Kärleken till en ö

Det var onsdag, och det var sol! Vi var lite osäkra, Sandra och jag, på vart vi skulle. Men efter lite om och lite men (väldigt lite män) beslutade vi oss för Öckerö, eller något åt det hållet. Vi åkte lite buss, sen blev vi otåliga och hoppade av bussen för att irra omkring och stå i världens kortaste, och långsammaste kö på ICA Maxi i Amhult. Fick vi ens med oss något ur affären? Jo sockrat vatten, batterier och naturgodis. Wtf, tänker ni, ja, det tänkte vi med. Så när vi åkt lite färja, gått och gått en stund, hittade vi en affär igen, och handlade lite till. Lite mer mat, typ revbensspjäll och lite go goja till brödet jag köpt innan vi ens mötts den dagen. Mycket köpande! Mycket promenerande, irrande, och skrattande. Vi hade gått all-in för den här dagen, en helig ledig dag. Det var inget uppgjort, bara helt i fas, den lediga dagen! Vi bestämde att vi skulle vara pensionärer varje ledig dag framöver, så imorgon ska jag gå upp och tänka "fy fan va gött, jag ska tamejfan aldrig mer jobba, fuck you, för jag är pensionär!".

Det var förvånansvärt svårt att hitta till stranden, trots att vi var å en ö, Hönö för att vara exakt. Till slut kände Sandra att strandsuget blev för stort, så hon rådfrågade en kvinna från orten. Vi kom fram, använde toaletten som vi längtat lite efter (kanske var det hit Sandra egentligen vart sugen på att gå?), för att sedan spetsa armbågarna och knö oss ned bland alla andra landkrabbor som trott sej vara originella och tagit sej till "öarna". Fast, vi slapp knö, vi kunde välja och vraka. Valde en trevligt formad klippa, med en liten minivik och tillhörande strand precis bredvid. I fred. In peace så att säga. Det är verkligen rätt ord för vad vi kände där och då. Lugn, Peace. Jag tror vi sa ordet Lugn, säkert hundra gånger. Och Skönt. Lugnt och Skönt. Så hade vi det, tills det kom en mås...

Vem vill inte cirkulera runt det här schmörgåsboerdet liksom!? I alla fall.. Från Sandra kommer det mest primitiva och gutturala ljud jag någonsin hört. Eller, iaf roligaste! Det började som ett litet skrik och slutade i ett "orcherna-i-sagan-om-ringen-trilogin-bröl". nnnnEEEEEÖÖÖÖJ! LOL på det. Jag skrattar as I write. Vi skrattade efter det, återkommande gånger, tills vi fick ont i magen, och jag gjorde mammas jävla ofrivilliga out-of-control-gris-skratt. Så solade vi, åt och drack, struntade i att bada. Ingen hade velat säga det, men vi båda hade känt sej högst omotiverade till det. Så vi fortsatte sola tills vi blev sugna på mer vin, men mat först bestämde Sandra. Så jävla förståndigt. För väl på Hönökakan, åt vi hönökaka, och lät dagens bravader sjunka in. Vi hamnade i vad närmast kan beskrivas som ett stadie precis innan man förvandlas till en vindrickande zombie. Så vi skippade vinet, och fortsatte vara zombies, som drack kaffe. Sen tog vi färjan hem, fast vi mest hade velat att Ön var vårat hem.
Ganska solbränt (eller vindrucket???) röda, jättetrötta, och jättenöjda satt vi där och filosoferade kring allt möjligt. Lyssnade på musik och pratade om att vara pensionär. Hur vi alltid hade velat vara där, i lugnet och äta hönökakor. Det ska vi äta massor när vi blev gamla, eller kanske på den där lediga dagen? Hönökaka med salt smör, ost och skicka på, eller bara salt smör och lite honung, eller salt smör och krossade jordgubbar med grädde. MMM! Hela den där dagen på ön, var sådär god. Som bara en Hönökaka kan vara. Som bara lugn och ro kan vara.

Men det var i onsdags det! Idag är det ju tisdag! Och på våran lediga dag, på hönö, hittade vi även en soffa till mej, som jag ska förklara lite närmare varför den är lite special, vid ett annat tillfälle. Den kommer iaf till mej på fredag, liksom resten av mitt bohag som står i uddevalla och väntar på placering. Lite som herrelösa hundar... För idag har jag vart på hönö igen! Lite stressad eftersom jag trodde att jag och fru Paula skulle på bio senare.. men hon blev ju sjuk, krya på dej!

I alla fall, svidade jag snabbt om hemma efter jobbet. Drog på mej en ryggsäck och begav mej mot ön, mot soffan, och mot lite mer fattigdom. Men vad fan gör det om hundra år, tyckte jag. Som en vind, nej jag skojade bara... Mer som en Basset hound tog jag tag i mej själv och sprang de 3 kilometrarna till Loppmarknaden i Klåva. Här kommer egentligen en anekdot om hur jävla komiskt mitt jävla liv är, in. Men det får bli en annan dag. Förresten så sprang jag inte, jag joggade... Väl framme betalade jag och begav mej återigen mot Hönökakan, caféet alltså. Om ni inte hade fattat det innan. Där köpte jag kaffe och drack lite vatten. Som ett depåstopp för de koffeinimmuna. Sen joggade jag tillbaka till färjan, en annan, mycket roligare väg längst stranden, på stigar och klippor. Det kändes skitbra även om det gjorde ont här och där fick jag in ett fint flow och ett tag där trodde jag att jag promenerade. (vilket jag nästan kanske gjorde, tempot var väl kanske inte sådär skitimponerande)

Ikväll har jag känt mej duktig, vart lite obeslutsam, men iaf börjat packa min resväska, fixat med tvätt och bäddat sängen.

Nu är det dags för serier i sängen, True Blood, äntligen! För nu är det natt, och jag kan få somna, när fan jag vill, för imorgon är det sovmorgon, jag är ledig, panchis, på semester, whatever!

GOD NATT!

Förövrigt kan jag tala om att busschaffisarna jag åkte med till och från Ön, fick mej att känna mej som en Capriciosa i baksätet på en nissan Micra... Tack för den!

Vi åker färja!

Åt samma håll

Idag var jag, Gabbi och Christian på Lars Winnerbäck. Det var fint, det var soligt, och det var tungt. Flickan med de uppskurna armarna påminde plågsamt om den där tiden i mitt eget liv. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka allt. Bara minuter tidigare hade jag skrattat rakt in i solen där jag stod själv en stund och tittade på Dundertåget, men forne Hellacotersmedlemmen Strängen aka Dala i spetsen. "vissa saker hänger kvar" tänkte jag. Den lilla minifestivalen symboliserade liksom ett annat liv, jag levde förr. Inte mindre ledsen kanske, men inte lika bekymrad. Lät känslorna sprudla fritt, vilka de än var. Åh vilka härliga dagar det var, musik, lera, fylla, lust och värme.


Vi älskar dej Lasse!

Tillbaka till flickan med skärsåren. Om ni som råkar läsa detta nu trodde något annat, vill jag bara berätta att den flickan har ont i själen. Och att hon väckte min önskan om att hjälpa såna som henne. Men först ska jag hjälpa mej själv. 23 Augusti händer det. Då skall skiten för första gången analyseras av någon som inte kommer ge sej när jag kommer med alla mina försvar. För hon har hört dem alla förrut. Så där kommer jag sitta. Helt utan skydd eller vapen. Som det skall vara. Skiten skall ut, och resten skall tämjas! Jag läser en bok nu, den kanske hjälper. nästa vecka ska jag börja följa den, fan vad jobbigt det känns. Men fan va bra det kändes när jag stod där med alla känslorna, de tog inte över, och de fick mej att inse att, jag är vuxen. Jag behöver lägga saker bakom mej, särskilt för att kunna hjälpa såna som henne. Såriga själar och inre känslomässiga labyrinter. Jag behövs!

Sen undrade jag lite över alla krav man ställer på livet. Måste det vara så innihelvette mycket krav?! Jag tänkte i omvänt perspektiv häromdagen. Att jag var den stäkiga som inte ville ha det sådär jättestädat. (För i grund och botten är jag ju lite av en slarvpotta när ingen kan se) Så slog det mej att om någon sa åt mej att städa, och jag inte tyckte att det var stökigt, skulle jag ju såklart också ha invändningar. Och särskilt gärna vilja göra det när "jag kände för det". Så jag iaf hade någon slags kontroll... Så kanske får man ta ansvar för det där själv. Vill man ha en viss standard får man la städa själv då, om det e så jävla viktigt för en. Varför hänger vi upp oss på alla dessa jävla petitesser? Fan jag blir änna förbannad på mej själv. Även om jag ju tycker att man ska finnas där och hjälpa varandra. men kanske kan man ha överseende med städningen, om man istället får någon annan slags kompensation? Vad det kan vara vet jag inte. Men ah.. Keep it simple folks! Jag hoppas ni inser hur jävla fint det är att ens få sin kärlek besvarad. Det är en ynnest, kom för helvete ihåg det.

Jag säger som Ingemar Bergman. "Ge mej lite massage om axlarna, så jag får känna lite mänsklig värme"

Vad känner du nu? Hur luktar det nu? Känner du dej levande nu?
Musik är min drog, jag hoppas mitt ljus blåses ut av en mäktig basgång.

- Maria

Änglar och demoner.

Anta att man har två lika starka hjälpredor med sej genom livet. En ängel och en demon. Ängeln är bron som uppenbarar sej och hjälper dej över bäckar och raviner. Demonen är pengarna och alla dina materiella ting. Helt klart kan de underlätta, men du får aldrig låta dem styra.

Det jag tänker på är, att det ju gärna känns som att man är omringad av demoner, och allt fokus ligger således på det negativa. Är det fortfarande så att ängeln och demonen EGENTLIGEN har 50/50 kontroll över mitt liv, men att jag fokuserar mer på demonernas inverkan, och samtidigt får det att kännas mer som 20/80?? Så om jag bara tänkte lite annorlunda så kan jag finna balansen där någonstans, inte alls lika långt borta som jag först trodde? Mmm jag hoppas verkligen det. Jag gillar balans. Och så gillar jag att tänka på saker jag gillar, även om det gör ont ibland.

Jag har några änglar i mitt liv, dom är så fina! Det är min familj, min hund, och mina vänner. Igår fick jag en till. Sandra :D! Vi träffades på en regnruskig centralstation och traskade, eller plaskade, oss vidare mot kronhusbodarna där jag intog kaffe och aloe veradricka. Sandra kämpade med den besynnerligt svårätna lufttorkade skinkan och slurpade även hon upp lite kaffe. Vi är någon slags kaffekompisar. United in kaffe så att säga. We live for that shit! OSV!

Vi satt kvar tills dom slängde ut oss, och plaskade och traskade vidare planlöst tills vi hittade "köttbullecaféet" Kafé du Nord. Där pratades det vidare om allt mellan himmel och jord, äts köttbullar, och biskvier. Det känns onödigt att skriva det, men ja, det intogs även här en del kaffe, tills vi blev utslängda även där.

Vi pratade mycket om framtider, möbeldesignerier, flyttar, gårdar och anteckningsböcker. Träning, relationer och mat. Hur man alltid känner sej som den som är på utsidan och tittar in. En kväll full av nickningar. Ut med det onda, och in med det goda! Upplyftande och bra för såna som oss, även om jag nästan är lite bakfull på hela må bra-berusningen, eller kanske kaffet?

Väl tillbaka på städjobbet idag slog jag skallen i en säng, rakt på en gammal bula, och var tvungen att svära, gnissla tänder och låta en tår eller tre göra entré.

Men ikväll känns det ok, jobbandet, vännerna, och framtiden. Jag kanske till och med har funderat seriöst på det här med barn. Får singlar adoptera?

Häromdagen var jag på liseberg med en exkollega. Vi åkte karuseller och jag passade på att torka håret samtidigt. Nu ska jag ut med hundarna på kvällsrunda. Sen ska jag fortsätta läsa böcker. Just nu håller jag på med två stycken samtidigt. Dan Browns senaste, och Paulo Coelho's Pilgrimsresan.

Ständigt suktande efter en trygg hamn där jag kan få lugn och ro, over and out
- Maria

Lugn och ro.

Vad definierar du som lugn och ro?
Läsa en bok, stänga av alla klockor, sova tills du vaknar, stänga av mobiltelefonen, vila i en hängmatta, sola hela dagen?

M.. det finns så mycket, som man aldrig gör. Och även om jag gör dem, får jag aldrig lugn och ro.
Mina tankar finns alltid där och snurrar till det för mej. Nu har jag iaf fått tid hos psyk, jag behöver hjälp. Inte så att jag vill ta mitt liv, men jag vill ha lugn och ro. I själen.

Det är fruktansvärt energikrävande att alltid gå runt på helspänn, vara inkännande, lagom öppen, lagom känslosam. Särskilt de gånger man får ångest efteråt för att man kanske sa fel sak, var för öppen, skrattade för högt osv.. Som dubbelt jävla arbete. Dygnet runt. Här tar inte skiten ledigt precis.

"Det kostar att ligga på topp", sägs det ju. För min egen del kostar det att bara hålla mej flytande. Men skit i det!

Jag är faktist jävligt duktig också, trots mitt inre krig. Jobbar, tränar, äter nyttigt om än för mycket, och tar mej vidare. Långsamt kanske, men iaf framåt. Tveksamt vart jag varit på väg ibland under våren när gråten i halsen satt stopp för allt möjligt. Men nu jävlar är det framåt!

Spinningen gick bra idag, bodypumpen börjar gå skitbra. Kroppen älskar mej, och när den bara levererar som de senaste dagarna, så älskar jag den tillbaka! Alla på hela sportlife får gärna tro att jag är nybörjare, och ge mej den där extra klappen på axeln, lite nedlåtande känns det, men jag vet att dem menar väl.
På tal om det så såg jag Jonas häromdagen, instruktören Jonas that is. Helt glad blev jag! Jag såg nog ut som ett barn som ser sin farsa genom farsturutan på dagis. IIH *VINKA VINKA* typ så.

Det blir nog thaiboxning i höst.

Om 26 dagar är jag i grekland.

Idag var jag på Liseberg.

I kväll skiter jag i att städa, jag laddade kaffebryggarn istället.

Nu ska jag läsa lite, i sängen, och sen hoppas jag att jag drömmer om den där killen igen så jag kan ta lite extra sovmorgon igen.

Godnatt!

Hellre ensam än lycklig med någon annan...

Så säger hjärtat.

Men hjärtat får vänta, det tröttnar väl till slut?!
Det trista med väntan är ju att man hinner tänka så många dåliga tankar under tiden.
Jag är för konstig, för tjock, för ful, Jag har för skrikig röst, för hängiga bröst och är för intensiv. Det är svårt att vara tillräcklig i lilla landet lagom. Förr kunde jag nöja mej med att vara mellan. Nu vet jag inte vad som är rätt, vad som är jag, vad som förväntas. Det har varit en kamp att komma överens med "självständigheten". Utan tvekan är det fantastiskt att kunna stå på egna ben, att klara av vardagliga saker nu, som gav mej tarmvred förr. Men på något sätt har jag trillat över kanten, ni är därborta, och jag är här. Ni har det så fint, kan träffa nya, älska gamla, skratta åt bekymmer, komma hem till en omfamning. Det är eran kamp som tagit er dit, eller så har ni kanske åkt räkmacka dit och är tacksamma? Jobbar hårt för att underhålla allt. Ja, vad vet jag.

Alla kämpar på sitt håll, det är en sak som är säker. Men jag undrar ändå, vad det är för fel på mej. Något som alla andra ser, men inte jag. Egotrippat? Ja, men jag funderar på om jag kanske fokuserar lite mycket på problemet. Måste jag ens hitta det?

Nä!

Ett ben i det gamla och ett i det nya. Det är så det känns. Jag kanske bara måste ta steget så rätar den där sista linjen upp sej också? Nu måste jag bara veta vad det är för jävla tröskel jag ska ta mej över. Och vad ska jag ha med mej till andra sidan?

Så många fina vänner jag fått. Så jävla bortskämd. Så jävla glad över att det är 30 dagar var till Grekland.

Så jävla trött.

Imorgon ska jag berätta vad som hänt det senaste. Som att jag tex sitter i vardagsrummet hemma, på golvet, på en rosa kudde, och tittar på en minimal tv, med kaffet i ett coca cola-glas.
Inte så dumt som det låter, men det hade vart fint om den andra kudden var upptagen. det vore ju fy skam att påstå något annat.

Snart kan jag bjuda hem er, då ska jag baka kladdkaka och bjuda på Fernet.

GOD NATT!