Hästar, hästar och thaiboxning.

Äntligen lite lugn och ro idag. För 1,5 vecka sen ringde dem från jobbet och behövde mig i Uddevalla. Så jag fick snällt göra det jag hade tänkt göra på två dagar, på en dag, träna, och hetsa iväg till Uddevalla. Kan ju verka långt att åka för att jobba, men det är mysigt, fint och balsam för själen.

Det är ganska mycket lugn och ro i den nu med. Älska det!

Efter veckan och helgens jobb var det dags att spendera tre dagar i skolan. Jag, Norrland och Skåne arbetade in fasta rutiner för våra stereotypa beteenden. Sitta hela dagar sådär, ända till kvällen, är inte våran melodi. Det är ett jävla ätande och fikande också på den där skolan. Dock fungerar det bra eftersom man fortsätter diskutera och vädra idéer även på rasterna.

Så nu vet jag att bokföringen bara blir knasigare, att jag måste spendera hela nästkommande helg med att mäta och rita upp stallet. Men jag är peppad! Hippologen har blivit 3årig med lite annat upplägg på antagningen, kanske kan den drömmen bli sann?

Tillbaka till Fighter centre, och två riktigt hårda och svinroliga pass. Det går framåt. Jag känner mig redan på samma nivå nu som jag gjorde i november/december förra året. Det kan ju bara bli bättre!

Hästar och thaiboxning har mer gemensamt än man kan tro har jag kommit på. Ibland är ju främre benet, båda benen, beroende på hur man står. Precis som yttre sidan på hästen alltid är den sidan man ställer den ifrån. Man använder lindor, och det är lika svårt i båda disciplinerna att få det snyggt. =P

Jag har kommit till flera nya insikter. Flera nya medaljer. Det verkar som att vissa ser dem. Jag blir så himla glad då. Tack tack tack!

Igår var Karin här, det var så jävla trevligt! Idag kommer Sandra hit och jag blir glad som en sol när jag tänker på det. Imorgon ska vi äta brunch med finaste Gab och Em. Längtar lite gör jag, ganska mycket faktiskt.

Pengar är ett orosmoment. Csn är inte så snabba.

Men vad gör det om hundra år?

Så länge jag vet att jag inte är kall eller hård. Maria VanillaFudge Jansson. Thats me!

Hejsvejs!

Man får vad man ger.

Gårdagens goda gärning, att stanna en tjej på vagnen som tappade sina vantar.

Jag vill inte säga att jag ger och ger utan att få något tillbaka. För det är inte sant. Även om det känns så ibland. Inte att jag förväntar mig en betalning av dem jag ger lite till, utan mer av livet. Av universum liksom. En liten present för väl utfört arbete? Antar att det blir en ganska evig väntan hehe..

Nä jag har det faktiskt bra, börjar få till rutiner även om löpningen hamnar lite på efterkälken än så länge. Hoppas kunna integrera den i hundpromenaderna så fort det blir tåsko-väder.

Det är ju i alla fall lite vanskligt det här med att ge, för ibland blir man lite trött och då är det svårare att se allt man får. Att man stärks och blir glad åt sina vänners vägnar. Glädje och lycka är för mig ganska enkel, jag nöjer mig med att bli uppmärksammad. Sedd. En blick, ett leende. Det kan göra hela min dag. Då vet jag att jag finns. Att min paranoia som känns så jävla riktig, är helt overklig.

Att släppa in nya människor på livet är svårt tycker jag.. Visar inte de mig alla sina färger snabbt, är det som jag tappar förtroendet. Jag vill inte veta din favoritfärg, jag vill veta vad som får dig att tänka. Vilka erfarenheter i ditt liv som format dig till den komplexa person du är. Jag vill vandra en stund i din skog, känna dofterna där och kanske upptäcka något nytt.

Det skrämmer mig lite när människor inte verkar ha ett djup, eller inte öppnar sig. För jag är öppen, alltid. Det är lätt att såra mig, och det tror jag vissa missar. Jag är inte svår, om inte du är det. Obehagligt är det med de där musselmänniskorna, eller de som verkar leva helt på ytan. Enkelt verkar det, ibland känner jag avund. Men det finns inget bättre än att för en stund få ligga och guppa i någon annans sjö, på en arm, i ett gräs. Jag drömde om det härom natten.

Besvikelsen!

Som att jag missat en färja. Lukterna dröjde sig kvar hela förmiddagen, jag vägrade dra upp persiennerna. Solen värmde mitt skinn i flera timmer efteråt. Jag vet inte vem jag tänkte på, vems varma andedräkt jag andats in bara några minuter tidigare. Men känslan, en känsla jag inte känt på länge, kom stötvis. Som ett nästan plågsamt minne på en pinne i sidan. Aj!

Inte visste jag att luften kunde vara så mättad, läpparna så nära och bryggan till din sjö så inom räckhåll.

Jag njuter av era berättelser, av era kramar, armar runt mina axlar. Varje gång ni ser på mig fylls jag med lite mera liv. Varje gång vi skrattar ihop, bubblar det till inom mig. Då skapar jag mitt eget bränsle. Att ge er lite av det, kommer tillbaka till mig tusenfalt. Det har jag lärt mig nu. Det tog ett tag. För inatt kom jag på varför det känts så konstigt innan.

Att ge har innan varit lite skrämmande. För tänk om man ger, och det inte är "up to standards"?! Liksom, där står jag och blottar strupen, så blir det långsam strypning till döds. Ett hånskratt, en blick, ett falskt tack. Fan ibland är det svårt att få det rätt. Det är en trygghet att veta nu att jag kan ge, utan att behöva vara rädd för reprimander. Jag tror ni vet att jag menar väl, även när orden kommer ut bakofram.

Att ge lite tar blicken bort från sitt eget en stund, och helt plötsligt ser man allas färger. Fler fina människor. Upptäcker en relation som skapas där på spårvagnshållplatsen. Ser ett par på sin säkert första dejt. Ett barn som försöker förklara något för sin gamla farmor. Hur de med hela sina kroppar försöker vara i fas med varandra.Det liksom gnistrar om dem, och någon gång ska det gnistra om mig med!

Har mycket saker inplanerade framöver. Det är fikor för hjälp med plugget, det är lite jobb och lite skola. Det är träning, tid avsatt för vänner. Snart är rutinerna här. Snart är jag på banan. (inte frukten då alltså)

Vikten? äh, screw it just nu. Det fantastiska är att jag är tillbaka! Varm, mjuk och angenäm. Accepterad och älskad. Av dig och av mig.

Gör något bra idag, både för dig själv och för någon annan. Nästa torsdag till exempel. Då ska jag gå på museum för att belöna mig. För att jag är duktig och bra.

Alla förtjänar något bra, varje dag.

HEJSVEJS!

Allt jag bryr mig om.

Eller allt jag önskar att jag bara brydde mig om.

Alla talar om tiden. Speciellt tiden som händer "någon gång".

När kommer den? Kallar vi den så för att vi vet att den aldrig kommer?
Är den bara något man längtar till, som en tröst?
Är det i tiden "någon gång" som drömmarna bor?
Hur når man dit.. Är det vagn eller buss?
Är det så hopplöst, allt allt händer där, i "nån gång-land"?

Eller är det fint där?

Behöver vi "någon gång"?

För jag behöver nu.

Det går framåt. sakta börjar rutiner komma till. Sömnen är helt fel, men snart kommer kanske även den komma i fas? Idag var jag och fikade med Gab. Vi har liksom varit i fas hela tiden, under hemska och mindre hemska tider. Och tiden som är nu, som är hyfsat balanserad, med fri sikt och hopp. Det var så härligt att se, höra och känna det där igen. Hur vi liksom bara är vi, inte det vi har på oss, inte våran hårfärg, inte vad vi äter eller dricker. Vi är systrar. Fan jag blir så jävla glad när jag skriver det!

Innan gick jag på långprommis med Helena och hela flocken. Nästan iaf! Vi var ute i två timmar, och vädret var uschligt. bland har man sådan jävla tur i livet, att man träffar på såna människor som bara gör ens liv enklare, roligare, mer spännande. ja bättre helt enkelt!

Pengar är alltid en liten källa till oro. Men jag är så nöjd över att inte fokusera på pengar. Att leva för pengar. Jag lever för kärleken jag känner till människor, vänner, djur, och kanske mig själv. Jag gör ju allt detta möjligt. Livet förändras, och även jag. Kriser kommer och går.

Jag har massor av drömmar. Men mina drömmar finns inte i "nån gång". De finns inom räckhåll. Det har jag bestämt. På sätt och vis vet jag redan hur den där handflatan kommer kännas. Hur dörren alltid knarrar när jag smyger ut på morgonen. Hur det luktar ute på gårdsplanen. Hur hästarna blinkar i morgonljuset. Hur gott kaffet smakar när jag vet att matbordet snart fylls med tjatter och kärlek som vibrerar i luften.

Man blir aldrig mätt på kärlek. Och framför allt aldrig tjock. (sålänge man inte blir på tjocken)

Godnatt!

Jag ser dig.

Idag skedde en såndär enkel händelse som värmde. Inte på något särskilt sätt egentligen, ibland blir man bara så glad av att få bli sedd, hejad på och uppmärksammad på ett bra sätt. Eller MAN, jag menar JAG. Hela mitt liv har varit en kamp om uppmärksamhet, om godkännande och speciellt rätt sort av de båda. Motstånd har jag ju skrivit om innan, hur jag genom att skilja mig från mängden ville göra motstånd. Men självklart är det lika noga att bli uppmärksammad och godkänd inom alla andra kulturer och sammanhang. Att få veta att någon reflekterat över min existens, om så än bara en halv sekund innan vi sågs, gör mig glad. För innan har det varit en kamp att få vara den som gör intryck, som blir ihågkommen osv. Det kunde ta sig flera destruktiva uttryck och flera av dem blev i mindre skala till regelrätta beroenden.

Hur blir man sedd på "rätt" sätt? Hur vill man bli sedd? Och hur vet man att folk uppfattar en som man tror eller vill?

Det senaste årets lärdom; Har man något gott att säga om någon, ska man göra det. Alla förtjänar att få höra de där fina sakerna om sig själva. Det lyfter en och jag känner mig nästan bortskämd nuförtiden, eftersom jag har vänner som så öppet talar om hur de känner. Detta är inte vant för mig alls, så det gäller att träna och nöta in denna nya vana. Och vet ni, det går faktiskt framåt! Och man blir helt glad av att berätta för andra hur fina de är. Så berätta gärna något positivt för någon idag, imorgon, och alla dagar! Alla förtjänar att veta, att de är bra.

Nu när jag är någon slags vuxen person, med en strävan att lära känna mig själv, har allt blivit ut och in. Jag kamouflerar mig, försöker smälta in, men ta mej fan! Det är inte så enkelt. Det är som att lära om totalt. Liksom hur gör man rätt?? Och samtidigt vill jag ju inte tappa de bitarna av mig som faktiskt vill vara liiite annorlunda ändå. Lite som en kamp mellan den rebelliska unga arga tjejen, och den vuxna lite förvirrat upprörda kvinnan. Kärringen.

Nu är träningen på FMT igång igen. Det känns så jävla kul och bra. Formen är helt ok med tanke på omständigheterna det senaste året. Fy fan vad dåligt jag mådde. För er som missat vad jag gjorde hela sommaren och sådär. Det var hemskt. Jag kunde inte ens vara glad på min semester.

Att vara på det där dåliga stället.. i min bubbla. Det gav mig så otroligt mycket skuld. Jag kände mig konstant utanför, som en skugga som bara förstörde för alla. På sätt och vis var jag nog det. En skugga av vad jag kunde vart. Jag minns bara känslor av besvikelse, uppgivenhet och trötthet.

Är jag feg eller smart som lever mitt eremitliv? Är jag egentligen bara skiträdd för att bli sårad? Är rädslan att inte leva upp till olika sociala standarder så övergripande?

Eller är det aktiva beslut jag tagit, mogna och rena utan fega baktankar? Att jag har saker att reda ut, att jag inte orkar med alla sociala koder och skitsnack med ointressanta människor. Är jag kanske lite rädd att hitta någon intressant bland de ointressanta och svika hela min religion? Är jag en tvivlare? För människor sårar. Ofrivilligt eller på rent jävulskap.

Jag är ändå nöjd här liksom, eller det känns så iaf. Eller är jag bara trygg?

Att själv få bli sedd ibland, är det där lilla extra jag behöver för att dagarna ska kännas som riktiga dagar. Så jag kan finnas där för de som behöver mig nu. Det gör ont i själen att se sina vänner ledsna, att höra historier om svek, att ta del av alla oroliga tankar.

Jag önskar jag kunde göra det bra, men det kan jag inte. Men jag hoppas min insats gör så de slipper nå botten innan de finner en plats att vila upp sig på. För det är en kamp det här, varenda dag. Konsten är att lära sig se det ur rätt persektiv, se luckorna och utnyttja dem på bästa sätt.

Nästa semester ska jag knocka med ett njurslag från stjärnorna, och på riktigt låta vågorna smeka mig och göra mig mjukare. Saltet ska rena mig och solen ska steka mig. Som en pepparkaka ska jag krydda världen med min närvaro. För vet ni, I AM AWSOME! Och det är tack vare er mina vänner. Och så lite mig, och så lite Gand.

Allt är flyktigt, nu är nu, och det är fantastiskt!

Godnatt!

Hårt som blir mjukt.

Idag träffade jag en kär gammal vän, som jag inte sett på flera år. Jag minns speciellt dagarna i hasselbacken. Vi drack öl, lyssnade på skatepunk och Karin klättrade i träd. En sån riktig spillevink! Hon är precis lika spillevinkig nu, och jag blev så glad av vårat alldeles för korta möte. Det är så skönt att kunna prata med någon som lever mer som mig. Sitt eget, nya liv, som hon skapat helt själv. Några gliringar om bitterhet utbyttes, men med glimten i ögat.

Vi var båda nöjda med våra val, och glada över vart vi var i livet. Inget gnällande, inget negativt skitsnackande. Som en frisk vind i ett annars så mättat och osigt samtalsrum. För ibland känns det som att man ångrar sig efter ett, även mycket kärt, återseende. Eller en konversation, vilken som helst. Man kommer på i efterhand att man nog måste låtit "sån och sån"..

De här två timmarna stärkte mig. Jag är nog ännu mer nöjd nu. Jag vet ännu mer klart vad jag vill, och vad jag vill ha. Kanske för att jag var tvungen att formulera det i en jobbansökan tidigare på dagen. Men ändå, det är något med kompisar som är singlar, och bara gillar läget. För det är inte alltid accepterat av omgivningen. Man ska ju minst ha en KK iaf, man kan inte göra saker på egen hand. Inte ens "tråkiga" saker som att gå på museum. Så många handlingar måste ha en andra part. Mitt liv skulle bli fett begränsat om jag inte "fick" göra saker på egen hand.

Tydligen är det inte ens ok enligt vissa att vara själv, hemma i sitt eget hem, beroende på vilken dag i veckan det är.

Det är heller inte ok att inte ha pengar som största motivationskälla.

Jag är glad över min vidsynthet ändå. Det kan ju låta otroligt banalt, för er som tänker. Men det finns ju dem därute som bara tror på allt, som kör på det, som tar sin plats i ledet. Simpelt inte sant? Jag avundas dem lite ibland. Det är hårt att leva med en konstant känsla av längtan bort. Frustrationen över människors egocentriska svar på världsliga frågor. Sen när blev DU hela jävla världen?!

Det får mig att vilja vända på klacken och gå. Men nu det senaste har jag insett att det kan vara intressant att fråga frågor om deras svar, och se hur ett ljus antingen går upp, eller inte. Går det upp ett ljus, kan jag gå hem glad i hågen. Som en missionär!

Jag har tänkt en del på krav. De vi sätter på oss själva och de vi sätter på andra. Speglar kraven vi ställer på andra, de som vi ställer på oss själva? Hur går det ihop med att när man vänder på frågan, gäller helt plötsligt inte riktigt samma regler längre. Är det vårat undermedvetna som knackar oss i huvvet? Det finns såna helt sinnessjuka förväntningar därute.

Det är dem jag är rädd för. Därför jag är blyg och osäker i många sociala sammanhang. Jag döljer det nog rätt bra med skratt och mina ideliga snubblingar på kullerstenar, precis som ord. Viktigt är att påminna sig om att man i det stora hela är totalt oviktig. Världen hade sett precis likadan ut, även om man trillat av pinnen innan man kom till.

I 4 år har jag varit själv med min lilla kille. På många sätt har det varit den bästa tiden i mitt liv. Varför klaga på ett liv, som ger sådan skörd? Som gett mig förmågan att hitta tillbaka när jag gått vilse. Att förlåta och förstå. Att acceptera mig själv och de runt mig. Långsamt har knutar lösts upp, vägen är mindre krokig nu, taggarna sticks men såren läker fortare.

Jag kanske är mer hel. Inte en serie breda murar eller djupa vallgravar. Inte skelettlös och helt utan kroppskontroll. Känns sjukt att tala om djävulen. Men det är som så det känns ibland, att det bor en sådan i mig. Som får mig att se dimmigt, smuts överallt och ondska i varje människas blick. Som om mitt undermedvetna försöker försvara mig från det som blir självförakt, genom att rikta det mot andra.

Men jag är god. Det vet jag nu. Inte vit som snö, men orörd och känslig som den där lösa snön som föll. Lika lätt som den blir sörja under bilar, kan mitt inre bli en gröt av motsägelser. Fast det gör inget, jag håller på att lära mig hur man gör snö. Hur jag kan låta det regna bort, och låta ny snö falla.

Att göra om och göra rätt.

Att göra stålet varmt och följsamt. Böljande, som vågor, men ändå fast. Ryggraden börjar ju med hjärnbalken, inte sant?

Godnatt.

Redan vår?

Det pratas mest om döda fåglar på tvn just nu. Jag tyckte jag hörde dem kvittra häromdagen. Det rusade till lite i bröstet då. Ungefär som när jag höll på att göra stans snyggaste vurpa på löpbandet igår. HAHA!!!! Asså, MAN FÅR INTE RAMLA! LOL på mig själv.

Jag skulle gjort tusen saker idag. Men jag gjorde iaf klart bokföringen. Och gick två promenader med hundarna. Ja jag har en extra just nu. Kom upp i tid imorse, sover ju knappt om nätterna nu... Så jag hoppas jag kan somna ikväll!

Men jag funderar och tänker och känner så mycket på nätterna. Inte massa dåliga grejer, utan mer saker jag VILL göra. Saker jag vill genomföra, mina visioner och drömmar. Tankar om min förändring. Från olycklig och desperat, till lagom lycklig och hoppfull. Människor runt mig är bevis, när min egen historia inte känns tillräcklig. De har och driver företag, blir befordrade, flyttar, reser, älskar och ger sig hän.

Jag brukar tänka på er när det känns tungt. När jag är rädd brukar jag tänka på er. Att ni alltid säger att jag är modig och stark. Dags att ta till sig allt det där. För på en bra dag som denna, när de bra tankarna tar över, trots inaktiviteten, vet jag hur bra jag är.

För det är jag, och ni med!

Åh, som jag längtar, det gör det svårt att på riktigt leva nu. Tur att thaien börjar på måndag så man inte fastnar i något moln någonstans.. God vår på er! Snart är den här, jag har redan sett gräset. Det är på väg!

Swingers, jag och damerna.

Idag var det så dags för kettlebells igen. HERREGUD är allt jag har att säga om det. Har inte mått så bra sen jag kom hem, eh om man säger så. Men det gick iaf bra, kommer göra ont i morgon. Yeah! Finally. Lagom dagar kvar tills terminen startar på Fighter centre. Nästa vecka drar det igång, och jag saknar allt. Man känner sig ju lite lätt off från hela det livet, nu när livet mest handlat om hästar, julklappar och bokföring.

Menmen! Jag är galet nöjd med min grupp till våren, det kommer bli awsome. Jobbigt och roligt. Som det ska va!

Idag träffade jag igen mina trevliga KB-ladies. Dom är så balla. De kanske är lika gamla men den ena är lång, ser något yngre ut, slank som en löpare. Medens hennes kompis är kort, rund, och ser lite äldre ut, en typisk mamma liksom. De går alltid dit ihop, och vi brukar pratas vid lite. Börjar bli ett litet järngäng som alltid kommer på Cecilias pass på Sportlife Almedal. Härligt att kunna peppa varandra. Jag har saknat det lite nu, när det oftast är anledningen till att jag tar ett pass på sportlife, för att slippa den sociala biten och bara träna för min egen skull. Snart är det måndag! =D

Idag sprang jag en liten sväng innan, det kändes så bra att jag övervägde att strunta i passet och bara springa tills det stängde.

Häromkvällen tog jag och Gand en promenad i slottis sent på kvällen. Det snöade och vi blev överlyckliga! Lite läskigt var det att gå nästan själva runt i den där parken. Vi hade springtävling, jag och killen. Jag vann, en gång. (Det är ju ändå jag som håller i kopplet, men en gång ville han hellre lukta på något, kiss säkert.)

Jag sprang och hela kroppen gjorde ont, det sved inombords. Och jag blev så lycklig att jag började gapskratta, sådär. Mitt i snön, mitt i slottskogen. Det är faktist inte alla som kan springa...

Sen fick hundskrället springa lös en stund, och han sprang tills det nog sved inombords för honom med. Det är det bästa jag vet, att se hur han njuter av friheten och springer allt vad han orkar, helt på eget bevåg. Inga suckar, inget stånk. Bara äkta livsglädje.

Jag har inte sovit särskilt bra de senaste nätterna. Hjärnan spinner på högvarv. Jag stressar och tänker, grubblar och vrider på mig. Inatt hoppas jag på sömn, för äntligen är kroppen tröttare än hjärnan.

Shit, vad glad jag är, över att jag är jag. Knepig och kanske svår, medveten och ambitiös. Jag passar inte in på de flesta ställen, plutar inte med läpparna för att jag tror att jag är sexig, utan för att jag gillar att bjuda folk på ett garv. Jag bjuder på mig själv, till skillnad från tanten i kassan på wiillys. Hon måste hata sitt liv, eller iaf sitt jobb. Så situationen är ju mest trist för henne. Konstigt att jag ibland gråter mig igenom dagar, när jag egentligen tycker att jag är ett fenomenalt sällskap.

Jag sjöng i slottskogen. Låter det konstigt?

Ah, men, jag kunde inte låta bli, för livet kändes så jävla fint just då. Som förrut idag när jag var på promenad, och en tant log så fint mot mig. Då känns det som jag finns, att jag är okej, och att jag inte behöver ifrågasätta det jämt. För visst är det sällan någon faktist tar ögonkontakt därute? Och gör dem det, så verkar det vara för att man tydligt bär på någon smittsam åkomma, eller på något annat sätt ser förfärlig ut.

Fan, jag försöker ju bara vara bra, så jag kan vara en tillgång för andra. Och för mig själv. Innan har jag sett mig själv som en som alltid flyter lite ovanpå och utanför alla sociala kretsar. Men, jag kanske är ett lim?

Ibland blir man berusad av livet, och sen blir man bakis. Ungefär som kettlebells.

Hejsvejs!

Jag är Sverige.

Att stå på utsidan och titta in ger mig mycket lärdomar. Men samtidigt jävligt mycket känslor av frustration. Tusen nya anledningar att bygga murar, åtminstone på bredden. Jag är ju nyfiken av naturen, såklart vill jag se hur ni gör, hur människor verkar fungera, hur jag kan undvika att hamna i samma knipor själv.

Jag blir upprörd över hur elakt och småsint människor behandlar varandra, särskilt när de bor under samma tak. När de delar närhet och köksbord med varandra.

Eller de som alltid gör en höna av en fjäder, pratar skit och inte på flera timmar avbryter sig för att säga något uppskattande. Såklart alla behöver lasta ur sig allt ibland. Men om man ser så mycket dåligt i en person, är det inte ett svek både mot honom/henne och mot sig själv att fortsätta dela livet med varandra då?

Vem gjorde dig så jävla felfri? Vem gjorde ditt sätt till det ända riktiga sättet? Tänk om han hörde dig nu? Tänk om hon visste hur sårad du blev. Förväntar du dig verkligen att han ska förstå när du säger halva sanningen? Varför vill alla sätta dit varandra? Vad förväntar sig folk egentligen..

Jag vill inte ge sken av att vara enkel. Att jag aldrig har baktankar eller har varit elak. Jag kan bjuda er långt ner i gottepåsen av allt som är jag. Där finns allt det där jävliga, jobbiga och otroligt småsinta. Men jag tror jag håller på att lära mig att göra annorlunda. Kanske det är så det är att bli vuxen? När man lämnar sociala spel bakom sig. Skalar av regler och är ärlig om charaderna. För visst spelar vi dem, allihop.

Vad är det man försöker dölja med dem? Kan man vara ärlig om någon frågar? Tror du att ingen ser igenom dig? Vad händer om dom avslöjar dig? Vad händer om du är helt ärlig...

Vad händer om jag är svag, och du är stark? För det är nog ofta så det är i verkligheten. Även om jag har så otroligt svårt att acceptera det, att jag hellre sitter här själv i min trygga vrå. Jag har alltid gjort motstånd, på ett eller annat sätt. Som för att generera kraft åt mig själv. Och fan vad trött jag blir. Vad har jag fått ut av det? Utmattingsdepression? Nästan iaf. Så jag lägger ner stridsyxan. Att vara sin egen energitjuv måste ju vara sinnessjukt kontraproduktivt. Shattap, vilken insikt. Oh yeah!

Grejen är kanske att våga erkänna, våga berätta och våga känna sig dum. Att varje bråk kan få sluta med tårar av skratt. För visst går inte världen under när någon får ta ut den överfulla soppåsen, och inte hinner ut ur lyan innan påsjäveln såklart går sönder och sprider skräpet på hallgolvet.

Jag hade nog blivit arg, först. Men jag hoppas att jag skulle kunna se det roliga i det, som jag skulle gjort om det bara var mina egna sopor. För visst är det lite underligt att så fort någon annan är inblandad, är det helst deras fel, och allting är på blodigt allvar.

Vem bestämde att Du i erat Ni är den ofelbara?

Sen finns det dom som bara är helt underbara mot varandra och larvar sig och låter mig vara med. För jag är ju lite av en eremit, rädd för energitjuvar och ganska privat trots min öppenhet. Jag har funnit en trygghet i att vara såhär själv, till skillnad från innan. Människor i skockar intresserar mig inte, men de där som lyser lite extra, de kan jag liksom inte riktigt låta bli.

Fördomar är ett problem. För alla. Alla har dem. Jag försöker vara Sverige. Öppna mina gränser, utan att bli invaderad. Sjukt svårt. Man kan inte vara kompis med hela världen, men det hade vart skönt att få vara en följare ibland. När ryggen är trött, när sikten skyms av rädslor och förutfattade meningar.

Men jag går på en stig nästan alltid nu, istället för att vada i lera. Det är gröna blad på träden mitt i vintern. För det har jag bestämt, och tror man tillräckligt hårt på något, kanske det slår in? Allt är förjävla flyktigt, och om man kan plocka det fina till sig, och dela det med andra. Ja då ska man det. Kan man, vill man, ja då ska man.

Det är läskigt att låta universum bestämma. Men en känsla av läskighet, är inte farlig.

"Man saknar inget som man inte haft..."

NU ska jag plugga, faktiskt!