Att göra skillnad.

Året 2010 har varit tufft. Inte minst för mig, utan även för många av mina nära vänner. Jag önskar dem verkligen ett lättare år. Jag önskar mig själv egenskapen att leva som jag lär. Många verkar ha ett starkt förtroende för mig, och det känns nästan overkligt, och ibland lite pressande. Som att jag måste leverera något smart och insiktsfullt varje gång. Eller att jag som har så många smarta svar, borde leva ett helt friktionsfritt liv. "Gör som du sa till mig".

I år har jag insett hur jag är, och att det är okej att vara som mig. Att jag inte kan ta bort något från min personlighet, men att jag kan välja vilka delar som skall få synas och ta plats. Att jag kan förändra mig själv, inte bara inför andra, utan även inför mig själv. Det är lite mer lugn och ro på insidan, hjärtat har fått lite större plats att växa, fritt. Som tur är går inte hjärtat sönder bara för att själen gör ont. Mitt nyårslöfte blir att hålla fast i den här känslan jag har nu. Att jag faktiskt, så mycket jag bara kan, försöker leva som jag lär. =D

Alla kan väl hålla med om att det är svårt, och att ingen lever lika smart som man tänker. Det är alltid lättare att se vad man borde göra, än att faktiskt göra det. Men för några år sen kom jag på att det är helt okej att börja i liten skala. Som när man tränar hundar eller hanterar hästar. När man skall lära dem något nytt, skall risken för failure vara lika med nästan noll. Jag VET att grejen med utmaningar och att utvecklas är just riskerna. Men man behöver ju inte vara korkad och medvetet gå sent hemifrån, för att se hur sent man kan gå hemifrån utan att missa bussen? Det är ju jävligt dumt.

Ibland är ju risken värd allt. Och det är upp till dig själv att bestämma vilka utmaningar som är mest värda att satsa på. Jag har vissa saker som inte är värt det. Om hunden kommer i kläm, eller om jag vet att jag kommer må sämre under en känslig tid. Ibland får livet på sätt och vis vänta. Eller, iaf vissa delar.

Igår kom jag hem till Göteborg igen, tillsammans med den lilla killen. Och ett köksbord, och två helt gratis köksstolar. sjukt skönt att kunna äta frukost vid ett bord som är gjort just för det. Stolarna fick jag av Moa, mina bästaste vän. Det var så jävla fint att se dig i veckan! Du är fantastisk, och Martin är en jävligt lyckligt lottad kille som har dig. =)

Jag blev förvånad när det verkade som att jag kunde göra skillnad i någons liv. Men i tisdags fick jag ett kvitto på det. I ca 5 min ledde jag en häst med en liten tjej på. Vi pratade om hästar och att hon borde komma och hjälpa de andra hästtjejerna så hon lär sig hur man gör. Och själv kan börja rida på Emaus. Hennes mamma hade ridit där innan. Efter ridturen bytte hon häst, och jag gav tillbaka hästen till skötaren som rymt iväg på toaletten tidigare. Senare samma dag, kommer den lilla tjejen in till mig i stallet och frågar om jag kommer på torsdag, och visst gjorde jag det, och hon med.

Igår skrev ungarna på lappar vad som var det bästa på Emaus under 2010. Några tyckte att vi i personalen var bra, nästan lika bra som hästarna. Inte att vi var det bästa men att de litade på oss och var glada att dom lärt känna oss. såklart kan detta vara hälften fjäsk, men jag väljer att bortse från det. Det jag vill komma fram till är att under den här julveckan jag spenderat i Uddevalla, har jag blivit uppringd av en sårad vän, fått sällskap på nyår, blivit kramad och tillfrågad allt möjligt. Jag har nog aldrig känt mig så uppskattad någonsin i hela mitt liv som under den här tiden.

Kanske skulle man införa Thanksgiving till nästa år? Vilka är på?

Varsegoda, ett förvirrat försök till comeback. HEJSVEJS!

Tankar om julen, och om dig och om mig.

Om jag ser fram emot julen? Ja, om än något motvilligt. Såklart är det härligt att vara med familjen, jobba (som är min egna jultradition), få julklappar och äta julmat. Även om det ända jag egentligen tycker är speciellt med julmaten är vörtbröd och julskinka. Detta blir första julen på 10 år som jag äter kött. Det känns inte så värst speciellt. Har tidigare fuskat frisk med såsen till köttbullarna osv. Tyvärr är det en mer ångestladdad relation jag har till maten kring jul. Det blir värre än i vanliga fall eftersom godiset är överallt, och maten känns så jävla överflödig. Haha, jag insåg just hur fel det lät, men det är så det fungerar hos ett sockermongo som mig. Jag hade gärna levt på chokladpraliner. Särskilt såna fina jag köpte idag.... fast dem är till mamma och pappa. Så får vi se om vi avnjuter några under julen eller sparar dem till ett finare tillfälle. Mammas nyårsmiddag kanske!

Jag hade ju tänkt baka lite. iaf lussekatter.. typ små versioner. För jag har faktist inte ätit en ända. En lussekatt vill man ju faktist ha unnat sig under julen. Så tänkte nog försöka göra en halv sats bara, så de tar slut snabbt. Det är ju ändå de hembakta man vill ha. Även om jag efter min mycket ostiga frukost känner mig illamående. Fick bli lite nötter nu på tåget. Kände hur blodsockret höll på att bosätta sig i mina kalla tår.

Så! Nu gjorde jag en bra grej *öva öva*, slängde de sista nötterna. De vart lite för sötade för min smak, och blodsockret har skjutit i höjden. Och i ärlighetens namn är det ju inte sådär svinopåfrestande att åka tåg.... Men allt för att inte utlösa svimningar eller migrän. Vart ju hos en ny läkare som skrev ut p-medel till mig, och nu får vi hålla tummarna att detta funkar. Jag har nämligen något förhöjd risk för stroke iom min migrän. Mer om det en annan gång... Anledningen till preparatet är att min kropp ska hålla en lite högre nivå av vissa hormoner, och ha jämna nivåer så jag skall slippa äta antibiotika.. Håll tummar och tår!

Jag har varit inom gränserna duktig med allt godis, på söndag slängs allt överblivet godis, så nu är det bara att försöka hålla passa-på-monstret i schack. Men jag känner mig rätt lugn. Jag har en plan för träningen och tja. Snart är julen slut, snart är terminen igång och snart ordnar det sig av sig själv. Ångrar att jag inte anmälde mig till göteborgsvarvet i somras. Det kändes så långt då. Nu planerar jag att prova att springa milen första veckan i Januari, och ett långpass så fort det är plusgrader och barmark i vår. =D

Igår var jag på Kettlebells och kände mig ynklig. Men fan va kul det är och kommer fortsätta köra under våren!

Tankar om julen då. Den är så sjukt relativ. Den kommer med så mycket krav. Krav på julklappar, mat, kläder, uppträdande (både sitt och andras), underhållning, gemenskap. Det ska helst vara det perfekta sociala evenemanget. Liksom, årets grej! Det är svårare än midsommar. För då får alla vara fulla, det är liksom det som det förbereds för mest. Fyllan. På jul blir det mer komplicerat. Någon ska köra, barnen är ofta mer involverade, det är en heldag och stressen får alla att vara på sina absolut sämsta humör. Någon vill inte dricka, någon dricker för mycket, och i slutet på kvällen blir det kanske pannkaka av alltihop?

Hemlösas jul?

De föräldralösas jul?

De rädda barnens jul?

De som gör slut, förlorar någon, blir påmind om hemska minnen kring jul? Den konstanta uppkastningen av julen i deras ansikten. Jultomtar hit och bjudpepparkakor dit, den billigaste sorten såklart. jag tänker på dem och hoppas att de ändå finner några ljus i julen. För tanken är ju fin, att man ska umgås med nära och kära, göra dem glada och njuta av varandras sällskap. Synd att det blir en sån köphets och presenttävling i vissa familjer och i stort sett hela samhället.

Visst är det väl egentligen lite fult att det bara är i December månad man kan plocka på sig en pepparkaka när man handlar på ica, eller en skumtomte på något annat random ställe. Tycker nog att det borde vara mer julstämning året runt. Alltså alla de där snälla, givmilda och familjära känslorna. Folk borde vara lite mer snälla mot varandra helt enkelt.

Måste man verkligen alltid få rätt i en diskusson? Finns det ens ett rätt och ett fel alltid? Gör det någonsin det? Vem har liksom bestämt vad som är rätt och fel? Det är ju inte ens hundra år sen man avrättade folk i det här lätt och lagomlandet. Eller har jag fel på några år nu? Känner du att du måste rätta mig så är jag helt öppen för det. Då lär jag mig något, men vad får DU ut av det? Vad får människor ut av att "vinna" en diskussion? Är det lite makt, eller helt enkelt rädsla för att ha fel? Och varför är det så hemskt att ha "fel"? Det tåls att funderas lite på.

Undrar om jag kan komma på och stoppa mig själv när jag försöker "vinna" genom att bestämma vad som är rätt. Undrar hur mycket man liksom, förlorar i diskussionen av att faktist vinna. För säg att man pratar om något personligt dilemma, kanske hade man lärt sig något om den andra personen om man lyssnade och tog in deras resonemang. Utan att ifrågasätta det. Att undra hur eller varför, är inte samma sak som att vara ovetande eller dum. Snarare är det en indikator på att man faktist har lyssnat, och intresserar sig för den andre. Att man vill förstå, är så otroligt viktigt. När det gäller allting. Man kanske inte behöver hålla med, men kan man förstå, kan man också acceptera att man tycker eller upplever samma sak på olika sätt. Då får man en balans, och ett bra utbyte. Kanske tänker man annorlunda nästa gång, och kanske blir det då en ny upplevelse. Sådana är inte att underskatta, det är såna som får oss att växa. Väx vilt! Sväva ut!

Balans. Att andas ut lika mycket som man andas in. Att ge lika mycket som man får. Som en metaforisk kram. Krama om allt du har kärt, och tänk på hur du vill att det ska bli. Så blir det bra till slut.

God jul alla fina, fantastiska vänner jag har. Ert förtroende för mig är som manna för själen.

Poängen!

Fan jag missade poängen i föregående inlägg.

Alltså. De där chanserna och tillfällena som man tänker tillbaka på, som det känns som man har förlorat. De fortsätter komma hela tiden, man måste bara se dem, fånga upp dem och våga satsa när de är inom räckhåll.

Kära gud, ge mig modet att göra det någon gång! Jag springer ju framför spårvagnar varenda dag. igår ville jag säga till spårvagnschaffören som var så snäll och rolig trots alla meddelanden han fick ropa ut, jag ville ge han min chokladask och en kyss på kinden. Lite att ta i, jag vet. Men jag ville det. jag kunde ju iaf gett han min ask, eller en tummen upp. Men näh.

Fan, ska de va så svårt att göra fina och snälla saker? Det är ju så jävla enkelt att peka fuck-you åt den där hetsiga bilisten vid övergångsstället. Vem vet, han kanske trampade fel och råkade varva ut motorn. HOPPSAN!

Nu, kettlebells!

Svår att nå.

Jag vågade inte säga Hej till dej. Om och om igen har jag fegat ur. Precis som S sa. Det är ett stort steg för någon som är liten och blyg. Det händer om och om igen att jag ser dig, men vågar inte säga det. Ljudet i hörlurarna har jag stängt av för längesen. Jag vill så gärna höra din röst. Men du tror inte att jag hör, tittar ändå inte hit. För en stund kan jag låtsas att jag inte finns, eller att du är min, utan att bli påkommen.

Jag kan bli lite ledsen efteråt. Jag kan bli ännu mer ledsen när jag tänker på alla chanser jag inte vågat ta. Allt fint jag antagligen har missat, även om det skulle vara flyktigt och för en kort tid. Att du går hem till någon annan i kväll, men det är okej, för jag blir så osäker när jag tänker på allt jag skulle behöva vara. Inte leva upp till, men allt jag skulle behöva släppa. Släppa taget och falla fritt. Känslan av att stå och titta på tåget när det rullar in och tänka på hur det skulle kännas att ta ett steg för långt ut, eller när man står däruppe på trampolinen och verkligen inte vill. Och lättnaden när man får gå tillbaka och göra ett tryggt magplask i bassängen. Det är så lätt att välja den säkra, lätta vägen då.

Nej! Jag är inte suicidal på något vis, den som INTE har tänkt på känslan av att bli träffad av tåget är den konstiga i den här historien.

Ibland spökar det. Minnen av dem man kunde vänta hela livet på kommer tillbaka, ögonblick jag trodde jag hade glömt eller drömt kommer nära. En strimma av hopp, en berusande känsla av liv, slocknar snabbt. Den chansen är förbi. Fan, tänker jag, varför skulle jag tänka på den här skiten nu för?! Men sen kom jag på att alla de där chanserna, skulle kunna väcka nytt hopp till liv. Jag menar, sen när slutade chanser att uppenbara sig?! Antagligen när jag stängde persiennerna. Klart det blir mörkt och dovt och svårt att se.

Strimmor! Strimmor av ljus! Idag vänder det. Idag börjar dagarna bli längre och vi får mer ljus i våra liv. Kanske vaknar vi snart till på riktigt, ögon som tindrar, inte bara i ljuset från granar och lyktor. Snart ser vi att våren är på väg, lägger i nästa växel och bryter genom isen.

Jag har fått väldigt mycket som jag länge önskat mig, faktiskt. De jag har som jag inte haft innan är vänner som har ett förtroende för mig. Det gör mig så jävla glad, när jag känner mig som det första bladet som lämnar trädet på hösten. Separationsångest, en liten utbränd stackare som ligger där på marken och väntar på resten, brinner ut först, blir tagen av vinden. Men så ser dem mig som trädet. Som står kvar där år efter år, låter små fåglar ta skydd, som blommar om våren och ger frukt långt efter löven lämnat mig.

Jag är som David och Goliat i samma kropp. Haha!!! Jag moonwalkar mig inte längre genom livet. Jag fäktar och slåss. Men kommer du hit, lovar jag att vara tyst, stilla och bara låna lite av din värme. För det var då satan i gatan så kallt det är här i grytet.

Tills du kommer hit, värmer jag mig med filtar, thé och tankar om dig.

Livet blir som du tänker.

Skepp Ohoj! Nu ska jag ut på stan med fina Emmisen. Vi ska prata om hur vi saknar våran Sandra. Gud vilka goda kvinnor det finns i mitt liv. Om ett tag ska jag bjuda hem dem på teaparty, ihop med Moa. Den allra godaste kvinnan! Fina vänner gör mig glad, och gamla Gyllene tider LP´s.

SWOOSCH! förresten så sprang jag ju igår igen. bara 5 km denna gången. Glömde vattnet. fy fan. Jag har frångått mitt schema lite. Tänkte köra 5 km två gånger, och 1 mil någon dag, eller 5 km tre gånger. Spela roll! Tre pass i veckan. Igår var det tungt som en jävla röv. Men det får man ta när det känts lätt som vinden i en vecka. Sen är väl de här doserna med godis som gärna smyger sig in inte precis att föredra. Gud va skönt det ska bli. 1 Jan blir det sockerdetox en månad.

Nu ska jag köpa skitdyra preventivmedel. så ah. COME ON!

HEJSVEJS!!!!

Jag är en 10a!

Ja, så igår var det dags för första längre passet på min resa mot halvmaran. Igår var det dags att testa 6 km i mina VFF's (Vibram Five Fingers). Ni som faktist läser här och känner mig lite vet ju att jag gjorde en dumdristig grej i somras. Jag sprang midnattsloppet (milen, min första för övrigt), andra gången jag hade på mig skorna. Ah, tjatigt eller hur? Men för mig var det nog den största vinsten i livet just då. När man kan springa och skratta i 1 tim och 9 min, när man inte ens riiktigt kunnat njuta av en solsemester några dagar tidigare. Balansen i livet var inte precis väl avvägd just då. Jag var inte ledsen, men avtrubbad. Konstant livsbakis. Kunde aldrig riktigt glädjas över nånting, aldrig bli riktigt ledsen när det sket sig, för jag var ju inte precis förvånad. De månaderna fram tills oktober i år har varit en känslomässig dimma. Känslorna har liksom virvlat omkring utanför mig. Varit dels i vägen, och dels bortsprungna. Som att inte ha känslorna på plats, när det är dags för en reaktion. Ganska surrealistisk upplevelse för en känslomänniska som mig. Allt i mitt liv sker på känsla. Och att tappa tron till sina känslor, att inte veta om mina känslor "har rätt"... Ah asså. utan vidare förklaring hoppas jag att någon därute kan tänka sig vilket jävla oväder som stormade på insidan den här kompulsiva ordningsidioten.

Sen gillar jag att vara lite stormig, jag är lite sån. Virvlar omkring. Sprider saker, kläder och avtryck runt mig hela tiden. Det är därför jag försöker ge sken av den här ordningsamma tjejen. Jag är ingen nitisk städgalning, men jag stökar ju ner i sådan fart att jag vet att om jag inte håller efter mig själv blir det kaos av allting. Därför blir jag gärna blyg också. Jag är liksom rädd att jag stökar till det för andra, så dom blir obekväma av mitt stök. Lite som en sprallig hund som pratar högt och välter ner vaser med svansen.

Stop, Stop, Stop! Nu skulle ju inte detta inlägget alls handla om mig och mitt inre klimat. Det jag kan avsluta med är att det är ganska varmt och lugnt, som de där bilderna man ser i resebilagorna. På orörda sandstränder, palmer och inte en turist så långt ögat når. Välkomna hit!

Igår sprang jag iaf. Snabbt som en vind, lekte fartlekar, trappintervaller med lutningen på bandet, och till slut en extra kilometer bara för att det är gött. Ajabaja!!! Inte springa i förväg. Försöker tänka på att det finns en anledning till att gränserna är som dom är. Följer nämligen ett schema från marathon.se och har redan fuskat genom att hoppa fram ett par veckor. Det var ju trots allt för nybörjare och på 20 veckor tror jag. Jag är ju varken nybörjare (Faktiskt, uppmärksamma gärna min övning i att uppmärksamma mig själv som en sportig individ) eller en sådan person som har tålamod till 20veckors-program...

Benen håller, känner att jag har ett annat löpsteg och kroppen börjar sakta vänja sig. Idag stapplade jag bara runt en liiten stund i köket innan vaderna hade mjuknat något. Det tar verkligen, och jag blir så glad över att inte ha ont i benhinnorna att jag stapplar med glädje!

50 mins positiva ramsor på löpbandet igår. Jag börjar känna mig som jag är igen. Fantastiskt! Under tiden jag sprang fantiserade jag lite om att ha råd att köra MMA till våren. Fan det hade vart så himla skoj! Passar bra med den gruppen jag tänkte välja i såna fall för det är samma dager som jag kör thai, så då kan jag bara springa mellan salarna. Skitsmidigt. Inga extra dagar och inga extra pass de dagarna. då blir det kettlebells och löpning de andra dagarna. Nu känner jag ett starkt behov av att träna överkroppen, men är ju helt handikappad på gymmet... Så med lite brottning hade jag ju sluppit den biten. =D

Och så hade jag fått träna med Helena, som är helt otroligt duktig, grym och bäst på det mesta.

Igår var de julmys, mitt passa-på-beteende gjorde sig inte påmint alls mycket. och jag åt ungefär vad jag hade tänkt unna mig. Det går framåt! Idag har jag inte ens ångest eller har tänkt på det alls. Jippiiie!!!!

Tänk om det hade varit lika lätt att klä av sig och slänga bort tankar som det är att slänga av sig kläder. Gud, vad jag önskar det fanns en burlesk-kurs i Göteborg till våren. Men jag antar att det får bli MMA eller crawlkurs istället.... =P

Nu ska jag vila ögonen på snön utanför tåget. Jag är på väg till Uddevalla och lite mys med föräldrarna och jobb. (mys med kidsen)

Köpte tokbra julklappar igår. KOM NU JULEEEN!!! Förrut såg jag en tomte. En livs levande.

HEJSVEJS!!

Ont i kroppen, ro i sinnet.

Framsteg. Ja det är inte bara såna man tar vare dag, en fot framför den andra. Det är såna på insidan också. Mentala sjumilakliv, eller varför inte babysteps? Steg i rätt riktning är det ju iaf. Skönt att gå på det sättet, efter en period av någonting som mest liknat krabbgång. Ibland bara på stället. Så nu har jag ju lagt till den här planen att kunna springa iaf 2.1 mil till sommaren. Med tanke på hur löpningen kändes igår kan jag bara säga att jag längtar tills jag får försöka! Overdid it lite igår. Sprang 5 km istället för 4. Inte så mycket kanske, men vaderna började göra ont redan efter 1 km... Det positiva med det är att jag springer som jag ska. Och smärtan blev aldrig övermäktig, utan mer som ett stasande. Tyvärr blev det bara ännu värre när jag stretchat och skulle stappla mej hemåt.
Var en mycket stillasittande dag igår, och träningsvärken från tisdagens Kettlebells var bara så jävla överjävlig! På passet kände jag mej mycket mer instabil än tidigare. Vilket inte var så konstigt eftersom jag missat 3 omgångar. Det var en jävla massa ben och bålstabilitet. Bra och välbehövligt, men inte så skönt idag. Brukar alltid köra core 45 min innan och det gör att man lätt centrerar och håller bålen stabil även på KBsen. Nästa vecka blir det sista passet innan jul och stalljobb.

Igår på löpningen bestämde jag mig för att rabbla mina ramsor, och hela vägen ge mig själv positiva suggestioner. Till slut var jag så jävla glad att jag hade velat springa 40 min till, men fick änna hejda mig eftersom det vankades bio på kvällen. I AM AWSOME.

Jag och syrran kollade på Mr Nice. Sjukt bra film om man kan ta komiken med knark, mened och IRA. Igår kände jag att jag kunde det, och log hela filmen. Den är spännande och ganska busig, även om det blir ordentligt tragiskt i mellanåt. (och är det väl egentligen hela tiden, om man tänker efter.)

Nu har jag tvättat. Pluggat och tänkte hoppa in i duschen. Snart blir det häng med Anton och säkert ett par timmars filosoferande över X antal koppar thé och kaffe. (mental gilla-knapp här)

Hejsvejs!

Får jag chans på dej?

Tänk när det var så enkelt. Det var fan så fint!
Men det finns så många andra chanser.. Livet är ju en chans i sig. Alla har inte fått den. Kan man säga att det finns olika stora chanser? Och hur relativa är inte dem då... Är chanser alltid möjligheter? Varför tar man inte alla chanser? Är det på grund av risken för de olika möjligheterna? Kan man bli som.. chansblind? Att man bara ser en serie av hinder, eller möjliga risker, med chansen? Så det som vore bra och värt med chansen blir överskuggat? Eller är det frågetecknet man är rädd för? Den kalkylerade risken som man inte kan räkna med, eftersom man inte vet vad den är? Blir man bättre på att välja "rätt" chanser? Det är en djungel.

Jag försöker ta de chanser jag får, och vågar. Jag blir frustrerad och nästan ledsen när människor inte tar chanser, som jag önskar att jag hade haft. För även om jag försöker utmana mig själv, gå vidare, utvecklas och prova nya sätt. Finns det ju saker jag inte kan styra. Vädret, människor, trafiken, osv. Jag försöker ge råd, jag står ju trots allt med fötterna lite utanför det mesta. Kommer aldrig riktigt in. Eller, jag stannar kanske lite utanför. Jag vet inte... MEN! Jag önskar att människor tog fler chanser. Utan människor som vågar chansa på andra människor skulle världen gå under på riktigt. Jag är så himla glad över att jag fått flera av chanserna det senaste, men jag är ÄNNU gladare över att jag faktist vågade ta dem. Att jag orkade ta chansen att flytta igen, att ta chansen att jobba mindre, att ta chansen att plugga det jag vill, att ta chansen att ta emot hjälp.

Min kropp har idag gett mig det ultimata kvittot på hur rätt jag har gjort. Den har för första gången på flera år börjat fungera som den ska. Jag ska inte ropa hej riktigt än, men det verkar som den är tacksam och nöjd. Dags för mig att vara det också. Ikväll känner jag mig hel på ett sätt jag inte gjort på länge. Många saker har under dagen fått mig att tänka på chanser. På hur viktigt det är att prioritera sig själv, utan att vara egoistisk. Utan för att kunna vara en tillgång för sig själv, och för andra.

Min fantastiska kropp visar mig vägen. Som den alltid gjort. Vi tappade kontakten någon gång, men jag tror vi är i fas nu. Äntligen har min magkänsla kommit tillbaka, den jag alltid förrut litat på. Jag har kommit så långt, eller, så har jag kommit tillbaka.

Välkommen HEM!

Ska inte glömma att berätta om komedin som är mitt liv, jag trodde nämligen i flera dagar att jag inte hade fått rätt nycklar till lägenheten. Så jag pratade med både Ninnie som jag hyr av, och Richard som hyrde innan mig. Jag skulle visst ha alla nycklar.. "WTF!?" tänkte jag. och att "det vore ju bara så typiskt mitt liv". Så jag har i två dagar ömsom letat, ömsom haft ångest över nyckeln som vägrat komma fram. Jag brukar ju lägga viktiga saker på bra ställen, som visar sig vara idiotsäkra, på riktigt. I letandet hittade jag massa pengar istället, som jag tänkte att jag skulle få lägga på nytt lås osv. Men så idag när jag kom hem provade jag en annan nyckel på knippan. Och OILA! Där satt den ju XD......

Igår hade jag och Veronica mys-tjejkväll med massa vin och ost. Det var skithärligt och jag har saknat det. Tjejkvällar. Det kommer nog bli ett par framöver. Här hemma i Grytet. Så heter det. Här bor jag med min sköna sängkompis Thor, och i veckan flyttar den lilla plutthunden Gand aka Butter hem igen.

Jösses. ja. Det skulle ju bara bli en kort notis hade jag tänkt men. Varsegoda!!
Hoppas ni har det mysigt i vintermörkret, kramas med någon som är varm och uppskattar allt som ni skapat för er själva. Alla fantastiska människor jag känner, jag är så glad över att ha träffat er. Ni och jag gör den bästa soppan!

Hejsvejs!

Att vara glad för det lilla.

Nu har jag ju down-sizeat för tredje gången. Det står fortfarande massa lådor och påsar med kläder på golvet, sängen står på golvet, och jag har ingen matplats. Hemma hos Anton står en jättefin byrå som han passar åt mej, den hoppas jag kunna hämta snart med hjälp av pappsen... Igen. Stackars pappa... Jag har lovat honom att när jag väl skaffar en bil så blir det en stor en så jag kan flytta själv. Han har fått kämpa och bära, köra och fixa. Tack för det, världens bästa pappa! Idag ska jag försöka göra plats genom att få på medarna på sängen, och ha lådor med saker under. MEN! skruvarna som man sätter fast dem med, medarna asså, följde ju inte med sängen. Så igår hämtade jag skruvar där jag köpte sängen, så säger han i affären att "De kanske inte passar"... AHMEN VAFAAAN, var ju min inomkroppsliga reakttion. Ja, det är komiskt. Innan dess skulle jag åka till syrran, och var lite stressad, hade ju egentligen velat göra ett ärende på stan först. Så självklart går bussen sönder efter 2 hållplatser, och jag blir ståendes vid sahlgrenska i 1 tim. Lite mitt fel eftersom jag, som frös som en gris snö, ville var aeffektiv och sprang iväg och försökte hinna med en buss från medecinaregatan, som jag missade med 30 meter. Väl tillbaka till sahlgrenska, missade jag EN BUSS TILL med 30 m. Men det skulle kommit två bussar under den tiden jag stod och väntade. De lyste ju med sin frånvaro. Så att säga!

Syrran och jag åkte till Ikea i kållered, åt lite mat, fikade blaskigt kaffe. Men det värmde iaf upp min frusna kropp en aning. Vandrade runt en stund, hittade inte exakt vad vi ville ha. Jag fegade och kom inte hem med något bord denna gången heller. Men lite förvaringsgrejer, diskställ osv.

Så skulle vi ju sätta ihop bordet min syster köpte. Då skulle man ju ha skruvmejsel...Det hade inte Lina, så vi fick helt enkelt köra vidare med hjälp av knivar. Det blev många svordomar, och jag tog det lite personligt att det var så tight där med skruvar och att det tog så lång tid innan dom kom rätt. Med svordomar menar jag självklart könsord, det blev väldigt många såna i olika konstellationer. Förlåt mamma!!! Nu är jag iaf tom på svordomar för ett tag.

Vad jag är glad för nudå? Allt det lilla? Att jag förhoppningsvis avslutar socialantropologin nu på måndag. Inte för att det har varit tråkigt eller ointressant på något sätt, tvärtom! Men nu vill jag satsa helt och fullt på Hästutbildningen. Det är mycket ekonomi, och jag har bestämt mig för att verkligen lära mig, och förstå det här med ekonomi och bokföring. Det är essentiellt för att jag ska klara upp det jag vill skapa i framtiden.

Jag är sjukt glad och stolt över att ha skapat en ny studentidentitet. Jag har fått lämna den där omotiverade, suckande och motsträviga tjejen. Nu är jag den drivna och inspirerande tjejen. Det är så jävla fantastiskt!

Den här lägenheten är liten, obekväm, men så fantastiskt charmig. Precis som mig! Det ända som saknas är min lilla hund. Han ska få julklappar och en ny fönsterplats när han flyttar in.

Hästkursen, är kort, intensiv och en andra chans att verkligen lära mig det där ordentligt. Det mesta gick vi igenom under min tidigare hästutbildning, men då var jag inte lika motiverad. Denna gången kommer jag leva och andas häst, även om det bara blir bland böcker och blad. Så glad över denna chansen!

Jag har börjat träna inför halvmaran till sommaren. Har inte bestämt om det blir göteborgsvarvet eller någon annanstans. Men jag har ett schema jag ska följa under vintern när jag har bestämt att det är helt ok att lata sig inne på löpband. För jag är så jävla glad över att ens kunna springa. Det trodde jag inte var möjligt, någonsin.

Idag kommer systers små hundar hit, vi ska fixa i mitt hem, gå på promenad och slänga skräp. Ikväll kommer Veronica hit. Det ska bli fantastiskt mysigt, och jag är jätteglad.

Jag har en lila pall, den är jag glad över! =D

Och såhär i efterhand, är de här sakerna kanske inte så små ändå. Vad är du glad över? Vilka är russinen i lussebullen? Även den torra lussebullen har ju saftiga russin i sig. Och gillar man inte russin i lussebullen, så kan vi väl säga mandeln i gröten då?!

Nu ska det fixas, Hejsvejs!!!!

Att lära sig mer; Det är grejen!

God Kväll! Nu kanske det börjar lugna sig med stressen och flängandet mellan städer, byar och hemsidor. Snart kanske jag sitter vid ett eget köksbord, läser en metro jag plockat med mig hem på hundens morgonpromenad.Kaffet i bryggaren är köpt i den lokala kaffebutiken, eller kanske nere på den ekologiska livsmedelsbutiken. Är så sjukt glad att jag har nära dit, jag köpte en fin tvål där första dagen i lägenheten. Den doftar så himla gott och det är en ren, bokstavligt talat, fröjd att komma hem! Nu har vi flyttat dit i stort sett allt. Fattas ben till sängen, några skor och min mopp. Tar med mej det imorgon tänkte jag, fast benen till sängen är medar, och I WISH att jag kunde använt dem som färdmedel. =P Jag tänker då på allt! Dock blev dagen lite långrandig trots att själva flyttandet gick snabbt. När väl släp och bil hade fått sina respektive platser, det vill säga. Pappa var hungrig, märkte jag direkt, så han gnällde ju som en annan unge och hetsade iväg innan jag hann torka bort saltet från golvet. Skickade iväg honom till syrran, där lugnade han ner sig och var vid gott mod några timmar senare när vi begav oss till Uddevalla igen.Världens största tack till Pappan, Systern, Sandra, Veronica och Ammi som kom och hjälpte till. TACK TACK TACK SNÄLLA NI! Det kommer bli julmys för er så småning om. Uddevalla var fint, och snöigt, som vanligt, nuförtiden. Jul Jul JULIGT!


Imorgon onsdag är sista dagen i skolan för denna gången. Igår började jag nämligen utbildningen Verksamhetsledare inom Hästsektorn, på Dingle Naturbruksgymnasium. Därför borde jag ju legat och sovit för längesen, men tids nog. Läser samtidigt in sista kurslitteraturen i socialantropologin. Det är en monografi som handlar om killars skapande av genus i skolan. Speciellt inriktad på invandrarkultur. Man borde läsa monografier oftare. Jag lär mig massor, idag lärde jag mig dessutom något om mig själv. Författaren/forskaren berättar hur han för ett samtal med en kille, på ett till normerna sett, annorlunda sätt. På ett djupare och på sätt och vis ärligare plan. Killen berättar hur han använder sin humor och skratt, när saker och ting känns jobbigt. Han hanterar känslor som annars skulle få honom att börja gråta, genom att flabba och skämta bort det. Jag fick mig en rejäl käftsmäll.

Jävligt konstigt sätt att försvara sig. Särskilt mot andra, genom att liksom, förminska sitt eget värde som om man inte brydde sig?! En slags aktiv ignorans. Eller fattar ni hur jag menar? Som att det vore fult att känna, att man förlorar om man erkänner att det gör ont. Så otroligt korkat om det är vid andra tillfällen. Som de där smarta killarna som skulle hoppa från smögenbron, varav den ene faktist gjorde. Försäkrad av sin kompis att "klarar du det, så hoppar jag med". Han som hoppade dog. Står man kvar i en eld, fast det gör ont, förgör man ju bara sig själv. Samma sak när man skrattar bort sina egna känslor. Klart man inte behöver utagera och totalt tappa det varje gång någon råkar putta till en på spårvagnen, eller går före i kön. Men om någon sårar en, måste man få säga till, inte för att anklaga, men för att upplysa och "viktiggöra" sig själv. Inte bara inför någon annan, men kanske främst inför sig själv.

Jag har tagit lite ledigt från träningen nu, det har varit svårt att inte stressa som en tok. Något fick ge sig nu när jag är i Uddevalla och inga rutiner går att fånga med ens den största håven. Snart blir det nog ordning. Då kan jag andas ut, köpa nya fina blommor, tända ljus, ta ett glas vin och mysa med pälsbollen i sängen framför en fin film. Med min fantastiska kropp. (Gilla-knapp här!)

Dessutom kan jag inte hjälpa att jag blir så jävla glad av all kärlek som är i luften överallt! Kärlek till människor, djur, snön, saker, kunskaper, smaker och lukter. Imorgon kommer jag hem, hem till Göteborg. Old Beefeater inn, mitt nya hangout. Där finns det Magners!

THE AWSOMENESS!

Godnatt!

Tankar om nytt och om gammalt..

Äntligen känns det som jag har kommit vidare. Som om muren blev en tröskel som jag klivit över. Lite sådär hetsigt som när man springer och halkar ombord på spårvagnen med andan i halsen. Just nu har jag bara fått fatt i något att hålla i, dörrarna stängs och människors blickar bränner inte lika mycket. Snart, om jag bara låter det bero, kommer de fästa sina ögon utåt, eller kanske inåt. Jag känner mig som en storm som lägger sig. Ibland får jag återfall eller tappar greppet och genast blåser det upp igen. Men något inifrån orkar inte dra igång hela styrkan igen, det blir inte värre än det där novemberregnet. Högtryck eller lågtryck? Något lindrar och lugnar. Kanske har några orosmoln svepts bort. Några upproriska virvlar av tvivel river och sliter i mig då och då. Jag tror jag vet hur jag ska göra nu. Låter mig svepas med, ge dem chans att väcka mig, och innan de tar över, lämnar de mig. Det känns tryggt, som en lång varm relation. Att delar av mig som jag trodde jag var tvungen att förinta för att bli fri ifrån, kan finnas ändå. Rädslan att inte ha den imaginära trösten och sättet att hantera livet på var så stor. Tänk er världen utan vind, tänk er Sverige utan årstider. Allt det gamla jag lämnat, kan få komma och hälsa på som en gammal vän, som sommaren efter vintern. Nu vet jag att jag inte förlorar något genom att lämna, eller släppa fritt. Nu kan jag se alla möjligheter som ligger framför mig. Jag är ett levande bevis på förändringens kraft. Fånga dagen har fått en helt ny innebörd. Det är dags att börja skörda allt jag sått, liksom bo in mig i världen jag skapat. Det passar så bra. För nu bor jag på en ny plats. Här finns allt i närheten, lätt överskådligt och med alla möjligheter.

Jag känner mig bortskämd, för jag vet att jag kan vara lycklig utan att ha särskilt mycket.

Carpe Diem!