Som en rak höger.

Slog det mig nyss. En sådan ofantlig jävla besvikelse. Ibland vill jag bara ge upp en liten stund, falla och falla. Det gick ju så bra allting. Det var ju en frihet, en självständighetens flagga mitt i mitt eget land. En sån jävla bluff!

Jag dansar inte, jag kryper efter alla andras pipor, hittar inte min plats. Lika förvirrad som en blind hund. Allt är så jävla flyktigt, så dyrbart och heligt. Jag klänger hårt fast vid det lilla jag har. Eller snarare det jag har haft. Bygger drömmar av minnen från en tid jag aldrig får igen. Längtar efter sommarlovet i ettan. Tryggheten hos ponnysarna, bokskogar och saft. Skrattanfall, avtrillningar, len och tröstande päls. En stor varm hals att krama och lägga kinden mot. Lyckan att hålla någon i handen, så rent och sunt. Inte alls så smutsigt och sjukt som allting känns nu. Trasigt, som sina första converse, de där man aldrig vill slänga. För evigt skrynkligt som de där fotografierna du inte vet varför du sparar, men inte har hjärta att slänga. Vi var så fina då.

Inatt hände det igen. Paniken. Såhär hemskt har det inte varit sen gymnasiet. Jag har för första gången i mitt liv känt rädslan att tappa det på riktigt. Inte förståndet, men medvetandet. Fuck, detta skulle ju bli bättre?

Hur fan ställer jag om? Jag trodde det var jag som bestämde. Men, jag beter mig ju som något jävla flockdjur och bara anpassar mig.. Ett flockdjur utan flock, vad är det? Jo, jag kan upplysa er om att det är vad man brukar kalla ett Byte. Byten blir jagade, och helt ärligt, kunde inget ord bättre beskrivit känslan jag har.

Önskelista inför födelsedagen:

Rökfri pappa.
Vila.
fast position vid scenen.

Vart vilar man själen, såhär, när man liksom är mitt uppe i att försöka leva?

Platssökande

Jag vet inte vad jag babblade om i förra inlägget. Jag måste vart så SJUKT förvirrad.

Det känns fan inte alls bra. Det känns som jag hetsar omkring i någon komisk dimma, för roligt har jag ju. Men idag när jag saktade ner, strosade hem. Doftade på blommor, la märkte till färger och hur mycket jag missat när jag spatserat förbi tidigare gånger. Så, nu funderar jag på hur mycket jag missar hela tiden, som jag springer förbi.

Kan man vara romantisk själv? Igår drack jag vin och skar upp lite päron till kvällsmat. Ikväll plockade jag en bukett blommor med mig hem. Fint ska det vara!

Ingenting håller mig kvar i göteborg. Det är sanningen. Mitt nya jobb är helt fantastiskt. Men Liseberg finns kvar om ett år, och så är det förresten stängt under större delen av vintern....

Det pirrade till i magen sådär härligt häromdagen, det känns skönt att det finns där. Men samtidigt lite jobbigt... Lite som ett beroende. Som att känna doften av det där förbjudna, typ donuts eller sockervadd.

Mitt liv känns som ett kluster just nu, av känslor, saker, händelser, scenarior, framtider, möjligheter, problem, ljus och mörker. Ibland får jag några slags återfall, jag hatar allt, skyller på världen och känner mig trängd. är det tecken på stress, eller bara tecken på att en mer sann bild av mig kommer fram, den kanske får det? Den är ju ändå sann, eller? Även om den inte behöver ta över och vara framstående kunde den ju få finnas där..

Jag bara springer snabbare. Inte ok. Imorgon är målet att sakta ner en stund, att ge mig en stunds vila. Jag vill ha skog, jag vill ha dofter, jag vill känna levande värme, jag vill känna mig levande helt utan rädslor.

Detta med offer, eller att offra. När blir det man offrar, just något man offrar? Offrar man exempelvis pengar, genom att ta ledigt en dag och hänga med människor man gillar? Både jag och nej. Om att offra lite skulle betyda större chans att känna lycka? Är det alltid värt det då?

Vad skulle du kunna tänka dig att offra för det du önskar? Pengar för föda, pengar för att få kläder, pengar för att få kärlek? Kärlek får alltid plats, men aldrig utan att man offrar något. OM man inte kan tänka sig att GE bort det istället. Exempelvis ge bort några timmar från jobbet till någon annan, och investera i tid med älsklingar? Eller varför inte dej själv?

Usch, jag har så svårt att släppa in. Rädsla hindrar. Tänkte försöka bli av med den.

Morsning!