Lugnet..

Det har jag alltid önskat att det ska stå på skylten som påpekar för de passerande att "Här! Om ni hade kört av här, hade ni fått besöka Lugnet."

Jag har haft ett par härliga och känslosamma dagar. Paula fyllde år, och tillsammans tog vi hand om varandra. Lät det pysa ut lite på alla olika håll, fyllde på kroppen med alkohol men själen men vad det nu går på för bränsle. Det öppnades dörrar och några är förjävla tröga att få stängt.. Efter att så många tydligen börjat se igenom mej känner jag mej på gränsen till genomskinlig. Nästan ömtålig, om ni nu undrar varför jag inte varit på träningarna.. Det finns ett par saker jag bara kan lösa tillsammans med mej själv, och det är vad jag är i full gång med. Det funderas, analyseras och bokas för fullt...

Väntan på lägenhet kan för tillfället eventuellt vara förbi, men inget är påskrivet och kanske är jag totalt grundlurad just nu. Så av rädsla att säga för mycket kan jag ju istället berätta att jag idag faktist RINGT och bokat tid på vårdcentralen igen. Jag med min samtalsfobi. Visst låter det konstigt, men jag tar mycket hellre saker face-too-face så att säga.. Måste pass apå att skriva upp vad jag åstadkommit idag, eftersom Alex har lärt mej att inte bara göra listor på vad som SKA göras utan även, eller istället, skriva upp vad jag faktist presterat. Så även om jag inte pallade med träningen, och promenaden av olika anledningar inte blev av, så har jag iaf fikat med Emma, köpt Håkanbiljetter, städat, handlat mat och slutligen även sökt hjälp för att bli av med mina tvångstankar. Det är dags nu. Jag har jobbat med mej själv i flera års tid, och det jag tror gör mej mest besviken nuförtiden är att jag inte längre ser någon förbättring. (både kroppsfett och gamla dåliga vanor är tillbaka, dåliga känslor är tillbaka) Detta tror jag beror på att jag stagnerat för länge, och nu har jag börjat kana tillbaka nedför berget igen i brist på fotfäste längre upp.

Det är dags nu. Jag ska bli så bra jag kan bli, och fortsätta jobba mej uppåt och framåt!

Igår gjorde jag i princip klart min miljövetenskapskurs, lite småfix kvar bara. Ska bli såååå skönt att bli kvitt den. Inget mer datortvång! Inga mer ursäkter.

Nu är det en vecka kvar tills jag ska träffa tjejen med lägenheten. Jag lever på hoppet. Som alltid.

Nu saknas bara en soffa, eller en famn, eller vafan EN SCHÄSLONG! DET är grejen =)

Godnatt!

Vad väntar du på?

Frågan jag mest frekvent frågar mej själv, och andra.
Väntar du på livet, min vän? I såna fall är du blind. För det är redan här.
Missar du det? Jag tror det..
Kan man fånga det? Kan man öppna dörren dit, och kliva in, skriva en rad i gästboken och bara, inte gå hem?
Eller handlar det om att hitta hem?
Eller kanske mer om att hitta sin plats därinne, precis som man gör när man kommer in på klubben.
Hittar sin sociala position, lever upp till den och lever ut alla andras föreställningar om vem man är.
Det är så lätt att leva upp till folks tron och tycken, om man jämför med hur jävla svårt det är att leva upp till sin egen fantasi om sej själv.
Men vänta nu! FANTASI!? Så kan det ju inte vara, man KAN INTE leva i en fantasivärld hur mycket man än vill. Livet gäller nu, det gäller här. Det finns inga regler. Där är det svåra.
Vika regler väljer du att implementera i ditt liv?
Typiska exempel kan ju vara val av mat, kläder, musik. De ytliga detta-är-vad-jag-vill-visa-er-valen. De valen som jag, iaf hos mej själv, förstått är för att jag vill locka till mej människor av samma sort. Lite som blommor med en viss färg, lockar till sej en viss sorts insekter.
I dem lätta valen är jag just nu väldigt splittrad.
Jag vet vad jag vill ha, men inte hur jag ska få det. Det är beundransvärt av dem som vågar gröpa ur sitt eget blödande hjärta och kasta det till vargarna. Jag tappar andan så fort jag tänker på det. Lite som känslan man har när man drömmer att man trillar och vaknar med ett ryck som flyttar på hela sängen.

Jag väljer att vänta. Jag väntar på dej.
Jag väntar på flera andra besked. Det gör att hela mitt liv känns som en sten ute i forsen. Och på den där mossiga och hala plätten sitter jag, och där hoppar det en och annan lax bredvid mej. De kämpar och kämpar. Jag hoppas de kommer fram!
Jag kämpade sådär ett tag, med och mot mej själv. Nu trivs jag ganska bra med mej själv, vi kan lyssna på varandra, anpassa oss och gå vidare. Trodde aldrig att jag kunde göra så många förändringar på insidan. Den är faktist ganska fin nu, även om utsidan fallerar, känner jag att jag har ganska mycket härinne. Ibland tar det slut, och jag måste hushålla med det, men mina kära vänner! Ni fyller upp mej, som Linda skulle ha sagt. =P

Ibland längtar min hud efter en annans famn, lite så att det gör ont. Självständighet i all ära, men ibland hade det varit fint att få utsidan polerad och värmd. Utsidan är min svaghet. Den styr och ställer min insida, förstör och gör mej ledsen. Den skrämmer bort och håller på avstånd. Bara tanken gör ont. Det blåser ganska kallt åt mitt håll, och jag har inga redskap för att vända vinden. Kanske bör jag helt enkelt vandra åt ett andra håll, mot ett livets ekvator? Helst in i din famn. Tills dess tänker jag leta efter skeppet som tar mej till karliviens hamn, där rommen är billig och solen värmer mitt skinn. Rommen är livet, och jag vill dricka det, låta det värma mej från insidan, och göra mej vacker.

Fan för väntan och längtan.

Nu lämnar jag väntan här i bloggen, det jag väntar på är:
Besked om lägenhet.
Besked om studier.
Besked på annat håll.
MOD.
Pengar.

Jävla RÖV!

Jaha!
Peppen var där, piggheten var där, och så bah, blö. Blev det fan ingenting med nånting.
Alltid segt att vara 3 som idag när vi var ojämna par. Sparringen gick, mindre bra...
Tyvärr var alla stora, eller små och dödliga. Så jag fick stå över sparringen med väst och grejs idag.
Bittert?
Ja.
Och så slank det såklart ner en go kanelbulle efter lunchen. Men jag och Gabriella bestämde att den behövdes för förbränningens skull. XD

MMAn? Ahmen för faaan.
Ut från thaien kom jag med lårkaka, rödsprängda och lite trasiga ögon, rivsår i ansiktet och en stor dos frustration.

Imorgon är en ny dag.
Kvällspromenaden gjorde mej helt matt.
Heja guldhedsrundan.

Godnatt!

Rage of tandvärk.

Jag har tandvärk, eller snarare köttont längst in i munnen. Det gör mej retlig och känslosam. Mer än vanligt alltså.
I min frustration över hur lång tid det verkar ta för värktabletterna att verka (GÖTEBORRRRG) började jag fundera lite över det här att alltid vara en plutt i alla träningssammanhang. För det spelar ju egentligen mindre roll att jag just nu har 10 kg på min kära träningspartner Sanne, för vi båda räknas ändå som små. Korta och lätta att träffa, helst rätt i pannan, tre miljoner gånger varje pass.

Förövrigt känns det ju jävligt stört att tabletterna kallas värktabletter, är dom till för att GE MEJ VÄRK ELLER?! Och vad är motsatsen då? Ovärktabletter?

Ah iaf, tillbaka till ämnet. Att vara en av de små på passen sägs vara bra för att man alltid får träna "i uppförsbacke". Men det är inte alltid bra för att så fort man har en lite dålig dag känns det som man blir överkörd av ett gäng ångvältar, coachingen från alla låter som kritik eftersom man inte gör annorlunda än vanligt, bara sämre. Jag vet inte om det är deras frustration som smittar av sej, eller om det bara är så man hör det, när man har en dålig dag.
Summa summarum kan man bli totalt golvad av att ha en dålig dag. Såklart kan det väl kännas likadant för andra average size människor. Det tråkiga som händer när jag har en röten dag, är att jag antingen blir "utnyttjad", eller glömmer bort att säga ifrån. Antagligen en kombo. Så skadorna kommer oftast som ett rekommenderat brev på posten, i form av bulor och blåmärken från sparringen.

Huvudvärk. Japp, den gör sej oftare och oftare påmind eftersom jag kämpar mot slagrädslan och desperat försöker lära mej att hamna på rätt avstånd. På rätt avstånd ska jag ju såklart kunna komma lätt undan de slagen... Dock verkar det vara asball att slå, eller helt enkelt trycka till mej i pannan större delen av ronden. Självklart är inte detta bara en persons fel, jag borde ju ha lärt mej, men sparring ska väl vara utvecklande och inte ett sätt att visa hur lång räckvidd man har när man är 30 cm längre på alla håll?
Oftast ser jag ju detta bara som en kul utmaning att komma undan, komma in, visa att jag visst kan göra skada, men en dålig dag eller för tunga slag kan få självförtroendet att krypa ut till skorna i hallen och gömma sej.

Det är trots allt ganska stor skillnad på tyngden bakom slagen beroende på människan i frågans storlek. Och jag vet att många, ja de flesta, försöker hitta en bra balans när dom kör med oss mindre. Dom vill inte vara respektlösa och dalta, men har mer kraft än dom tror i de där lite styva duttarna. =)

Som liten blir man även gärna lite trött på att säga ifrån, speciellt som tjej, eftersom man inte vill vara bruden som alltid tjötar och gnäller. Samtidigt som man vill kunna utvecklas optimalt, gå hem hel, och tycka att det är roligt hela passet igenom.

Att bli vald sist är vanligt, och jag vet inte om det beror på att man är liten eller på att man är tjej, eller en kombination av båda. Det jag har lärt mej är iaf att dom gångerna man blir vald sist brukar det tyvärr vara en seg trend i att om jag , mot förmodan, får in något under sparringen så skall jag gärna straffas med en go stjärnsmäll!

Trist som fan de gånger man känner sej som ett jävligt jobbigt moment för att man inte är lika stor. Svårt att liksom göra något åt det. Speciellt svårt är det att göra något åt att man blev född till tjej. Svårast är att försöka hålla sej på en bra nivå där man inte blir skadad, inte verkar gnällig och inte tar åt sej, respektive skyller ifrån sej. För det är ju lätt att skylla på att man inte har lika lätt att få igenom en teknik etc pga sin storlek/räckvidd. Särskilt den dagen självförtroendet vandrat tillbaka hem.

En person har jag kört med som är mindre än mej, och det ÄR jättesvårt att hitta ett bra flow. Så en eloge till alla långa och starka killar och tjejer därute som gör min träning så jävla grymt rolig! Alla fastnar vi i mönster vi är trygga i, kanske just därför vi pluttar får så mycket jabbsmisk. Kanske borde vi börja utnyttja det mer =D Tips mottages tacksamt! Kanske har vi fastnat i ett mönster av pann-blockning? Snart dags att se om hjärngympan gjort skillnad. 1,5 tim till kvällens thaipass, och äntligen, är peppen tillbaka. I LOVE YOU MUAY THAI!<3

Blast from the past!

I torsdags fick vi en riktigt kul överraskning när Elina skulle hålla vårat pass istället för Linnea. Inte för att vi inte redan älskar Linneas pass, men det är alltid något extra med att ha Elina eftersom det var henne jag hade min första termin. Peppen var total och något överladdad körde vi mycket sparring och jag försökte jobba på att variera mej, finta och röra mej åt sidorna. Tyvärr var jag nog dock lite fast i den "hårda" sortens sparring vi hade under gladius boxningspass... Det kördes många drillar och nötande av en teknik i taget. På mitsarna tränade vi drivande tekniker och att snabbt svara. Nyttigt och aaasroligt!
Trist att jag var helt supermör från mma-fysen, (och kanske hade det något med alla dom där frozen daquiries vi drack dagen innan). Fick iaf en stjärna i kanten för bästa warface, och det är ju alltid något. =D
Fan, peppen är tillbaka. herrejävlar va najs!

Igår red jag häst, det var också galet skoj!

Idag gick jag morgonpromenad och en kvällspromenad med lite backintervaller på slutet. Lördagsjoggen får vänta, benhinnorna spökar igen av någon anledning.

Just nu försöker jag hitta en utbildning att gå till hösten. Socialpedagog är tanken! Affärsplanen skall formas så snart som möjligt, och jag hade tänkt ta kontakt med LRF och Jordbruksverket så fort jag gjort affärsplanen. Även om det är några år tills uppstarten finns det ingen anledning till att inte börja göra grundarbetet.

Igår var det förresten fest hos Veronica och Danne. Peter var där och det var så himla kul att se honom!!! Eller det var ju kul att träffa alla, men dom flesta kommer jag ju inte orka lära känna ändå så la krutet på de jag redan kände och ändå har saknat en del. Kanske inte så socialt accepterat, eller snyggt, men vafaaan. Jag är ju tydligen en total kuf på såntdär.

Trökigt inlägg detta blev, sorry, men det är så nedrans mycket just nu!

See ya'll!!