Ibland känner man att man är en del av något större. Som att man blir styrd, om man bara vågar släppa taget en sekund. Idag hände det igen. När det faktist kändes fint och bra att komma hem till Göteborg. Då har universum redan bestämt hur det ska vara, jag slapp ju visserligen ta det beslutet, jag fick slappna av. Men nu är det flervägsval, vart skall jag flytta nu? Hur länge vågar man hoppas att universum löser det åt mig? Jag vet inte. Jag blir lite besviken. Inte på situationen, den skulle ju kommit förr eller senare. Jag är besviken över att mitt hem inte är här. Att jag på sätt och vis kämpat och simmat i en jävla jävla cirkel. Att jag inte lyckats ändra mina konstiga enstöriga beteenden. Inte lyckats bli "en i gänget" eller någons bästa kompis. För det är ju sanning att jag inte är någons första-val. Det är ingen rättighet att vara, och med tanke på mina sociala icke-skills är det inte heller så konstigt. Men det gör ju inte mindre ont att bryta armen bara för att det skulle vart självförvållat. Likadant gör det ändå ont att bli bortprioriterad. Även om jag vet att det är barnsligt och lite dramatiskt tänkt av mig. Så är det ändå så det känns. Och så var det med det. Det får kännas så då. Allt är okej. Det är bara känslor och inte dagens sanning.Hade ni frågat mig förra veckan, så hade jag sagt att jag kanske flyttar tillbaka till Uddevalla. För det hade jag ju bestämt. Att blir det stökigt igen tar jag första bästa lya där och försöker få lite ro i själen ett tag. Gråter ni offentligt? Nä, inte jag heller. Förutom ibland. När jag tänker på vad jag offrar. Nu i sommar ska jag jobba, vara hundlös eftersom jag inte har någon hundvakt, så mitt lilla liv får bo hos mina föräldrar. Jag kommer bo i en lägenhet jag måste lämna, det ska fixas, komma hit okända och kända människor lite då och då... Otryggheten och stressen det skapar har jag ju vart med om innan. Men jag klarar det bättre nu, jag vill gärna tänka att jag är frisk nu. Även om jag är fast i sjuk-frisktänket, så känner jag mig starkare nu, skön känsla.
Det är bara för en tid. Min tid. Tiden som är nu, som jag spenderar med att fundera, oroa mig, längta bort till en annan tid. Jag känner mig lite som jorden, lever på hopp och drömmar, för att maskera undergången. De som älskar mig når inte fram, jag tar för mycket plats, spretar och söker efter vägar ut.
Ska jag bara låta bli? Låta det bli som det blir?För allt löser sig, visst. En del av mig känner sig fri. Som att den väntat. som att den längtat efter rörelse. Den lilla delen av mig är jag så glad att jag har, det är den som klänger sig fast och ryter till inom en när man inte tror man orkar mer. Det är den som viskar och väcker dig varsamt, när du tror att det är solen. Den sätter stämningen, när ni sitter där på bänken, den gör så du vågar låta honom lägga armen om dig.
Saker är inte fel bara för de känns svåra. Detta är uppenbart helt rätt. Jag är på väg någonstans. Jag är lite rädd och känner mig ganska ensam. Men snart tar rotlösheten, acceptansen och spänningen vid. Jag är en sökare och snart lyser möjligheternas pannlampa som en strålkastare framför mig.
Men, fy fan vad jag bara vill ha ett jävla hem. Om jag nu ens kommer kunna ha ett hem?! Kanske är jag kroniskt hemlös... Tåls att tänkas på.
