Det här med MAN

Ja. MAN ska göra ditten och datten. Vem har bestämt det, och vem är MAN?!

Som en lite förvirrad själ, som i perioder har isolerat mig från flera sociala svärer, är MAN en gåta. Såklart gör ju alla som dom vill... eller?
För jag frågar nog väldigt ofta människor om råd, och får antingen svar vad DE hade gjort, men oftast vad MAN ska/borde ha gjort. Vad de själva hade gjort är ju ofta lätt att förklara, försvara och jämföra med sig själv. Men ibland har man inget att jämföra med, man har ingen historia i det ämnet, och så får man höra att MAN borde?! Är det kaos i din hjärna nu? MHM, min med.

Vissa normer förstår jag mig bara inte på. Sen undrar jag varför man hellre slår ifrån sig, och skyller på andra, än inser att man har förlorat även utan strid? För så blir det bland. Ibland går bil sönder på vägen till bussen så man definitivt inte kommer fram, när man trodde att man kanske skulle hinna. Ibland blir man ratad och dumpad innan man ens fått chansen att nå fram. Ibland ser man saker som konstiga och fördömer för att man inte är van. Som när jag undrade varför en av mina nuvarande viktigaste vänner, var så konstigt och ville prata med mej? Dags att titta sig i spegeln lite, det är ju helt uppenbart jag som är konstig, som inte känner till hur man skaffar kompisar... Lågstadiet måste vart hårt.

Varför är det alltid den andre det är fel på, när den inte följer alla normer för hur man borde vara. Eller inte lever upp till förväntningarna som kille/tjej eller kompis/partner. Kan det inte vara min syn som är skev, eller snäv. Kan inte folk tillåta att andra är annorlunda, att dom inte är stöpta i samma? Nu menar jag ju inte att man ska skita i sina partners, eller aldrig ringa upp någon, alls. Utan att man inte alltid måste rikta ljuset mot sig själv, utan mot den andre när man undrar varför? "Varför gör du så mot mig? MAN GÖR INTE SÅ!"

Det är så hårt. Svårt att unna något nåt i den situationen man satt sig i. På lite höga hästar kanske? På lite för nära håll? Eller för mycket åt vänster?

Självklart ska man ha respekt för sig själv och inte låta sig på trampad på. Nu är vi där med MAN igen... Borde man inte vara lite mer öppen, förlåtande, och accepterande? Även om kostnaden kan vara att man 1. Blir mer sårad. eller 2. Tvungen att inte fokusera fullt så mycket på sig själv.

Ah asså, nu kom min mamma hem och störde mitt i förvirringen av MAN och samvete. Hon har brutit armen och tjurar över missad träning. Men hon tänker trösta sig med julpyntning istället =)

Jag har flyttat mitt bohag till Uddevalla idag. Stort tack till Emmelina och Paula som hjälpte mig med bärande och städande. Nu trooor jag att jag har fått lite inriktning och matrial att använda i mitt fältarbete.

I går var det The Zone, det var Awsome! Gladius ägde, och jag sov inget direkt inatt. Så jag tänkte prova lite nu. Snittar 4 timmar per natt nu och jag är så hemskans trött...

En säng, en famn, ett skägg. Det ska jag drömma om då tänkte jag!

Nightynight!

allt som tär.

När stressnivån är såhär hög, darrar jag och tappar saker.
Bryter ihop på golvet och vill inte vara med.
Om och om igen förlorar jag, släpar mig upp igen för att bara trilla ihop en minut senare igen.
Det är såna här dagar som jag undrar vart alla får allt ifrån.
Att jag skulle vara stark, älskvärd och fantastisk.
Den här bloggen är min enda tröst.
Här hamnar all skit.
Jag vänder mig hit när litenheten tar över. När det känns helt jävla hopplöst allting. Som om jag vore transparent tills någon behöver mig. Det är stressen som talar.
Sömnen är som bortblåst nu igen.
Det pirrar och rycker i hela mig.
Jag bara skriker att jag inte orkar.
Såna här dagar är det ganska uppenbart hur jag lurar mig själv.
Jag skulle varit på väg till bussen nu.
Men om jag för en gångs skull ska vara ärlig så är jag för jävla ledsen.
Jag klarar inte upp det.
För jag är inte så jävla stark.
Det är en sån jävla rökridå.

Tack, nu var det sagt, nu ska jag plocka upp mej, hejdå.

vintern och lugnet

Det är många som klagar nu. Jag med!
På vädret, på skolan, på jobbet, på sina partners, på människor i allmänhet.
Man är besviken, trött, ensam. Man blir störd, aldrig uppmärksammad och övergiven.

Men vintern har fört ganska många positiva saker min väg. När det snöar blir jag varm inuti. Jag kan sitta och stirra på snöflingorna i timmar. Tankarna virvlar vilt och gungar sakta som dem. Ute är det lite extra tyst, lite mjukare, och alldeles ljust! Äpplen från sommaren hänger ensamna kvar i träden. Det ser lite komiskt ut, men de är fina minnen från sommaren, och bevis på att den kommer snart igen.

Det gör mig lugn. Att veta att trots allt, så blir det sommar igen. Om jag är ledsen eller glad, tjock eller smal, ensam eller ihop. Så kommer ändå den där värmen igen. Man behöver kanske vintern för att till fullo uppskatta solen och hur den steker sönder de där krukväxterna. Det finns alltid flera sidor av allt. Kanske kan man helt sonika välja den man vill se, känna och leva i?

Om tåget blir försenat idag, ska jag le och känna att livet gav mig en extra tid för vila och reflektion. Jag kommer le åt alla frustande och hetsade människor. De skulle bara veta hur fint det känns i lugnet, där jag tänker vara idag. Fint är ordet. Vinter och kyla, att få krypa in i sig själv när man inte får krypa in hos någon annan. Kan vara lika bra som alternativet. För idag börjar det, nu jävlar börjar det!

Det är mycket nu. Egentligen är jag sjukt stressad. En frustande svettig kärring med för mycket packning och för hög klack på skorna. Jag kan inte planera nånting eftersom jag inte vet när jag kan flytta. Jag har ett fältarbete att utföra, i Uddevalla. Men jag måste vara i Göteborg och försöka flyttstäda, medans jag bor i lägenheten. Träningen vill jag ju inte missa, för det går bra nu. Sprang dubbelt mot vad jag brukar i fredags, det kändes så himla bra och kul! Så måste jag nog välja bort sista antropologikursen... Borde inse och göra mig själv en tjänst, och inte läsa 200 procent i 2 månader. Vore inte bra att hamna efter på den nya utbildningen. Hästeriet, herregud, det ska bli så kul!

Och när jag får flyttat ska det bli kul, jag ska göra högrevsgryta varje vecka och bjuda hem någon ibland. Kramas i plädar och titta på filmer. Ha glöggmys och sova gott. Prata om livet och alla världsliga ting, lära nytt, ifrågasätta gammalt. Se årstiderna genom nya fönster, känna nya lukter och se in i nya ansikten.

Är en ovanlig art, förbjuden att såra.

Kram på er i snön!

Omvägar

Ibland måste man tydligen ta en omväg, eller flera, för att hitta tillbaka. Och när man hittat tillbaka, är det dags för avresa snart igen. För livet stannar ju inte sålänge man lever, och det gäller ju att vara där man vill vara. Står man stilla hänger man ju inte med.

Mitt tempo är kanske inte som någon annans tempo. Min kropp hänger inte alltid med tanken, och ibland är det tanken som sprungit för fort, och helt fel. Då hamnar jag mitt i ett såntdär göteborskt regnoväder av panikkänslor. Det är så otroligt uttröttande, ja, ni vet ju..

Jag vill bara känna lite värme och få slappna av ibland. Bada badkar ikväll var fint. Där redde jag ut lite missförstånd, för att sedan se att tanken bara sprungit i förväg. Jag hade inte bara en vecka på mej att utföra mitt fältarbete, utan två. Typexempel på hur mitt liv fungerat de senaste åren. Alltid fokus på att det är svårt, hur jag ska klara det, och vad jag tar mig till om jag misslyckas.

Varje dag nu, försöker jag se allt jag vill bli och vara framför mig, den där obrydda starka lilla tjejen i 9an. Som hade fått upprättelse genom att samla alla gudars tålamod. Varje gång de där negativa tankarna och nedvärderande ramsorna strör salt i mina sår försöker jag tänka på, att jag är bra. Jag vet ju det, det är bara känslan som inte hittat hem. Den vågar sig inte riktigt fram, men jag vi börjar lita på varandra nu.

Detta är jag, jag har ifrågasatt alla mina åsikter så länge nu. Vem har jag fått den åsikten av? Varför tycker jag så? Är jag rädd för något sånt? Är det rädslan som föder mitt hat? Hatar jag ens? Är det bara fel ord jag satt på fel känsla? Som önsketänkande, eller självlureri. Slirigt Maria.

Detta är jag, och jag är bra. För ikväll känns det så.

Jag längtar till Edinburgh. Snart kommer jag!
Mitt liv är så sjukt stressigt just nu, jag längtar efter mina vänner också, jag kommer till er först! Ska bara utföra fältarbete, städa lägenheten, flytta, städa, träna, sova, skriva. eeh!

Men nu ska jag titta på Bones, och klappa på min mage som är glad efter ostbrickan =D

Hejsvejs!

Stirrande och undrande.

Igår stod jag en stund i fönstret. Jag tittade ut, upp i himlen på månen och stjärnorna. Försökte med min lilla hjärna föreställa mig avstånden dit. Hur huset jag stod i såg ut därifrån. Det skulle ju såklart inte synas alls. För vi är så små här.

Men ändå är det så viktigt för människor, även mig, att göra sina röster hörda. Eller, kanske inte bokstavligt talat. Men alla vill ju vara viktiga, och är viktiga. Frågan är ju hur man ska definiera sin viktighet. Är det inför en själv kanske man måste komma ihåg att fokusera på allt man gör bra (tack Alex). Är det inför andra kan man ju vara den där störiga personen som bara kan se allt på sitt sätt, som vet exakt hur alla ska lösa sina problem, som alltid skall överrösta alla.

Jag överröstade nog gärna alla förr. Liksom kastade fram en identitet och satte den där i mitt ställe. Medans jag själv tänkte så det knakade därinne. Det är ett skelett i min garderob. För nu när jag accepterar mig själv, känns det inte lika främmande och avigt att acceptera allt med alla andra. Inte så att jag inte har kunnat tolerera att man är annorlunda, men jag har kunnat klandra mig själv för att inte kunna vara som den och den. Det har alltid funnits en önskan och längtan, att liksom ge mig själv ett break.

Nu är muren raserad, för sista gången hoppas jag. För det är den här jag vill och tänker vara. En fullt medveten och fullfjättrad person. Öppen för förbättring. En som tar det goda med det onda. Att slippa leva i en bubbla av kontroll, att alltid vara distanserad och kall. Det måste vara värt att bli sårad, orolig och gråta hela dagar. Om jag bara får känna allt, och skratta med hela kroppen, så hårt att det gör ont ibland. Våga känna lycka och glädje ibland utan att undra över vad som lurar bakom hörnet.

Leva nu antar jag.

Överlevde matchsparringen i söndags. Det var AWSOME!
Men nu ska jag packa väskan och byta om. Tog en kall promenad med lillkillen genom botaniska och stan. Nu blir det core och kettlebells.

Hejsvejs!

Vänd dig om.

Visst ska man inte hänga sig kvar i det redan gjorda. Men ibland kan en tillbakablick fungera som en bra påminnelse. Hur långt man har kommit, vilka mål man klarat, för att sätta sikte på nästa. Jag har alltid varit en gapig, tjejkille, med uppmärksamhets-issues. Det kändes inte som ett problem förr, då levde jag bara upp till min bild av mig själv. Som en rebell, en motståndare. Ja, jag gjorde alltid motstånd. För det fick jag mycket skit, men om jag inte gjorde motstånd... Ja då fick jag skit för det med. Kroppen var aldrig bra, den fick inte visas upp, det var fult. Den skulle utnyttjas, man fick beröm om så var fallet, en stund. Tills nästa dag när det där bara hade varit ett spel, som fick digra följder i skolan.

Hur skulle man göra rätt? Hur skulle man förhålla sig till kroppen? Var inte tonåren till för att undersöka sin och andras kroppar? Jag fick aldrig det där rätt. Den levde aldrig upp till förväntningarna. Mina känslor var inte rätt, så jag provade både att strunta i dem, och ta dem på allvar. Förvirringen var total. Så någonstans där bestämde jag mig för att kroppen var fel. Att jag var fel, precis som jag ansett resten av samhället varit fel innan. Min kritik jag tidigare riktat mot samhället och alla fårlika människor, den riktade jag mot mig själv.

Samtidigt som jag var tvungen att försvara mig själv mot alla andras kritik. Fan, att jag inte blev konstigare alltså.. För det är svårt att stå där på mitten och försöka göra alla till lags, och hålla uppe charaden. Det fanns ingen kuliss att gömma sig bakom, bara mitt inre. Som en jävla skärseld. Vad jag än gjorde var det fel fel fel.

Nu gör jag nog mer rätt. Jag prioriterar mig först, investerar i mig själv och tillåter misstag. Jag förlåter mig själv, och försöker komma ihåg allt bra jag gör! Hur jag vadar vidare, och får starkare ben hela tiden, bättre hållning och ibland ler jag rakt igenom smärtan. Den kan ta sig i röven! Lurar inte mig!

Som jag sa till Johan på min anställningsintervju, allt jag inte vet om jag kan, vill jag lära mig! Det är utmaningarna som fyller på förrådet av självförtroende. Vetskapen om att jag skapar mig själv, och att jag gör det så bra jag kan. Det kanske bästa med att hela tiden utmana sig själv, stoltheten i det, gör mig till en bättre vän. Jag känner mig alltid lite i vägen, som det konstanta femte hjulet, som att jag tränger mig på. Jag är så van vid den där tjejiga tvåsamheten, men har till min stora glädje upptäckt att den kan slänga sig i väggen! Tack vare er, mina "nya" vänner, som det känns som jag redan känt halva livet, har jag ett hem här. Ni gör mig så bra! Vilket tar mig till vad jag EGENTLIGEN ville med det här inlägget.

Efter en period av vattentrampning är jag inne i en ny period av rörelse. Träningen går bra, men har vilat två dagar nu när jag känt mig lite småhängig. Idag kommer Malin hit och vi ska träna och mysa! Längtar! Antar att vi kommer planera in lite lopp för 2011. Det blir förhoppningsvis några stycken. Midnattsloppet är givet!

Imorgon är det matchsparring. Känner att jag behöver det. Det ska bli kul, jag har ingen prestige. Inga matchnerver som stör, men vart kom den svarta blicken ifrån på förra passet? Förlåt Marja! Alex kommer, vi ska åka och provträna hos Yoav snart. Ser fram emot det!

Skolan. Det är en utmaning i sig, nästa vecka ska jag intervjua Susanna och hoppas det blir bra. Ska bara plöja mig igenom de sista två delkurserna av socialantropologin nu. Den 6e December börjar jag ännu en utbildning. En tvåårig yrkeshögskoleutbildning till Verksamhetsledare inom Hästsektorn! Jag är så jävla taggad. Vi ska göra så många barn och ungdomar glada, vi ska bli bäst på det. Jag och Helena!

Kroppen. Ja, jag har bestämt att den ska få lite omvårdnad. Skall ta med den på workshop i konstformen Burlesk! Jag är svinigt nervös, jag är ju smidig som en heffaklump, särskilt i klackar. Men det ska nog gå bra ändå, det har jag bestämt. Jag ska ha roligt, och detta är ett led i att lära mig uppskatta min kropp. Den är ju som den är, och om jag inte kan acceptera den som den är nu, kan jag inte leva, nu. Den förtjänar min respekt, för trots allt, är det den som tillåter mig att göra allt jag älskar. Dags att ge tillbaka lite av det jag fått, så vi tillsammans kan ge mer, och få mer. Som en oändligt positiv spiral! Vilket framtidskoncept va!


Detta trodde jag aldrig om mig själv för 3 år sen:

Att jag skulle våga boxas.
Att jag skulle våga brottas.
Att jag skulle gilla ovanstående.
Att jag skulle bli överöst av så mycket fint av mina vänner.
Att jag skulle ta emot hjälp.
Att jag skulle känna mig uppskattad.
Att jag skulle våga känna.
Att jag skulle våga berätta.
Att jag vågade gå vidare.

Att någon skulle kalla mig modig!

Vilken grej va! Gud, vad glad jag är, för allt, och för att solen skiner på mig idag.

TACKTACKTACK!!!!

Nu ska jag och lille trötter ta en promenad, byta ut det gamla livet mot det nya, för varje andetag.

MEN MARIAAAAAA!!!

När jag minst anar det TAPPAR JAG DET HELT! Fan att jag inte ska kunna hålla ordning på allt samtidigt då. Kommit lite efter på läsningen av all kurslitteratur i plugget. Men Jag hittar liksom inte det jag letar efter, och då blir det såndär "läser bokstäverna med tänker på annat"-läsning... Så får jag läsa om allting igen. Jag blir lite lätt trött på mig själv ibland.

Idag hade jag planerat att komma ikapp, med allt. Med tvätten, med värsta feta läsningen, förberedelse inför intervju osv. Menne. Jag började med att försova mej, gick förbi tvättstugan och tyckte det var väldans så tyst det var där... Men jag hade ju tid kl 11, så jag hade ju ingen stress... Försöker hitta instruktioner till den här jävla intervjun. Ja stressnivån växer sig högre såhär när det närmar sig. Vill ha något material att rätta mig efter, men egentligen blir jag bara så sjukt nervös i såna här sociala sammanhang. Tjejen är blyg. Kommer svettas ah la maxmits under de kommande 2 timmarna. Sen ska jag tvätta. För jag hade ju tid imorse, och inte alls kl 11. Jag fick ett skrattanfall i hissen, dels på grund av hur mitt hår står åt alla håll, och hur jävla tappad jag är ibland. Hemmafru my ass. Förvirringen är total. Men det gör inget, för jag mår bra, är glad, pigg och taggad.

Anledningen till förvirringen? Hmm.. Jag har fått trappa upp träningen, det tar lite tid, och uppenbarligen lite ork från kroppen. Den vägrar gå upp, och somnar mitt i läsningen. Men jag ger det denna veckan, nästa vecka har det nog jämnat ut sig igen. Då ska jag plugga som en tok, med vetskapen om att jag nu klarar nästan hela passet med 12an istället för 8an. Det känns idag kan jag lova. Är stel och mör. Ryggen känns lite lätt stelopererad från all löpning, så idag vilar jag den, och går på det imorgon igen. Svårt med prioriteringen när kroppen svarar så bra.. Den visar ju ganska tydligt vad den vill.

Läser en bok skriven av Jonas Colting, "Jag vill ju bara se bra ut naken". Hans handfasta tips gör att jag håller mig på banan. Trots ett tungt sinne igår, gick jag på båda kvällspassen och mådde ju som en prinsessa efteråt. Duktig är jag! Detta trodde jag ju aldrig om mig själv när jag låg i soffan varje natt, rökte och spelade tvspel. Bra att jag läser det jag ska också....

Målet är att komma i tävlingsform igen. Det går sakta framåt, och jag får kämpa för att hålla i bromsen. Inget bantande, inget negativt tänkande, bara nu, och framåt som gäller. Om jag någonsin tävlar återstår att se, änsålänge behöver jag allt detta bara för att bevisa saker för min egen skull. Få lite ro i sinnet. Vara pigg, träna så mycket jag vill, orka vara den jag vill vara. Jag utvecklas hela tiden, och det är det som är grejen. Att komma vidare, att lära mig av misstag. Att ta vara på erfarenheter, bli bättre på insidan.

Utmaningar är grejen. Det kan vara så enkelt som att våga genomföra den här intervjun idag. Att dyka upp på matchsparringen. Eller att komma till träningarna över huvudtaget. Rädslor från tidigare liv kan hugga tag i mig när som helst. Vissa dagar darrar jag som ett asplöv innan jag kliver in på centret. Men väl där, blir jag alltid lika väl omhändertagen.

Jag måste kämpa för att hålla ihop alla bitar, som om jag vore rädd att någon bit har hamnat fel och någon kanske ser.. Då är det som hela jag rasar, splittras, och från de nya bitarna måste jag bygga upp hela mig på nytt. Det kan vara både positivt och negativt. Ibland hittar jag den permanenta platsen för vissa bitar och har i och med det kommit vidare. Ibland hamnar allting huller om buller, och vart jag än går hånskrattar alla. De ser bara mina bitar som sitter såå fel.... eller?

Men ganska många bitar är permanenta nu mot då. Jag vet att jag är uppskattad. Att människor ser en stark liten person i mig. Det är fint, och jag behöver inte vara så hård längre. Nu har livet fler nyanser, och jag kan leva på fler nivåer. Jag kan ge mer, och njuta mer. Jag kan bli bättre helt enkelt, och det är det ultimata målet, på alla nivåer! Så idag ska jag inte bli mer nervös än nödvändigt *övaövaöva*, och så ska jag bara kontra med bakre benet. Ajaj!! Så enkelt kan livet faktist vara. (Önskar det fanns en like-knapp ungefär här)

Nu ska jag sluta noja försöka genomföra intervjujäveln. Och undra vart posten är, som jag VILL ha?

20 dagar kvar till flytt.

Ses ikväll!

Den där drömmen

Jag kan nästan känna det. Hur kallt det är på morgonen, när kylan letar sig in i den lilla glipan mellan mina byxben och kängorna. Mössan täcker nästan ögonen, och jackan, ja den har jag struntat i att stänga helt enkelt. Ska ju bara kila över stallplan och titta till hungriga mular.
En kort sprint och en tung dörr senare, vaknar man på en sekund. Sekunden innan ljuset tänds och ett sting av oro gör sig påmint. Men där står de, välkomnande med trötta stora ögon. De blinkar och ruskar på sig. Mumlandet av hungriga mular är smått stressande så det är bara att sätta igång. Alltid är det någon som är lite hungrigare, så han får lite skäll serverat med sin frukost. Innan jag går glömmer jag aldrig att klappa honom en extra gång som ursäkt för mitt morgonhumör och den beska förrätten. Han tittar snabbt på mig med en blick som säger att det är okej, han förlåter mig idag igen, som vanligt.

Utanför rastar hundar av sig det värsta, de är så glada att få vara med ute, även om det är tidigt och mörkt. Dom följer med mig och hämtar tidningen och jag kan inte låta bli att le över vispande svansar och förväntansfulla hundsmil. De ska ju också ha frukost, sen kommer de gosa ner sig i sina korgar igen. Det är sovmorgon för dem, idag igen, som vanligt.



Väl inne, är kaffebryggaren nästa figur att mata. Försiktigt viker jag ut tidningen på bordet, det prasslar ju såklart, men när jag ställer ner koppen smäller det iaf inte. Lagom tills jag kommit igenom första koppen och första delen börjar ett skådespel i huset bredvid. Som en såndär teater av skuggor, tänds det, och börjar så sakteliga röra sig där inne.

Ännu fler munnar att mätta. Plockar fram, sakta och noga lyssnandes till radion. Det rasslar till i hallen och trötta ungdomar klampar in. De huttrar och finner snabbt sina platser där de fäster kalla händer vid varma koppar. Efter en stund kommer snacket igång, vad som står på agendan, om någon vill ha mer, och om vem som gör vad. Vi skrattar och berättar vad för dumheter som helst, för att skingra alla sorters mörker. För ni vet, det är inte alltid man kan trycka på knappen.

Jag längtar efter tidiga frostiga mornar, tunga kärror, istappar på staketet, mjuka mular och sträva manar. Det är där värmen är, när man kommer nära. Som jag längtar dit, mina känslors ekvator. Dit jag alltid kan återvända, hur kall jag än varit, och hur långt bort jag än hamnat är värmen där konstant. Som en, fast punkt, i livet.

Min enda fasta punkt just nu ligger och snarkar i soffan. Han har vart på stan och träffat Johan och Daniel. Vi stannade till vid masthuggskyrkan och skildes sen, då tog vi vägen om slottskogen och änggården vidare mot chalmers. Plockade upp lite godis på vägen och tog bussen sista biten. Vi har myst ikväll. Och nu ska vi ut i kylan lite innan natten kommer och tar oss. Tröttheten gör ögonen tunga och jag ska drömma sen. Drömma så jag kan leva nu.



Godnatt. Jag ger mig inte. Jag tänker vara glad för det lilla. Och det lilla kan värma precis sådär som solsken en vinterdag. Som idag. Varm och kall. Mjuk och stark. Sån är jag!

Hejsvejs!

Mrs Speedy!

WHA! Igår körde jag och Emmelina dagpasset, Jonaspass! Som jag saknat detta! Sparringen gick jättebra, jag har börjat komma ner i varv, fintarna börjar komma automatiskt, och glädjen är total! Sparkade dock rakt in i en block och träffade knäet, aj! Fattar inte hur jag kan liksom.. träffa med benet på exakt samma ställe jämt. Har ett konstant blåmärke på mitt vänstra skenben, men nu gör det iaf inte ont som det gjorde förra året. Då kunde jag inte sparka på de nya mitsarna och vågade inte maxa alls. Det gjorde även att jag undvek att sparka främre spark i sparring, vilket ju blir ordentligt enformigt. Därför försöker jag hela tiden använde främre rundspark, och ah, med mina hoppsasteg hinner ju alla blocka, hårt... Nätterna härinnan var fulla med tankar om skola och träning. MISSAD träning. Så det blev en del nötande av tekniker där, och en sak jag tänkt mycket på, när jag väntat på bussen och överallt. Är det här med skipsteg, brukar inte få kritik, men jag vet ju att jag e långsam. Så igår var mitt mål att få snabba fötter, och sista drillen var sparkar/clinch i 2 min(?).. Har nog aldrig sparkat så snabbt och hårt, och jag blev så JÄVLA GLAD!!! Äntligen börjar det funka igen. Tack tack tack bästa kroppen!!!

Igår var det tjejkväll. Det var så mysigt, vi var på Skojarbacken och åt gooood mat, och drack gott vin.... Idag är jag seg. Men eftersom jag missade så mycket av veckans träningar tänkte jag återinföra jogginglördag idag! Det är ju ett skämt att jag tänkte springa inom hus när det är så fint väder. Men jag ska långpromenera hundarna i solen istället tänkte jag. hämta paket och grejs.

Ikväll blir det Håkan på skandinavium.

Jag känner mig inte så djup idag är jag rädd. Livet är som det är, och jag jobbar på att leva i nuet. Att vara här, nu. Jag försöker att inte stressa, inte forsera den osynliga höga muren därborta. Den är bara inblillning. Den lilla nya personen i mig hjälper mig när jag tvivlar. Men snart vet jag nog att jag är bra, och fin och värdig allt som finns i livet. Att det är upp till mig att ta för mig. Jag tror att jag har skapat ett bättre Själv. Nu har jag kontakt med alla känslor, mitt register är större och kanterna mindre skarpa.

Man kan vara mjuk, och samtidigt stark. Man kan vara insiktsfull utan att grubbla. Man kan vara känslosam utan att vara sårad. Man kan acceptera utan att ge med sig. Man kan tvivla, men ändå tro, och hoppas. För det har jag bestämt.


Förresten! Det komiska med knivslagsmålet vart ju att jag gått runt och lyssnat på Maskinen mången mörk kväll det senaste. Favoriten har varit "Dansa med vapen". Alla som inte dansar.. hmm har jag tänkt. Är detta att utmana ödet eller? Så blev ju föga förvånad när det blev tumult där på vagnen.

Farligt detta med hörlurar förresten. Nånting hände när jag väntade på bussen häromdagen, som var typiskt mitt liv. Och innan jag riktigt fattat vad jag har gjort, har jag sagt "Men skjut mig, för helvette"rakt ut bara. Som att pysa ut lite känslor, helt okontrollerat haha!

Ja, nu ska vi jogga, Hejsvejs!