Vägen fram.

Det är så mycket som vill ut, det är så mycket som sker och som inte sker just nu. Ena dagen känns det fantastiskt, nästa helt paniskt. Det har hänt så mycket i mig sedan november. Jag trodde jag var trygg, körde på, forcerade, som vanligt alltså. Pang sa det. Jag visste det egentligen redan där i november. att jag var på väg rakt in i väggen. Att en aldrig lär sig? Ha inte så höga krav, säger mamma, och jag tolkar det som att hon tror att jag inte har kapaciteten att skriva en C-uppsats. Hon menar säkert inte så, men det låter så. Jag river mitt hår över mina misslyckanden tills jag inte orkar längre.

Det skall ju jobbas, tränas, styras upp. Men det kommer ingen lön, kroppen fallerar, och sinnet med den. Men jobbet skall jobbas, livet skall levas? Det började med skakiga händer och en olustig känsla i magen, den känner vi ju igen, kom igen! Bah kör på. Synbortfallet och fumligheten kommer och går, det kommer vi ihåg från det hyperstressiga städjobbet, bara ta ett djupt andetag och låtsas som ingenting, du har ju aldrig svimmat innan. Halsklumpen, illamåendet jamen jeez drick lite vatten, ta en postafen och kom över det. Det börjar bli svårt att andas, revbenen värker och det gungar som på en båt, det är bara lite syrebrist, eller lågt blodtryck. Bara 8 timmar kvar nu.

Jag grät vissa dagar när kroppen gjorde ont överallt, de andra dagarna låg jag bara och väntade på att behöva åka till jobbet.

Men någonstans i detta bestämde jag mig för att investera i saker som inte kostade mig några pengar. För det har jag ju inga. Men jag bestämde att jag skulle sluta sova bort livet och all mellantid. Jag täffade fint folk som gav mig energin att köra på. Såna människor har jag som tur haft med mig hela denna resan. Av en slump träffade jag vissa och tja, livet går ju vidare, och vissa fattar en verkligen varför en råkade träffa. Ni som ser vem jag är när inte jag ser det själv.

Det är bättre nu. Är det jag vill säga, att jag är mig själv igen och att det är så jävla skönt.

Ordning genom Kaos, klart slut!

Vill för mycket.

När jag var yngre hade jag en lista.
Jag gjorde liksom ett försök att strukturera upp mitt annars kaosartade liv.
Det var körkort, jobb, skola, flytt, bil och ja all möjlig annan skit.
För varje år halkade jag efter, ingenting blev gjort inom tidsplanen. Så fort något blev klart, kunde jag inte glädjas mer än någondag, för jag insåg ju hur mycket som fanns kvar att göra.
Några år senare hade jag så fasta rutiner i livet att  jag knappt hade tid med något annat.
Allt var fantastiskt sålänge rutinerna fanns där, sålänge inget störde eller stökade till.

En god vän hade rätt när hon sa till mig att jag nog skulle må bra av att inte hålla så hårt i de rutinerna. Jag trodde det var änden på världen som frisk person. Att mina rutiner gjorde mig frisk och normal.

Det tog ett tag, några olika sorters kaos på vägen, men HEY här har jag suttit i städmisär i 3 veckor fram till igår. Och måste ändå erkänna att jag har mått otroligt bra, befriad från rutiner och onödiga måsten. För just nu i mitt liv är inte ett rent hem prio ett. Just nu är skolan, träningen, att ha kul och må bra mina prio ett. Lite många att ha på toppen där jag vet. Men vafan. =D

Jag lär mig bättre varje dag, att go with the flow. Lita på min magkänsla igen, och göra det som jag vet får mig att må bra. Det är som att träffa sig själv igen, efter 8 månaders frånvaro, är jag äntligen här igen.

Och allt jag vill just nu, är att få vara mig själv, och njuta av den personen. För jag vet att jag är AWSOME.

Jag tänker aldrig be om ursäkt.

Det gick en lång tid, när jag bara svalde, gick vidare, slog ifrån och aldrig släppte in.
Som frätande syra samlar sig all jävla skit inombords. Fina vännen J påminner mig om att inte säga allt till alla. Det är en egenskap jag jobbar på, men jag har så otroligt svårt att inte ge av mig själv nu när jag äntligen lärt mig hur en gör.

Jag vill inte bli stigmatiserad, daltad med eller whatever. Det ända jag vill är att vara ärlig med vem jag är och vart jag kommer ifrån. Jag är ett exempel på någon med hyffsat jobbiga problem med diverse skit, och jag fucking vägrar att be om ursäkt för att jag varit med om livet. Jag vägrar hålla tyst om att jag har problem med ångest, panikattacker, självkänsla OSV. Som om jag vore den enda??? nej. Som om det vore hela världen??? nej.

Jag kanske sätter mig i skiten ibland för att jag säger som det är. So be it. Tråkigt för dom människorna som inte fattar att jag inte är mina problem. Men bra att de avslöjar sig, för såna människor vill jag inte ha i mitt liv. Jag vill umgås med människor som ser lösningar på problem, som en utmaning att attackera och besegra!

Jag vill ju inte påstå att jag är en utmaning, men som alla människor har jag min ryggsäck och min skit som jag drar runt på. Men jag tror inte att de flesta skulle anse mig vara en särskilt svår människa.

För jag är stolt. Jag går gatan fram med ångestklumpar i halsen, illamående, ont i magen men håller huvudet högt. Inte så ofta längre. Men det händer. Jag är stolt för att jag kan känna empati, jag kan förstå och se människor för dem de är. Jag är stolt för att jag alltid har gått min egen väg.

Jag var 12, färgade håret lila och mobbade bara de som verkligen förtjänade det. (mobbade barn mobbar ni vet)
Jag var 15, sexstressad, trodde mamma skulle ta livet av sig i duschen varje dag, men jag levde vidare.
Jag var 18 och tog det svåraste beslutet i mitt liv. Jag grät i veckor, men sålde min bästa vän, och flyttade långt bort. (kommer sakna henne för evigt)
Jag var 19 och tog mig igenom ett år av ömsom terror och ömsom lycka på min praktikplats.
Jag var 21 och tog mig igenom min första depression.
Jag var 23 och hade ätstörningar, inget att vara stolt över, men jag tog mig ur det. Jag flyttade till Göteborg. Jag började träna thaiboxning. Allt var så jävla skrämmande.
Jag fick jobb, skötte mig utmärkt, blev återigen deprimerad, men fick ett nytt jobb och ett mentalt uppsving.
Jag var 26, livet bara rullade på! (nej det var kaos men minns inte hur)
Jag var 27, studentlivet tog nästan knäcken på mig, blev förtjockad, började träna CrossFit.
Jag blev 28, träffade en psykopat, gick ner mig totalt, tog mig upp.

Detta är ju bara en liten resumé av lite av det jobbiga som hänt. Det har hänt otroligt mycket mer bra grejer. Att bestämma sig för att bli den man vill vara, är en hård men fantastisk insikt. Att liksom våga kliva över tröskeln, att våga ge familjemedlemmar en kram, att våga säga att man älskar dem man älskar, att kunna ta emot en komplimang, att kunna säga det man känner. DET ÄR FANTASTISKT!
Och utan all skit jag gått igenom, som fortfarande gör sig påmind ibland, hade jag inte varit den jag är idag. Jag ser mina svagheter som styrkor. Jag vet saker, jag vet hur det känns. Jag vet att jag är stark.

Jag vet det för att jag vågar berätta vem jag är. För att jag vågar erkänna att jag gör misstag. För att jag ändå vågar ge mig på det igen. Livet alltså. Och människor likaså. För gudarna och allt annat skall veta hur människor har sårat mig, gjort mig illa och tryckt ner mig.

Men jag vet att jag måste tro på att det finns goda människor och att de kommer göra mig till en bättre människa. Så om ni frågar, kommer ni alltid få ett ärligt svar, detta är jag, och jag kommer aldrig aldrig aldrig be om ursäkt för att jag är den jag är. Blir förbannad på tanken att folk är så jävla obildade, oförstående och ovilliga att bli medvetna där ute. Undersök dina jävla principer och ställ dig kritisk till dem, är det verkligen från dig de kommer? Kommer de ge dig ett lyckligt liv? Begränsar de dig? Lyssna på dem som tycker annorlunda, kanske kan de lära dig något. Var ödmjuk, eller håll käften.

Ni kommer aldrig kunna valla mig.

Tunga dagar.

Ja ni vet en sån dag när man har samma känsla i kroppen som när spårvagnen inte går, det spöregnar göteborgsregn, och kläderna väger flera kilo tungt. Kroppen är varm och kall på samma gång, man vill inte gå men man vill bara komma hem.
Den känslan. Just nu. Över tentan som inte blir sådär fantastisk som jag hade tänkt, som jag bara vill bli klar med, men samtidigt hellre skulle ta en omtenta på för att kunna göra det ordentligt. Rakt in i väggen bah.

Dagar som börjar med att man bryter ihop en skvätt. För det hänger mycket mer än regn i de där jävla kläderna. Det är så mycket ilska och besvikenhet över vad som varit, som bubblar upp när saker och ting inte går framåt. När man liksom tvingas stanna upp, känna efter och undrar varför tusen gånger om.

Varför kan inte jag vara sådär positiv, varför förmår jag inte kliva upp på morgonen, varför lät jag honom misshandla mig, varför är det så svårt med dig, varför kan jag inte bara släppa och gå vidare?

Det är då alla tvivel kommer, att min syn på allt kanske bara är ett spel, för att jag skall orka med vardagen. Äktheten jag brukar kunna förlita mig på känns falsk och hela livspusslet känns raserat. Som om jag inte vet om jag skrattar för att jag känner lycka, eller omjag skrattar för att det är det man skall göra ibland.

Jag är så jävla glad över mina förbättringar inom träning, glad att den lilla hunden är här, glad över att snart få börja jobba igen, glad över att ha blivit moster. Men det är som att sånahär dagar kan jag inte njuta, för jag måste fokusera på något för mig, helt oviktigt i stunden.

Det är övergående jag vet. Så fort jag bestämt mig kommer jag skriva klart. Lämna in, känna mig lätt, förlåtande och hoppfull igen.

Det är som ett återfall, idag är en trillat-av-vagnen-dag, och med tanke på allt som har hänt kanske ambitionsnivån kan få vara lägre. Rädslan för att misslyckas kanske inte måste undertryckas till varje pris. Går tentan åt helvete går den att göra om, blir jag ensam i 7 år till får jag väl se till att ha roligt under tiden, om träningen inte går exakt som jag vill får jag väl bara fokusera på det roliga ett tag, det är ok att jag hatar dig, och det är ok att göra om en tenta. Det är ok.

För vet ni va, innerst inne vet jag vilken bra människa jag är, jag ger inte upp, inte på någonting. Det är både bra och dåligt för mig, och kanske skall jag se det här med att ge upp som något positivt ibland. Jag kan ge upp tanken på att tentan måste bli skitbra, det är ok om den med nöd och näppe passerar Gnivå. och nu när jag fått gnälla lite över det, vågat se saker för vad de är, känns tentan överkomlig. Det får ta hela natten om det är så.

Jag är som jag är, men jag kan alltid utvecklas. Ett stort tack till alla er som står kvar när jag bara virvlar runt i ett moln av svordomar och hets.

Puss!

Livspussel, kroppspussel.

Ja det är ju detta med att hitta en balans mellan allt som en borde göra, redan skulle gjort, vill göra osv.
Just nu ligger jag lite efter i skolan, vilket stressar mig ganska mycket. Men samtidigt gillar jag inte att läsa om kvällarna eftersom jag oftast bara dagdrömmer och vänder på bladen istället för att faktist läsa.
Så ska en ju jobba såklart. Så vill en träna ordentligt. Så vill jag att hunden flyttar hem den tiden jag iaf hinner ha honom här. Det blir lite ensamt utan honom , och nu har han snart bott hos mina föräldrar i ett år...

Dock så ser saker och ting ut att fungera bättre framöver. Jag har valt att inte jobba kvar på ett av mina extrajobb vilket ger mig mer tid till att plugga hela Oktober och halva November när inte Liseberg är öppet. Den här metodkursen är tung och trög och i slutet på oktober så är den förhoppningsvis avklarad utan några eftersläpande tentor.

Jag har fått tillbaka mycket energi efter att jag bröt upp från förhållandet som totalt golvade mig. Från att sova 15 timmar per dygn sover jag normala 8 timmar om inte lite mindre. Jag orkar ta itu med livet igen, orkar utmana mig både psykiskt och fysiskt utan att tappa livslusten på kuppen. Kroppen verkar vara med på noterna, och njuter av både mindre mediciner och mindre psykisk påfrestning.

Skolan tickar på, jag får utomordentligt bra hjälp av min vän och PT Alex, och det verkar äntligen som att jag är på väg någonstans igen. Kroppen svarar på träningen, inte med att kollapsa, utan med att komma tillbaka med besked! Det ingår mycket aktiv vila just nu, promenader, rehab och att få ordning på matintaget. Tappade aptiten i våras och det spelade såklart in i hur min prestation kom att bli. TERRIBLE skulle man kunna säga, plus psykisk misshandel, är så att säga inget framgångsrecept.

Det går iaf framåt, äntligen. Som jag väntat! Snart står jag på händer, gör L-sit och kutar snabbt som satan. Its a process, its a process, its a process. =D

Bordieu

”Å andra sidan ger ett intensivt idrottande upphov till en genomgripande omvandling av kvinnors subjektiva och objektiva erfarenhet av sin kropp: kroppen upphör att existera endast för andra eller, vilket är samma sak, för spegeln… Kroppen upphör att endast vara något som är gjort för att betraktas eller som man måste titta på för att förbereda för att bli betraktat, och förvandlas från kropp för andra till kropp för sig själv, från passiv och påverkad kropp till aktiv och agerande kropp.”

tänkte kicka igång det här bloggandet igen. Att skriva det som jag tänker på när jag känner för det.
Både det bra och det mindre bra. För mitt liv ÄR komiskt, jag gör många konstiga saker, har dålig tajming och är väl kanske lite "egen". Som om det skulle vara något dåligt... =D

Jag bara undrar.

Varför jag vill flytta till Uddevalla. Om jag ens vill det.

Varför vissa måste lida så ofantligt mycket. Och vissa inte alls.

Varför det är så svårt att följa känslan. Och varför den liksom inte riktigt känns.

Varför jag känner mig ensam tillsammans med andra. Som om känslorna skulle lysa igenom.

Varför det känns så svårt. Allting.

Varför det är lättare att vara hård än mjuk. Som om allt vore mitt fel, men jag skyller på alla andra.

Varför är drömmar så söta och livet så salt. Så beroendeframkallande men svåra att hålla hårt i.

Varför ger man inte upp? Kampen är livet, I suppose.
Ibland smakar det mest blod, en påminnelse om att man faktiskt lever. Att man någon gång haft en plats i det stora kretsloppet. En funktion i planetens uppväxt. Vi kunde varit fria, oförstående och känt oss nöjda med livet. Aldrig väntat, alltid levt. Älskat och hatat, passionerat och ärligt. Lidit och njutit helt utan skammen. Följt instinkter och förvånats över varje soluppgång.

Varför romantiserar jag ett liv innan detta. Önskar jag mig så långt bor?

Självklart inte, min högsta önskan här i livet är att lära mig leva i nuet. Följa känslor och ingivelse utan tvivel. Som jag brukade. De är bortdomnade nu, är det vuxenlivet som trampat ner dem till rötterna? Mina överdimensionerade styrmedel. Min magkänsla och tro.

Jag bara önskar att jag fick lite ro. För ingen massage i världen kan lösa upp knutarna i magen..