JAG ÅNGRAR MIG!

Ni vet en sån där kuslig känsla man får när det helt plötsligt blåser upp, blir otroligt mörkt och börjar åska våldsamt? Man vet att det inte är någon fara egentligen, det är bara ovant, och kanske en mänsklig instinkt som vill att man ska ta skydd och visa respekt.

Som när jag satt på vagnen och tänkte "Ah, det är iaf inte en pistol", och så visar det sig vara en kniv. Jag undrar vad han tänkte när vi såg på varandra. Jag undrar vad som hade hänt om jag hade haft på mig min gamla vanliga osynliga skyddsdräkt av attityd. Tänk om jag hade provocerat honom med mina kläder, mitt smink, mina piercingar? Det jag och pappan med dottern hade gemensam var, att vi var helt täckta av regnkläder. Jag försökte så hårt jag kunde visa med mitt kroppsspråk, och min blick, att jag inte ville ha bråk.
Likadant visar jag för hästarna med min kropp att det är dags att gå undan, dags att följa, dags för lek. Tänk om jag kunde hålla kommunikationen så öppen alltid. Så enkelt det skulle vart! Det var enkelt en gång. Nu? Ja nu kan en nästan identisk känsla som vid knivtumultet uppenbara sig, vid helt ofarliga situationer.

Snygg kille i den snabba kassan? Mnjae, tar nog den här hos den fula kärringen istället...
Om jag kan passa Lille Albin? Ja, om det är en hund. Annars fick jag precis böldpest.

Skämt å sido! Så jobbar jag ju på det här med att vara mjuk, att ta in, känna av och reagera efter situationen. Inte bara vända och fly så fort skuggor kommer vandrandes. Mitt trygga ställe, är i mörkret, där det är svart och ingen kan se. Det senaste har jag ju mått helt ok, elelr bra faktist vafan!
Idag fick jag panik. omständigheterna under helgen har byggt upp en stressnivå inuti mig, och såklart återvänder jag till THE BOOK OF MARIA, den evigt självuppfyllande profetian; Så fort det känns bra, ska något som känns dåligt hända. Så efter att ångesten över att någon okänd trampar runt i min stökiga lägenhet (någon ny som ska kolla in den), ja då ska vi tydligen ha möte på jobbet imorgon så jag missar träningen och allt annat jag tänkt göra... (typ köpa hundmat, get a grip!) Så stressar jag lite över tentan, och kommer hem för att påbörja lite groundwork, ja då ska datorhelvetet krångla. Så nu krånglar den, och jag bloggar via faderns dator.
Dessa saker kan ju verka otroligt jävla triviala. Men allt blev helt plötsligt svart. Allt var skit, och universums stora plan och meningen med jordklotet och alla på den, var att det skulle skita just på mig.
Egocentriskt? öh, ja.
Det är inte så att jag inte fattar att det finns lösningar på allt och att det inte är någon fara, men åh, jag vill bara inte att det ska bli sådär svart igen. Att det alltid måste hända något dåligt för att det nyss gick liite bra.

Jag skyller på hormoner, släpper kontrollen, sätter på AC/DC och försöker leva upp till något smart jag läste i en tidning tidigare idag;

"Om du bara gör som du alltid har gjort, kommer du alltid att få vad du alltid har fått."

PS.
Jag är så himla stolt över mig själv. För jag är så jävla duktig och bra. För detta trodde jag aldrig kunde vara jag, men det kan det, för det har jag sett till. Fy FAN vad jag är bra! =D
.... with a little help from my friends<3...
DS.

Starka fantastiska kropp!

Jag är lite stolt faktist.
Nu är kroppen sådär pirrig igen, den vill mer, den orkar mer och den levererar alltid!
Benen gör lite ont, så har hållt mig borta från löpning denna veckan, men hoppas vara igång nästa vecka igen. Så smart att sportlife har lagt en liten minisportlife precis nedanför fighter centre på vasagatan. Springa efter passen känns ju ganska angenämt, om än otroligt tråkigt!

Träningarna den här veckan har flutit på bra. Inatt har jag legat och irriterat mig över mina krokar som har blivit ordentligt dåliga. Har fått så ont i händerna flera gånger att jag liksom fegar ur och vrider handen som om jag skulle slå mot kroppen. Rörligheten i fingrarna äör inte heller den bästa, och jag kan inte helt knyta händerna... Höften var trött, den ville inte sparka så hårt som jag ville, men äntligen har farten blivit bättre. Jag JOBBAR PÅ DET!

Ah, som jag förklarade för min pratis igår, så har jag börjat inse det och faktist göra det. Att jag jobbar på saker alltså. Det är en ganska ny känsla, och en stärkande känsla. Att känna att jag inte alls behöver "tänka bort" saker, eller "sluta med det där" och allt möjligt som mina vänner säger till mig. Jag vet att ni gör det i välmening. Men jag känner mig lätt inmålad i ett hörn, och kritiserad. Som att jag borde bara kunna göra om mig, men jag är ju jag! Jag är alla veligheter, allt grubblande, allt som gjort mig ledsen och glad genom åren. Mina tankar kan jag inte "ta bort", eller tvinga i en viss riktning. De finns där och kommer alltid göra det. Istället måste jag försöka ändra riktningar, stoppa dem i tid, låta dem göra det dem gör, men inte längst fram i ledet.

Längst fram i ledet står en liiiiiiiten ny person. Nej jag är inte gravid! Jag har fått en extra liten snubbe som styr och ställer lite. Alla kan hålla med om att man har två sidor av det mesta, negativa tankar och positiva tankar, sätt att se på saker. Ofta väljer min hjärna de negativa, för att vara säker på att ha ett försvar mot besvikelser. Det gör ju inte lika ont att trilla från första steget på stegen som det högst upp, eller hur? Smart strategi har jag tänkt länge, tills i somras när ingenting var roligt längre. För allt jag gjorde var att hålla mig fast på det där första steget.

Nu klättrar jag! Hellre gå in med hela hjärtat, än kasta bort alla chanser. Jag vet nu att jag har ett helt gäng underbara människor som fångar mig om jag trillar av stegen. Och att känna alla känslor inte är så farligt ändå, även om dem kan komma att göra ont.

Jag är ett evigt work in progress! Det bästa är att jag blir bättre hela tiden, och det är JAG som gör det! Livet kan vara fint även en grå dag, äntligen kan jag se det klarare. Det är inte ett tjockt dis, det är imma på rutan.

Snart mina vänner, kan jag kliva ut i det där kalla med allt som är jag och andas samma luft som ni, med bara huden mellan mig och livet.



TACK! För att ni finns och gör mig så jävla fantastisk, ni är bäst <3

Knivslagsmål, päron och kulor

Det har varit en intensiv helg, kan jag ju börja med att nämna.

I fredags kom mina föräldrar hit med packning för en jorden-runt-resa... Dom krävde mat, när dom hade bett om fika. Så det blev ett mellanting; Gudomliga surdegsmackor med diverse pålägg. Senare på kvällen gick vi på ZZ top, och som alltid när en stor skara fulla medelålders vuxna samlas, och försöker leva ut fantasier och minnen från forna dagar, var det rätt stökigt. Gubbarna var roliga, charmiga, och jag hade prestationsångest eftersom publiken (inklusive mig själv) inte läst på ordentligt innan de kom dit. Inte försen i slutet av spelningen, men en mindre hit-kavalkad, fick gubbarna det gensvar de försökt locka fram under den timmen som gått. Och precis som de medelålders vuxna (jag kallas ju inte kärring för inte!) kom så även jag in i gunget, lagom till slutet. Sen åkte vi hem till mig, och la oss hyfsat tidigt, som medelålders vuxna bör.

Lördagen var inte lika svängig, jag gick i vanlig ordning upp först och hann slappa lite framför datorn och tvn innan päronen lyckades rulla ur sängen. Min säng förövrigt. Jag fick sova på soffan. Efter frukost begav sig jag och mamma in till stan, för att plikttroget gå i mammas affärer, försöka att inte irretera ihjäl sig över de otroligt fula kläderna mamma älskar. Hon köper ju likadana, fast i annan färg, varenda eviga gång. "Men mamma, har du inte redan en sån? JO! Men detta är en ny färg, den jag har är lila, den här är mer.. mörklila!". Dyra är dem också, hemska tröjor för 800 spänn?! Med mönster på som närmast tycks ditkladdad av något random dagisbarn.

Till slut är mamma stressad, så vi hinner inte gå i några andra affärer... Jag rymde en stund från den "eviga väntan" som är shopping med min mamma. Provade, som antingen var för små eller för stora. Så på något sätt var jag ändå lite okej med att åka hem. Vi skulle förbereda middag och senare servera densamma. Dock va rju klockan bara 15 när vi kom hem, och maten skulle endast värmas... Så där blev de en del, tjafs, slapping, och hets i sista sekunden. Det är nämligen kutym hos släkten Jansson. Vi är aldrig i tid, om det inte betyder att någon annan är mer sen än oss, eller om det är storm och man står oskyddad i sin väntan.

Iaf så åt vi mat och jag åkte in till stan, men innan jag kom fram hamnade jag mitt i ett knivslagsmål på vagnen... Såg direkt att det inte var rätt hästar i det stallet på den killen.. om man säger så. Men jag var inte beredd på att han skulle börja hugga en kniv i folk, eller stirra på mej, med sin jävla kniv där... Anyho, så är jag fine, men längtar lite mer efter att få flytta in till stan och slippa åka så mycket kollektivt. Tittade förbi på Jespers överaskningsfest och han gratta och dricka lite innan det bar hemåt igen.

Vagnade på söndagen med väldigt tungt huvud, 3 glas vin!!!! Vafalls?! Jag och mamma åkte igen på en shoppingtur, vi skulle hitta en bäddmadrass. Körde lite fel, hittade ett skrivbord (för 3000 kr.....) som jag gärna vill ha. Men jag kom iaf hem med kvitto på att jag har beställt en helt ny säng. En sprillans ny säng!! Jag som aldrig ens har legat i en ny säng. är det så gött som dom vill få en att tro? Försäljarna då, inte sängen, den har ingen talan, den ska bara göra sitt bästa med att omfamna mig. Mjukt!

Söndag kväll blev hemmamys med mig själv, hunden och godis.

Förresten!!!! Så köpte jag hårprodukter för första gången i mitt liv, och till och med F, som var ganska rund om fötterna i lördags, hade lagt mitt hår på minnet! Då blir man ju glad, när man lyckas göra något rätt, som man är helt nybörjare på. =)

Och är det som A säger, att jag visst har erfarenhet och kunskaper som jag inte tror mig besitta? När jag ideligen finner mig i diskussioner om människors relationsproblem? I wouldn't know?! Så känner ju jag... Men känner ni att det är konstruktivt, så kör i vind! Något lär jag mig alltid. =D

Andra saker jag blir glad av är när människor INTE har relationsproblem, och är lyckliga och trasslar ur sig och in sig igen, på ett bättre sätt. Jag blir glad av mina nyfunna vänner (men även över ett missat samtal från min BFF Moa), och skulle så gärna vilja ha en fest med bara er, och presentera er för min mamma och pappa. Min hund gör mig glad, och så värmer han mig, så gott han kan iaf. Min familj är ju bäst. Min släkt är bäst, för jag var på middag hos min ena kusin för ett tag sen, det var mysigt och jag är så himla glad, att jag får vara med er allihop!

Sådan matte, sådan hund, inte sant?

Kulor!! Körde med en 12a idag, men var för svettig för att kunna hålla greppet ordentligt. Hade vart så jävla pinsamt att knocka sig själv. Men jag ser fram emot nästa möte =D

Nu är det hög tid för sömn.
Godnatt!

Baby got back!

Eller, iaf GETTING back.

I lördags sprang jag en runda runt Härlanda tjärn.
Det var helt fantastiskt!

Inatt tänkte jag på hur det kommer kännas när livet rinner ur mig.

Igår kände jag hur kroppen svarade på allt, den var pigg, den ville mer, starka fantastiska kropp. Hur har jag kunnat hata dig så mycket? Ja, jag måste tala om min kropp som en egen individ ibland, för att liksom, behålla en respektingivande distans. Utan den är jag ingenting, men ibland kommer jag inte överens med den.

Att vara vän med sin kropp, det är ett evigt arbete. Att acceptera det, har varit hårt och den ena självuppfyllande profetian efter den andra. För ingen har ju älskat detta, på flera år? Det borde ju betyda att jag, den här kroppen, och det här medvetandet, inte är värt någonting alls? Det är min verklighet, alldeles för ofta. Att det är rätt som jag tänker, att jag är för mycket, tar för mycket plats, är för ful och för tjock. Nu håller jag på att lära mig att inte lyssna på det örat. För vad fan hjälper det? Jag blir ju knappast mer motiverad till att bli bättre, få mer balans i livet, utvecklas till en fantastisk individ, när jag överöser mig själv med kritik? Är jag inte värd bättre?

Jo, såklart jag är. det vet jag ju. Men det är antingen bra eller dåligt. Eller, snarare, ingenting är riiktigt bra. För att om det är det, ja då kommer det hända hemskheter. Ingenting kan vara sådär bra i mitt liv som i andras. Jag är så rädd för baksidan av saker och ting, att jag inte vågar njuta av framsidan. Som en skraplott med domedagen under någon av de där skrapbara rutorna.

Hur ger man sig själv den där feedbacken som man vill ha från andra? Hur gick man från utagerande och uppmärksamhetssökande, till att gömma sig i anonymitet och sträva efter att få vara en i mängden?

Jag har prestationsångest på alla plan, i skolan, på träningen, i sociala sammanhang och på jobbet.

Jag blir ledsen när jag hör de 10åriga ridtjejerna på jobbet kalla sig för knubbiga. Att dom inte är tillräckligt bra. Dom är ju fantastiska! Dom får mig att komma ihåg att livet är mycket mer än själslig smärta och massa måsten. Deras uppskattning gör att jag gärna lever ensam hela livet, om jag bara får finnas där för dom. Härliga kids!

Nu har jag fått ur mig lite av det där tunga som liksom vädret har omfamnat mig hela dagen. Det är dags att jag skakar av mig det där och börjar ladda inför dagens uppgifter. Tvätten är klar, nu skall här städas, hunden rastas och hårfärg inhandlas! Plugga lite med kanske...

ah.. Hejsvejs sålänge!

Lycka och Vemod

Ja, vad fan är upp med detta..

Idag har jag ÄNTLIGEN kommit igång med pre-träningsjoggningen.

Körde på med mina fantastiska Five Fingers, även om det nästan kändes lite för kallt med dem till en början. Hetsade in på stadium innan passet och köpte ett par hellånga löpartights också. Blir ju inte varmare om kvällarna nu precis och vill gärna slippa mecka med tights + sockar + benvärmare. OSV.

Vill ni veta världens kanske bästa grej? Ingen smärta i benhinnor eller någonstans! Det kändes som om jag flög fram emellanåt! (jag skulle ju vrålljuga om jag skrev att det kändes så hela rundan) Känns jävligt konstigt att det där ska bli mitt nya hood om 6-7 veckor. Justja! För jag ska ju flytta igen... och förra veckan skrev jag om Romer och diskriminering av dem som examinationsuppgift i introkursen till Socialantropologi. Komiskt? Lite!

Vi har kommit till ett genombrott hos psykologen, alltså jag och psykologen, inte VI som i Jag och Jag.2 då alltså. Jag är definitivt inte deprimerad längre, vilket känns otroligt jävla gött! Däremot har jag upplevt en frustration en tid. Att mina känslor inte riktigt har gått att styra, att dom antingen totalt knockat mig, eller helt enkelt slumrat till och lämnat mig helt tom och förvirrad. För hur ska jag, som alltid karaktäriserat mig själv som känslomänniska, agera när känslorna inte ger mig en minsta vink?

Utan att märka det har jag under alla år av känslomässiga krig kunnat ge vissa känslor exil förutom i nödfall. Det senaste året har jag levt som i en bubbla. Kanske fler år ändå... när jag tänker efter =P
I alla fall så har jag känt vissa känslor så sällan, eller principfast kuvat dem, att när de väl väcks till liv känns dem som främmande besökare i en liten by på någon avlägsen plats. Helt plötsligt är jag otroligt patriotisk, och vanan trogen schasar jag iväg den där besökaren. Varför?

Precis som med alla annan patriotism handlar det om att höja sitt ursprung till himlar, hot mot livet som det levs och en lojalitet mot den gemenskap man sätter före allt. Kroppen är mitt tempel - Så säger vissa. I mitt fall handlar det snarare om en borg, lite som han den elake trollkarlen i Sagan om ringen. Jag är Sagan om Sauron, och jag jobbar dag och natt precis som orcherna, för att hålla alla försvar uppe. (Har jag berättat om killen som tyckte att jag hade Onda Ögon??? ...Tack!)

Men nu är ju jag bara en person, och inte ens en orch. Så det blir ju lite jävla jobbigt att styra och ställa i den här borgen då och då. Lite ensamt också, om jag ska vara helt ärlig. Det kanske ni har fattat för längesen, men jag trodde att ensamhet skulle rasera borgens murar och magiskt låta allt virke självantända. Eller iaf om jag sa det högt.

Jag har iaf blivit rädd för mina egna känslor, inte bara för att jag är rädd att dom skulle ta över. Som när de slog emot mig som osynliga tsunamis på träningarna i våras, utan mer för att jag inte känner igen dem, och inte heller vet hur jag skall agera när de väl är där. Hur vet jag att de hör till mig? Hur hamnade dom där liksom!?

Glädjande nog, kan jag äntligen fokusera 100 procent på träningarna, vara i nuet. Att leva på samma sätt utanför klubben, det kommer bli höstens stora projekt. Att hitta ett sätt som jag kan närma mig mina egna asylsökande känslor och integrera dem i min person. Då kommer jag få fler nyanser, kanske bli en mjukare person. Det börjar bli tröttsamt att höra om hur hård och kantig jag är, när jag i själva verket har ganska mycket mjukt fluff till övers. (Det var när jag såg det i något skyltfönster på joggingrundan idag som andfåddheten kom ikapp mig lite, men vafan, jag sprang ju liksom redan?!)

Jag ska bli mjuk, på insidan med, när jag vågar. När jag har accepterat, att det som jag tror gör att ingen kan älska mig, är mina egna käppar som jag sätter i mitt eget jävla hjul. *jobbig tjej*

Men nog om känslor. Jag är ju faktist gjord av andra saker också! Typ lite muskler, som äntligen börjar fatta det här med återhämtning. Jag har känt det i kroppen ett tag, på promenaderna och sådär, att det liksom, spritter i benen. Ni vet när man gör något redigt jobbigt på träningen, och det bara kommer massa ny energi. (som när man trycker på NOS-knappen, om man relaterar bättre till bilspel =D)

Det börjar hända grejer igen med kroppen, den blir slapp och så blir den mindre, och så blir den trött, och nu ska den sova.

OCH! Imorgon ska jag klippa mig, det ni! På en salong, i stan, i mitt soon to be- nya hood!

Vegagatan HERE I COME!

Peace out, och krama någon, om ni kan, för det hade jag gjort.
Allt som har hänt, spelar ju egentligen ingen roll, när det endast är framtiden man kan påverka, right? Jag kan bli mjuk, lita på någon speciell, och bli ledsen utan att gå sönder.

När allt kommer omkring är en mjuk sak, mer flexibel, och torde därför vara svårare att göra sönder. Gud, ibland är jag så otroligt smart. Kul som omväxling till rolig, konstig och go. Du och jag Pölsa, Smart, det är det nya Rolig.
Mjuk är det nya Hård.
Ingen som är beredd på det! Som att Koalor inte dricker, och är skitagressiva. Eller som en nedtagning mitt i thaiclinch-sparring. Ooops... =D

Ciao!