Sommar, sol och...?

Valborg! Jobb! Glass! Eller?! Idag är första dagen på nya jobbet och jag börjar så smått noja över småsaker som jag inte borde bry mig ett skit om. Saker som löser sig. Imorse var jag och Gand på surdegsbageriet och köpte frukost. En timme senare sköts en kille i huvudet ett stenkast längre bort. För inte så längesen var det rån och fanskap på olivedalsgatan. Jag blir så jävla trött. Jag vill kunna hänga ute när jag vill utan att känna oro. Jag saknar Uddevalla rätt mycket faktist, lugnet, som jag tyckte var så tråkigt innan. Idag är det valborg, dagen då man var så full förr att man inte visste vart man var eller vad man gjorde. Det blir inte så i år. För i år jobbar jag denna kvällen, och jag hoppas att alla fyllon håller sig utanför parken. Jag tänker på skolavslutningen som kändes komma närmare och närmare när man var yngre och gick till skolan om mornarna. Det pirrade i magen när man såg grönskan öka för varje dag. Sommarlovet var inom synhåll. Frihet och ro.

Det blir liksom inga mer skolavslutningar, inga mer sommarlov, det blir tentor och jobb. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag är ju en latmask av naturen. Men jag TROR jag har fått ett utav de mest perfekta jobben för mig just nu ändå. Jag börjar oftast om eftermiddagarna, jobbar inte toklänge eller toksent. Vilket betyder att jag kan både bada, sola, äta glass och jobba utan att missa nånting alls av den svenska sommaren. Visst borde det ha blivit bättre då? Faan, jag saknar ändå sommarlovskänslan. Pirret. Som kärleken, jag är kär i den. Saknar det. Pirret. Grälen. Glädjen!

I sommar får min kärlek vara Liseberg, Hund och sol. För jag har bestämt mig för att göra ett toppenjobb, ha en toppensommar, och mysa med hunden. Ibland tar bara alla vuxensaker över, att jag inte är redo. Jag vill dricka blaskig röd saft och äta bullar, en panik sprider sig. Jag vill få skäll av mamma, och krama pappa som luktar svagt av cigarettrök. Jag vill ha gräsfläckar och vila huvudet i någon annans knä. Tugga på ett grässtrå och gnugga av mig skorna.

Rädslor. fan vad tröttsamma de är. Ett sånt jävla babbel. dravel. Jag vill ha Thor. btw!
Nu ska jag vara ansvarsfull. en stund. Ringa min fina mamma, och gå ut i solen!

Kastar sten i glashus.

Den lilla terroristen har vaknat, provokatören i mig kastar grus i mina skor när jag minst anar det.
Som kryptiska meddelanden i 3D på bion. Jag ryggar tillbaka, vrider mig och duckar undan. Det känns som en del av mig går och petar på den sovande björnen. Vill ha en reaktion, vill åt andra håll, spretar och smiter undan. Som ett barn som gömmer sig i buskarna och inte vill komma fram.
Jag känner mig ömsom busig och ömsom hopplös. Är det stressen? Är det ångest eller är det en pirrande förväntan? Mmm, förväntan hoppas jag. Tänker fokusera på det, förväntan!

Påsken har varit fin, mysig, lugn, stressig, god, kärleksfull och eftertänksam. Jag har inte mer svar nu än innan. Men jag är utsövd, utvilad, glad, lagom stressad, peppad och lugn. Saker får väl hända, eller inte hända då liksom. Jag har tänkt mycket på att flytta. Tillbaka till Uddevalla, trygghet, närhet till familjen, förstahandskontrakt. Utomlands till ny luft, nya chanser, nya vidder och horisonter. Vad betyder Göteborg för mig? Är det hemma? Är det min kringflackande vardag som får mig att känna mig så rastlös?

Sandra frågade när jag slappnar av, jag vågade inte svara det då, men jag vet faktist det. I en famn. Fast Sandras soffa var fantastisk också, på att vagga mej till sömns. =D

Göteborg betyder gymma med Gabriella, promenera med Helena, babbla med Karin. Just idag alltså. Så om jag koncenterar mig på att gymma, promenera och babbla borde jag vara safe. Då borde jag kunna leva i nuet. Nu-nuet iaf. Skolan ska jag såklart också lägga ner lite tid på. Men inte lika mycket energi. Vitt skilda saker! Kom jag på just nu. Riktigt hur jag menar ska jag tänka ut lite senare. För nu kallar disken på mig, och en kvällspromenad.

Life, is, good!

Just fucking to it!

Live passionately, give generously, love unconditionally, improve daily and train unceasingly.

Definiera mig. Definiera dig.

Är det samma som när dom frågar "vem är du?", på en arbetsintervju?
För det svåra ligger ju däri för mig att INTE säga det jag tänker högt. Det skulle liksom förstöra direkt. Jag tror det skulle låta ungefär som så att "jag är en lite småtjock tjej, med stora drömmar, som har lite svårigheter med verkligheten."
Konstigt det där. Vad brukar du tänka när du tänker på dig själv, vad säger du till dig själv när du gör "fel"? Hur ofta ger du dej en klapp på axeln när du gör "rätt"?

Att göra rätt och fel är ju relativt, man har rätt och fel som samhället har bestämt och definierat åt oss. Man får ju i exempelvis enligt lag inte slå ihjäl någon utan påföljd. Sen är det dom där etiska och moraliska rätten och felen. När säger man rakt ut att kompisens frippa inte vart så snygg, när är det rätt eller fel att ge fattiga skamligt låga löner? Jag skriver när, för att det i olika skeden finns olika fattiga, det måste inte alltid vara filippinare på en stenabåt. Det kan vara unga och långtidsarbetslösa som får chansen att arbeta. Sen kan man vara fattig på annat med, som insikt, som visioner, som drömmar och kärlek...

Nästa dimension av rätt och fel, är av en djupare, råare art än etik. Den har med skuld och skam att göra. Den har med den inre kritikern att göra. När du missar det där träningspasset, tar den där chokladbiten, den där cigaretten, inte hejar på grannen, skiter i att ta med soporna ut eftersom du vet att någon annan gör det sen. Vilka regler har du satt upp för dig själv? Hotar du dig själv med skäll och andra repressalier, som för att motivera ett önskat beteende? Tror du jag kan sparka min hund tills han sitter, för att han inte ska våga stå upp när han hör ordet sitt?

När jag gör "fel" enligt mitt inre regelverk, säger jag saker som "Usch, din feta kossa, klart ingen älskar dig som du ser ut, och inte sprang du en enda mil förra veckan. Pinsamt tjejen, riktigt pinsamt."

Andra gånger låter det mera "Men sa du verkligen så? Tror du folk är intresserade av hur jävla känslig du är? Nu kommer dom aldrig mer tillbaka fattar du väl, som alltid, ingen står ut med en sådan som dig."

Jag har insett att JAG definierar mig såhär. Som en fegis, en latmask som bara tigger och ger upp hela tiden. Motsatsord. Dem finns därute, ni säger dem, men jag hör inte riktigt. Det liksom rinner mellan fingrarna på mig. Jag VILL tro allt det där, jag försöker omdefiniera mig själv. Men det är svårt. Och om jag verkar ifrågasättande när ni berättar något, är det inte för att vara tjötig eller verkar förmer. Jag vill bara få er att se det ur ett större perspektiv, kanske ur mitt, kanske ur någon annans. se hur ni mjuknar, slappnar av och liksom, går vidare. Det får mig att tro att jag kommer dit snart jag med.

Jag känner mig väldigt utanför allting. Jag säger ibland "jag veet" av vana, för det är det ni vill höra. Ni vill höra att det ni gjort är ok, att det är uppmärksammat och ok. Jag kan vara dålig på att ge er det ni behöver, för jag känner mig så utanför och tappad. Och ju mer ni vill få mig att uppmärksamma på rätt sätt, ju mer känner jag mig manglad, fel och hopplös.

Så. ja.. Försök se möjligheter i svårigheterna. Berätta gärna vad som känns svårt. Men insistera inte på det dåliga, gör inte motstånd. Saker är som dom är, solen går upp och den går ner. Var snälla mot er själva, mot varandra, och gör det där ni tänkt på hela veckan att ni ska göra nån gång. Ring en vän, skicka ett brev, ge en komplimang. Tänk på att din definition, inte alls är samma som någon annans. Är du ändå i analyseringstagen, vänd på det. Se saker som om ljuset lyste rakt på, rörde sig som solen över alla föremål, och i varje skrymsle gömde det sig en gnistrande sten som bara solen kunde locka fram.

Ikväll sprang jag lite i slottis äntligen. Jag väntade tills det var alldeles mörkt, för jag vågade inte gå ut annars. Nu förstod jag varför så många andra (inte skitmånga då men) också sprang nu, det var så tomt och skönt. Om dagarna blir det näst intill köbildning i backarna.

Det var Brunsch också, med bästaste Gab och Christian. Otroligt härlig dag!

Sovtajm, Godnatt!

Drömmar om det goda kan göra så ont.

Ibland drömmer jag om saker som händer.
Jag upplever känslor av deja vu och antar att jag är på rätt väg, att det är universums sätt att klappa mig på axeln och ge mig mod att helt och fullt hänge mig åt det där.
Ibland drömmer jag på bussen. Om hur det luktar i mitt stall, om hur jag drar handen över en glansig päls. Hur det känns att få vila kinden mot den varma kroppen. Hur jag lugnas av den där långsamma pulsen. Hur jag aldrig vill skiljas åt. Fan vad jag saknar ponnyn. Fan vad hemskt det kommer bli när vi måste skjuta lilla fina Hazel. Min äldsta, mest trogna vän i livet.Hon är gammal nu, hon haltar nästan alltid litegrann. Men hon ser alltid glad ut på något vis, hon låter mig alltid vila där hos henne. När jag kryper ihop bredvid henne i stallet, och vilar pannan mot hennes skuldra. Den passar så perfekt in där. Hon är så liten att jag kan krama om nästan hela henne nu. Nu när jag är så stor.
Finaste lilla Hazel.
Min dotter ska heta Hazel. Minst i andranamn, men om jag adopterar blir det förnamn. För det är faktist jag som bestämmer här.

Vissa drömmer väcker bara skit till liv. Jag vill inte se mig själv som allt det där negativa jag ser, för jag vet att det bara blir sant om jag tror på det. Men hur omgivningen liksom springer om mig hela tiden, känns bara som bevis på allt det dåliga. Jag har egentligen inga problem med att sitta här själv, det är en vana, och ganska skönt. Även om det visst hade vart fint att ha sällskap ibland, någon på samma våglängd, som inte bländar mig med allt jag inte är...

Alla liksom, överglänser alltid mig, och då känns det inte som jag ens borde försöka. Då ger jag upp, backar bakom linjerna och ger er hela spelrummet. Vem skulle välja mig, när ni är med..

Det blir lätt en tävling jag inte är frivillig deltagare i. När snygghetshets vandrar in i träningshallen, när snabbast tid på 5an förstör min upplevelse av att uträtta något stort och njutningsfullt, när något falskt uppmärksammas där jag står som i öppet mål, helt jävla blottad. Jag önskar att någon såg det någon gång ibland. Så känner jag skuld inför faktumet att jag ens har såna tankar och känslor. Rätt sak på rätt plats. Min plats verkar vara hemmet. I tryggheten och ensamheten. Kanske flyttar jag snart och lämnar allt igen.

Jag gömmer mig inte lika mycket nu, men jag fastnar ändå alltid i hans ögon. Liksom, sugs fast. Så skäms jag varje gång, blir generad, får tourettes light, och pratar för att inte ångesten skall kännas lika påtaglig. Det blir ju aldrig vi, och i vanliga fall tar jag det med en klackspark. Men ibland när jag en hel natt drömt om allt som kunde varit vårt, är det så jävla svårt att skratta bort allting. Som jag alltid annars gör. Förlåt alla vänner som både ser igenom och inte förstår alls. Mitt skratt kan vara en hel sjömansranson kvacksalveri. För att duktigt dölja hur jag går sönder inuti.

Att inte identifiera sig med den där skuggade figuren är så jävla svårt. Jag önskar det var sol varje dag. Jag önskar jag var mer tacksam över vad jag har. Jag önskar att du, faktiskt var här. Men det vet du ingenting om.

Jag är inte deprimerad längre. Jag ser väldigt mycket fram emot många saker. Har massa hopp och framtidstro. Jobba i parken kommer bli awsome. Semester kommer bli fint. Jag klarar mig, har det bra, men saknar kontakt. Kontakt med nuet, kanske med dig, och på sätt och vis med mig. Men den ljusa sidan lyser lite starkare hela tiden, bygger upp sig, återuppstår efter varje översvämning.

Jag är på väg, jag går min egen väg, och snart har jag lärt mig hur jag kan bestämma hur vägkanterna skall se ut. Palmer, cocosnötter och massa kärlek. Så ska det se ut, och där framme skymtar jag den; strandpromenaden. Tjohej!