller på att lära mig hur man gör snö. Hur jag kan låta det regna bort, och låta ny snö falla.

Att göra om och göra rätt.

Att göra stålet varmt och följsamt. Böljande, som vågor, men ändå fast. Ryggraden börjar ju med hjärnbalken, inte sant?

Godnatt.

Redan vår?

2011-01-06T12:47:00.000-08:00

Det pratas mest om döda fåglar på tvn just nu. Jag tyckte jag hörde dem kvittra häromdagen. Det rusade till lite i bröstet då. Ungefär som när jag höll på att göra stans snyggaste vurpa på löpbandet igår. HAHA!!!! Asså, MAN FÅR INTE RAMLA! LOL på mig själv.

Jag skulle gjort tusen saker idag. Men jag gjorde iaf klart bokföringen. Och gick två promenader med hundarna. Ja jag har en extra just nu. Kom upp i tid imorse, sover ju knappt om nätterna nu... Så jag hoppas jag kan somna ikväll!

Men jag funderar och tänker och känner så mycket på nätterna. Inte massa dåliga grejer, utan mer saker jag VILL göra. Saker jag vill genomföra, mina visioner och drömmar. Tankar om min förändring. Från olycklig och desperat, till lagom lycklig och hoppfull. Människor runt mig är bevis, när min egen historia inte känns tillräcklig. De har och driver företag, blir befordrade, flyttar, reser, älskar och ger sig hän.

Jag brukar tänka på er när det känns tungt. När jag är rädd brukar jag tänka på er. Att ni alltid säger att jag är modig och stark. Dags att ta till sig allt det där. För på en bra dag som denna, när de bra tankarna tar över, trots inaktiviteten, vet jag hur bra jag är.

För det är jag, och ni med!

Åh, som jag längtar, det gör det svårt att på riktigt leva nu. Tur att thaien börjar på måndag så man inte fastnar i något moln någonstans.. God vår på er! Snart är den här, jag har redan sett gräset. Det är på väg!

Swingers, jag och damerna.

2011-01-04T14:23:00.000-08:00

Idag var det så dags för kettlebells igen. HERREGUD är allt jag har att säga om det. Har inte mått så bra sen jag kom hem, eh om man säger så. Men det gick iaf bra, kommer göra ont i morgon. Yeah! Finally. Lagom dagar kvar tills terminen startar på Fighter centre. Nästa vecka drar det igång, och jag saknar allt. Man känner sig ju lite lätt off från hela det livet, nu när livet mest handlat om hästar, julklappar och bokföring.

Menmen! Jag är galet nöjd med min grupp till våren, det kommer bli awsome. Jobbigt och roligt. Som det ska va!

Idag träffade jag igen mina trevliga KB-ladies. Dom är så balla. De kanske är lika gamla men den ena är lång, ser något yngre ut, slank som en löpare. Medens hennes kompis är kort, rund, och ser lite äldre ut, en typisk mamma liksom. De går alltid dit ihop, och vi brukar pratas vid lite. Börjar bli ett litet järngäng som alltid kommer på Cecilias pass på Sportlife Almedal. Härligt att kunna peppa varandra. Jag har saknat det lite nu, när det oftast är anledningen till att jag tar ett pass på sportlife, för att slippa den sociala biten och bara träna för min egen skull. Snart är det måndag! =D

Idag sprang jag en liten sväng innan, det kändes så bra att jag övervägde att strunta i passet och bara springa tills det stängde.

Häromkvällen tog jag och Gand en promenad i slottis sent på kvällen. Det snöade och vi blev överlyckliga! Lite läskigt var det att gå nästan själva runt i den där parken. Vi hade springtävling, jag och killen. Jag vann, en gång. (Det är ju ändå jag som håller i kopplet, men en gång ville han hellre lukta på något, kiss säkert.)

Jag sprang och hela kroppen gjorde ont, det sved inombords. Och jag blev så lycklig att jag började gapskratta, sådär. Mitt i snön, mitt i slottskogen. Det är faktist inte alla som kan springa...

Sen fick hundskrället springa lös en stund, och han sprang tills det nog sved inombords för honom med. Det är det bästa jag vet, att se hur han njuter av friheten och springer allt vad han orkar, helt på eget bevåg. Inga suckar, inget stånk. Bara äkta livsglädje.

Jag har inte sovit särskilt bra de senaste nätterna. Hjärnan spinner på högvarv. Jag stressar och tänker, grubblar och vrider på mig. Inatt hoppas jag på sömn, för äntligen är kroppen tröttare än hjärnan.

Shit, vad glad jag är, över att jag är jag. Knepig och kanske svår, medveten och ambitiös. Jag passar inte in på de flesta ställen, plutar inte med läpparna för att jag tror att jag är sexig, utan för att jag gillar att bjuda folk på ett garv. Jag bjuder på mig själv, till skillnad från tanten i kassan på wiillys. Hon måste hata sitt liv, eller iaf sitt jobb. Så situationen är ju mest trist för henne. Konstigt att jag ibland gråter mig igenom dagar, när jag egentligen tycker att jag är ett fenomenalt sällskap.

Jag sjöng i slottskogen. Låter det konstigt?

Ah, men, jag kunde inte låta bli, för livet kändes så jävla fint just då. Som förrut idag när jag var på promenad, och en tant log så fint mot mig. Då känns det som jag finns, att jag är okej, och att jag inte behöver ifrågasätta det jämt. För visst är det sällan någon faktist tar ögonkontakt därute? Och gör dem det, så verkar det vara för att man tydligt bär på någon smittsam åkomma, eller på något annat sätt ser förfärlig ut.

Fan, jag försöker ju bara vara bra, så jag kan vara en tillgång för andra. Och för mig själv. Innan har jag sett mig själv som en som alltid flyter lite ovanpå och utanför alla sociala kretsar. Men, jag kanske är ett lim?

Ibland blir man berusad av livet, och sen blir man bakis. Ungefär som kettlebells.

Hejsvejs!

Jag är Sverige.

2011-01-03T01:27:00.000-08:00

Att stå på utsidan och titta in ger mig mycket lärdomar. Men samtidigt jävligt mycket känslor av frustration. Tusen nya anledningar att bygga murar, åtminstone på bredden. Jag är ju nyfiken av naturen, såklart vill jag se hur ni gör, hur människor verkar fungera, hur jag kan undvika att hamna i samma knipor själv.

Jag blir upprörd över hur elakt och småsint människor behandlar varandra, särskilt när de bor under samma tak. När de delar närhet och köksbord med varandra.

Eller de som alltid gör en höna av en fjäder, pratar skit och inte på flera timmar avbryter sig för att säga något uppskattande. Såklart alla behöver lasta ur sig allt ibland. Men om man ser så mycket dåligt i en person, är det inte ett svek både mot honom/henne och mot sig själv att fortsätta dela livet med varandra då?

Vem gjorde dig så jävla felfri? Vem gjorde ditt sätt till det ända riktiga sättet? Tänk om han hörde dig nu? Tänk om hon visste hur sårad du blev. Förväntar du dig verkligen att han ska förstå när du säger halva sanningen? Varför vill alla sätta dit varandra? Vad förväntar sig folk egentligen..

Jag vill inte ge sken av att vara enkel. Att jag aldrig har baktankar eller har varit elak. Jag kan bjuda er långt ner i gottepåsen av allt som är jag. Där finns allt det där jävliga, jobbiga och otroligt småsinta. Men jag tror jag håller på att lära mig att göra annorlunda. Kanske det är så det är att bli vuxen? När man lämnar sociala spel bakom sig. Skalar av regler och är ärlig om charaderna. För visst spelar vi dem, allihop.

Vad är det man försöker dölja med dem? Kan man vara ärlig om någon frågar? Tror du att ingen ser igenom dig? Vad händer om dom avslöjar dig? Vad händer om du är helt ärlig...

Vad händer om jag är svag, och du är stark? För det är nog ofta så det är i verkligheten. Även om jag har så otroligt svårt att acceptera det, att jag hellre sitter här själv i min trygga vrå. Jag har alltid gjort motstånd, på ett eller annat sätt. Som för att generera kraft åt mig själv. Och fan vad trött jag blir. Vad har jag fått ut av det? Utmattingsdepression? Nästan iaf. Så jag lägger ner stridsyxan. Att vara sin egen energitjuv måste ju vara sinnessjukt kontraproduktivt. Shattap, vilken insikt. Oh yeah!

Grejen är kanske att våga erkänna, våga berätta och våga känna sig dum. Att varje bråk kan få sluta med tårar av skratt. För visst går inte världen under när någon får ta ut den överfulla soppåsen, och inte hinner ut ur lyan innan påsjäveln såklart går sönder och sprider skräpet på hallgolvet.

Jag hade nog blivit arg, först. Men jag hoppas att jag skulle kunna se det roliga i det, som jag skulle gjort om det bara var mina egna sopor. För visst är det lite underligt att så fort någon annan är inblandad, är det helst deras fel, och allting är på blodigt allvar.

Vem bestämde att Du i erat Ni är den ofelbara?

Sen finns det dom som bara är helt underbara mot varandra och larvar sig och låter mig vara med. För jag är ju lite av en eremit, rädd för energitjuvar och ganska privat trots min öppenhet. Jag har funnit en trygghet i att vara såhär själv, till skillnad från innan. Människor i skockar intresserar mig inte, men de där som lyser lite extra, de kan jag liksom inte riktigt låta bli.

Fördomar är ett problem. För alla. Alla har dem. Jag försöker vara Sverige. Öppna mina gränser, utan att bli invaderad. Sjukt svårt. Man kan inte vara kompis med hela världen, men det hade vart skönt att få vara en följare ibland. När ryggen är trött, när sikten skyms av rädslor och förutfattade meningar.

Men jag går på en stig nästan alltid nu, istället för att vada i lera. Det är gröna blad på träden mitt i vintern. För det har jag bestämt, och tror man tillräckligt hårt på något, kanske det slår in? Allt är förjävla flyktigt, och om man kan plocka det fina till sig, och dela det med andra. Ja då ska man det. Kan man, vill man, ja då ska man.

Det är läskigt att låta universum bestämma. Men en känsla av läskighet, är inte farlig.

"Man saknar inget som man inte haft..."

NU ska jag plugga, faktiskt!

Att göra skillnad.

2010-12-31T02:12:00.000-08:00

Året 2010 har varit tufft. Inte minst för mig, utan även för många av mina nära vänner. Jag önskar dem verkligen ett lättare år. Jag önskar mig själv egenskapen att leva som jag lär. Många verkar ha ett starkt förtroende för mig, och det känns nästan overkligt, och ibland lite pressande. Som att jag måste leverera något smart och insiktsfullt varje gång. Eller att jag som har så många smarta svar, borde leva ett helt friktionsfritt liv. "Gör som du sa till mig".

I år har jag insett hur jag är, och att det är okej att vara som mig. Att jag inte kan ta bort något från min personlighet, men att jag kan välja vilka delar som skall få synas och ta plats. Att jag kan förändra mig själv, inte bara inför andra, utan även inför mig själv. Det är lite mer lugn och ro på insidan, hjärtat har fått lite större plats att växa, fritt. Som tur är går inte hjärtat sönder bara för att själen gör ont. Mitt nyårslöfte blir att hålla fast i den här känslan jag har nu. Att jag faktiskt, så mycket jag bara kan, försöker leva som jag lär. =D

Alla kan väl hålla med om att det är svårt, och att ingen lever lika smart som man tänker. Det är alltid lättare att se vad man borde göra, än att faktiskt göra det. Men för några år sen kom jag på att det är helt okej att börja i liten skala. Som när man tränar hundar eller hanterar hästar. När man skall lära dem något nytt, skall risken för failure vara lika med nästan noll. Jag VET att grejen med utmaningar och att utvecklas är just riskerna. Men man behöver ju inte vara korkad och medvetet gå sent hemifrån, för att se hur sent man kan gå hemifrån utan att missa bussen? Det är ju jävligt dumt.

Ibland är ju risken värd allt. Och det är upp till dig själv att bestämma vilka utmaningar som är mest värda att satsa på. Jag har vissa saker som inte är värt det. Om hunden kommer i kläm, eller om jag vet att jag kommer må sämre under en känslig tid. Ibland får livet på sätt och vis vänta. Eller, iaf vissa delar.

Igår kom jag hem till Göteborg igen, tillsammans med den lilla killen. Och ett köksbord, och två helt gratis köksstolar. sjukt skönt att kunna äta frukost vid ett bord som är gjort just för det. Stolarna fick jag av Moa, mina bästaste vän. Det var så jävla fint att se dig i veckan! Du är fantastisk, och Martin är en jävligt lyckligt lottad kille som har dig. =)

Jag blev förvånad när det verkade som att jag kunde göra skillnad i någons liv. Men i tisdags fick jag ett kvitto på det. I ca 5 min ledde jag en häst med en liten tjej på. Vi pratade om hästar och att hon borde komma och hjälpa de andra hästtjejerna så hon lär sig hur man gör. Och själv kan börja rida på Emaus. Hennes mamma hade ridit där innan. Efter ridturen bytte hon häst, och jag gav tillbaka hästen till skötaren som rymt iväg på toaletten tidigare. Senare samma dag, kommer den lilla tjejen in till mig i stallet och frågar om jag kommer på torsdag, och visst gjorde jag det, och hon med.

Igår skrev ungarna på lappar vad som var det bästa på Emaus under 2010. Några tyckte att vi i personalen var bra, nästan lika bra som hästarna. Inte att vi var det bästa men att de litade på oss och var glada att dom lärt känna oss. såklart kan detta vara hälften fjäsk, men jag väljer att bortse från det. Det jag vill komma fram till är att under den här julveckan jag spenderat i Uddevalla, har jag blivit uppringd av en sårad vän, fått sällskap på nyår, blivit kramad och tillfrågad allt möjligt. Jag har nog aldrig känt mig så uppskattad någonsin i hela mitt liv som under den här tiden.

Kanske skulle man införa Thanksgiving till nästa år? Vilka är på?

Varsegoda, ett förvirrat försök till comeback. HEJSVEJS!

Tankar om julen, och om dig och om mig.

2010-12-22T03:13:00.000-08:00

Om jag ser fram emot julen? Ja, om än något motvilligt. Såklart är det härligt att vara med familjen, jobba (som är min egna jultradition), få julklappar och äta julmat. Även om det ända jag egentligen tycker är speciellt med julmaten är vörtbröd och julskinka. Detta blir första julen på 10 år som jag äter kött. Det känns inte så värst speciellt. Har tidigare fuskat frisk med såsen till köttbullarna osv. Tyvärr är det en mer ångestladdad relation jag har till maten kring jul. Det blir värre än i vanliga fall eftersom godiset är överallt, och maten känns så jävla överflödig. Haha, jag insåg just hur fel det lät, men det är så det fungerar hos ett sockermongo som mig. Jag hade gärna levt på chokladpraliner. Särskilt såna fina jag köpte idag.... fast dem är till mamma och pappa. Så får vi se om vi avnjuter några under julen eller sparar dem till ett finare tillfälle. Mammas nyårsmiddag kanske!

Jag hade ju tänkt baka lite. iaf lussekatter.. typ små versioner. För jag har faktist inte ätit en ända. En lussekatt vill man ju faktist ha unnat sig under julen. Så tänkte nog försöka göra en halv sats bara, så de tar slut snabbt. Det är ju ändå de hembakta man vill ha. Även om jag efter min mycket ostiga frukost känner mig illamående. Fick bli lite nötter nu på tåget. Kände hur blodsockret höll på att bosätta sig i mina kalla tår.

Så! Nu gjorde jag en bra grej *öva öva*, slängde de sista nötterna. De vart lite för sötade för min smak, och blodsockret har skjutit i höjden. Och i ärlighetens namn är det ju inte sådär svinopåfrestande att åka tåg.... Men allt för att inte utlösa svimningar eller migrän. Vart ju hos en ny läkare som skrev ut p-medel till mig, och nu får vi hålla tummarna att detta funkar. Jag har nämligen något förhöjd risk för stroke iom min migrän. Mer om det en annan gång... Anledningen till preparatet är att min kropp ska hålla en lite högre nivå av vissa hormoner, och ha jämna nivåer så jag skall slippa äta antibiotika.. Håll tummar och tår!

Jag har varit inom gränserna duktig med allt godis, på söndag slängs allt överblivet godis, så nu är det bara att försöka hålla passa-på-monstret i schack. Men jag känner mig rätt lugn. Jag har en plan för träningen och tja. Snart är julen slut, snart är terminen igång och snart ordnar det sig av sig själv. Ångrar att jag inte anmälde mig till göteborgsvarvet i somras. Det kändes så långt då. Nu planerar jag att prova att springa milen första veckan i Januari, och ett långpass så fort det är plusgrader och barmark i vår. =D

Igår var jag på Kettlebells och kände mig ynklig. Men fan va kul det är och kommer fortsätta köra under våren!

Tankar om julen då. Den är så sjukt relativ. Den kommer med så mycket krav. Krav på julklappar, mat, kläder, uppträdande (både sitt och andras), underhållning, gemenskap. Det ska helst vara det perfekta sociala evenemanget. Liksom, årets grej! Det är svårare än midsommar. För då får alla vara fulla, det är liksom det som det förbereds för mest. Fyllan. På jul blir det mer komplicerat. Någon ska köra, barnen är ofta mer involverade, det är en heldag och stressen får alla att vara på sina absolut sämsta humör. Någon vill inte dricka, någon dricker för mycket, och i slutet på kvällen blir det kanske pannkaka av alltihop?

Hemlösas jul?

De föräldralösas jul?

De rädda barnens jul?

De som gör slut, förlorar någon, blir påmind om hemska minnen kring jul? Den konstanta uppkastningen av julen i deras ansikten. Jultomtar hit och bjudpepparkakor dit, den billigaste sorten såklart. jag tänker på dem och hoppas att de ändå finner några ljus i julen. För tanken är ju fin, att man ska umgås med nära och kära, göra dem glada och njuta av varandras sällskap. Synd att det blir en sån köphets och presenttävling i vissa familjer och i stort sett hela samhället.

Visst är det väl egentligen lite fult att det bara är i December månad man kan plocka på sig en pepparkaka när man handlar på ica, eller en skumtomte på något annat random ställe. Tycker nog att det borde vara mer julstämning året runt. Alltså alla de där snälla, givmilda och familjära känslorna. Folk borde vara lite mer snälla mot varandra helt enkelt.

Måste man verkligen alltid få rätt i en diskusson? Finns det ens ett rätt och ett fel alltid? Gör det någonsin det? Vem har liksom bestämt vad som är rätt och fel? Det är ju inte ens hundra år sen man avrättade folk i det här lätt och lagomlandet. Eller har jag fel på några år nu? Känner du att du måste rätta mig så är jag helt öppen för det. Då lär jag mig något, men vad får DU ut av det? Vad får människor ut av att "vinna" en diskussion? Är det lite makt, eller helt enkelt rädsla för att ha fel? Och varför är det så hemskt att ha "fel"? Det tåls att funderas lite på.

Undrar om jag kan komma på och stoppa mig själv när jag försöker "vinna" genom att bestämma vad som är rätt. Undrar hur mycket man liksom, förlorar i diskussionen av att faktist vinna. För säg att man pratar om något personligt dilemma, kanske hade man lärt sig något om den andra personen om man lyssnade och tog in deras resonemang. Utan att ifrågasätta det. Att undra hur eller varför, är inte samma sak som att vara ovetande eller dum. Snarare är det en indikator på att man faktist har lyssnat, och intresserar sig för den andre. Att man vill förstå, är så otroligt viktigt. När det gäller allting. Man kanske inte behöver hålla med, men kan man förstå, kan man också acceptera att man tycker eller upplever samma sak på olika sätt. Då får man en balans, och ett bra utbyte. Kanske tänker man annorlunda nästa gång, och kanske blir det då en ny upplevelse. Sådana är inte att underskatta, det är såna som får oss att växa. Väx vilt! Sväva ut!

Balans. Att andas ut lika mycket som man andas in. Att ge lika mycket som man får. Som en metaforisk kram. Krama om allt du har kärt, och tänk på hur du vill att det ska bli. Så blir det bra till slut.

God jul alla fina, fantastiska vänner jag har. Ert förtroende för mig är som manna för själen.

Poängen!

2010-12-21T09:02:00.000-08:00

Fan jag missade poängen i föregående inlägg.

Alltså. De där chanserna och tillfällena som man tänker tillbaka på, som det känns som man har förlorat. De fortsätter komma hela tiden, man måste bara se dem, fånga upp dem och våga satsa när de är inom räckhåll.

Kära gud, ge mig modet att göra det någon gång! Jag springer ju framför spårvagnar varenda dag. igår ville jag säga till spårvagnschaffören som var så snäll och rolig trots alla meddelanden han fick ropa ut, jag ville ge han min chokladask och en kyss på kinden. Lite att ta i, jag vet. Men jag ville det. jag kunde ju iaf gett han min ask, eller en tummen upp. Men näh.

Fan, ska de va så svårt att göra fina och snälla saker? Det är ju så jävla enkelt att peka fuck-you åt den där hetsiga bilisten vid övergångsstället. Vem vet, han kanske trampade fel och råkade varva ut motorn. HOPPSAN!

Nu, kettlebells!

Svår att nå.

2010-12-21T00:35:00.000-08:00

Jag vågade inte säga Hej till dej. Om och om igen har jag fegat ur. Precis som S sa. Det är ett stort steg för någon som är liten och blyg. Det händer om och om igen att jag ser dig, men vågar inte säga det. Ljudet i hörlurarna har jag stängt av för längesen. Jag vill så gärna höra din röst. Men du tror inte att jag hör, tittar ändå inte hit. För en stund kan jag låtsas att jag inte finns, eller att du är min, utan att bli påkommen.

Jag kan bli lite ledsen efteråt. Jag kan bli ännu mer ledsen när jag tänker på alla chanser jag inte vågat ta. Allt fint jag antagligen har missat, även om det skulle vara flyktigt och för en kort tid. Att du går hem till någon annan i kväll, men det är okej, för jag blir så osäker när jag tänker på allt jag skulle behöva vara. Inte leva upp till, men allt jag skulle behöva släppa. Släppa taget och falla fritt. Känslan av att stå och titta på tåget när det rullar in och tänka på hur det skulle kännas att ta ett steg för långt ut, eller när man står däruppe på trampolinen och verkligen inte vill. Och lättnaden när man får gå tillbaka och göra ett tryggt magplask i bassängen. Det är så lätt att välja den säkra, lätta vägen då.

Nej! Jag är inte suicidal på något vis, den som INTE har tänkt på känslan av att bli träffad av tåget är den konstiga i den här historien.

Ibland spökar det. Minnen av dem man kunde vänta hela livet på kommer tillbaka, ögonblick jag trodde jag hade glömt eller drömt kommer nära. En strimma av hopp, en berusande känsla av liv, slocknar snabbt. Den chansen är förbi. Fan, tänker jag, varför skulle jag tänka på den här skiten nu för?! Men sen kom jag på att alla de där chanserna, skulle kunna väcka nytt hopp till liv. Jag menar, sen när slutade chanser att uppenbara sig?! Antagligen när jag stängde persiennerna. Klart det blir mörkt och dovt och svårt att se.

Strimmor! Strimmor av ljus! Idag vänder det. Idag börjar dagarna bli längre och vi får mer ljus i våra liv. Kanske vaknar vi snart till på riktigt, ögon som tindrar, inte bara i ljuset från granar och lyktor. Snart ser vi att våren är på väg, lägger i nästa växel och bryter genom isen.

Jag har fått väldigt mycket som jag länge önskat mig, faktiskt. De jag har som jag inte haft innan är vänner som har ett förtroende för mig. Det gör mig så jävla glad, när jag känner mig som det första bladet som lämnar trädet på hösten. Separationsångest, en liten utbränd stackare som ligger där på marken och väntar på resten, brinner ut först, blir tagen av vinden. Men så ser dem mig som trädet. Som står kvar där år efter år, låter små fåglar ta skydd, som blommar om våren och ger frukt långt efter löven lämnat mig.

Jag är som David och Goliat i samma kropp. Haha!!! Jag moonwalkar mig inte längre genom livet. Jag fäktar och slåss. Men kommer du hit, lovar jag att vara tyst, stilla och bara låna lite av din värme. För det var då satan i gatan så kallt det är här i grytet.

Tills du kommer hit, värmer jag mig med filtar, thé och tankar om dig.

Livet blir som du tänker.

Skepp Ohoj! Nu ska jag ut på stan med fina Emmisen. Vi ska prata om hur vi saknar våran Sandra. Gud vilka goda kvinnor det finns i mitt liv. Om ett tag ska jag bjuda hem dem på teaparty, ihop med Moa. Den allra godaste kvinnan! Fina vänner gör mig glad, och gamla Gyllene tider LP´s.

SWOOSCH! förresten så sprang jag ju igår igen. bara 5 km denna gången. Glömde vattnet. fy fan. Jag har frångått mitt schema lite. Tänkte köra 5 km två gånger, och 1 mil någon dag, eller 5 km tre gånger. Spela roll! Tre pass i veckan. Igår var det tungt som en jävla röv. Men det får man ta när det känts lätt som vinden i en vecka. Sen är väl de här doserna med godis som gärna smyger sig in inte precis att föredra. Gud va skönt det ska bli. 1 Jan blir det sockerdetox en månad.

Nu ska jag köpa skitdyra preventivmedel. så ah. COME ON!

HEJSVEJS!!!!

Jag är en 10a!

2010-12-18T02:58:00.000-08:00

Ja, så igår var det dags för första längre passet på min resa mot halvmaran. Igår var det dags att testa 6 km i mina VFF's (Vibram Five Fingers). Ni som faktist läser här och känner mig lite vet ju att jag gjorde en dumdristig grej i somras. Jag sprang midnattsloppet (milen, min första för övrigt), andra gången jag hade på mig skorna. Ah, tjatigt eller hur? Men för mig var det nog den största vinsten i livet just då. När man kan springa och skratta i 1 tim och 9 min, när man inte ens riiktigt kunnat njuta av en solsemester några dagar tidigare. Balansen i livet var inte precis väl avvägd just då. Jag var inte ledsen, men avtrubbad. Konstant livsbakis. Kunde aldrig riktigt glädjas över nånting, aldrig bli riktigt ledsen när det sket sig, för jag var ju inte precis förvånad. De månaderna fram tills oktober i år har varit en känslomässig dimma. Känslorna har liksom virvlat omkring utanför mig. Varit dels i vägen, och dels bortsprungna. Som att inte ha känslorna på plats, när det är dags för en reaktion. Ganska surrealistisk upplevelse för en känslomänniska som mig. Allt i mitt liv sker på känsla. Och att tappa tron till sina känslor, att inte veta om mina känslor "har rätt"... Ah asså. utan vidare förklaring hoppas jag att någon därute kan tänka sig vilket jävla oväder som stormade på insidan den här kompulsiva ordningsidioten.

Sen gillar jag att vara lite stormig, jag är lite sån. Virvlar omkring. Sprider saker, kläder och avtryck runt mig hela tiden. Det är därför jag försöker ge sken av den här ordningsamma tjejen. Jag är ingen nitisk städgalning, men jag stökar ju ner i sådan fart att jag vet att om jag inte håller efter mig själv blir det kaos av allting. Därför blir jag gärna blyg också. Jag är liksom rädd att jag stökar till det för andra, så dom blir obekväma av mitt stök. Lite som en sprallig hund som pratar högt och välter ner vaser med svansen.

Stop, Stop, Stop! Nu skulle ju inte detta inlägget alls handla om mig och mitt inre klimat. Det jag kan avsluta med är att det är ganska varmt och lugnt, som de där bilderna man ser i resebilagorna. På orörda sandstränder, palmer och inte en turist så långt ögat når. Välkomna hit!

Igår sprang jag iaf. Snabbt som en vind, lekte fartlekar, trappintervaller med lutningen på bandet, och till slut en extra kilometer bara för att det är gött. Ajabaja!!! Inte springa i förväg. Försöker tänka på att det finns en anledning till att gränserna är som dom är. Följer nämligen ett schema från marathon.se och har redan fuskat genom att hoppa fram ett par veckor. Det var ju trots allt för nybörjare och på 20 veckor tror jag. Jag är ju varken nybörjare (Faktiskt, uppmärksamma gärna min övning i att uppmärksamma mig själv som en sportig individ) eller en sådan person som har tålamod till 20veckors-program...

Benen håller, känner att jag har ett annat löpsteg och kroppen börjar sakta vänja sig. Idag stapplade jag bara runt en liiten stund i köket innan vaderna hade mjuknat något. Det tar verkligen, och jag blir så glad över att inte ha ont i benhinnorna att jag stapplar med glädje!

50 mins positiva ramsor på löpbandet igår. Jag börjar känna mig som jag är igen. Fantastiskt! Under tiden jag sprang fantiserade jag lite om att ha råd att köra MMA till våren. Fan det hade vart så himla skoj! Passar bra med den gruppen jag tänkte välja i såna fall för det är samma dager som jag kör thai, så då kan jag bara springa mellan salarna. Skitsmidigt. Inga extra dagar och inga extra pass de dagarna. då blir det kettlebells och löpning de andra dagarna. Nu känner jag ett starkt behov av att träna överkroppen, men är ju helt handikappad på gymmet... Så med lite brottning hade jag ju sluppit den biten. =D

Och så hade jag fått träna med Helena, som är helt otroligt duktig, grym och bäst på det mesta.

Igår var de julmys, mitt passa-på-beteende gjorde sig inte påmint alls mycket. och jag åt ungefär vad jag hade tänkt unna mig. Det går framåt! Idag har jag inte ens ångest eller har tänkt på det alls. Jippiiie!!!!

Tänk om det hade varit lika lätt att klä av sig och slänga bort tankar som det är att slänga av sig kläder. Gud, vad jag önskar det fanns en burlesk-kurs i Göteborg till våren. Men jag antar att det får bli MMA eller crawlkurs istället.... =P

Nu ska jag vila ögonen på snön utanför tåget. Jag är på väg till Uddevalla och lite mys med föräldrarna och jobb. (mys med kidsen)

Köpte tokbra julklappar igår. KOM NU JULEEEN!!! Förrut såg jag en tomte. En livs levande.

HEJSVEJS!!

Ont i kroppen, ro i sinnet.

2010-12-16T05:42:00.000-08:00

Framsteg. Ja det är inte bara såna man tar vare dag, en fot framför den andra. Det är såna på insidan också. Mentala sjumilakliv, eller varför inte babysteps? Steg i rätt riktning är det ju iaf. Skönt att gå på det sättet, efter en period av någonting som mest liknat krabbgång. Ibland bara på stället. Så nu har jag ju lagt till den här planen att kunna springa iaf 2.1 mil till sommaren. Med tanke på hur löpningen kändes igår kan jag bara säga att jag längtar tills jag får försöka! Overdid it lite igår. Sprang 5 km istället för 4. Inte så mycket kanske, men vaderna började göra ont redan efter 1 km... Det positiva med det är att jag springer som jag ska. Och smärtan blev aldrig övermäktig, utan mer som ett stasande. Tyvärr blev det bara ännu värre när jag stretchat och skulle stappla mej hemåt.
Var en mycket stillasittande dag igår, och träningsvärken från tisdagens Kettlebells var bara så jävla överjävlig! På passet kände jag mej mycket mer instabil än tidigare. Vilket inte var så konstigt eftersom jag missat 3 omgångar. Det var en jävla massa ben och bålstabilitet. Bra och välbehövligt, men inte så skönt idag. Brukar alltid köra core 45 min innan och det gör att man lätt centrerar och håller bålen stabil även på KBsen. Nästa vecka blir det sista passet innan jul och stalljobb.

Igår på löpningen bestämde jag mig för att rabbla mina ramsor, och hela vägen ge mig själv positiva suggestioner. Till slut var jag så jävla glad att jag hade velat springa 40 min till, men fick änna hejda mig eftersom det vankades bio på kvällen. I AM AWSOME.

Jag och syrran kollade på Mr Nice. Sjukt bra film om man kan ta komiken med knark, mened och IRA. Igår kände jag att jag kunde det, och log hela filmen. Den är spännande och ganska busig, även om det blir ordentligt tragiskt i mellanåt. (och är det väl egentligen hela tiden, om man tänker efter.)

Nu har jag tvättat. Pluggat och tänkte hoppa in i duschen. Snart blir det häng med Anton och säkert ett par timmars filosoferande över X antal koppar thé och kaffe. (mental gilla-knapp här)

Hejsvejs!

Får jag chans på dej?

2010-12-12T12:46:00.000-08:00

Tänk när det var så enkelt. Det var fan så fint!
Men det finns så många andra chanser.. Livet är ju en chans i sig. Alla har inte fått den. Kan man säga att det finns olika stora chanser? Och hur relativa är inte dem då... Är chanser alltid möjligheter? Varför tar man inte alla chanser? Är det på grund av risken för de olika möjligheterna? Kan man bli som.. chansblind? Att man bara ser en serie av hinder, eller möjliga risker, med chansen? Så det som vore bra och värt med chansen blir överskuggat? Eller är det frågetecknet man är rädd för? Den kalkylerade risken som man inte kan räkna med, eftersom man inte vet vad den är? Blir man bättre på att välja "rätt" chanser? Det är en djungel.

Jag försöker ta de chanser jag får, och vågar. Jag blir frustrerad och nästan ledsen när människor inte tar chanser, som jag önskar att jag hade haft. För även om jag försöker utmana mig själv, gå vidare, utvecklas och prova nya sätt. Finns det ju saker jag inte kan styra. Vädret, människor, trafiken, osv. Jag försöker ge råd, jag står ju trots allt med fötterna lite utanför det mesta. Kommer aldrig riktigt in. Eller, jag stannar kanske lite utanför. Jag vet inte... MEN! Jag önskar att människor tog fler chanser. Utan människor som vågar chansa på andra människor skulle världen gå under på riktigt. Jag är så himla glad över att jag fått flera av chanserna det senaste, men jag är ÄNNU gladare över att jag faktist vågade ta dem. Att jag orkade ta chansen att flytta igen, att ta chansen att jobba mindre, att ta chansen att plugga det jag vill, att ta chansen att ta emot hjälp.

Min kropp har idag gett mig det ultimata kvittot på hur rätt jag har gjort. Den har för första gången på flera år börjat fungera som den ska. Jag ska inte ropa hej riktigt än, men det verkar som den är tacksam och nöjd. Dags för mig att vara det också. Ikväll känner jag mig hel på ett sätt jag inte gjort på länge. Många saker har under dagen fått mig att tänka på chanser. På hur viktigt det är att prioritera sig själv, utan att vara egoistisk. Utan för att kunna vara en tillgång för sig själv, och för andra.

Min fantastiska kropp visar mig vägen. Som den alltid gjort. Vi tappade kontakten någon gång, men jag tror vi är i fas nu. Äntligen har min magkänsla kommit tillbaka, den jag alltid förrut litat på. Jag har kommit så långt, eller, så har jag kommit tillbaka.

Välkommen HEM!

Ska inte glömma att berätta om komedin som är mitt liv, jag trodde nämligen i flera dagar att jag inte hade fått rätt nycklar till lägenheten. Så jag pratade med både Ninnie som jag hyr av, och Richard som hyrde innan mig. Jag skulle visst ha alla nycklar.. "WTF!?" tänkte jag. och att "det vore ju bara så typiskt mitt liv". Så jag har i två dagar ömsom letat, ömsom haft ångest över nyckeln som vägrat komma fram. Jag brukar ju lägga viktiga saker på bra ställen, som visar sig vara idiotsäkra, på riktigt. I letandet hittade jag massa pengar istället, som jag tänkte att jag skulle få lägga på nytt lås osv. Men så idag när jag kom hem provade jag en annan nyckel på knippan. Och OILA! Där satt den ju XD......

Igår hade jag och Veronica mys-tjejkväll med massa vin och ost. Det var skithärligt och jag har saknat det. Tjejkvällar. Det kommer nog bli ett par framöver. Här hemma i Grytet. Så heter det. Här bor jag med min sköna sängkompis Thor, och i veckan flyttar den lilla plutthunden Gand aka Butter hem igen.

Jösses. ja. Det skulle ju bara bli en kort notis hade jag tänkt men. Varsegoda!!
Hoppas ni har det mysigt i vintermörkret, kramas med någon som är varm och uppskattar allt som ni skapat för er själva. Alla fantastiska människor jag känner, jag är så glad över att ha träffat er. Ni och jag gör den bästa soppan!

Hejsvejs!

Att vara glad för det lilla.

2010-12-11T00:33:00.000-08:00

Nu har jag ju down-sizeat för tredje gången. Det står fortfarande massa lådor och påsar med kläder på golvet, sängen står på golvet, och jag har ingen matplats. Hemma hos Anton står en jättefin byrå som han passar åt mej, den hoppas jag kunna hämta snart med hjälp av pappsen... Igen. Stackars pappa... Jag har lovat honom att när jag väl skaffar en bil så blir det en stor en så jag kan flytta själv. Han har fått kämpa och bära, köra och fixa. Tack för det, världens bästa pappa! Idag ska jag försöka göra plats genom att få på medarna på sängen, och ha lådor med saker under. MEN! skruvarna som man sätter fast dem med, medarna asså, följde ju inte med sängen. Så igår hämtade jag skruvar där jag köpte sängen, så säger han i affären att "De kanske inte passar"... AHMEN VAFAAAN, var ju min inomkroppsliga reakttion. Ja, det är komiskt. Innan dess skulle jag åka till syrran, och var lite stressad, hade ju egentligen velat göra ett ärende på stan först. Så självklart går bussen sönder efter 2 hållplatser, och jag blir ståendes vid sahlgrenska i 1 tim. Lite mitt fel eftersom jag, som frös som en gris snö, ville var aeffektiv och sprang iväg och försökte hinna med en buss från medecinaregatan, som jag missade med 30 meter. Väl tillbaka till sahlgrenska, missade jag EN BUSS TILL med 30 m. Men det skulle kommit två bussar under den tiden jag stod och väntade. De lyste ju med sin frånvaro. Så att säga!

Syrran och jag åkte till Ikea i kållered, åt lite mat, fikade blaskigt kaffe. Men det värmde iaf upp min frusna kropp en aning. Vandrade runt en stund, hittade inte exakt vad vi ville ha. Jag fegade och kom inte hem med något bord denna gången heller. Men lite förvaringsgrejer, diskställ osv.

Så skulle vi ju sätta ihop bordet min syster köpte. Då skulle man ju ha skruvmejsel...Det hade inte Lina, så vi fick helt enkelt köra vidare med hjälp av knivar. Det blev många svordomar, och jag tog det lite personligt att det var så tight där med skruvar och att det tog så lång tid innan dom kom rätt. Med svordomar menar jag självklart könsord, det blev väldigt många såna i olika konstellationer. Förlåt mamma!!! Nu är jag iaf tom på svordomar för ett tag.

Vad jag är glad för nudå? Allt det lilla? Att jag förhoppningsvis avslutar socialantropologin nu på måndag. Inte för att det har varit tråkigt eller ointressant på något sätt, tvärtom! Men nu vill jag satsa helt och fullt på Hästutbildningen. Det är mycket ekonomi, och jag har bestämt mig för att verkligen lära mig, och förstå det här med ekonomi och bokföring. Det är essentiellt för att jag ska klara upp det jag vill skapa i framtiden.

Jag är sjukt glad och stolt över att ha skapat en ny studentidentitet. Jag har fått lämna den där omotiverade, suckande och motsträviga tjejen. Nu är jag den drivna och inspirerande tjejen. Det är så jävla fantastiskt!

Den här lägenheten är liten, obekväm, men så fantastiskt charmig. Precis som mig! Det ända som saknas är min lilla hund. Han ska få julklappar och en ny fönsterplats när han flyttar in.

Hästkursen, är kort, intensiv och en andra chans att verkligen lära mig det där ordentligt. Det mesta gick vi igenom under min tidigare hästutbildning, men då var jag inte lika motiverad. Denna gången kommer jag leva och andas häst, även om det bara blir bland böcker och blad. Så glad över denna chansen!

Jag har börjat träna inför halvmaran till sommaren. Har inte bestämt om det blir göteborgsvarvet eller någon annanstans. Men jag har ett schema jag ska följa under vintern när jag har bestämt att det är helt ok att lata sig inne på löpband. För jag är så jävla glad över att ens kunna springa. Det trodde jag inte var möjligt, någonsin.

Idag kommer systers små hundar hit, vi ska fixa i mitt hem, gå på promenad och slänga skräp. Ikväll kommer Veronica hit. Det ska bli fantastiskt mysigt, och jag är jätteglad.

Jag har en lila pall, den är jag glad över! =D

Och såhär i efterhand, är de här sakerna kanske inte så små ändå. Vad är du glad över? Vilka är russinen i lussebullen? Även den torra lussebullen har ju saftiga russin i sig. Och gillar man inte russin i lussebullen, så kan vi väl säga mandeln i gröten då?!

Nu ska det fixas, Hejsvejs!!!!

Att lära sig mer; Det är grejen!

2010-12-07T13:46:00.000-08:00

God Kväll! Nu kanske det börjar lugna sig med stressen och flängandet mellan städer, byar och hemsidor. Snart kanske jag sitter vid ett eget köksbord, läser en metro jag plockat med mig hem på hundens morgonpromenad.Kaffet i bryggaren är köpt i den lokala kaffebutiken, eller kanske nere på den ekologiska livsmedelsbutiken. Är så sjukt glad att jag har nära dit, jag köpte en fin tvål där första dagen i lägenheten. Den doftar så himla gott och det är en ren, bokstavligt talat, fröjd att komma hem! Nu har vi flyttat dit i stort sett allt. Fattas ben till sängen, några skor och min mopp. Tar med mej det imorgon tänkte jag, fast benen till sängen är medar, och I WISH att jag kunde använt dem som färdmedel. =P Jag tänker då på allt! Dock blev dagen lite långrandig trots att själva flyttandet gick snabbt. När väl släp och bil hade fått sina respektive platser, det vill säga. Pappa var hungrig, märkte jag direkt, så han gnällde ju som en annan unge och hetsade iväg innan jag hann torka bort saltet från golvet. Skickade iväg honom till syrran, där lugnade han ner sig och var vid gott mod några timmar senare när vi begav oss till Uddevalla igen.Världens största tack till Pappan, Systern, Sandra, Veronica och Ammi som kom och hjälpte till. TACK TACK TACK SNÄLLA NI! Det kommer bli julmys för er så småning om. Uddevalla var fint, och snöigt, som vanligt, nuförtiden. Jul Jul JULIGT!

Imorgon onsdag är sista dagen i skolan för denna gången. Igår började jag nämligen utbildningen Verksamhetsledare inom Hästsektorn, på Dingle Naturbruksgymnasium. Därför borde jag ju legat och sovit för längesen, men tids nog. Läser samtidigt in sista kurslitteraturen i socialantropologin. Det är en monografi som handlar om killars skapande av genus i skolan. Speciellt inriktad på invandrarkultur. Man borde läsa monografier oftare. Jag lär mig massor, idag lärde jag mig dessutom något om mig själv. Författaren/forskaren berättar hur han för ett samtal med en kille, på ett till normerna sett, annorlunda sätt. På ett djupare och på sätt och vis ärligare plan. Killen berättar hur han använder sin humor och skratt, när saker och ting känns jobbigt. Han hanterar känslor som annars skulle få honom att börja gråta, genom att flabba och skämta bort det. Jag fick mig en rejäl käftsmäll.

Jävligt konstigt sätt att försvara sig. Särskilt mot andra, genom att liksom, förminska sitt eget värde som om man inte brydde sig?! En slags aktiv ignorans. Eller fattar ni hur jag menar? Som att det vore fult att känna, att man förlorar om man erkänner att det gör ont. Så otroligt korkat om det är vid andra tillfällen. Som de där smarta killarna som skulle hoppa från smögenbron, varav den ene faktist gjorde. Försäkrad av sin kompis att "klarar du det, så hoppar jag med". Han som hoppade dog. Står man kvar i en eld, fast det gör ont, förgör man ju bara sig själv. Samma sak när man skrattar bort sina egna känslor. Klart man inte behöver utagera och totalt tappa det varje gång någon råkar putta till en på spårvagnen, eller går före i kön. Men om någon sårar en, måste man få säga till, inte för att anklaga, men för att upplysa och "viktiggöra" sig själv. Inte bara inför någon annan, men kanske främst inför sig själv.

Jag har tagit lite ledigt från träningen nu, det har varit svårt att inte stressa som en tok. Något fick ge sig nu när jag är i Uddevalla och inga rutiner går att fånga med ens den största håven. Snart blir det nog ordning. Då kan jag andas ut, köpa nya fina blommor, tända ljus, ta ett glas vin och mysa med pälsbollen i sängen framför en fin film. Med min fantastiska kropp. (Gilla-knapp här!)

Dessutom kan jag inte hjälpa att jag blir så jävla glad av all kärlek som är i luften överallt! Kärlek till människor, djur, snön, saker, kunskaper, smaker och lukter. Imorgon kommer jag hem, hem till Göteborg. Old Beefeater inn, mitt nya hangout. Där finns det Magners!

THE AWSOMENESS!

Godnatt!

Tankar om nytt och om gammalt..

2010-12-03T14:45:00.000-08:00

Äntligen känns det som jag har kommit vidare. Som om muren blev en tröskel som jag klivit över. Lite sådär hetsigt som när man springer och halkar ombord på spårvagnen med andan i halsen. Just nu har jag bara fått fatt i något att hålla i, dörrarna stängs och människors blickar bränner inte lika mycket. Snart, om jag bara låter det bero, kommer de fästa sina ögon utåt, eller kanske inåt. Jag känner mig som en storm som lägger sig. Ibland får jag återfall eller tappar greppet och genast blåser det upp igen. Men något inifrån orkar inte dra igång hela styrkan igen, det blir inte värre än det där novemberregnet. Högtryck eller lågtryck? Något lindrar och lugnar. Kanske har några orosmoln svepts bort. Några upproriska virvlar av tvivel river och sliter i mig då och då. Jag tror jag vet hur jag ska göra nu. Låter mig svepas med, ge dem chans att väcka mig, och innan de tar över, lämnar de mig. Det känns tryggt, som en lång varm relation. Att delar av mig som jag trodde jag var tvungen att förinta för att bli fri ifrån, kan finnas ändå. Rädslan att inte ha den imaginära trösten och sättet att hantera livet på var så stor. Tänk er världen utan vind, tänk er Sverige utan årstider. Allt det gamla jag lämnat, kan få komma och hälsa på som en gammal vän, som sommaren efter vintern. Nu vet jag att jag inte förlorar något genom att lämna, eller släppa fritt. Nu kan jag se alla möjligheter som ligger framför mig. Jag är ett levande bevis på förändringens kraft. Fånga dagen har fått en helt ny innebörd. Det är dags att börja skörda allt jag sått, liksom bo in mig i världen jag skapat. Det passar så bra. För nu bor jag på en ny plats. Här finns allt i närheten, lätt överskådligt och med alla möjligheter.

Jag känner mig bortskämd, för jag vet att jag kan vara lycklig utan att ha särskilt mycket.

Carpe Diem!

Det här med MAN

2010-11-28T15:30:00.000-08:00

Ja. MAN ska göra ditten och datten. Vem har bestämt det, och vem är MAN?!

Som en lite förvirrad själ, som i perioder har isolerat mig från flera sociala svärer, är MAN en gåta. Såklart gör ju alla som dom vill... eller?
För jag frågar nog väldigt ofta människor om råd, och får antingen svar vad DE hade gjort, men oftast vad MAN ska/borde ha gjort. Vad de själva hade gjort är ju ofta lätt att förklara, försvara och jämföra med sig själv. Men ibland har man inget att jämföra med, man har ingen historia i det ämnet, och så får man höra att MAN borde?! Är det kaos i din hjärna nu? MHM, min med.

Vissa normer förstår jag mig bara inte på. Sen undrar jag varför man hellre slår ifrån sig, och skyller på andra, än inser att man har förlorat även utan strid? För så blir det bland. Ibland går bil sönder på vägen till bussen så man definitivt inte kommer fram, när man trodde att man kanske skulle hinna. Ibland blir man ratad och dumpad innan man ens fått chansen att nå fram. Ibland ser man saker som konstiga och fördömer för att man inte är van. Som när jag undrade varför en av mina nuvarande viktigaste vänner, var så konstigt och ville prata med mej? Dags att titta sig i spegeln lite, det är ju helt uppenbart jag som är konstig, som inte känner till hur man skaffar kompisar... Lågstadiet måste vart hårt.

Varför är det alltid den andre det är fel på, när den inte följer alla normer för hur man borde vara. Eller inte lever upp till förväntningarna som kille/tjej eller kompis/partner. Kan det inte vara min syn som är skev, eller snäv. Kan inte folk tillåta att andra är annorlunda, att dom inte är stöpta i samma? Nu menar jag ju inte att man ska skita i sina partners, eller aldrig ringa upp någon, alls. Utan att man inte alltid måste rikta ljuset mot sig själv, utan mot den andre när man undrar varför? "Varför gör du så mot mig? MAN GÖR INTE SÅ!"

Det är så hårt. Svårt att unna något nåt i den situationen man satt sig i. På lite höga hästar kanske? På lite för nära håll? Eller för mycket åt vänster?

Självklart ska man ha respekt för sig själv och inte låta sig på trampad på. Nu är vi där med MAN igen... Borde man inte vara lite mer öppen, förlåtande, och accepterande? Även om kostnaden kan vara att man 1. Blir mer sårad. eller 2. Tvungen att inte fokusera fullt så mycket på sig själv.

Ah asså, nu kom min mamma hem och störde mitt i förvirringen av MAN och samvete. Hon har brutit armen och tjurar över missad träning. Men hon tänker trösta sig med julpyntning istället =)

Jag har flyttat mitt bohag till Uddevalla idag. Stort tack till Emmelina och Paula som hjälpte mig med bärande och städande. Nu trooor jag att jag har fått lite inriktning och matrial att använda i mitt fältarbete.

I går var det The Zone, det var Awsome! Gladius ägde, och jag sov inget direkt inatt. Så jag tänkte prova lite nu. Snittar 4 timmar per natt nu och jag är så hemskans trött...

En säng, en famn, ett skägg. Det ska jag drömma om då tänkte jag!

Nightynight!

allt som tär.

2010-11-24T02:30:00.001-08:00

När stressnivån är såhär hög, darrar jag och tappar saker.
Bryter ihop på golvet och vill inte vara med.
Om och om igen förlorar jag, släpar mig upp igen för att bara trilla ihop en minut senare igen.
Det är såna här dagar som jag undrar vart alla får allt ifrån.
Att jag skulle vara stark, älskvärd och fantastisk.
Den här bloggen är min enda tröst.
Här hamnar all skit.
Jag vänder mig hit när litenheten tar över. När det känns helt jävla hopplöst allting. Som om jag vore transparent tills någon behöver mig. Det är stressen som talar.
Sömnen är som bortblåst nu igen.
Det pirrar och rycker i hela mig.
Jag bara skriker att jag inte orkar.
Såna här dagar är det ganska uppenbart hur jag lurar mig själv.
Jag skulle varit på väg till bussen nu.
Men om jag för en gångs skull ska vara ärlig så är jag för jävla ledsen.
Jag klarar inte upp det.
För jag är inte så jävla stark.
Det är en sån jävla rökridå.

Tack, nu var det sagt, nu ska jag plocka upp mej, hejdå.

vintern och lugnet

2010-11-22T03:17:00.000-08:00

Det är många som klagar nu. Jag med!
På vädret, på skolan, på jobbet, på sina partners, på människor i allmänhet.
Man är besviken, trött, ensam. Man blir störd, aldrig uppmärksammad och övergiven.

Men vintern har fört ganska många positiva saker min väg. När det snöar blir jag varm inuti. Jag kan sitta och stirra på snöflingorna i timmar. Tankarna virvlar vilt och gungar sakta som dem. Ute är det lite extra tyst, lite mjukare, och alldeles ljust! Äpplen från sommaren hänger ensamna kvar i träden. Det ser lite komiskt ut, men de är fina minnen från sommaren, och bevis på att den kommer snart igen.

Det gör mig lugn. Att veta att trots allt, så blir det sommar igen. Om jag är ledsen eller glad, tjock eller smal, ensam eller ihop. Så kommer ändå den där värmen igen. Man behöver kanske vintern för att till fullo uppskatta solen och hur den steker sönder de där krukväxterna. Det finns alltid flera sidor av allt. Kanske kan man helt sonika välja den man vill se, känna och leva i?

Om tåget blir försenat idag, ska jag le och känna att livet gav mig en extra tid för vila och reflektion. Jag kommer le åt alla frustande och hetsade människor. De skulle bara veta hur fint det känns i lugnet, där jag tänker vara idag. Fint är ordet. Vinter och kyla, att få krypa in i sig själv när man inte får krypa in hos någon annan. Kan vara lika bra som alternativet. För idag börjar det, nu jävlar börjar det!

Det är mycket nu. Egentligen är jag sjukt stressad. En frustande svettig kärring med för mycket packning och för hög klack på skorna. Jag kan inte planera nånting eftersom jag inte vet när jag kan flytta. Jag har ett fältarbete att utföra, i Uddevalla. Men jag måste vara i Göteborg och försöka flyttstäda, medans jag bor i lägenheten. Träningen vill jag ju inte missa, för det går bra nu. Sprang dubbelt mot vad jag brukar i fredags, det kändes så himla bra och kul! Så måste jag nog välja bort sista antropologikursen... Borde inse och göra mig själv en tjänst, och inte läsa 200 procent i 2 månader. Vore inte bra att hamna efter på den nya utbildningen. Hästeriet, herregud, det ska bli så kul!

Och när jag får flyttat ska det bli kul, jag ska göra högrevsgryta varje vecka och bjuda hem någon ibland. Kramas i plädar och titta på filmer. Ha glöggmys och sova gott. Prata om livet och alla världsliga ting, lära nytt, ifrågasätta gammalt. Se årstiderna genom nya fönster, känna nya lukter och se in i nya ansikten.

Är en ovanlig art, förbjuden att såra.

Kram på er i snön!

Omvägar

2010-11-20T12:09:00.000-08:00

Ibland måste man tydligen ta en omväg, eller flera, för att hitta tillbaka. Och när man hittat tillbaka, är det dags för avresa snart igen. För livet stannar ju inte sålänge man lever, och det gäller ju att vara där man vill vara. Står man stilla hänger man ju inte med.

Mitt tempo är kanske inte som någon annans tempo. Min kropp hänger inte alltid med tanken, och ibland är det tanken som sprungit för fort, och helt fel. Då hamnar jag mitt i ett såntdär göteborskt regnoväder av panikkänslor. Det är så otroligt uttröttande, ja, ni vet ju..

Jag vill bara känna lite värme och få slappna av ibland. Bada badkar ikväll var fint. Där redde jag ut lite missförstånd, för att sedan se att tanken bara sprungit i förväg. Jag hade inte bara en vecka på mej att utföra mitt fältarbete, utan två. Typexempel på hur mitt liv fungerat de senaste åren. Alltid fokus på att det är svårt, hur jag ska klara det, och vad jag tar mig till om jag misslyckas.

Varje dag nu, försöker jag se allt jag vill bli och vara framför mig, den där obrydda starka lilla tjejen i 9an. Som hade fått upprättelse genom att samla alla gudars tålamod. Varje gång de där negativa tankarna och nedvärderande ramsorna strör salt i mina sår försöker jag tänka på, att jag är bra. Jag vet ju det, det är bara känslan som inte hittat hem. Den vågar sig inte riktigt fram, men jag vi börjar lita på varandra nu.

Detta är jag, jag har ifrågasatt alla mina åsikter så länge nu. Vem har jag fått den åsikten av? Varför tycker jag så? Är jag rädd för något sånt? Är det rädslan som föder mitt hat? Hatar jag ens? Är det bara fel ord jag satt på fel känsla? Som önsketänkande, eller självlureri. Slirigt Maria.

Detta är jag, och jag är bra. För ikväll känns det så.

Jag längtar till Edinburgh. Snart kommer jag!
Mitt liv är så sjukt stressigt just nu, jag längtar efter mina vänner också, jag kommer till er först! Ska bara utföra fältarbete, städa lägenheten, flytta, städa, träna, sova, skriva. eeh!

Men nu ska jag titta på Bones, och klappa på min mage som är glad efter ostbrickan =D

Hejsvejs!

Stirrande och undrande.

2010-11-16T08:45:00.001-08:00

Igår stod jag en stund i fönstret. Jag tittade ut, upp i himlen på månen och stjärnorna. Försökte med min lilla hjärna föreställa mig avstånden dit. Hur huset jag stod i såg ut därifrån. Det skulle ju såklart inte synas alls. För vi är så små här.

Men ändå är det så viktigt för människor, även mig, att göra sina röster hörda. Eller, kanske inte bokstavligt talat. Men alla vill ju vara viktiga, och är viktiga. Frågan är ju hur man ska definiera sin viktighet. Är det inför en själv kanske man måste komma ihåg att fokusera på allt man gör bra (tack Alex). Är det inför andra kan man ju vara den där störiga personen som bara kan se allt på sitt sätt, som vet exakt hur alla ska lösa sina problem, som alltid skall överrösta alla.

Jag överröstade nog gärna alla förr. Liksom kastade fram en identitet och satte den där i mitt ställe. Medans jag själv tänkte så det knakade därinne. Det är ett skelett i min garderob. För nu när jag accepterar mig själv, känns det inte lika främmande och avigt att acceptera allt med alla andra. Inte så att jag inte har kunnat tolerera att man är annorlunda, men jag har kunnat klandra mig själv för att inte kunna vara som den och den. Det har alltid funnits en önskan och längtan, att liksom ge mig själv ett break.

Nu är muren raserad, för sista gången hoppas jag. För det är den här jag vill och tänker vara. En fullt medveten och fullfjättrad person. Öppen för förbättring. En som tar det goda med det onda. Att slippa leva i en bubbla av kontroll, att alltid vara distanserad och kall. Det måste vara värt att bli sårad, orolig och gråta hela dagar. Om jag bara får känna allt, och skratta med hela kroppen, så hårt att det gör ont ibland. Våga känna lycka och glädje ibland utan att undra över vad som lurar bakom hörnet.

Leva nu antar jag.

Överlevde matchsparringen i söndags. Det var AWSOME!
Men nu ska jag packa väskan och byta om. Tog en kall promenad med lillkillen genom botaniska och stan. Nu blir det core och kettlebells.

Hejsvejs!

Vänd dig om.

2010-11-13T01:07:00.000-08:00

Visst ska man inte hänga sig kvar i det redan gjorda. Men ibland kan en tillbakablick fungera som en bra påminnelse. Hur långt man har kommit, vilka mål man klarat, för att sätta sikte på nästa. Jag har alltid varit en gapig, tjejkille, med uppmärksamhets-issues. Det kändes inte som ett problem förr, då levde jag bara upp till min bild av mig själv. Som en rebell, en motståndare. Ja, jag gjorde alltid motstånd. För det fick jag mycket skit, men om jag inte gjorde motstånd... Ja då fick jag skit för det med. Kroppen var aldrig bra, den fick inte visas upp, det var fult. Den skulle utnyttjas, man fick beröm om så var fallet, en stund. Tills nästa dag när det där bara hade varit ett spel, som fick digra följder i skolan.

Hur skulle man göra rätt? Hur skulle man förhålla sig till kroppen? Var inte tonåren till för att undersöka sin och andras kroppar? Jag fick aldrig det där rätt. Den levde aldrig upp till förväntningarna. Mina känslor var inte rätt, så jag provade både att strunta i dem, och ta dem på allvar. Förvirringen var total. Så någonstans där bestämde jag mig för att kroppen var fel. Att jag var fel, precis som jag ansett resten av samhället varit fel innan. Min kritik jag tidigare riktat mot samhället och alla fårlika människor, den riktade jag mot mig själv.

Samtidigt som jag var tvungen att försvara mig själv mot alla andras kritik. Fan, att jag inte blev konstigare alltså.. För det är svårt att stå där på mitten och försöka göra alla till lags, och hålla uppe charaden. Det fanns ingen kuliss att gömma sig bakom, bara mitt inre. Som en jävla skärseld. Vad jag än gjorde var det fel fel fel.

Nu gör jag nog mer rätt. Jag prioriterar mig först, investerar i mig själv och tillåter misstag. Jag förlåter mig själv, och försöker komma ihåg allt bra jag gör! Hur jag vadar vidare, och får starkare ben hela tiden, bättre hållning och ibland ler jag rakt igenom smärtan. Den kan ta sig i röven! Lurar inte mig!

Som jag sa till Johan på min anställningsintervju, allt jag inte vet om jag kan, vill jag lära mig! Det är utmaningarna som fyller på förrådet av självförtroende. Vetskapen om att jag skapar mig själv, och att jag gör det så bra jag kan. Det kanske bästa med att hela tiden utmana sig själv, stoltheten i det, gör mig till en bättre vän. Jag känner mig alltid lite i vägen, som det konstanta femte hjulet, som att jag tränger mig på. Jag är så van vid den där tjejiga tvåsamheten, men har till min stora glädje upptäckt att den kan slänga sig i väggen! Tack vare er, mina "nya" vänner, som det känns som jag redan känt halva livet, har jag ett hem här. Ni gör mig så bra! Vilket tar mig till vad jag EGENTLIGEN ville med det här inlägget.

Efter en period av vattentrampning är jag inne i en ny period av rörelse. Träningen går bra, men har vilat två dagar nu när jag känt mig lite småhängig. Idag kommer Malin hit och vi ska träna och mysa! Längtar! Antar att vi kommer planera in lite lopp för 2011. Det blir förhoppningsvis några stycken. Midnattsloppet är givet!

Imorgon är det matchsparring. Känner att jag behöver det. Det ska bli kul, jag har ingen prestige. Inga matchnerver som stör, men vart kom den svarta blicken ifrån på förra passet? Förlåt Marja! Alex kommer, vi ska åka och provträna hos Yoav snart. Ser fram emot det!

Skolan. Det är en utmaning i sig, nästa vecka ska jag intervjua Susanna och hoppas det blir bra. Ska bara plöja mig igenom de sista två delkurserna av socialantropologin nu. Den 6e December börjar jag ännu en utbildning. En tvåårig yrkeshögskoleutbildning till Verksamhetsledare inom Hästsektorn! Jag är så jävla taggad. Vi ska göra så många barn och ungdomar glada, vi ska bli bäst på det. Jag och Helena!

Kroppen. Ja, jag har bestämt att den ska få lite omvårdnad. Skall ta med den på workshop i konstformen Burlesk! Jag är svinigt nervös, jag är ju smidig som en heffaklump, särskilt i klackar. Men det ska nog gå bra ändå, det har jag bestämt. Jag ska ha roligt, och detta är ett led i att lära mig uppskatta min kropp. Den är ju som den är, och om jag inte kan acceptera den som den är nu, kan jag inte leva, nu. Den förtjänar min respekt, för trots allt, är det den som tillåter mig att göra allt jag älskar. Dags att ge tillbaka lite av det jag fått, så vi tillsammans kan ge mer, och få mer. Som en oändligt positiv spiral! Vilket framtidskoncept va!

Detta trodde jag aldrig om mig själv för 3 år sen:

Att jag skulle våga boxas.
Att jag skulle våga brottas.
Att jag skulle gilla ovanstående.
Att jag skulle bli överöst av så mycket fint av mina vänner.
Att jag skulle ta emot hjälp.
Att jag skulle känna mig uppskattad.
Att jag skulle våga känna.
Att jag skulle våga berätta.
Att jag vågade gå vidare.

Att någon skulle kalla mig modig!

Vilken grej va! Gud, vad glad jag är, för allt, och för att solen skiner på mig idag.

TACKTACKTACK!!!!

Nu ska jag och lille trötter ta en promenad, byta ut det gamla livet mot det nya, för varje andetag.

MEN MARIAAAAAA!!!

2010-11-10T02:04:00.000-08:00

När jag minst anar det TAPPAR JAG DET HELT! Fan att jag inte ska kunna hålla ordning på allt samtidigt då. Kommit lite efter på läsningen av all kurslitteratur i plugget. Men Jag hittar liksom inte det jag letar efter, och då blir det såndär "läser bokstäverna med tänker på annat"-läsning... Så får jag läsa om allting igen. Jag blir lite lätt trött på mig själv ibland.

Idag hade jag planerat att komma ikapp, med allt. Med tvätten, med värsta feta läsningen, förberedelse inför intervju osv. Menne. Jag började med att försova mej, gick förbi tvättstugan och tyckte det var väldans så tyst det var där... Men jag hade ju tid kl 11, så jag hade ju ingen stress... Försöker hitta instruktioner till den här jävla intervjun. Ja stressnivån växer sig högre såhär när det närmar sig. Vill ha något material att rätta mig efter, men egentligen blir jag bara så sjukt nervös i såna här sociala sammanhang. Tjejen är blyg. Kommer svettas ah la maxmits under de kommande 2 timmarna. Sen ska jag tvätta. För jag hade ju tid imorse, och inte alls kl 11. Jag fick ett skrattanfall i hissen, dels på grund av hur mitt hår står åt alla håll, och hur jävla tappad jag är ibland. Hemmafru my ass. Förvirringen är total. Men det gör inget, för jag mår bra, är glad, pigg och taggad.

Anledningen till förvirringen? Hmm.. Jag har fått trappa upp träningen, det tar lite tid, och uppenbarligen lite ork från kroppen. Den vägrar gå upp, och somnar mitt i läsningen. Men jag ger det denna veckan, nästa vecka har det nog jämnat ut sig igen. Då ska jag plugga som en tok, med vetskapen om att jag nu klarar nästan hela passet med 12an istället för 8an. Det känns idag kan jag lova. Är stel och mör. Ryggen känns lite lätt stelopererad från all löpning, så idag vilar jag den, och går på det imorgon igen. Svårt med prioriteringen när kroppen svarar så bra.. Den visar ju ganska tydligt vad den vill.

Läser en bok skriven av Jonas Colting, "Jag vill ju bara se bra ut naken". Hans handfasta tips gör att jag håller mig på banan. Trots ett tungt sinne igår, gick jag på båda kvällspassen och mådde ju som en prinsessa efteråt. Duktig är jag! Detta trodde jag ju aldrig om mig själv när jag låg i soffan varje natt, rökte och spelade tvspel. Bra att jag läser det jag ska också....

Målet är att komma i tävlingsform igen. Det går sakta framåt, och jag får kämpa för att hålla i bromsen. Inget bantande, inget negativt tänkande, bara nu, och framåt som gäller. Om jag någonsin tävlar återstår att se, änsålänge behöver jag allt detta bara för att bevisa saker för min egen skull. Få lite ro i sinnet. Vara pigg, träna så mycket jag vill, orka vara den jag vill vara. Jag utvecklas hela tiden, och det är det som är grejen. Att komma vidare, att lära mig av misstag. Att ta vara på erfarenheter, bli bättre på insidan.

Utmaningar är grejen. Det kan vara så enkelt som att våga genomföra den här intervjun idag. Att dyka upp på matchsparringen. Eller att komma till träningarna över huvudtaget. Rädslor från tidigare liv kan hugga tag i mig när som helst. Vissa dagar darrar jag som ett asplöv innan jag kliver in på centret. Men väl där, blir jag alltid lika väl omhändertagen.

Jag måste kämpa för att hålla ihop alla bitar, som om jag vore rädd att någon bit har hamnat fel och någon kanske ser.. Då är det som hela jag rasar, splittras, och från de nya bitarna måste jag bygga upp hela mig på nytt. Det kan vara både positivt och negativt. Ibland hittar jag den permanenta platsen för vissa bitar och har i och med det kommit vidare. Ibland hamnar allting huller om buller, och vart jag än går hånskrattar alla. De ser bara mina bitar som sitter såå fel.... eller?

Men ganska många bitar är permanenta nu mot då. Jag vet att jag är uppskattad. Att människor ser en stark liten person i mig. Det är fint, och jag behöver inte vara så hård längre. Nu har livet fler nyanser, och jag kan leva på fler nivåer. Jag kan ge mer, och njuta mer. Jag kan bli bättre helt enkelt, och det är det ultimata målet, på alla nivåer! Så idag ska jag inte bli mer nervös än nödvändigt *övaövaöva*, och så ska jag bara kontra med bakre benet. Ajaj!! Så enkelt kan livet faktist vara. (Önskar det fanns en like-knapp ungefär här)

Nu ska jag sluta noja försöka genomföra intervjujäveln. Och undra vart posten är, som jag VILL ha?

20 dagar kvar till flytt.

Ses ikväll!

Den där drömmen

2010-11-07T13:26:00.000-08:00

Jag kan nästan känna det. Hur kallt det är på morgonen, när kylan letar sig in i den lilla glipan mellan mina byxben och kängorna. Mössan täcker nästan ögonen, och jackan, ja den har jag struntat i att stänga helt enkelt. Ska ju bara kila över stallplan och titta till hungriga mular.
En kort sprint och en tung dörr senare, vaknar man på en sekund. Sekunden innan ljuset tänds och ett sting av oro gör sig påmint. Men där står de, välkomnande med trötta stora ögon. De blinkar och ruskar på sig. Mumlandet av hungriga mular är smått stressande så det är bara att sätta igång. Alltid är det någon som är lite hungrigare, så han får lite skäll serverat med sin frukost. Innan jag går glömmer jag aldrig att klappa honom en extra gång som ursäkt för mitt morgonhumör och den beska förrätten. Han tittar snabbt på mig med en blick som säger att det är okej, han förlåter mig idag igen, som vanligt.

Utanför rastar hundar av sig det värsta, de är så glada att få vara med ute, även om det är tidigt och mörkt. Dom följer med mig och hämtar tidningen och jag kan inte låta bli att le över vispande svansar och förväntansfulla hundsmil. De ska ju också ha frukost, sen kommer de gosa ner sig i sina korgar igen. Det är sovmorgon för dem, idag igen, som vanligt.

Väl inne, är kaffebryggaren nästa figur att mata. Försiktigt viker jag ut tidningen på bordet, det prasslar ju såklart, men när jag ställer ner koppen smäller det iaf inte. Lagom tills jag kommit igenom första koppen och första delen börjar ett skådespel i huset bredvid. Som en såndär teater av skuggor, tänds det, och börjar så sakteliga röra sig där inne.

Ännu fler munnar att mätta. Plockar fram, sakta och noga lyssnandes till radion. Det rasslar till i hallen och trötta ungdomar klampar in. De huttrar och finner snabbt sina platser där de fäster kalla händer vid varma koppar. Efter en stund kommer snacket igång, vad som står på agendan, om någon vill ha mer, och om vem som gör vad. Vi skrattar och berättar vad för dumheter som helst, för att skingra alla sorters mörker. För ni vet, det är inte alltid man kan trycka på knappen.

Jag längtar efter tidiga frostiga mornar, tunga kärror, istappar på staketet, mjuka mular och sträva manar. Det är där värmen är, när man kommer nära. Som jag längtar dit, mina känslors ekvator. Dit jag alltid kan återvända, hur kall jag än varit, och hur långt bort jag än hamnat är värmen där konstant. Som en, fast punkt, i livet.

Min enda fasta punkt just nu ligger och snarkar i soffan. Han har vart på stan och träffat Johan och Daniel. Vi stannade till vid masthuggskyrkan och skildes sen, då tog vi vägen om slottskogen och änggården vidare mot chalmers. Plockade upp lite godis på vägen och tog bussen sista biten. Vi har myst ikväll. Och nu ska vi ut i kylan lite innan natten kommer och tar oss. Tröttheten gör ögonen tunga och jag ska drömma sen. Drömma så jag kan leva nu.

Godnatt. Jag ger mig inte. Jag tänker vara glad för det lilla. Och det lilla kan värma precis sådär som solsken en vinterdag. Som idag. Varm och kall. Mjuk och stark. Sån är jag!

Hejsvejs!

Mrs Speedy!

2010-11-06T03:52:00.000-07:00

WHA! Igår körde jag och Emmelina dagpasset, Jonaspass! Som jag saknat detta! Sparringen gick jättebra, jag har börjat komma ner i varv, fintarna börjar komma automatiskt, och glädjen är total! Sparkade dock rakt in i en block och träffade knäet, aj! Fattar inte hur jag kan liksom.. träffa med benet på exakt samma ställe jämt. Har ett konstant blåmärke på mitt vänstra skenben, men nu gör det iaf inte ont som det gjorde förra året. Då kunde jag inte sparka på de nya mitsarna och vågade inte maxa alls. Det gjorde även att jag undvek att sparka främre spark i sparring, vilket ju blir ordentligt enformigt. Därför försöker jag hela tiden använde främre rundspark, och ah, med mina hoppsasteg hinner ju alla blocka, hårt... Nätterna härinnan var fulla med tankar om skola och träning. MISSAD träning. Så det blev en del nötande av tekniker där, och en sak jag tänkt mycket på, när jag väntat på bussen och överallt. Är det här med skipsteg, brukar inte få kritik, men jag vet ju att jag e långsam. Så igår var mitt mål att få snabba fötter, och sista drillen var sparkar/clinch i 2 min(?).. Har nog aldrig sparkat så snabbt och hårt, och jag blev så JÄVLA GLAD!!! Äntligen börjar det funka igen. Tack tack tack bästa kroppen!!!

Igår var det tjejkväll. Det var så mysigt, vi var på Skojarbacken och åt gooood mat, och drack gott vin.... Idag är jag seg. Men eftersom jag missade så mycket av veckans träningar tänkte jag återinföra jogginglördag idag! Det är ju ett skämt att jag tänkte springa inom hus när det är så fint väder. Men jag ska långpromenera hundarna i solen istället tänkte jag. hämta paket och grejs.

Ikväll blir det Håkan på skandinavium.

Jag känner mig inte så djup idag är jag rädd. Livet är som det är, och jag jobbar på att leva i nuet. Att vara här, nu. Jag försöker att inte stressa, inte forsera den osynliga höga muren därborta. Den är bara inblillning. Den lilla nya personen i mig hjälper mig när jag tvivlar. Men snart vet jag nog att jag är bra, och fin och värdig allt som finns i livet. Att det är upp till mig att ta för mig. Jag tror att jag har skapat ett bättre Själv. Nu har jag kontakt med alla känslor, mitt register är större och kanterna mindre skarpa.

Man kan vara mjuk, och samtidigt stark. Man kan vara insiktsfull utan att grubbla. Man kan vara känslosam utan att vara sårad. Man kan acceptera utan att ge med sig. Man kan tvivla, men ändå tro, och hoppas. För det har jag bestämt.

Förresten! Det komiska med knivslagsmålet vart ju att jag gått runt och lyssnat på Maskinen mången mörk kväll det senaste. Favoriten har varit "Dansa med vapen". Alla som inte dansar.. hmm har jag tänkt. Är detta att utmana ödet eller? Så blev ju föga förvånad när det blev tumult där på vagnen.

Farligt detta med hörlurar förresten. Nånting hände när jag väntade på bussen häromdagen, som var typiskt mitt liv. Och innan jag riktigt fattat vad jag har gjort, har jag sagt "Men skjut mig, för helvette"rakt ut bara. Som att pysa ut lite känslor, helt okontrollerat haha!

Ja, nu ska vi jogga, Hejsvejs!

JAG ÅNGRAR MIG!

2010-10-31T12:28:00.000-07:00

Ni vet en sån där kuslig känsla man får när det helt plötsligt blåser upp, blir otroligt mörkt och börjar åska våldsamt? Man vet att det inte är någon fara egentligen, det är bara ovant, och kanske en mänsklig instinkt som vill att man ska ta skydd och visa respekt.

Som när jag satt på vagnen och tänkte "Ah, det är iaf inte en pistol", och så visar det sig vara en kniv. Jag undrar vad han tänkte när vi såg på varandra. Jag undrar vad som hade hänt om jag hade haft på mig min gamla vanliga osynliga skyddsdräkt av attityd. Tänk om jag hade provocerat honom med mina kläder, mitt smink, mina piercingar? Det jag och pappan med dottern hade gemensam var, att vi var helt täckta av regnkläder. Jag försökte så hårt jag kunde visa med mitt kroppsspråk, och min blick, att jag inte ville ha bråk.
Likadant visar jag för hästarna med min kropp att det är dags att gå undan, dags att följa, dags för lek. Tänk om jag kunde hålla kommunikationen så öppen alltid. Så enkelt det skulle vart! Det var enkelt en gång. Nu? Ja nu kan en nästan identisk känsla som vid knivtumultet uppenbara sig, vid helt ofarliga situationer.

Snygg kille i den snabba kassan? Mnjae, tar nog den här hos den fula kärringen istället...
Om jag kan passa Lille Albin? Ja, om det är en hund. Annars fick jag precis böldpest.

Skämt å sido! Så jobbar jag ju på det här med att vara mjuk, att ta in, känna av och reagera efter situationen. Inte bara vända och fly så fort skuggor kommer vandrandes. Mitt trygga ställe, är i mörkret, där det är svart och ingen kan se. Det senaste har jag ju mått helt ok, elelr bra faktist vafan!
Idag fick jag panik. omständigheterna under helgen har byggt upp en stressnivå inuti mig, och såklart återvänder jag till THE BOOK OF MARIA, den evigt självuppfyllande profetian; Så fort det känns bra, ska något som känns dåligt hända. Så efter att ångesten över att någon okänd trampar runt i min stökiga lägenhet (någon ny som ska kolla in den), ja då ska vi tydligen ha möte på jobbet imorgon så jag missar träningen och allt annat jag tänkt göra... (typ köpa hundmat, get a grip!) Så stressar jag lite över tentan, och kommer hem för att påbörja lite groundwork, ja då ska datorhelvetet krångla. Så nu krånglar den, och jag bloggar via faderns dator.
Dessa saker kan ju verka otroligt jävla triviala. Men allt blev helt plötsligt svart. Allt var skit, och universums stora plan och meningen med jordklotet och alla på den, var att det skulle skita just på mig.
Egocentriskt? öh, ja.
Det är inte så att jag inte fattar att det finns lösningar på allt och att det inte är någon fara, men åh, jag vill bara inte att det ska bli sådär svart igen. Att det alltid måste hända något dåligt för att det nyss gick liite bra.

Jag skyller på hormoner, släpper kontrollen, sätter på AC/DC och försöker leva upp till något smart jag läste i en tidning tidigare idag;

"Om du bara gör som du alltid har gjort, kommer du alltid att få vad du alltid har fått."

PS.
Jag är så himla stolt över mig själv. För jag är så jävla duktig och bra. För detta trodde jag aldrig kunde vara jag, men det kan det, för det har jag sett till. Fy FAN vad jag är bra! =D
.... with a little help from my friends<3...
DS.

Starka fantastiska kropp!

2010-10-28T23:16:00.000-07:00

Jag är lite stolt faktist.
Nu är kroppen sådär pirrig igen, den vill mer, den orkar mer och den levererar alltid!
Benen gör lite ont, så har hållt mig borta från löpning denna veckan, men hoppas vara igång nästa vecka igen. Så smart att sportlife har lagt en liten minisportlife precis nedanför fighter centre på vasagatan. Springa efter passen känns ju ganska angenämt, om än otroligt tråkigt!

Träningarna den här veckan har flutit på bra. Inatt har jag legat och irriterat mig över mina krokar som har blivit ordentligt dåliga. Har fått så ont i händerna flera gånger att jag liksom fegar ur och vrider handen som om jag skulle slå mot kroppen. Rörligheten i fingrarna äör inte heller den bästa, och jag kan inte helt knyta händerna... Höften var trött, den ville inte sparka så hårt som jag ville, men äntligen har farten blivit bättre. Jag JOBBAR PÅ DET!

Ah, som jag förklarade för min pratis igår, så har jag börjat inse det och faktist göra det. Att jag jobbar på saker alltså. Det är en ganska ny känsla, och en stärkande känsla. Att känna att jag inte alls behöver "tänka bort" saker, eller "sluta med det där" och allt möjligt som mina vänner säger till mig. Jag vet att ni gör det i välmening. Men jag känner mig lätt inmålad i ett hörn, och kritiserad. Som att jag borde bara kunna göra om mig, men jag är ju jag! Jag är alla veligheter, allt grubblande, allt som gjort mig ledsen och glad genom åren. Mina tankar kan jag inte "ta bort", eller tvinga i en viss riktning. De finns där och kommer alltid göra det. Istället måste jag försöka ändra riktningar, stoppa dem i tid, låta dem göra det dem gör, men inte längst fram i ledet.

Längst fram i ledet står en liiiiiiiten ny person. Nej jag är inte gravid! Jag har fått en extra liten snubbe som styr och ställer lite. Alla kan hålla med om att man har två sidor av det mesta, negativa tankar och positiva tankar, sätt att se på saker. Ofta väljer min hjärna de negativa, för att vara säker på att ha ett försvar mot besvikelser. Det gör ju inte lika ont att trilla från första steget på stegen som det högst upp, eller hur? Smart strategi har jag tänkt länge, tills i somras när ingenting var roligt längre. För allt jag gjorde var att hålla mig fast på det där första steget.

Nu klättrar jag! Hellre gå in med hela hjärtat, än kasta bort alla chanser. Jag vet nu att jag har ett helt gäng underbara människor som fångar mig om jag trillar av stegen. Och att känna alla känslor inte är så farligt ändå, även om dem kan komma att göra ont.

Jag är ett evigt work in progress! Det bästa är att jag blir bättre hela tiden, och det är JAG som gör det! Livet kan vara fint även en grå dag, äntligen kan jag se det klarare. Det är inte ett tjockt dis, det är imma på rutan.

Snart mina vänner, kan jag kliva ut i det där kalla med allt som är jag och andas samma luft som ni, med bara huden mellan mig och livet.

TACK! För att ni finns och gör mig så jävla fantastisk, ni är bäst <3

Knivslagsmål, päron och kulor

2010-10-26T14:03:00.000-07:00

Det har varit en intensiv helg, kan jag ju börja med att nämna.

I fredags kom mina föräldrar hit med packning för en jorden-runt-resa... Dom krävde mat, när dom hade bett om fika. Så det blev ett mellanting; Gudomliga surdegsmackor med diverse pålägg. Senare på kvällen gick vi på ZZ top, och som alltid när en stor skara fulla medelålders vuxna samlas, och försöker leva ut fantasier och minnen från forna dagar, var det rätt stökigt. Gubbarna var roliga, charmiga, och jag hade prestationsångest eftersom publiken (inklusive mig själv) inte läst på ordentligt innan de kom dit. Inte försen i slutet av spelningen, men en mindre hit-kavalkad, fick gubbarna det gensvar de försökt locka fram under den timmen som gått. Och precis som de medelålders vuxna (jag kallas ju inte kärring för inte!) kom så även jag in i gunget, lagom till slutet. Sen åkte vi hem till mig, och la oss hyfsat tidigt, som medelålders vuxna bör.

Lördagen var inte lika svängig, jag gick i vanlig ordning upp först och hann slappa lite framför datorn och tvn innan päronen lyckades rulla ur sängen. Min säng förövrigt. Jag fick sova på soffan. Efter frukost begav sig jag och mamma in till stan, för att plikttroget gå i mammas affärer, försöka att inte irretera ihjäl sig över de otroligt fula kläderna mamma älskar. Hon köper ju likadana, fast i annan färg, varenda eviga gång. "Men mamma, har du inte redan en sån? JO! Men detta är en ny färg, den jag har är lila, den här är mer.. mörklila!". Dyra är dem också, hemska tröjor för 800 spänn?! Med mönster på som närmast tycks ditkladdad av något random dagisbarn.

Till slut är mamma stressad, så vi hinner inte gå i några andra affärer... Jag rymde en stund från den "eviga väntan" som är shopping med min mamma. Provade, som antingen var för små eller för stora. Så på något sätt var jag ändå lite okej med att åka hem. Vi skulle förbereda middag och senare servera densamma. Dock va rju klockan bara 15 när vi kom hem, och maten skulle endast värmas... Så där blev de en del, tjafs, slapping, och hets i sista sekunden. Det är nämligen kutym hos släkten Jansson. Vi är aldrig i tid, om det inte betyder att någon annan är mer sen än oss, eller om det är storm och man står oskyddad i sin väntan.

Iaf så åt vi mat och jag åkte in till stan, men innan jag kom fram hamnade jag mitt i ett knivslagsmål på vagnen... Såg direkt att det inte var rätt hästar i det stallet på den killen.. om man säger så. Men jag var inte beredd på att han skulle börja hugga en kniv i folk, eller stirra på mej, med sin jävla kniv där... Anyho, så är jag fine, men längtar lite mer efter att få flytta in till stan och slippa åka så mycket kollektivt. Tittade förbi på Jespers överaskningsfest och han gratta och dricka lite innan det bar hemåt igen.

Vagnade på söndagen med väldigt tungt huvud, 3 glas vin!!!! Vafalls?! Jag och mamma åkte igen på en shoppingtur, vi skulle hitta en bäddmadrass. Körde lite fel, hittade ett skrivbord (för 3000 kr.....) som jag gärna vill ha. Men jag kom iaf hem med kvitto på att jag har beställt en helt ny säng. En sprillans ny säng!! Jag som aldrig ens har legat i en ny säng. är det så gött som dom vill få en att tro? Försäljarna då, inte sängen, den har ingen talan, den ska bara göra sitt bästa med att omfamna mig. Mjukt!

Söndag kväll blev hemmamys med mig själv, hunden och godis.

Förresten!!!! Så köpte jag hårprodukter för första gången i mitt liv, och till och med F, som var ganska rund om fötterna i lördags, hade lagt mitt hår på minnet! Då blir man ju glad, när man lyckas göra något rätt, som man är helt nybörjare på. =)

Och är det som A säger, att jag visst har erfarenhet och kunskaper som jag inte tror mig besitta? När jag ideligen finner mig i diskussioner om människors relationsproblem? I wouldn't know?! Så känner ju jag... Men känner ni att det är konstruktivt, så kör i vind! Något lär jag mig alltid. =D

Andra saker jag blir glad av är när människor INTE har relationsproblem, och är lyckliga och trasslar ur sig och in sig igen, på ett bättre sätt. Jag blir glad av mina nyfunna vänner (men även över ett missat samtal från min BFF Moa), och skulle så gärna vilja ha en fest med bara er, och presentera er för min mamma och pappa. Min hund gör mig glad, och så värmer han mig, så gott han kan iaf. Min familj är ju bäst. Min släkt är bäst, för jag var på middag hos min ena kusin för ett tag sen, det var mysigt och jag är så himla glad, att jag får vara med er allihop!

Sådan matte, sådan hund, inte sant?

Kulor!! Körde med en 12a idag, men var för svettig för att kunna hålla greppet ordentligt. Hade vart så jävla pinsamt att knocka sig själv. Men jag ser fram emot nästa möte =D

Nu är det hög tid för sömn.
Godnatt!

Baby got back!

2010-10-19T04:13:00.000-07:00

Eller, iaf GETTING back.

I lördags sprang jag en runda runt Härlanda tjärn.
Det var helt fantastiskt!

Inatt tänkte jag på hur det kommer kännas när livet rinner ur mig.

Igår kände jag hur kroppen svarade på allt, den var pigg, den ville mer, starka fantastiska kropp. Hur har jag kunnat hata dig så mycket? Ja, jag måste tala om min kropp som en egen individ ibland, för att liksom, behålla en respektingivande distans. Utan den är jag ingenting, men ibland kommer jag inte överens med den.

Att vara vän med sin kropp, det är ett evigt arbete. Att acceptera det, har varit hårt och den ena självuppfyllande profetian efter den andra. För ingen har ju älskat detta, på flera år? Det borde ju betyda att jag, den här kroppen, och det här medvetandet, inte är värt någonting alls? Det är min verklighet, alldeles för ofta. Att det är rätt som jag tänker, att jag är för mycket, tar för mycket plats, är för ful och för tjock. Nu håller jag på att lära mig att inte lyssna på det örat. För vad fan hjälper det? Jag blir ju knappast mer motiverad till att bli bättre, få mer balans i livet, utvecklas till en fantastisk individ, när jag överöser mig själv med kritik? Är jag inte värd bättre?

Jo, såklart jag är. det vet jag ju. Men det är antingen bra eller dåligt. Eller, snarare, ingenting är riiktigt bra. För att om det är det, ja då kommer det hända hemskheter. Ingenting kan vara sådär bra i mitt liv som i andras. Jag är så rädd för baksidan av saker och ting, att jag inte vågar njuta av framsidan. Som en skraplott med domedagen under någon av de där skrapbara rutorna.

Hur ger man sig själv den där feedbacken som man vill ha från andra? Hur gick man från utagerande och uppmärksamhetssökande, till att gömma sig i anonymitet och sträva efter att få vara en i mängden?

Jag har prestationsångest på alla plan, i skolan, på träningen, i sociala sammanhang och på jobbet.

Jag blir ledsen när jag hör de 10åriga ridtjejerna på jobbet kalla sig för knubbiga. Att dom inte är tillräckligt bra. Dom är ju fantastiska! Dom får mig att komma ihåg att livet är mycket mer än själslig smärta och massa måsten. Deras uppskattning gör att jag gärna lever ensam hela livet, om jag bara får finnas där för dom. Härliga kids!

Nu har jag fått ur mig lite av det där tunga som liksom vädret har omfamnat mig hela dagen. Det är dags att jag skakar av mig det där och börjar ladda inför dagens uppgifter. Tvätten är klar, nu skall här städas, hunden rastas och hårfärg inhandlas! Plugga lite med kanske...

ah.. Hejsvejs sålänge!

Lycka och Vemod

2010-10-14T12:46:00.000-07:00

Ja, vad fan är upp med detta..

Idag har jag ÄNTLIGEN kommit igång med pre-träningsjoggningen.

Körde på med mina fantastiska Five Fingers, även om det nästan kändes lite för kallt med dem till en början. Hetsade in på stadium innan passet och köpte ett par hellånga löpartights också. Blir ju inte varmare om kvällarna nu precis och vill gärna slippa mecka med tights + sockar + benvärmare. OSV.

Vill ni veta världens kanske bästa grej? Ingen smärta i benhinnor eller någonstans! Det kändes som om jag flög fram emellanåt! (jag skulle ju vrålljuga om jag skrev att det kändes så hela rundan) Känns jävligt konstigt att det där ska bli mitt nya hood om 6-7 veckor. Justja! För jag ska ju flytta igen... och förra veckan skrev jag om Romer och diskriminering av dem som examinationsuppgift i introkursen till Socialantropologi. Komiskt? Lite!

Vi har kommit till ett genombrott hos psykologen, alltså jag och psykologen, inte VI som i Jag och Jag.2 då alltså. Jag är definitivt inte deprimerad längre, vilket känns otroligt jävla gött! Däremot har jag upplevt en frustration en tid. Att mina känslor inte riktigt har gått att styra, att dom antingen totalt knockat mig, eller helt enkelt slumrat till och lämnat mig helt tom och förvirrad. För hur ska jag, som alltid karaktäriserat mig själv som känslomänniska, agera när känslorna inte ger mig en minsta vink?

Utan att märka det har jag under alla år av känslomässiga krig kunnat ge vissa känslor exil förutom i nödfall. Det senaste året har jag levt som i en bubbla. Kanske fler år ändå... när jag tänker efter =P
I alla fall så har jag känt vissa känslor så sällan, eller principfast kuvat dem, att när de väl väcks till liv känns dem som främmande besökare i en liten by på någon avlägsen plats. Helt plötsligt är jag otroligt patriotisk, och vanan trogen schasar jag iväg den där besökaren. Varför?

Precis som med alla annan patriotism handlar det om att höja sitt ursprung till himlar, hot mot livet som det levs och en lojalitet mot den gemenskap man sätter före allt. Kroppen är mitt tempel - Så säger vissa. I mitt fall handlar det snarare om en borg, lite som han den elake trollkarlen i Sagan om ringen. Jag är Sagan om Sauron, och jag jobbar dag och natt precis som orcherna, för att hålla alla försvar uppe. (Har jag berättat om killen som tyckte att jag hade Onda Ögon??? ...Tack!)

Men nu är ju jag bara en person, och inte ens en orch. Så det blir ju lite jävla jobbigt att styra och ställa i den här borgen då och då. Lite ensamt också, om jag ska vara helt ärlig. Det kanske ni har fattat för längesen, men jag trodde att ensamhet skulle rasera borgens murar och magiskt låta allt virke självantända. Eller iaf om jag sa det högt.

Jag har iaf blivit rädd för mina egna känslor, inte bara för att jag är rädd att dom skulle ta över. Som när de slog emot mig som osynliga tsunamis på träningarna i våras, utan mer för att jag inte känner igen dem, och inte heller vet hur jag skall agera när de väl är där. Hur vet jag att de hör till mig? Hur hamnade dom där liksom!?

Glädjande nog, kan jag äntligen fokusera 100 procent på träningarna, vara i nuet. Att leva på samma sätt utanför klubben, det kommer bli höstens stora projekt. Att hitta ett sätt som jag kan närma mig mina egna asylsökande känslor och integrera dem i min person. Då kommer jag få fler nyanser, kanske bli en mjukare person. Det börjar bli tröttsamt att höra om hur hård och kantig jag är, när jag i själva verket har ganska mycket mjukt fluff till övers. (Det var när jag såg det i något skyltfönster på joggingrundan idag som andfåddheten kom ikapp mig lite, men vafan, jag sprang ju liksom redan?!)

Jag ska bli mjuk, på insidan med, när jag vågar. När jag har accepterat, att det som jag tror gör att ingen kan älska mig, är mina egna käppar som jag sätter i mitt eget jävla hjul. *jobbig tjej*

Men nog om känslor. Jag är ju faktist gjord av andra saker också! Typ lite muskler, som äntligen börjar fatta det här med återhämtning. Jag har känt det i kroppen ett tag, på promenaderna och sådär, att det liksom, spritter i benen. Ni vet när man gör något redigt jobbigt på träningen, och det bara kommer massa ny energi. (som när man trycker på NOS-knappen, om man relaterar bättre till bilspel =D)

Det börjar hända grejer igen med kroppen, den blir slapp och så blir den mindre, och så blir den trött, och nu ska den sova.

OCH! Imorgon ska jag klippa mig, det ni! På en salong, i stan, i mitt soon to be- nya hood!

Vegagatan HERE I COME!

Peace out, och krama någon, om ni kan, för det hade jag gjort.
Allt som har hänt, spelar ju egentligen ingen roll, när det endast är framtiden man kan påverka, right? Jag kan bli mjuk, lita på någon speciell, och bli ledsen utan att gå sönder.

När allt kommer omkring är en mjuk sak, mer flexibel, och torde därför vara svårare att göra sönder. Gud, ibland är jag så otroligt smart. Kul som omväxling till rolig, konstig och go. Du och jag Pölsa, Smart, det är det nya Rolig.
Mjuk är det nya Hård.
Ingen som är beredd på det! Som att Koalor inte dricker, och är skitagressiva. Eller som en nedtagning mitt i thaiclinch-sparring. Ooops... =D

Ciao!

Hej igen Bloggen!

2010-09-07T00:37:00.000-07:00

Jo, det har tagit sin lilla tid sen sist.

Jag har varit på semester i Grekland med mina föräldrar och en familj till. Det var så otroligt jävla varmt att jag inte vart med om något värre. Vinden var liksom, totalt icke-existerande. Så man kunde tyvärr inte solbada så mycket som man hade hoppats. Hotellet vi bodde på hette Ammon Garden och låg i den lite för turistiga orden Pefkohori. Orten var totalt översvämmad av Serber och semestergreker. Servicen inte den bästa. Och ingen kultur att prata om. Som tur var hyrde vi iaf bil 3 dagar och åkte runt på den makedonska landsbygden en hel del. Såg flera fina utsikter och badade/solade på brisiga stränder.

För första gången efter en semester har jag faktist velat bara åka direkt tillbaka, sälja meloner och bara ta det jävligt chill. Annars har jag alltid saknat det uppstyrda och organiserade Sverige. Kanske hade det med mitt sinnelag att göra. Var inte så organiserad när jag åkte. Allt var bara en jävla kletig röra.

Skulle simma och springa på semestern, var planen. "Första veckan är jag duktig, andra veckan inte så duktig" tänkte jag. Höll ut i 4-5 dagar med promenader och en hel del simning. Sen blev jag sjuk i 3 och ja. där började ju förfallet! Men maten gick ändå hyffsat bra. Valde mycket grönt som mellanmål och lunch, ingen sötad yoghurt till frukosten utan det fick bli mjölk till muslin. Ja, och lite bröd, men gott fullkornsrågbröd =D måste ju hålla ordning på magen i semestertider... Är glad att min frukt och grönt-diet funkade bra, plus att jag höll mej borta från i stort sett all pommes. 2 portioner av 14 åt jag, resterande bytte jag mot sallad, grönsaksgryta (briam) osv. På det viset kunde jag med gott samvete äta lite vitt bröd dränkt i olivolja utan att få kolhydratsnoja. Semester är semester, och jag väntade hela den på att få äta tre megakulor med såndär fin god glass dom har där. Men jag hann aldrig!

Jävla fan.

Lite kuriosa är ju att tack vare en stressig jobbvecka fram tills 18 timmar innan flyget gick, åkte jag på magkatarrsanfall på flygplatsen. Och jodå, visst stod vi i kön till bussen som skulle frakta oss ut till flygplanet. Och dör sprang jag kallsvettande fram och tillbaka till toaletten och var rädd att jag åkt på någon spysjuka.. Som tur var lugnade sej magen lagom tills sista bussen och jag sov gott hela vägen till de varmare landen. Behöver jag säga att samma procedur upprepades innan hemresan? ah.,. Och jag som trodde att ag inte hade några tabletter med mej, upptäckte att igår, jojo, det har jag visst det! (jag lägger alltid sånt på för smarta ställen) Men nu vet jag ju det tills nästa gång!
Har nämligen hittat 5dagarsresor till Kreta, som jag och pappa planerar att åka på, för att igen gå samariaravinen. http://www.explorecrete.com/swedish/samaria-se.html

Vi har gjort en pakt, att en gång i veckan ska vi simma 1000 meter. Pappa har dispens och får gå upp efter 500 om han trökar ihjäl sej. Det finns ju bara 25meterbassäng i Uddevallas simhall.

Här är förresten världens gulligaste pappa:

Sen när jag iaf kom hem så sprang jag och Malin Midnattsloppet! Det gjorde jag i mina FoveFingers och bloody HELL va bra det gick! Men det började med en stressig väntan på en buss som aldrig kom, en språngmars där vi upptäckte att HELVETTE, där sprang min startgrupp iväg... Aja, jag kanske kunde springa i Malins hoppades jag.. DÄR! Där framme ser vi heden, vi ser andra neongula människor, de springer, och fan. Vi är på FEL SIDA HEDEN! så vi springer runt till andra sidan. Får hjälp att hitta vart vi ska, genom att först SPRINGA I MÅL!??? jamen helvete... Dåligt omen tänkte jag, nu får vi la aldrig se målet igen. Men 1 tim och 9 min senare rusade vi sista 50 metrarna in i mål så jävla glada och med jävligt ont i magar och vader. LYCKLIG var jag, och rusig i flera dagar efteråt. hihihi!

Eftersom jag vart i så dålig form hela sommaren, lät jag bli att gå första två veckorna på Thaiboxningen. Men efter att både ha träffat nuvarande instruktörs-Jonas och f.d instruktör-Yoav bestämde jag mej för att mot alla odds komma tillbaka. Pinsamt, jobbigt, men så jävla roligt! I´m back babies! Jonas vill att jag ska tävla, men vet ni vad. Jag har lovat mej själv att aldrig aldrig aldrig mer banta i hela mitt liv. Min kropp är värd mer. Min kropp är fantastisk. Hur mycket jag än hatar mej själv, är det inte kroppens fel, och den skall inte straffas för att mina demoner skriker så jävla högt. Så nu har kroppen bomull i öronen, och mest till uppgift att ta mej uppåt framåt. Så får vi la se hur de blir med tävlandet.

Har äntligen kommit in på en kurs, socialantropologi på distans. Såklart kom jag in på massa fler småkurser med, menne. herregud. Nu har jag bestämt att det bara blir EN kurs i höst och den ska jag fan göra asbra. Så nu kanske det ordnar sej med sportlifekort, simning, plugg, pengar, hyra, lägenhet.

Nu ska psykologen få träffa den bra maria, och inte den lilla svarta ledsna tjejen hon träffat hittills. Pappa undrar när jag ska bli normal och skaffa en kille. Fuck you pappa! JAG HAR JU DEJ!<3

Nu ska jag hetsstäda, rasta hunden och försöka hinna köpa ett headset och skriva lite på socialantropologin innan jag drar till jobbet en sväng...

KRAM!

I sinom tid

2010-08-24T13:34:00.001-07:00

Ja jag har vart bortrest, Jag har joggat, och nu har jag massa träningsvärk.

Men bara på massa bra ställen.

Det är definitivt ingen ordning på mej och mitt liv, men det gör inget, för det ska jag ändra på, I sinom tid. Och skriva ett riktigt långt och uppdaterande inlägg här. I sinom tid!

KRAM!

Kärleken till en ö

2010-07-27T12:58:00.000-07:00

Det var onsdag, och det var sol! Vi var lite osäkra, Sandra och jag, på vart vi skulle. Men efter lite om och lite men (väldigt lite män) beslutade vi oss för Öckerö, eller något åt det hållet. Vi åkte lite buss, sen blev vi otåliga och hoppade av bussen för att irra omkring och stå i världens kortaste, och långsammaste kö på ICA Maxi i Amhult. Fick vi ens med oss något ur affären? Jo sockrat vatten, batterier och naturgodis. Wtf, tänker ni, ja, det tänkte vi med. Så när vi åkt lite färja, gått och gått en stund, hittade vi en affär igen, och handlade lite till. Lite mer mat, typ revbensspjäll och lite go goja till brödet jag köpt innan vi ens mötts den dagen. Mycket köpande! Mycket promenerande, irrande, och skrattande. Vi hade gått all-in för den här dagen, en helig ledig dag. Det var inget uppgjort, bara helt i fas, den lediga dagen! Vi bestämde att vi skulle vara pensionärer varje ledig dag framöver, så imorgon ska jag gå upp och tänka "fy fan va gött, jag ska tamejfan aldrig mer jobba, fuck you, för jag är pensionär!".

Det var förvånansvärt svårt att hitta till stranden, trots att vi var å en ö, Hönö för att vara exakt. Till slut kände Sandra att strandsuget blev för stort, så hon rådfrågade en kvinna från orten. Vi kom fram, använde toaletten som vi längtat lite efter (kanske var det hit Sandra egentligen vart sugen på att gå?), för att sedan spetsa armbågarna och knö oss ned bland alla andra landkrabbor som trott sej vara originella och tagit sej till "öarna". Fast, vi slapp knö, vi kunde välja och vraka. Valde en trevligt formad klippa, med en liten minivik och tillhörande strand precis bredvid. I fred. In peace så att säga. Det är verkligen rätt ord för vad vi kände där och då. Lugn, Peace. Jag tror vi sa ordet Lugn, säkert hundra gånger. Och Skönt. Lugnt och Skönt. Så hade vi det, tills det kom en mås...

Vem vill inte cirkulera runt det här schmörgåsboerdet liksom!? I alla fall.. Från Sandra kommer det mest primitiva och gutturala ljud jag någonsin hört. Eller, iaf roligaste! Det började som ett litet skrik och slutade i ett "orcherna-i-sagan-om-ringen-trilogin-bröl". nnnnEEEEEÖÖÖÖJ! LOL på det. Jag skrattar as I write. Vi skrattade efter det, återkommande gånger, tills vi fick ont i magen, och jag gjorde mammas jävla ofrivilliga out-of-control-gris-skratt. Så solade vi, åt och drack, struntade i att bada. Ingen hade velat säga det, men vi båda hade känt sej högst omotiverade till det. Så vi fortsatte sola tills vi blev sugna på mer vin, men mat först bestämde Sandra. Så jävla förståndigt. För väl på Hönökakan, åt vi hönökaka, och lät dagens bravader sjunka in. Vi hamnade i vad närmast kan beskrivas som ett stadie precis innan man förvandlas till en vindrickande zombie. Så vi skippade vinet, och fortsatte vara zombies, som drack kaffe. Sen tog vi färjan hem, fast vi mest hade velat att Ön var vårat hem.
Ganska solbränt (eller vindrucket???) röda, jättetrötta, och jättenöjda satt vi där och filosoferade kring allt möjligt. Lyssnade på musik och pratade om att vara pensionär. Hur vi alltid hade velat vara där, i lugnet och äta hönökakor. Det ska vi äta massor när vi blev gamla, eller kanske på den där lediga dagen? Hönökaka med salt smör, ost och skicka på, eller bara salt smör och lite honung, eller salt smör och krossade jordgubbar med grädde. MMM! Hela den där dagen på ön, var sådär god. Som bara en Hönökaka kan vara. Som bara lugn och ro kan vara.

Men det var i onsdags det! Idag är det ju tisdag! Och på våran lediga dag, på hönö, hittade vi även en soffa till mej, som jag ska förklara lite närmare varför den är lite special, vid ett annat tillfälle. Den kommer iaf till mej på fredag, liksom resten av mitt bohag som står i uddevalla och väntar på placering. Lite som herrelösa hundar... För idag har jag vart på hönö igen! Lite stressad eftersom jag trodde att jag och fru Paula skulle på bio senare.. men hon blev ju sjuk, krya på dej!

I alla fall, svidade jag snabbt om hemma efter jobbet. Drog på mej en ryggsäck och begav mej mot ön, mot soffan, och mot lite mer fattigdom. Men vad fan gör det om hundra år, tyckte jag. Som en vind, nej jag skojade bara... Mer som en Basset hound tog jag tag i mej själv och sprang de 3 kilometrarna till Loppmarknaden i Klåva. Här kommer egentligen en anekdot om hur jävla komiskt mitt jävla liv är, in. Men det får bli en annan dag. Förresten så sprang jag inte, jag joggade... Väl framme betalade jag och begav mej återigen mot Hönökakan, caféet alltså. Om ni inte hade fattat det innan. Där köpte jag kaffe och drack lite vatten. Som ett depåstopp för de koffeinimmuna. Sen joggade jag tillbaka till färjan, en annan, mycket roligare väg längst stranden, på stigar och klippor. Det kändes skitbra även om det gjorde ont här och där fick jag in ett fint flow och ett tag där trodde jag att jag promenerade. (vilket jag nästan kanske gjorde, tempot var väl kanske inte sådär skitimponerande)

Ikväll har jag känt mej duktig, vart lite obeslutsam, men iaf börjat packa min resväska, fixat med tvätt och bäddat sängen.

Nu är det dags för serier i sängen, True Blood, äntligen! För nu är det natt, och jag kan få somna, när fan jag vill, för imorgon är det sovmorgon, jag är ledig, panchis, på semester, whatever!

GOD NATT!

Förövrigt kan jag tala om att busschaffisarna jag åkte med till och från Ön, fick mej att känna mej som en Capriciosa i baksätet på en nissan Micra... Tack för den!

Vi åker färja!

Åt samma håll

2010-07-16T15:07:00.000-07:00

Idag var jag, Gabbi och Christian på Lars Winnerbäck. Det var fint, det var soligt, och det var tungt. Flickan med de uppskurna armarna påminde plågsamt om den där tiden i mitt eget liv. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka allt. Bara minuter tidigare hade jag skrattat rakt in i solen där jag stod själv en stund och tittade på Dundertåget, men forne Hellacotersmedlemmen Strängen aka Dala i spetsen. "vissa saker hänger kvar" tänkte jag. Den lilla minifestivalen symboliserade liksom ett annat liv, jag levde förr. Inte mindre ledsen kanske, men inte lika bekymrad. Lät känslorna sprudla fritt, vilka de än var. Åh vilka härliga dagar det var, musik, lera, fylla, lust och värme.

Vi älskar dej Lasse!

Tillbaka till flickan med skärsåren. Om ni som råkar läsa detta nu trodde något annat, vill jag bara berätta att den flickan har ont i själen. Och att hon väckte min önskan om att hjälpa såna som henne. Men först ska jag hjälpa mej själv. 23 Augusti händer det. Då skall skiten för första gången analyseras av någon som inte kommer ge sej när jag kommer med alla mina försvar. För hon har hört dem alla förrut. Så där kommer jag sitta. Helt utan skydd eller vapen. Som det skall vara. Skiten skall ut, och resten skall tämjas! Jag läser en bok nu, den kanske hjälper. nästa vecka ska jag börja följa den, fan vad jobbigt det känns. Men fan va bra det kändes när jag stod där med alla känslorna, de tog inte över, och de fick mej att inse att, jag är vuxen. Jag behöver lägga saker bakom mej, särskilt för att kunna hjälpa såna som henne. Såriga själar och inre känslomässiga labyrinter. Jag behövs!

Sen undrade jag lite över alla krav man ställer på livet. Måste det vara så innihelvette mycket krav?! Jag tänkte i omvänt perspektiv häromdagen. Att jag var den stäkiga som inte ville ha det sådär jättestädat. (För i grund och botten är jag ju lite av en slarvpotta när ingen kan se) Så slog det mej att om någon sa åt mej att städa, och jag inte tyckte att det var stökigt, skulle jag ju såklart också ha invändningar. Och särskilt gärna vilja göra det när "jag kände för det". Så jag iaf hade någon slags kontroll... Så kanske får man ta ansvar för det där själv. Vill man ha en viss standard får man la städa själv då, om det e så jävla viktigt för en. Varför hänger vi upp oss på alla dessa jävla petitesser? Fan jag blir änna förbannad på mej själv. Även om jag ju tycker att man ska finnas där och hjälpa varandra. men kanske kan man ha överseende med städningen, om man istället får någon annan slags kompensation? Vad det kan vara vet jag inte. Men ah.. Keep it simple folks! Jag hoppas ni inser hur jävla fint det är att ens få sin kärlek besvarad. Det är en ynnest, kom för helvete ihåg det.

Jag säger som Ingemar Bergman. "Ge mej lite massage om axlarna, så jag får känna lite mänsklig värme"

Vad känner du nu? Hur luktar det nu? Känner du dej levande nu?
Musik är min drog, jag hoppas mitt ljus blåses ut av en mäktig basgång.

- Maria

Änglar och demoner.

2010-07-09T11:47:00.000-07:00

Anta att man har två lika starka hjälpredor med sej genom livet. En ängel och en demon. Ängeln är bron som uppenbarar sej och hjälper dej över bäckar och raviner. Demonen är pengarna och alla dina materiella ting. Helt klart kan de underlätta, men du får aldrig låta dem styra.

Det jag tänker på är, att det ju gärna känns som att man är omringad av demoner, och allt fokus ligger således på det negativa. Är det fortfarande så att ängeln och demonen EGENTLIGEN har 50/50 kontroll över mitt liv, men att jag fokuserar mer på demonernas inverkan, och samtidigt får det att kännas mer som 20/80?? Så om jag bara tänkte lite annorlunda så kan jag finna balansen där någonstans, inte alls lika långt borta som jag först trodde? Mmm jag hoppas verkligen det. Jag gillar balans. Och så gillar jag att tänka på saker jag gillar, även om det gör ont ibland.

Jag har några änglar i mitt liv, dom är så fina! Det är min familj, min hund, och mina vänner. Igår fick jag en till. Sandra :D! Vi träffades på en regnruskig centralstation och traskade, eller plaskade, oss vidare mot kronhusbodarna där jag intog kaffe och aloe veradricka. Sandra kämpade med den besynnerligt svårätna lufttorkade skinkan och slurpade även hon upp lite kaffe. Vi är någon slags kaffekompisar. United in kaffe så att säga. We live for that shit! OSV!

Vi satt kvar tills dom slängde ut oss, och plaskade och traskade vidare planlöst tills vi hittade "köttbullecaféet" Kafé du Nord. Där pratades det vidare om allt mellan himmel och jord, äts köttbullar, och biskvier. Det känns onödigt att skriva det, men ja, det intogs även här en del kaffe, tills vi blev utslängda även där.

Vi pratade mycket om framtider, möbeldesignerier, flyttar, gårdar och anteckningsböcker. Träning, relationer och mat. Hur man alltid känner sej som den som är på utsidan och tittar in. En kväll full av nickningar. Ut med det onda, och in med det goda! Upplyftande och bra för såna som oss, även om jag nästan är lite bakfull på hela må bra-berusningen, eller kanske kaffet?

Väl tillbaka på städjobbet idag slog jag skallen i en säng, rakt på en gammal bula, och var tvungen att svära, gnissla tänder och låta en tår eller tre göra entré.

Men ikväll känns det ok, jobbandet, vännerna, och framtiden. Jag kanske till och med har funderat seriöst på det här med barn. Får singlar adoptera?

Häromdagen var jag på liseberg med en exkollega. Vi åkte karuseller och jag passade på att torka håret samtidigt. Nu ska jag ut med hundarna på kvällsrunda. Sen ska jag fortsätta läsa böcker. Just nu håller jag på med två stycken samtidigt. Dan Browns senaste, och Paulo Coelho's Pilgrimsresan.

Ständigt suktande efter en trygg hamn där jag kan få lugn och ro, over and out
- Maria

Lugn och ro.

2010-07-06T14:21:00.001-07:00

Vad definierar du som lugn och ro?
Läsa en bok, stänga av alla klockor, sova tills du vaknar, stänga av mobiltelefonen, vila i en hängmatta, sola hela dagen?

M.. det finns så mycket, som man aldrig gör. Och även om jag gör dem, får jag aldrig lugn och ro.
Mina tankar finns alltid där och snurrar till det för mej. Nu har jag iaf fått tid hos psyk, jag behöver hjälp. Inte så att jag vill ta mitt liv, men jag vill ha lugn och ro. I själen.

Det är fruktansvärt energikrävande att alltid gå runt på helspänn, vara inkännande, lagom öppen, lagom känslosam. Särskilt de gånger man får ångest efteråt för att man kanske sa fel sak, var för öppen, skrattade för högt osv.. Som dubbelt jävla arbete. Dygnet runt. Här tar inte skiten ledigt precis.

"Det kostar att ligga på topp", sägs det ju. För min egen del kostar det att bara hålla mej flytande. Men skit i det!

Jag är faktist jävligt duktig också, trots mitt inre krig. Jobbar, tränar, äter nyttigt om än för mycket, och tar mej vidare. Långsamt kanske, men iaf framåt. Tveksamt vart jag varit på väg ibland under våren när gråten i halsen satt stopp för allt möjligt. Men nu jävlar är det framåt!

Spinningen gick bra idag, bodypumpen börjar gå skitbra. Kroppen älskar mej, och när den bara levererar som de senaste dagarna, så älskar jag den tillbaka! Alla på hela sportlife får gärna tro att jag är nybörjare, och ge mej den där extra klappen på axeln, lite nedlåtande känns det, men jag vet att dem menar väl.
På tal om det så såg jag Jonas häromdagen, instruktören Jonas that is. Helt glad blev jag! Jag såg nog ut som ett barn som ser sin farsa genom farsturutan på dagis. IIH *VINKA VINKA* typ så.

Det blir nog thaiboxning i höst.

Om 26 dagar är jag i grekland.

Idag var jag på Liseberg.

I kväll skiter jag i att städa, jag laddade kaffebryggarn istället.

Nu ska jag läsa lite, i sängen, och sen hoppas jag att jag drömmer om den där killen igen så jag kan ta lite extra sovmorgon igen.

Godnatt!

Hellre ensam än lycklig med någon annan...

2010-07-03T14:22:00.000-07:00

Så säger hjärtat.

Men hjärtat får vänta, det tröttnar väl till slut?!
Det trista med väntan är ju att man hinner tänka så många dåliga tankar under tiden.
Jag är för konstig, för tjock, för ful, Jag har för skrikig röst, för hängiga bröst och är för intensiv. Det är svårt att vara tillräcklig i lilla landet lagom. Förr kunde jag nöja mej med att vara mellan. Nu vet jag inte vad som är rätt, vad som är jag, vad som förväntas. Det har varit en kamp att komma överens med "självständigheten". Utan tvekan är det fantastiskt att kunna stå på egna ben, att klara av vardagliga saker nu, som gav mej tarmvred förr. Men på något sätt har jag trillat över kanten, ni är därborta, och jag är här. Ni har det så fint, kan träffa nya, älska gamla, skratta åt bekymmer, komma hem till en omfamning. Det är eran kamp som tagit er dit, eller så har ni kanske åkt räkmacka dit och är tacksamma? Jobbar hårt för att underhålla allt. Ja, vad vet jag.

Alla kämpar på sitt håll, det är en sak som är säker. Men jag undrar ändå, vad det är för fel på mej. Något som alla andra ser, men inte jag. Egotrippat? Ja, men jag funderar på om jag kanske fokuserar lite mycket på problemet. Måste jag ens hitta det?

Nä!

Ett ben i det gamla och ett i det nya. Det är så det känns. Jag kanske bara måste ta steget så rätar den där sista linjen upp sej också? Nu måste jag bara veta vad det är för jävla tröskel jag ska ta mej över. Och vad ska jag ha med mej till andra sidan?

Så många fina vänner jag fått. Så jävla bortskämd. Så jävla glad över att det är 30 dagar var till Grekland.

Så jävla trött.

Imorgon ska jag berätta vad som hänt det senaste. Som att jag tex sitter i vardagsrummet hemma, på golvet, på en rosa kudde, och tittar på en minimal tv, med kaffet i ett coca cola-glas.
Inte så dumt som det låter, men det hade vart fint om den andra kudden var upptagen. det vore ju fy skam att påstå något annat.

Snart kan jag bjuda hem er, då ska jag baka kladdkaka och bjuda på Fernet.

GOD NATT!

Kärlek är grejen

2010-06-22T17:15:00.001-07:00

Hade velat göra slut, hade ju tänkt göra det.
Meeeeeeeen det gick inte.
Kärlek är grejen.

Hellre hopplös än utan hopp.

Igår fyllde jag 25.

Det var en fin dag, fina vänner, fina presenter.
Ni är så kloka, ni gjorde min kväll.
Jag älskar er!

Även om jag blir själv resten av livet, kommer jag alltid ha er.

Skojarbacken var ett fantastiskt fint ställe, som jag kommer besöka igen! Härligt med de gamla gubbarna som spelade, särskilt en liten födelsedagstrudelutt för mej, särskilt tillsammans med champagnen och fantastiskt sällskap.

Vilken kväll!
Ni gör mej fantastisk, det bara rinner över fantastiskhet och spiller över mej.
Jag gillar det, det värmer, och inatt tänker jag gosa ner mej med massa varma, mjuka tankar om er.

Tack, Tack, TACK!!

Vart jag kommer ifrån.

2010-06-18T12:44:00.000-07:00

Spriten räddade mej från sporten. Det var mitt livs motto tills jag insåg att jag var rädd för precis allting. Jag blev ju totalt knäckt när jag upptäckte hur det låg till. Att allt jag hatat och kämpat emot, trott mej kontrollera, i själva verket kontrollerade mej...
Det är ju ofta så har jag märkt nu i efterhand, att de saker man "hatar" osv, är man oftast rädd för, eller iaf osäker inför. Kanske rädslan att prova gör att man anser att "DET DÄR ÄR INGENTING FÖR MEJ".. Kanske bottnar det där egentligen i att man tror att man helt enkelt inte klarar av det. Bitterhet helt enkelt. En omvänd längtan, som liksom värker lite inombords. "ååååh, tänk om jag kunde göra sådär, se ut sådär, vara såndär" men det blir man ju aldrig, eftersom man är så svag, så fet, och så tjötig.

Ett tag var jag allt jag ville vara, men jag var ändå inte nöjd, och var tvungen att leva mitt liv under total kontroll. Jag är ju en allt eller inget-människa och ja, just nu är det allt. Men jag tror och hoppas att det håller på och ordnar upp sej. Träningen på sportlife känns bra, även om den dåliga sidan av min hjärna inte låter mej glömma att jag inte precis är en av de mest vältränade personerna därinne. Just nu näh! Tanken på att jag faktiskt gick ner 15 kg, och fick fina synliga muskler en gång, ger mej hopp om att hitta en balans där jag inte känsloäter, eller måste kontrollera och planera veckor i förväg. För uppenbarligen är det inte rätt väg att gå. Lagom är bäst, och just nu vill jag ha ordning, så kommer resten gå att pluppa i rätt påse allt eftersom. En sak i taget =)

Anyho, skulle detta inlägget berätta lite om var jag kommer ifrån, och hur långt jag har kommit.
Sprit, fylla, och musik. Det var vad mitt liv handlade om tidigare. Jag klarade inte gympan, eftersom jag aldrig var där, och var jag där stod jag bara och såg sur ut i sann punkar-anda. Kunde äta en kladdkaka själv, och ändå gilla mej själv, och inte bry mej om den där pluttiga lilla magen jag hade då. (Den var ju sannerligen liten, jävla tjejfånerier.)
Sen kom ett bryt. Det blev tvärt om!
Hemma var kaoset ett faktum, mamma som var den bindande länken, hade gått in i väggen och hade groteska tvångssyndrom. Syrran flyttade, och jag undrade om mamma levde eller låg död i badkaret när jag kom hem från skolan. Jag vet inte varför, men jag slutade iaf äta i någon större mängd, bjöd hem kompisar så de kunde äta upp min mat osv. Sökte uppmärksamhet ute på stan, på alla tänkbara sätt. Fick massa "kompisar" och trodde jag var någon. Efter några år i en dimma av känslor, rök och sprit bröt jag från allt, sålde hästen, hoppade av skolan, och drog till skåne för att jobba på en hästgård.
Där fann jag ett självvärde, även om jag nog hade behövt ett år till där för att riktigt bli säker på mina saker. Jag kommer alltid uppskatta och värdera den tiden fantastiskt högt. Bästa beslutet jag gjort i mitt liv. Bästa hästarna är Engelska fullblod och New Forest ponnies =P.

I slutet av den episoden, träffade jag en speciell kille, min första riktiga pojkvän Johan. Det var stort, liksom, att kunna säga att jag hade en sån, det kändes ju helt sjukt! Det trodde jag ju inte precis skulle hända bara sådär! Vi hade en fin tid, och en ful. Men det blev ett fint avslut och jag är tokglad för han och hans andra hälfts snart tredje bit i familjepusslet.
Men när vi bröt upp hade jag vandrat i ett jävla dunkel länge. I det dunklet hade jag blivit bitter, tjock och otroligt ledsen. Jag ville, men trodde aldrig att jag skulle kunna klara av att gå ner i vikt, göra armhävningar, eller bete mej belevat. Allt det där jag hade hatat...

Så det kanske är svårt för många att tro att jag i 22 år hatade allt som gjorde mej svettig, förutom ridning då förståss. Men det finns fler som vet hur det var. Jag är nog den ända som vet hur det är, men ändå vet jag inte vad jag ska svara när folk frågar.
Jag var så rädd, jag vågade inte åka buss, inte göra något ensam, knappt gå på promenad eller köpa något på ica. Telefonsamtal var ju bara inte ens en möjlighet. Komma själv till en fest eller bar?! NÄÄÄ se det gick inte. Läkaren? Nejnejnej. Beställa mat på ett café jag aldrig vart på, eller ens det gamla vanliga? Fråga vart toaletten låg? Om jag kunde få en sked till soppan? Om jag också kunde få komma?
Så många små saker som ändå på ett sätt blev väldigt handikappande.
Ibland blev jag totalstressad bara jag skulle träffa mina bästa vänner, nervös och fumlig. Så otroligt rädd för att göra bort mej, för att bli ledsen, för att verka sån och sån, eller bara säga fel.

Jag är fortfarande rädd. Men jag kämpar på, jag är inte universums medelpunkt, och någon gång kanske jag vågar prata helt avslappnat med en kille. Tillochmed. Utan att undra varför han kollar så konstigt på mina byxor, för jag kanske ser konstig ut i dem, eller har fläckar på pinsamma ställen.

Ingen är fläckfri, och är man helt täckt av skit, är det ändå ingen som ser något, så då kan man börja om, lite som med en oljemålning. Var din egen livsartist, forma och färglägg livet!

Godnatt, från en trött, och lite sjuklig Maria tuning out from Uddevalla.

Sommartid

2010-06-14T00:10:00.000-07:00

Kan det vara sommar hela livet?
Och när hamnar man på livets höst egentligen?

Det går framåt!
Häromdagen började jag köra gruppträning igen, denna gång på sportlife.
Är skitnöjd med det Bodypumppasset och spinningpasset jag vart på hittills.
Grymt peppad är jag!
Kommer jag bara i tid tillbaka till Göteborg idag är det ännu mera bodypump på schemat =D
Som jag saknat det!

En annan framsträvande aktivitet jag anmält mej till är Midnattsloppet i Göteborg den 21e Augusti. En mil. På asfalt. 5 dagar efter min hemkomst från 2 veckors semester i Grekland. VAFAAAN! Bra tajming där eller hur? Ah, men som ni säkert misstänker så är det precis därför jag valde just det loppet. För att INTE slappa ner totalt på semestern. 2 veckor är lång tid, och man hinner tröttna på att ligga på beachen vareviga dag. Dessutom är jag alltid först uppe på mornarna, och innan alla andra vaknar kommer jag ha gott om tid att jogga en sväng på stranden. Det gjorde jag på Kreta förra året, och det var fantastiskt bra. Mina benhinnor gjorde inte ett dugg ont, dock gjorde det desto ondare i vaderna, där det SKA göra ont. Det behövs ju inte särskilt långa pass, och med ett mål i sikte kommer det nog kännas skönt att få den där egna tiden varje dag.
Trots mitt översociala och gapiga yttre, är det bästa jag vet att få göra saker själv, för mej själv.

"Att säga nej till andra, är att säga ja till sej själv."

Eller hur var det nu Gab? =D

Till vardags nu lever jag mitt liv ur flyttkartonger, jobbar på Liseberg under veckorna, och jobbar bland djuren i Uddevalla på helgerna. Ända helgen jag är ledig är 3-4 Juli, och då hoppas jag på trevlig grillning och häng-ut med folk för att fira min födelsedag lite i efterskott.

Den 22e Juni smäller det till, hälften till 50, Skojarbacken Mat & Sprit blir stället för ett matmässigt firande!

Igår bestämde jag och pappa oss för att ta en shoppingrunda idag, vi åt middag med farfar, och tog sedan en kvällspromenad till kyrkogården. Vi hälsade på farmor och andra släktingar, pratade om att köpa en familjegrav osv. Morbid familj? Neeejdå. Mamma vill bara bli obduktionsassistent....

För att väcka en pappa som har semester, och stressa honom lite. Utan att han ska bli vrång, hade jag i morse dukat upp äggröra, bacon och lite grönsaker. Kaffet puttrade och tidningen låg på bordet.

Behöver jag säga att han inte alls är särskilt vrång?
Tydligen har dom här hemma pratat om att jag borde flytta hem igen, men det tänker jag ju inte göra, på ett tag iaf. Drömmen om en gård, kanske rent av en 4h-gård, lever vidare. Det kommer bli så bra!

Och nu är det bara 1,5 månad kvar till 2 veckors semester i Grekland. Så jag slänger upp en mycket vacker bild från förra året =D
Nu ska jag och pappa hämta stenplattor och shoppa på ÖB innan vi åker hem och äter lunch med Mamma, och sedan vidare för gubbfika på Gustavsberg.

Massa kramar till er därute, och TACK för alla fina ord och all pepp ni ödslat på mej under året. Ni är fantastiska!

Hejsvejs!!! (och ja, jag vet att min syrra saknas härnere, men hon får komma med nästa gång, Fin-Lina)

SCHÄSLONG!

2010-06-06T12:53:00.000-07:00

mmm, valpgos hela helgen!

Det är vad jag har i min nya lägenhet just nu =D

När jag idag kom hem från Uddevalla hade Pani varit här och packat lite av sina grejer, och passat på att plocka fram en liten tv. Kanske till sej, eller kanske till mej. Jag vet inte men jag tänker iaf glo på den lite senare.

För er som inte hängt med i svängarna så bor jag numera i Kallebäck, i en alldeles jättemysig och fin 2a med inglasad balkong. anledningen till att jag har en schäslong, bar ajust nu, är för att tjejen jag hyr av har bott inneboende i stockholm tills nu, och flyttar in i sin nya lägenhet däruppe 1 Juli.
Som tur är har vi samma favoritfärger, och det enda jag eventuellt vill ändra på är färgen på väggen här i matsalsdelen av köket. Den är så liten så det skulle gå på en dag att fixa till. Får se hur jag gör, den här grå/blå/lila kalla nyansen gillar jag inte alls. Gillar inte blått över huvudtaget. Det är en såndär, toafärg. Himlen är dock blå. Det är fint! Men en mycket finare blå =) Himmelsblå. Det finns himmelsblå ögon, som också är sådär fina.

I helgen vart jag i Uddevalla och myste med familjen, valpar och bästa vänner. Visade upp lilla staden för Gabriella och pratade om allt mellan himmel och jord.

Mycket handlar om framtiden, och nutiden. Vad man vill sen, vad man vill nu, och vad som faktist händer nu. Vad händer för mej?
Jo, imorgon händer det massa saker! Först ska jag nämligen jobba, sen ska jag direkt till Vårdcentralen på Gibraltargatan. Jag ska delta i en studie om ångest och samtalsterapi som behandling för det. Min kära syster frågade vad jag har sån ångest över. Allt?`ville jag svara.
För att jag inte är nöjd med mitt liv, för att jag är rädd, för att jag känner mej tjock och ful, för att jag inte vill detta, jag vill inte detta samhället. Jag vill inte leva en tredjedel av mitt liv på ett jobb, för att få pengar. Vad ska jag med dem till?
Jag har egentligen så mycket jag vill, men känner en sån stark hopplöshet att den bara dränker mej, plattar till mej och omsluter mej som ett lager tjock olja. Se bara som djuren får lida för våran skull. Är det verkligen rätt? På något sätt känner jag skuld.
Jag vet att jag borde älska mitt liv, Sverige är ett bra land. Livet kunde varit så mycket värre. Jag är rädd för att få ha det bra, då ska det alltid skita sej på något sätt. Min högsta önskan vore att få känna mej glad, på riktigt, även en regnig dag. Men speciellt på en solig dag.
En dag då jag kan få känna att allt jag vill ha faktist finns där ute till mej, om jag bara kan hitta rätt snören att dra i.
Mitt liv kan inte gå ut på att leva för pengar. Jag vill leva för kärlek, glädje, luft, passion!

"Det är väldigt lång tid man lever, när man tänker på hur länge man ska vara död."

Men jag har bestämt mej, jag måste komma överens med mej själv innan jag kan ta in en tredje part i mitt liv. Ja, för Gand är faktist den andra parten. Och den tredje parten antar jag är en man, eller ett barn. Kan jag inte ha både? Eventuellt. Men det lutar ju inte åt något av dem. Jag är inte en sån man blir ihop med, och vad som gör mej sån har jag inte lyckats komma på än. Men det får tiden snällt utvisa, att jag blir världens bästa morsa vet jag ju redan. =P

Just nu tänker jag jobba med mej själv, komma till nästa nivå, bli lite bättre, göra lite mer plats åt andra, och lite mer åt mej själv. Kasta gammalt bagage och göra plats åt nytt. Det kan bli hur bra som helst!

Skit i det sålänge, för nu kommer en roligare nyhet! Imorgon skall jag till Högsbo och titta på min odlingsplätt jag har blivit tilldelad där =) Kulkulkul!

Har du någon att sova med inatt? Var glad, ofta har man så höga krav på sej själv och varandra att det är svårt att på riktigt uppskatta sällskapet. Gör mej en tjänst och säg något positivt till personen, även om inte allt är tipp topp, något bra finns det alltid.

Sover du också själv inatt? Ensam rent av? Ah, det är okej. Det gör dom flesta, säg något bra till dej själv. Det tänker jag göra, för jag är duktig och bra. Heja mej, och heja er därute. Vi kämpar alla i våra personliga helveten och himlar. Sommaren är här, titta ut, det är så vackert nu.

God natt!

Lugnet..

2010-05-20T14:34:00.000-07:00

Det har jag alltid önskat att det ska stå på skylten som påpekar för de passerande att "Här! Om ni hade kört av här, hade ni fått besöka Lugnet."

Jag har haft ett par härliga och känslosamma dagar. Paula fyllde år, och tillsammans tog vi hand om varandra. Lät det pysa ut lite på alla olika håll, fyllde på kroppen med alkohol men själen men vad det nu går på för bränsle. Det öppnades dörrar och några är förjävla tröga att få stängt.. Efter att så många tydligen börjat se igenom mej känner jag mej på gränsen till genomskinlig. Nästan ömtålig, om ni nu undrar varför jag inte varit på träningarna.. Det finns ett par saker jag bara kan lösa tillsammans med mej själv, och det är vad jag är i full gång med. Det funderas, analyseras och bokas för fullt...

Väntan på lägenhet kan för tillfället eventuellt vara förbi, men inget är påskrivet och kanske är jag totalt grundlurad just nu. Så av rädsla att säga för mycket kan jag ju istället berätta att jag idag faktist RINGT och bokat tid på vårdcentralen igen. Jag med min samtalsfobi. Visst låter det konstigt, men jag tar mycket hellre saker face-too-face så att säga.. Måste pass apå att skriva upp vad jag åstadkommit idag, eftersom Alex har lärt mej att inte bara göra listor på vad som SKA göras utan även, eller istället, skriva upp vad jag faktist presterat. Så även om jag inte pallade med träningen, och promenaden av olika anledningar inte blev av, så har jag iaf fikat med Emma, köpt Håkanbiljetter, städat, handlat mat och slutligen även sökt hjälp för att bli av med mina tvångstankar. Det är dags nu. Jag har jobbat med mej själv i flera års tid, och det jag tror gör mej mest besviken nuförtiden är att jag inte längre ser någon förbättring. (både kroppsfett och gamla dåliga vanor är tillbaka, dåliga känslor är tillbaka) Detta tror jag beror på att jag stagnerat för länge, och nu har jag börjat kana tillbaka nedför berget igen i brist på fotfäste längre upp.

Det är dags nu. Jag ska bli så bra jag kan bli, och fortsätta jobba mej uppåt och framåt!

Igår gjorde jag i princip klart min miljövetenskapskurs, lite småfix kvar bara. Ska bli såååå skönt att bli kvitt den. Inget mer datortvång! Inga mer ursäkter.

Nu är det en vecka kvar tills jag ska träffa tjejen med lägenheten. Jag lever på hoppet. Som alltid.

Nu saknas bara en soffa, eller en famn, eller vafan EN SCHÄSLONG! DET är grejen =)

Godnatt!

Vad väntar du på?

2010-05-10T01:03:00.000-07:00

Frågan jag mest frekvent frågar mej själv, och andra.
Väntar du på livet, min vän? I såna fall är du blind. För det är redan här.
Missar du det? Jag tror det..
Kan man fånga det? Kan man öppna dörren dit, och kliva in, skriva en rad i gästboken och bara, inte gå hem?
Eller handlar det om att hitta hem?
Eller kanske mer om att hitta sin plats därinne, precis som man gör när man kommer in på klubben.
Hittar sin sociala position, lever upp till den och lever ut alla andras föreställningar om vem man är.
Det är så lätt att leva upp till folks tron och tycken, om man jämför med hur jävla svårt det är att leva upp till sin egen fantasi om sej själv.
Men vänta nu! FANTASI!? Så kan det ju inte vara, man KAN INTE leva i en fantasivärld hur mycket man än vill. Livet gäller nu, det gäller här. Det finns inga regler. Där är det svåra.
Vika regler väljer du att implementera i ditt liv?
Typiska exempel kan ju vara val av mat, kläder, musik. De ytliga detta-är-vad-jag-vill-visa-er-valen. De valen som jag, iaf hos mej själv, förstått är för att jag vill locka till mej människor av samma sort. Lite som blommor med en viss färg, lockar till sej en viss sorts insekter.
I dem lätta valen är jag just nu väldigt splittrad.
Jag vet vad jag vill ha, men inte hur jag ska få det. Det är beundransvärt av dem som vågar gröpa ur sitt eget blödande hjärta och kasta det till vargarna. Jag tappar andan så fort jag tänker på det. Lite som känslan man har när man drömmer att man trillar och vaknar med ett ryck som flyttar på hela sängen.

Jag väljer att vänta. Jag väntar på dej.
Jag väntar på flera andra besked. Det gör att hela mitt liv känns som en sten ute i forsen. Och på den där mossiga och hala plätten sitter jag, och där hoppar det en och annan lax bredvid mej. De kämpar och kämpar. Jag hoppas de kommer fram!
Jag kämpade sådär ett tag, med och mot mej själv. Nu trivs jag ganska bra med mej själv, vi kan lyssna på varandra, anpassa oss och gå vidare. Trodde aldrig att jag kunde göra så många förändringar på insidan. Den är faktist ganska fin nu, även om utsidan fallerar, känner jag att jag har ganska mycket härinne. Ibland tar det slut, och jag måste hushålla med det, men mina kära vänner! Ni fyller upp mej, som Linda skulle ha sagt. =P

Ibland längtar min hud efter en annans famn, lite så att det gör ont. Självständighet i all ära, men ibland hade det varit fint att få utsidan polerad och värmd. Utsidan är min svaghet. Den styr och ställer min insida, förstör och gör mej ledsen. Den skrämmer bort och håller på avstånd. Bara tanken gör ont. Det blåser ganska kallt åt mitt håll, och jag har inga redskap för att vända vinden. Kanske bör jag helt enkelt vandra åt ett andra håll, mot ett livets ekvator? Helst in i din famn. Tills dess tänker jag leta efter skeppet som tar mej till karliviens hamn, där rommen är billig och solen värmer mitt skinn. Rommen är livet, och jag vill dricka det, låta det värma mej från insidan, och göra mej vacker.

Fan för väntan och längtan.

Nu lämnar jag väntan här i bloggen, det jag väntar på är:
Besked om lägenhet.
Besked om studier.
Besked på annat håll.
MOD.
Pengar.

Jävla RÖV!

2010-05-06T13:36:00.000-07:00

Jaha!
Peppen var där, piggheten var där, och så bah, blö. Blev det fan ingenting med nånting.
Alltid segt att vara 3 som idag när vi var ojämna par. Sparringen gick, mindre bra...
Tyvärr var alla stora, eller små och dödliga. Så jag fick stå över sparringen med väst och grejs idag.
Bittert?
Ja.
Och så slank det såklart ner en go kanelbulle efter lunchen. Men jag och Gabriella bestämde att den behövdes för förbränningens skull. XD

MMAn? Ahmen för faaan.
Ut från thaien kom jag med lårkaka, rödsprängda och lite trasiga ögon, rivsår i ansiktet och en stor dos frustration.

Imorgon är en ny dag.
Kvällspromenaden gjorde mej helt matt.
Heja guldhedsrundan.

Godnatt!

Rage of tandvärk.

2010-05-03T06:28:00.000-07:00

Jag har tandvärk, eller snarare köttont längst in i munnen. Det gör mej retlig och känslosam. Mer än vanligt alltså.
I min frustration över hur lång tid det verkar ta för värktabletterna att verka (GÖTEBORRRRG) började jag fundera lite över det här att alltid vara en plutt i alla träningssammanhang. För det spelar ju egentligen mindre roll att jag just nu har 10 kg på min kära träningspartner Sanne, för vi båda räknas ändå som små. Korta och lätta att träffa, helst rätt i pannan, tre miljoner gånger varje pass.

Förövrigt känns det ju jävligt stört att tabletterna kallas värktabletter, är dom till för att GE MEJ VÄRK ELLER?! Och vad är motsatsen då? Ovärktabletter?

Ah iaf, tillbaka till ämnet. Att vara en av de små på passen sägs vara bra för att man alltid får träna "i uppförsbacke". Men det är inte alltid bra för att så fort man har en lite dålig dag känns det som man blir överkörd av ett gäng ångvältar, coachingen från alla låter som kritik eftersom man inte gör annorlunda än vanligt, bara sämre. Jag vet inte om det är deras frustration som smittar av sej, eller om det bara är så man hör det, när man har en dålig dag.
Summa summarum kan man bli totalt golvad av att ha en dålig dag. Såklart kan det väl kännas likadant för andra average size människor. Det tråkiga som händer när jag har en röten dag, är att jag antingen blir "utnyttjad", eller glömmer bort att säga ifrån. Antagligen en kombo. Så skadorna kommer oftast som ett rekommenderat brev på posten, i form av bulor och blåmärken från sparringen.

Huvudvärk. Japp, den gör sej oftare och oftare påmind eftersom jag kämpar mot slagrädslan och desperat försöker lära mej att hamna på rätt avstånd. På rätt avstånd ska jag ju såklart kunna komma lätt undan de slagen... Dock verkar det vara asball att slå, eller helt enkelt trycka till mej i pannan större delen av ronden. Självklart är inte detta bara en persons fel, jag borde ju ha lärt mej, men sparring ska väl vara utvecklande och inte ett sätt att visa hur lång räckvidd man har när man är 30 cm längre på alla håll?
Oftast ser jag ju detta bara som en kul utmaning att komma undan, komma in, visa att jag visst kan göra skada, men en dålig dag eller för tunga slag kan få självförtroendet att krypa ut till skorna i hallen och gömma sej.

Det är trots allt ganska stor skillnad på tyngden bakom slagen beroende på människan i frågans storlek. Och jag vet att många, ja de flesta, försöker hitta en bra balans när dom kör med oss mindre. Dom vill inte vara respektlösa och dalta, men har mer kraft än dom tror i de där lite styva duttarna. =)

Som liten blir man även gärna lite trött på att säga ifrån, speciellt som tjej, eftersom man inte vill vara bruden som alltid tjötar och gnäller. Samtidigt som man vill kunna utvecklas optimalt, gå hem hel, och tycka att det är roligt hela passet igenom.

Att bli vald sist är vanligt, och jag vet inte om det beror på att man är liten eller på att man är tjej, eller en kombination av båda. Det jag har lärt mej är iaf att dom gångerna man blir vald sist brukar det tyvärr vara en seg trend i att om jag , mot förmodan, får in något under sparringen så skall jag gärna straffas med en go stjärnsmäll!

Trist som fan de gånger man känner sej som ett jävligt jobbigt moment för att man inte är lika stor. Svårt att liksom göra något åt det. Speciellt svårt är det att göra något åt att man blev född till tjej. Svårast är att försöka hålla sej på en bra nivå där man inte blir skadad, inte verkar gnällig och inte tar åt sej, respektive skyller ifrån sej. För det är ju lätt att skylla på att man inte har lika lätt att få igenom en teknik etc pga sin storlek/räckvidd. Särskilt den dagen självförtroendet vandrat tillbaka hem.

En person har jag kört med som är mindre än mej, och det ÄR jättesvårt att hitta ett bra flow. Så en eloge till alla långa och starka killar och tjejer därute som gör min träning så jävla grymt rolig! Alla fastnar vi i mönster vi är trygga i, kanske just därför vi pluttar får så mycket jabbsmisk. Kanske borde vi börja utnyttja det mer =D Tips mottages tacksamt! Kanske har vi fastnat i ett mönster av pann-blockning? Snart dags att se om hjärngympan gjort skillnad. 1,5 tim till kvällens thaipass, och äntligen, är peppen tillbaka. I LOVE YOU MUAY THAI!<3

Blast from the past!

2010-05-01T14:24:00.000-07:00

I torsdags fick vi en riktigt kul överraskning när Elina skulle hålla vårat pass istället för Linnea. Inte för att vi inte redan älskar Linneas pass, men det är alltid något extra med att ha Elina eftersom det var henne jag hade min första termin. Peppen var total och något överladdad körde vi mycket sparring och jag försökte jobba på att variera mej, finta och röra mej åt sidorna. Tyvärr var jag nog dock lite fast i den "hårda" sortens sparring vi hade under gladius boxningspass... Det kördes många drillar och nötande av en teknik i taget. På mitsarna tränade vi drivande tekniker och att snabbt svara. Nyttigt och aaasroligt!
Trist att jag var helt supermör från mma-fysen, (och kanske hade det något med alla dom där frozen daquiries vi drack dagen innan). Fick iaf en stjärna i kanten för bästa warface, och det är ju alltid något. =D
Fan, peppen är tillbaka. herrejävlar va najs!

Igår red jag häst, det var också galet skoj!

Idag gick jag morgonpromenad och en kvällspromenad med lite backintervaller på slutet. Lördagsjoggen får vänta, benhinnorna spökar igen av någon anledning.

Just nu försöker jag hitta en utbildning att gå till hösten. Socialpedagog är tanken! Affärsplanen skall formas så snart som möjligt, och jag hade tänkt ta kontakt med LRF och Jordbruksverket så fort jag gjort affärsplanen. Även om det är några år tills uppstarten finns det ingen anledning till att inte börja göra grundarbetet.

Igår var det förresten fest hos Veronica och Danne. Peter var där och det var så himla kul att se honom!!! Eller det var ju kul att träffa alla, men dom flesta kommer jag ju inte orka lära känna ändå så la krutet på de jag redan kände och ändå har saknat en del. Kanske inte så socialt accepterat, eller snyggt, men vafaaan. Jag är ju tydligen en total kuf på såntdär.

Trökigt inlägg detta blev, sorry, men det är så nedrans mycket just nu!

See ya'll!!

Jorå, komiken tätnar!

2010-04-27T14:05:00.000-07:00

Ahmen javisst!
Visst ska saker bara hänga upp sej, eller springa bort, gå sönder osv??
Till hösten hade ju jag en så jävla bra plan. Jag skulle plugga på distans (man behöver ingen hundvakt, och man kan träna tyyp hur mycket man vill), få CSN (alltså i mina mått mätt vara rik), samt läst en kurs på GU samtidigt (för att kunna söka och få lägenhet genom SGS), och liksom bara vara SKITEFFEKTIV!
Nu visar det sej vara så att distanskursen har blivit "EJ CSNBERÄTTIGAD". Ja, med stora bokstäver...och istället en "BETALKURS". Ahmenvafaaan...
Så nu kan jag ju såklart söka till skolan i Linköping. Men den har inte riktigt rätt inriktning, så nu återstår det att antingen leta upp en KY-utbildning, på distans. Eller Flytta?! Asså.. njaae..
JoJo.. Jag kan ju fortfarande läsa heltid på GU och iaf få tag på en lägenhet. Men det blir ju inte samma "tre-flugor-i-en-smäll"-effekt...
Hela dagen har gått åt till att leta efter utbildningar. Så har jag hunnit ha rätt tråkigt också. Städat, promenerat osv... Räddningen var att äntligen få gå till träningen! Peppad av en go promenad innan och Black Sabbath på lite för hög volym innan så fixade sej allt.

Ska jag vara helt ärlig hade jag svårt att komma hemifrån eftersom det var nostalgi och ren njutning att få trumhinnorna smekta på det där viset! Det är tur att det i alla fall finns något beroende som inte gör en tjock eller sjuk. =D

Idag var det iaf MMA på schemat och vi började med massa bra boxningsdrillar. Grejen med drillarna var att efter varje kombination flytta sej i sidled, något som jag verkligen behöver träna på. Det var svårare än man kunde tänka sej, och jag tänker definitivt ta med mej de övningarna till sparringen på thaien imorgon. Vi följde upp med boxningssparring som kändes hmmm, ok. Men så brukar det aldrig bli riktigt bra när man har massa nytt i huvudet. Så det tar jag som något positivt, antagligen arbetade min hjärna och det är ju alltid bra!

Självklart var det även sw-rull en stund med långa ronder vilket gjorde att man slappnade av mer (läs; blev trött som ett svin). Vilket var bra för mej, när de jag körde med blev trötta snabbare än mej, och jag äntligen kunde få chansen att nästan få till några lås. Man glömmer ju bort allt när man aldrig ens får komma halvvägs... Kanske hade jag även tur med valet av partners. Det märks ganska tydligt vilka som har fattat galoppen när det gäller sparring, särskilt med liten förvirrad tjej. Sen kan man ju alltid vara en jävligt jobbig jävel på slutet och bara vägra släppa taget! Förlåt Anders, men jag är ju starkare än dej.

Fys, ja, det var fys. 3 stationer. 20 knäböj, 15 armhävningar, 10 kettlebellswings. Jag gjorde armhävningarna på knäna för att orka göra dem djupare. Känner av all den senaste tidens boxning så var lika bra. Swingsen fuckade upp mej totalt sista rundan och jag fick för första gången på länge otäcka känningar... Fick ta det väldigt vackert både innan och efter duschandet, och släpade mej otroligt långsamt hem.. Nu är jag fortfarande inte så jävla go, så sängen kallar på sin trogna följeslagare.

Men, det var ett jääävligt roligt pass! Och jag kommer ha jääävligt ont i röven imorgon. =D

Godnatt!!

AHMENVAFAAN!

2010-04-21T12:22:00.000-07:00

Lite mycket VAFAEN idag alltså.

Hunden kan inte följa med på långpromenad efter veterinärens rekommendation, och får gå på diet eftersom han igår hade blod i bajset... =/ Trist och tråkigt på alla vis! Han mår iaf bra =)
Jag glömmer min mobil i Emilies bil, och blir ståendes i ett jävla ndustriområde i Högsbo utan telefon (som jag hade tänkt betala bussen med) och med ett busskort utan pengar. Känn komedin! Jag frågar iaf på veterinärkliniken om man kunde få ring alite och DÅ GÅR INGA SIGNALHELVETEN FRAM! gör om samma sak när jag traskat en bit närmare marklandsgatan. Där försöker jag ge en pik om att ENIRO HADE VART BRA, eftersom hon har typ, inga kunder och en ledig dator. Men jag får bara till svar att jag får mej skön promenad hem... Tänk om jag hade bott i bergsjön då? JAMEN ASSKÖNT VERKLIGEN! Nu var det ju inte så illa som tur var, jag KUNDE ju gått hem. Men jag ville få tag på min mobil innan den åkte med bilen någon annanstans än hem till Emelie. Och så hade jag en hund hemma som ju gärna också ville gå ut lite, rätt snart.
Tjuvåker från marklandsgatan till medecinaregatan där jag får för mej att en gubbe kollar konstigt på mej, så jag säger "nääfan" och kastar mej ur vagnen i sista sekunden. Sen gickjoggade jag hem till Landala och försökte för allt i världen komma på vad Emelie hette i efternamn. Eniro liksom.
NEJ inget minne, men snälla Ninnie ringer och får tag på Emelie. Skönt.
Övervägde att strunta i träningen, kände mej ju lite sliten, för att kunna hämta mobilen i lugn och ro. Men ångrade mej.
Genomförde min kanske sämsta träning hittills, trött, förbannad och stressad. Det blir fan aldrig bra när början på passet rör till det för en haha! Lyckades få ett par riktiga stjärnsmällar, i mitt eget ansikte alltså, och en bultande bula på foten.
Nu har jag hämtat min mobil, snälla Emelie mötte upp mej på backaplan. Och snart sänker sej lugnet här i lägret. Hunden fick sitt roliga genom att åka spårvagn... Théet skall drickas. Senaste Desperate tittas på, sedan hoppas jag på att få slockna redigt i bädden för det blev inte många timmars sömn inatt.

WELL! nu när jag har fått gnälla av mej lite, ätit lite och tränat lite så kan jag ju få skriva lite kul grejs om gårdagens träning som var tamejfan det roligaste och jobbigaste på länge. ME LIKE!
Det var MMA på schemat och vi började med boxningsdrillar som var knixiga och jätteskojiga. Men det blir alltid lite konstigt när man e van att göra lite annorlunda i thaiboxningen... men skit i det!
Roligt var det iaf, och sedan blev det lite clinch/tumbeling, och ja, såklart blev de en del thaigrejer. Men det kändes bra och flöt bra trots att killen var tretton äpplen längre än mej (as usual). Vidare till shootfightingsparring och jag som glömt varenda nedtagning förutom armdrag fick det lite knixigt. Tyngdpunkten i min thaistance är ju perfekt för nedtagningar... Körde en övning där vi var 4 st som varierade att sparras och coacha. 2 Coachade och 2 sparrades. Det var ju ganska fantastiskt hur bra det gick, och hur kul det var! Har lite bulor i huvudet och ont i knäna, men det gör inget. Paula som vart borta en del gjorde en helt grym comeback, och jag var mycket mer avslappnad än tidigare och tror jag, behövde den där coachingen. Fan va grymt det är med coaching! Kuul att vara ett litet tjejgäng på träningen igen =D

Till helgen kommer Helena och då ska vi prata företag, på måndag ska jag till jobbcoachen och presentera vad vi kommit fram till. Och på lördag, ja då JÄVLAR är det Muay Thai Arena, och sen tänkte jag bli full.

AAH DET KOMMER BLI SÅ GRYMT!!!

Stort tack till alla vänner, coacher, sparringpartners och alla mittemellan. Ni gör mej så jävla bra!

Hästar och ponnys!

2010-04-19T12:16:00.000-07:00

Lördagsjoggen blev till en söndagsjogg när jag efter sista arbetsdagen på den där hell-week kommer hem och möter ett gäng dräggfulla "sportbowlare". Varav det är TVÅ personer som låter som en hel jävla krogkö. Och då resten av packet såg ut och lät som ett gäng snorungar kände jag hur det låga blodsockret var som fotogen på en brasa. Jag var rosenrasande. Dels tycker jag att pappa kunde ringt och förvarnat mej, och dels tycker jag att man gärna får fira och vara glad. Men måste man skrika som ett jävla landalafyllo bara för det? Vad är problemet med att prata i något höjd samtalston. Ja, jag ÄR pinsamt medveten om att min egen ljudnivå inte alltid är passande. Men detta var fan extremt. Trots att jag befann mej på en våning upp, och med surroundljud på tvn var det rena tortyren. Jag tittade dock klart på filmen jag såg, det var så längesen jag såg en hel film, och så halvsov jag av trötthet från veckan som gått. Jag vet inte om det var solen eller ilskan som brände mina kinder, men pappa kom och la händerna på dem. När gästerna hade gått var jag nästan redo att umgås. Men först tog jag en joggingtur. Nästan till Bjursjön och tillbaka. ca 6 km tror jag. Det tog 20-25 min och jag spurtade på bra på tillbakavägen. Det var en bra tur, jag kände mej stark på slutet. Dock gubbjoggade jag första biten, som jag och Jennifer kallar det. Antar att stilen inte behöver någon närmare förklaring.

Men allt som allt, helt ok!

Myste med hästarna lite extra i helgen, kramade och borstade den gamla Beauty i två timmar. Tvättade och pälsglansade. Helt fin var hon! Saknar hästlivet. Saknar att jobba med kidsen. Kollade på näst sista avsnittet av Ponnyakuten idag, blev helt tårögd och saknade det ännu mer. Och då ploppar en annons om elevplats hos Lisen Bratt upp på datorn... Ödet kanske? får fundera tills imorgon.

Dagens träning! HERREGOOOD! Jag och halvblodet, amazonkvinnan, Jennifer blev sist kvar och tittade på varandra och bah. "Hell no!". Inte för att vi inte gillar varandra, utan mer för att vi är så olika stora, och med tanke på Amazonens kommande match kände jag mej inte riktigt som det rätta virket att sätta bakom mitsarna. MEN! Vi kickade ass! Hade skitkul och blev trötta. Återhämtade oss dock löjligt snabbt och fick bannor av Jonas, att slå hårdare på mitsarna. Vi hade tydligen för mycket energi !=D Baby got back! Hells yeees!
Och när jag stod där i rondvilan, med armbågarna på knäna, i mitt försök att sluka luft. (Lite som en drake när dom sprutar eld, fast, tvärt om.) Tänkte jag snabbt att... "vafan, det här kan jag ju inte lämna!". Så den här känslan av att behöva fly, kanske handlar mer om allt annat i livet just nu än just om Göteborg.

Daniella frågade om jag hade anmält mej till den 8e maj, tävling alltså. "EH NEJ!" svarade väl jag, med förskräckelse, eller kanske hopplöshet i blicken....
"Det borde du, du är duktig" fick jag som svar.

Det där KAN ha gjort min dag. WHAT A DAY!

Så dagen har varit både väldigt upp och ner, och upp igen!
Är jag nu dålig på att plugga, träffa killar, och supa på krogen, kan jag ju iaf hoppas på att jag blir bra på thaiboxning nån gång =D

Revansch utan Kru Moo?

2010-04-16T15:26:00.001-07:00

Ah, det kunde varit en "riktig" blåklocka. Det kunde varit en i en veckas tid "constant reminder" om hur långt jag faktist kommit med mej själv. Kanske hade ångesten värkt lite i maggropen varje gång jag såg mej i spegeln, men jag tror nog att ett uns av stolthet till slut skulle ha förtärt den där känslan och tagit över helt i slutändan. SÅ JÄVLA BITTERT!
Var en skum känsla att vara sur över att ha missat chansen till förlust. Totalt surrealistiskt och jättesvårt att sätta ord på till att börja med. Men nu vet jag exakt hur det kändes. Det kändes som när man blir dumpad. Ja ni vet, när jag inte fick gå den där matchen på FMT open i vintras. Sen dess har livet pga allt möjligt varit upp och ner, och träningen har dessvärre blivit lidande, trots att den är vad som håller mej flytande. Kan man ens ta revansch på något som aldrig hände?

Den senaste veckan har jag jobbat på att komma tillbaka till träningen, och haft "kravlösa veckan" som bestått i att gå till jobbet på mornarna typ 45-50 min, och skita i hur det går på träningarna sålänge jag går dit och kör hårt. Det har funkat bra. Jag har mot förmodan gått och joggat till jobbet hela veckan. Joggade även hem samma sträcka i tisdags kväll och det kändes fantastiskt gött! Vill inte få en till träningssvacka, så nu försöker jag planera och strukturera upp livet lite i förväg för att vara förberedd. Inte bränna ut sej. räcker med två gånger på en termin.
Linnea nämnde någon om revansch men jag vet inte om jag hinner... Otroligt dum ursäkt eller hur? Men det är sant. Herregud va tjockt det är i den mentala planeringen just nu. Som att skotta sej fram den här vintern, så som det kändes i ryggen då, känns det i hjärnan nu. Lyckades ju bland annat tappa bort ALLA mina saker I hemmet häromdagen, igår senast var hemnycklarna borta.... liksom. WTF?!

jobbcoachandet går mest ut på att starta eget just nu, men egentligen ska ju även mitt CV vara klart till den 26e.. ehm. Och även miljöläxan hade jag tänkt. men eftersom jag har fått NOLL respons av Uddevalla kommun verkar det som att måndag får bli dagen då jag mejlar någon annan jävla kommun. Hur fan kan man inte ha tid att svara på mejl i Uddevalla kommun? Death by Fika?

Matten? ah det går la sådär. Har legat på is senaste veckan, men verkar som jag fattar detta kapitlet bättre, men skiter det sej så skiter det sej. Kunskaperna har jag ju alltid kvar och i värsta fall kommer jag kunna tenta upp det senare. Planen är ju ändå att söka ridinstruktörsutbildning, och inte miljöinriktat till hösten såå.. come what may, så att säga!

Idag har peppen varit hög, har träffat Gabriella och det är alltid så jävla bra. Är glad att jag i helgen ska jobba med djur istället för människor, även om det har varit görroligt att ha lite folk att jobba med i köket under veckan. Mycket fart och fläkt och lite ont i magen när man vet hur mycket Maria E. E och Ninna spenderat av sin tid där senaste veckan... Imorgon blir det till att jobba på Emaus och mysa med djuren. Närmast kallar sängen på en GALET trött Maria som tycker att det är sovmorgon att börja klockan 8 =D

Lördag imorgon och det betyder således JOGGINGLÖRDAG! hur jag nu ska lösa det =P

Kram och God Natt på er därute!

Morgonpromenader FTW =D

Lördagspaus efter lördagsjogg.

2010-04-10T05:36:00.000-07:00

Efter mycket ömkande tog jag tag i mej själv och snörde på mej mina nya joggingskor för en premiärtur! Det blev 22 min joggande och en stunds promenerande. Helt ok för en första runda efter långt uppehåll från joggandet, och en veckas mer eller mindre sjuklighet. Slemmet som jag hade hoppats skulle lossna under rundan har dock snarare guppat längst ner i lungorna, och tänker tydligen stanna där ett tag till. Men som tur är har jag vapen mot detta och tänker slänga i mej lite bisolvon på vägen till duschen. Sprang faktist mer än jag hade trott, trots en uttalad seghet i kroppen, fanns det några toppar där det kändes riktigt najs!

Det blir ju en hel del sittande med allt plugg och det har gjort redigt ont i ryggen det sista. Så på något sjukt sätt känns det gött att jag har en helvetesvecka framför mej. Sön-Fre skall jag jobba på lisebergsbyn och det kommer vara helt MAD! Det skall serveras mat till alldeles för många gäster och jag hade tänkt göra som igår, och GÅ till jobbet varje morgon. Men det ska vara fint väder hela veckan, så det finns verkligen inga ursäkter till att inte GÅ dit. Så kan jag slappa på vagnen hem innan kvällens träningar =D.. För nu ska jag komma tillbaka. Det är ju helt värdelöst att sitta hemma och vara ledsen och ha ångest över uteblivna resultat när jag varje kväll har chansen att förbättra utsikten för framtida fantastiska resultat! Man är ganska bra på att sätta krokben för sej själv.

Solen lyser ute, och jaghar precis ätit en supergod lunch med honungskanel-marinerad lax med lite stekt paprika,lök, vitlök blandat med creme fraiche och till det en broccolibukett. Who the hell need carbs anyway?! Ah, morgonmüslin finns ju där, men hade tänkt börja byta ut den mot äggröra och just nu har jag inga ägg. Tog två dadlar till någon slags efterätt för att fira att jag räknat matte imorse också, och nu snart ska jag in i duschen, för att sedan ge mej av ut i det fina vädret igen =)

Letar just nu efter en häst att rida, tänkte ju söka instruktörskurser till hösten och det är ju ridprov, som skall skickas med, och ridprov på antagningen. Så dags att sätta lite eld i röven på min email, och på tal om det... Miljövetenskapsuppgiften går det ju mindre bra med, nu när ingen av miljömänniskorna svarar på mina mejl. Uddevalla kommun, skärp te er!

Nu blir det lite mer Carpe diem här. HAJ!

Vem är du?

2010-04-06T14:22:00.000-07:00

Visst har du fått frågan? Vad har du svarat? Visst har du struntat i det? Till exempel när du skrivit en ansökan.

Jag brukar tänka på mej själv som osäker, splittrad, udda, neurotisk, kontrollfreak, och intensiv ( på det dåliga sättet)...

Och jag brukar tycka att detta är tämligen insiktsfullt av mej. Jag menar inte att vara negativ, utan snarare rationell och reell. Men på senaste tiden, tja senaste året, har jag hört så mycket andra ord som tydligen skall beskriva mej. Jag har fått en helt ny bok av adjektiv, och jag har nog inte tackat er nog, kära vänner och kollegor, för allt fint ni säger.

Ord som, stark, modig, driven, fokuserad, och tuff har jag hört ett par gånger nu, och det har varit fantastiskt svårt att ta till sej. Ibland har det känts som att människor har suttit där och ljugit mej rakt upp i ansiktet, som om det vore ett dåligt skämt. Som om det fanns en baktanke och hake med all omtänksamhet och beröm.

Jag är en känslomänniska, jag går på känsla, och brukar kunna lita på den, trots tvångstankar. Men när det gäller vissa saker, ja, en "sak" så är jag mer förvirrad än aldrig förr.

Har varit sjuk nu och haft det lite väl påskmysigt här, längtar ut till löpning och in i svettiga hallar. Längtar efter att få lämna in mer plugg och bocka av dem från min "att-göra"-lista, längtar efter att få beundra på avstånd, att få drömma mej bort. Men framför allt längtar jag efter Helena, och när hon kommer ner till Göteborg igen. Vi ska brainstorma, stötta och peppa varandra i våran vision.

Ni får tycka att det är urdumt, det är tydligen svårt som fan att vara svensk och uppmuntrande samtidigt. Tänk om alla som åstadkommit något haft samma inställning? Näh!
Vi vägrar, vi tror på detta, vi vill detta, vi är villiga att offra det som behövs för att få en mening med våra liv och det vi väljer att pyssla med hela dagarna. Vi tycker att det är viktigt att ta hand om människor och djur på bästa sätt, och att vägen in hos många är en väg genom djuren.
Jag tror att vi gillar att dela med oss, och det är det som driver oss ditåt.

Och så gillar vi att skriva, med bra pennor, i fina block.

Saker och ting kommer säkert förändras, planer läggas på is, delar plockas bort och läggas till, men nu har vi ett mål, och det är det viktiga, nu börjar arbetet, NU börjar jag klättra upp för det där berget, svetten ska lacka och jag ser fram emot det!

Jag må vara en drömmare, men jag har även viljan. Nu ska jag bara få tron, den där tron som min jobbcoach verkar ha på mej. Tänk vad lite uppskattning kan göra!

Kanske får jag lite tro över, så jag vågar tro på oss, kanske så starkt att jag lyckas övertyga dej om att vi vore bra, mest för att du gör mej så glad.

Mitt nya hangput

2010-04-03T15:53:00.000-07:00

Den gamla bloggen spred tydligen virus, och jag behöver ett nytt andningshål. Mycket har hänt, fast ändå inte. Och mer skall hända.

Början är nu, varje sekund och det gäller att vara medveten om det, och inte ödsla energi på negativa saker.

Därför börjar vi med en liten lista på bra saker:

Jag har skaffat en jobbcoach = försöker medvetet ta tag i mitt liv.
Jag har köpt nya joggingskor!
Det är vår!
Jag har helt ok kondis.
och så är det VÅR! =D