Att vara en nolla.

Ja, jag känner mig som en jävla nolla, trots att jag är en vinnare. Vinnare i kriget mot mig själv, i viktkriget då. För jag verkar i alla fall inte gå upp i vikt, vilket känns bra. då är jag på rätt väg här i livet =)

En annan sak som slår mig hela tiden, är hur jag alltid känner mig lite utanför. Som att prata med någon på andra sidan en ruta. Visst är det bra att inte få allt serverat, att inte alltid få medhåll, osv. Men ibland låter jag mig påverkas av människors negativa syn på allt. Jag är likadan själv, jag väljer bara att försöka se saker... inte positivt, men MÖJLIGT. Som när man blandar flera färger för att få till en ny. Nyansen är det svåra, att hamna EXAKT där du vill vara. Den minsta, mest utspädda vätska kan få skalan att skifta helt fel. Och även om minsta lilla grej kan få allt att rämna, har man tusen andra möjligheter där runtomkring. Kanske har ett hav av gamla guldmynt sköljts fram nånstans av någon tsunami. Någon kanske hittar det där smycket sen regnet som regnat hela våren sakta trängt igenom stuprännan, och med varje droppe förflyttat mylla från just den där fläcken intill husgrunden. Kanske såg någon när de satt där på huk, att grunden var skadad, trist.. Men i sprickan bodde en salamander, en ovanlig en. Liksom, förstår ni? Man kan vara medveten om ett problem, en risk, ett hemskt öde, utan att för den sakens skull fokusera på det. Ungefär som döden. Och i all ärlighet, gör inte just medvetenheten att vi strävar framåt? Men inte sitter vi väl och samtalar om döden jämt? Eller? Kanske är precis det vi gör, i all omedvetenhet... Hur smakar vattnet? Hur känns det mot tungan? Är glaset kallt eller varmt, mjukt eller hårt? Hur känns det när du sväljer en klunk av det där vattnet?

Ibland känns det som andra stjäl det som var mitt, och ihop med det min motivation. Jag liksom, tappar det. Vet inte varför, och hur jag ska förklara det. Men nu är alla andra så peppade, på saker som varit "mina", att jag tappar lusten. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara mig. Det känns otroligt jobbigt. Lite som när man själv har gjort en bra sak, och någon annan tar cred för det..
Jag känner mig ensam och utkastad, när jag i själva verket är den som drar mig ur.. tror jag. Kanske har jag blivit dålig på att ta plats? Eller ska jag behöva flytta nu igen? Byta hobby, vara anonym, göra min grej. Ash.. jag vet inte. Men förlåt om jag verkar disträ ibland, men jag har ingen tävlingsinstinkt. Tävlingar tar död på min motivation. Tävlingar kväver min lust. Hur blir det då att ha nära vänner som pysslar med hästar? Det är ju det enda jag litar på.
Det enda jag vet att jag älskar mer än allt annat.
Den drömmen får liksom inte dö.
Det enda som får mig att acceptera alla regler och lagar som livet innebär. Allt från att behöva syre, till att behöva ett personnummer. Jag reglar fast mig själv ibland, som nu, och då ser jag alla staket, och alla som är där utanför. Som inte ser hitåt, skrattar så högt att de inte hör mina skrik.

Tänk om alla reglar, alla staket och murar fungerade stöttande istället. Som en arm om ett par axlar.

Igår hade jag migrän för första gången på 3 år. En sådan hemsk jävla besvikelse. Tack Linnea för att jag fick lämna lite krokodiltårar på din väst.

Äntligen börjar det ta snurr på allt. Jag har svårt att snurra med, det blir så snurrigt och vingligt ibland.

Som på mötet med drivhuset. Kändes lite som en dålig arbetsintervju, som att jag vart helt oförberedd. Bläh.. Men jag har fått hemläxor som skall göras, jag har köpt en fin bok till hela alltet! Där ska det brainstormas, mindmappas och till slut organiseras!
Det är sannerligen mycket mer än man kan tro, alltså, ÄNNU MER, att tänka på. Och jag blir sjukt peppad! Förutom på hela "varför ska kunderna köpa dina tjänster", den kan jag liksom inte svara alls bra på. Tur det finns forskning, Helena, och massa annat folk som kan hjälpa till med det. Men jag får väl erkänna att administration, ja, det är faktiskt väldigt mycket min grej. Det börjar snart på riktigt nu, jag ska bli entreprenör, jag och Helena ska hjälpa massa fina kids, och sova med sjukt goda samveten. Och hö i håret =D

Hoppas på en händelserik vår och sommar nu. Men först lite fighting, kurser, påskmiddag (gav mamma två påskiga dukar och ett paket servetter, plus två tulpanbuketter = PÅSK-KITTET!!)

Har jag lite tur, blir det även lite ridning.

Erkänner mig besegrad av diverse. Har en ofantlig vandringslust. Varför kan jag inte bara slå rot? Ni betyder verkligen allt, men ändå vet jag att jag skulle kunna lämna er för en annan stad, ett annat land, ett annat liv, redan inatt.

Fast, det ska jag nog inte. För nu ska jag bada badkar, göra läxan, och sen mysa med mina föräldrar.

Tänker på er, håller av er, men håller mig på avstånd, någon dag till. KRAM!

Det är mycket nu.

På både gott och ont rusar tider och livet iväg. Ibland är det kaos och förtvivlan, ibland är det rinnande vatten i en vårbäck. Ni vet med vitsippor, tussilago och tunn, in i det sista-kämpande mini isflak.

Att pendla mellan de två världarna känns som när man tappar balansen på spårvagnen och åker in i väggen med en smäll, ett uppvaknande på ena sidan, och ett misslyckande på den andra.

Vi har pratat om att jag kan vara lite lätt bipolär. Jag tror bara att jag överbelastar mina olika sidor av vågskålen hela tiden. Måste maxas, måste prestera, måste passa på!

Jag läser ofantligt mycket mer böcker nu, jag har en inneboende inspiration som nästan får mig att snurra på stället. Jag jobbar med mig själv, inte emot mig själv. Jag märker vilka delar som släpar efter, att jag så gärna vill ha dem tillbaka. Jag har bestämt att jag ska ta dem tillbaka. Jag ska lyfta upp dem, ta han dom dem som blommor, utöka min egna personliga flora med delar jag låtit vissna. De ska komma till liv, och jag känner hur det gror. Det gör nästan lite ont, men på ett sätt som gör att jag känner mig mer levande.

Jag tänker mycket, på vad som varit, och på vad som ska bli. Vill inte gå händelserna i förväg, men gillar ju att planera?! Vill låta livet flyta fram, eller att jag ska flyta uppe på livet, och kliva i land på stränder längst vägen. Svårt att låta sig föras med, när man ändå måste styra liiiite. Eller? Det kanske räcker att tro, önska och hoppas tillräckligt hårt?

Alltså, det har hänt mycket fina saker. Jag har haft mina kursare här, vart på skandinavium och tittat på hästar, gått på föreläsningar. Skolan tragglar jag vidare med, det går framåt. Praktikplatser och ställen att göra studiebesök uppenbarar sig hela tiden. Antagligen tänker jag göra en blogg idag, som ska handla om det. Där ska jag samla allt djurrelaterat. Allt om verksamheten, osv.

Jag var och drog ut en tand i torsdags, som jag bävat!! Men med lite lugnande i kroppen gick det finemang. Jag är så jävla glad att jag stod upp för mig själv, ringde till tandis dagen innan, 2 min innan de stängde, och bad om lugnande. Två dagar tidigare hade jag även övat på mina kärring-skills och frågat pizzabagarn om han verkligen tvättade händerna efter att han tog betalt av en kund. Och tipsade om att plasthandskar är fräsht. Det kändes bra, det är fan min rättighet som kund att känna mig trygg med maten jag stoppar i min kropp. Och finns det dessutom inte regler och ev lagar om att använda handskar vid livsmedelshantering?

Tror jag har kommit på ett bra sätt att "viktiggöra" mig själv, utan att göra mig för mer än någon annan. Jag och H brukar prata om det. Att man får inte distansera sig från andra genom att sätta sig själv på en pedistal, men man får absolut inte trycka ner sig själv. Men att påolika sätt stå upp för sig själv och andra, fungerar i alla fall för mig. Att visa för mig själv, att jag är viktig och värd besväret, precis som alla andra.

Som nu, när kaffet har fått den där perfekta temperaturen.

Jag har så mycket jag vill skriva. Att jag inte håller mig borta för att jag inte saknar er jämt, det är för att jag inte alltid pallar med. Jag kan inte se skogen för alla träd, så att säga.

Men jag tänker på er mycket, gläds och planerar sätt att ge lite tillbaka.

KRAM!