Året 2010 har varit tufft. Inte minst för mig, utan även för många av mina nära vänner. Jag önskar dem verkligen ett lättare år. Jag önskar mig själv egenskapen att leva som jag lär. Många verkar ha ett starkt förtroende för mig, och det känns nästan overkligt, och ibland lite pressande. Som att jag måste leverera något smart och insiktsfullt varje gång. Eller att jag som har så många smarta svar, borde leva ett helt friktionsfritt liv. "Gör som du sa till mig".
I år har jag insett hur jag är, och att det är okej att vara som mig. Att jag inte kan ta bort något från min personlighet, men att jag kan välja vilka delar som skall få synas och ta plats. Att jag kan förändra mig själv, inte bara inför andra, utan även inför mig själv. Det är lite mer lugn och ro på insidan, hjärtat har fått lite större plats att växa, fritt. Som tur är går inte hjärtat sönder bara för att själen gör ont. Mitt nyårslöfte blir att hålla fast i den här känslan jag har nu. Att jag faktiskt, så mycket jag bara kan, försöker leva som jag lär. =D
Alla kan väl hålla med om att det är svårt, och att ingen lever lika smart som man tänker. Det är alltid lättare att se vad man borde göra, än att faktiskt göra det. Men för några år sen kom jag på att det är helt okej att börja i liten skala. Som när man tränar hundar eller hanterar hästar. När man skall lära dem något nytt, skall risken för failure vara lika med nästan noll. Jag VET att grejen med utmaningar och att utvecklas är just riskerna. Men man behöver ju inte vara korkad och medvetet gå sent hemifrån, för att se hur sent man kan gå hemifrån utan att missa bussen? Det är ju jävligt dumt.
Ibland är ju risken värd allt. Och det är upp till dig själv att bestämma vilka utmaningar som är mest värda att satsa på. Jag har vissa saker som inte är värt det. Om hunden kommer i kläm, eller om jag vet att jag kommer må sämre under en känslig tid. Ibland får livet på sätt och vis vänta. Eller, iaf vissa delar.
Igår kom jag hem till Göteborg igen, tillsammans med den lilla killen. Och ett köksbord, och två helt gratis köksstolar. sjukt skönt att kunna äta frukost vid ett bord som är gjort just för det. Stolarna fick jag av Moa, mina bästaste vän. Det var så jävla fint att se dig i veckan! Du är fantastisk, och Martin är en jävligt lyckligt lottad kille som har dig. =)
Jag blev förvånad när det verkade som att jag kunde göra skillnad i någons liv. Men i tisdags fick jag ett kvitto på det. I ca 5 min ledde jag en häst med en liten tjej på. Vi pratade om hästar och att hon borde komma och hjälpa de andra hästtjejerna så hon lär sig hur man gör. Och själv kan börja rida på Emaus. Hennes mamma hade ridit där innan. Efter ridturen bytte hon häst, och jag gav tillbaka hästen till skötaren som rymt iväg på toaletten tidigare. Senare samma dag, kommer den lilla tjejen in till mig i stallet och frågar om jag kommer på torsdag, och visst gjorde jag det, och hon med.
Igår skrev ungarna på lappar vad som var det bästa på Emaus under 2010. Några tyckte att vi i personalen var bra, nästan lika bra som hästarna. Inte att vi var det bästa men att de litade på oss och var glada att dom lärt känna oss. såklart kan detta vara hälften fjäsk, men jag väljer att bortse från det. Det jag vill komma fram till är att under den här julveckan jag spenderat i Uddevalla, har jag blivit uppringd av en sårad vän, fått sällskap på nyår, blivit kramad och tillfrågad allt möjligt. Jag har nog aldrig känt mig så uppskattad någonsin i hela mitt liv som under den här tiden.
Kanske skulle man införa Thanksgiving till nästa år? Vilka är på?
Varsegoda, ett förvirrat försök till comeback. HEJSVEJS!
