Ah, den senaste tiden har jag funderat mycket på varför jag trillar utanför hela tiden. Om det är en inställning, en känsla eller en sak jag gör. För hur mycket jag än funderar kan jag inte komma på hur det händer. Är det för att jag alltid vill vara värst? Alltid mest entusiastisk? Alltid mest drivande?
Eller är det för att jag blir besviken på att ingen driver mig? Att inget längre entusiasmerar mig? Inte är värst? Eller försöker jag vara värst genom att alltid göra liite motstånd? Fan jag är i alla fall så jävla trött på den här utanför-känslan. Som säkert kommer helt från mig själv. Jag VET ju att jag är medräknad, men att mina repeterade kansken, val att göra annat, gör människor trötta och besvikna till slut. När jag inte lever upp till "gruppkraven"... Och vem har bestämt kraven? Är det bara jag som känner dem? Är det bara jag som känner dem som krav, medans andra känner dem som privilegium? Är jag så jävla otacksam då eller? Hur funkar det?!
ÄR jag utanför, eller KÄNNS det bara så? Skapar jag det själv?
Har man levt i 10 år med olika sorters ätstörningar, och måste gallra bland sådant som provocerar ätstörningen i en, känns det jävligt hårt när det kommer till thaiboxning. Som jag älskar. Men som får mig att hata min egen kropp.. När diskussioner om kroppsfett får mig att skämmas och vilja gråta över mitt senast intagna mål mat. Som om jag inte var värd det. Som om jag vore smutsig och grisig.
Jag blir stel som en pinne så fort jag tänker om beröring. Att ta i hand, ge en kram, och inte minst FÅ en. Vad fan känner folk, äckel och spykänslor? Jag känner mest rädsla, för en kort stund får jag panik men försöker spela med. Det finns några få människor jag vågar luta huvudet mot, några få jag vågar vara ledsen med. Några är långt bort nu, och som i väntan har jag dragit mig undan. Men jag jobbar på det! Denna helgen är jag i Uddevalla och tar det extremt lugnt.
Jag påtar i trädgården. Funderar, känner in och försöker ladda batterierna. Jag har fortfarande inte vågat gå tillbaka till thaiboxningen. Nästa vecka skall det ske, nu med lite beröm i kroppen ska det nog gå bra!
I torsdags var jag på Jonas Coltings clinic "den nakna löparen". Inte så mycket nytt på min lowcarb och barfotalöparhimmel. Men fick beröm, motivation, inspiration! Det är värt mer än pengar. Jag kommer definitivt spara ihop och försöka dra på coltings längre kurser i framtiden. Han presenterar allt med sån ärlighet och enkelhet att man undrar varför man inte alltid har sprungit 2 timmar om dagen?!
Var där med min fina vän Gabriella, och hennes man. Det är så fint att få umgås med henne igen. det har jag saknat mer än mycket annat.
Nu, ska jag sätta igång. Rasta hundar, åka och handla växter, dricka kaffe på verandan. Lösa korsord. Det kommer mera! Var så säkra =D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar