Att förlåta, ge upp och gå vidare.

Inatt fick jag mig en tankeställare.
Vad är det jag så desperat håller kvar i? Varför vill jag så gärna ha kvar mina "dåliga" tankar, varför tror jag att så fort folk förstår hur mycket konstiga grejer jag har för mig, svarta tankar och besvikelse som bor i mig, att dom ska vilja lämna mig?
Varför har jag utvecklat en helt orimlig rädsla för män, beröring och tro på mig själv?

Inatt försökte jag bena ut vilka delar av mina upplevelser jag behöver släppa taget om, för att kunna gå vidare. Kan det vara så enkelt att jag varit lite arg innerst inne på mamma som blev sjuk, och inte såg att jag mådde dåligt? Att hon inte orkade få iväg mig till skolan. Jag visst eju det, det var så otroligt många motstridiga känslor då. Att se den där bergfasta fasaden av mitt liv, krackelera och visa ett flytande inre. Jag har nog varit rädd sen dess. Att jag ska hamna där med, och tvingat mig själv att klara allt, att vara stark och absolut inte krackelera. And the joke is on me, inte sant?

Under den perioden och ganska lång tid efter ville mamma inte ta i mig, jag fick inte en kram, och i försvar mot det lät jag varken mamma eller pappa ta i mig. Jag distansierade mig så totalt. Jag tror att jag försöker gottgöra det där nu. Både mina skuldkänslor för att jag varit arg på mamma i en tid när hon lika gärna kunde försvunnit ur mitt liv för gott. Det har varit skitsvårt att inte vara arg, för att hon inte tog and om sig(hon var ju vuxen...), att jag fick massa extra ansvar (som jag ju såklart tog på mig själv, inte alls mammas fel).. Jag känner en skuld över att jag skämdes över henne, fast jag innerst inne visste att hon hade ont i själen, och att allt jag ville göra var att ge henne en kram, hålla hennes hand och tala om att jag älskade henne ändå. När jag blivit äldre, tröstat mig med mat istället för sprit och skärsår, har jag skyllt på hennes "evinnerliga bantande" på min fixering vid mat. Men jag har börjat tömma huvudet varje gång tankarna börjar snurra.

Förlåt mamma att jag har varit så arg, dömande och hård. Jag förlåter alla de där åren jag vet att du har dåligt samvete över. Jag är tacksam för att vi gick igenom något svårt, som sammansvetsade oss. Det hade nog inte hänt annars, för jag var inte riktigt här.

I flera år kunde jag inte säga det där till henne, att jag älskade henne. Tacka universum för att jag kan göra det nu. Mamma, om du någonsin läser detta. Så är du bäst, och jag älskar dig av allt som är mig. Men nuförtiden tror jag du vet det. =)

Jag minns att jag nog i samma veva slutade vara nära min pappa. Istället för att tycka att han var en stark och fantastisk man, tyckte jag att han var svag som inte fann sig i varje situation, som inte fick kontroll på allt. Jag visste att han gjorde så gott han kunde, att den här världen var helt främmande för honom. Inuti lilla mig stormade det liksom redan, av skuld och press från skola och stall, puberteten och dess tvetydiga spelregler. Så mina problem fick liksom inte plats, pappa skulle aldrig klara av att höra min klagan. Han hade nog med sitt. För mamma var hans. Det var en dag hemma i köket, när fördämningarna brast en gång, och jag krypande och skrikande tagit skydd under köksbordet. Då sa jag allt, att jag faktist också var ledsen, att jag faktist också mådde dåligt, men att jag mådde dåligt över att jag mådde dåligt. För jag var bara en belastning för den här stackars familjen. Då sa dom ingenting. Jag skrek ut min gråt och i en stilla sekund kändes det som att världen nog skulle rasa ihop. Tills pappas arm hittade mig. Han är kanske inte så bra på att trösta verbalt, men den där armen, en tunn lukt av inrökt flanell, mitt hår som fastnar i hans skägg. Där i hans famn är det tryggt, och jag önskar att jag oftare sökte tröst där. Inte bara en snabb kram och adjö. Det finns ingen soffa i huset längre, det finns bara stolar. Jag önskar vi hade en tv-soffa igen. För jag är trött på att leva mitt liv som en stol. En soffa är mysigare och trillar inte lika lätt. Fler får plats och man vill stanna längre.

Förlåt pappa, för att jag inte delat mer med dig. Jag önskar jag kunde delat fler med dig, för du är den mest fantastiska mannen och pappan jag känner. Jag älskar dig av hela mitt insnärjda hjärta.

Min syster kom enligt mig, lättast undan. Hon flyttade hemifrån precis när jag börjat känna att hon släppte in mig, att vi delade något. Vi har aldrig precis lekt mycket ihop som syskon, för jag har alltid känt mig som en storasyster, som spelat en lillasyster. När syster vart mobbad, lät jag henne köra med mig, för jag visste att hon kunde inte köra med någon annan. Och dessutom var jag ju bara en plutt, så ingen skulle ju lyssna på mig ändå. Så många år jag längtade efter att människor skulle värdesätta mig som en person, och inte ett barn. Jag minns mina sluga tankar så väl, hur jag kunde komma undan sålänge jag spelade "barnet". Men frustrationen var helt klar. Så när Lina flyttade, frågade jag henne rakt ut. "Så, du lämnar mig nu?".. Men hon slapp egentligen inte undan, hon blev ju själv med sina tankar. Hamnade på efterkälken när vi andra började läka ihop och göra oss till en ny familj. En mer öppen familj där man inte , som tidigare, hade som kotym att dölja allt som kunde uppfattas dåligt, sjukt eller annorlunda.

Så förlåt käraste syster för att jag la skuld på dig. Förlåt för att jag inte sa något till mamma om dina hemska erfarenheter av människor i skolan. Du ska veta att jag har förlåtit dig, för längesen faktist. Förlåt för att jag inte uppmärksammar dina framsteg ordentligt.

Det här svarta i mig, som lagt mig som en tomat i en blender när saker känts svårt. Det har fått mig att känna att ingen kan tycka om mig om de vet allt det där, så som min familj tog distans från mig när jag började visa den sidan. Men jag vet nu att det var jag som lät den sidan ta över, som försköt dem. Inte tvärt om. Jag vet nu att allt dom egentligen ville var att kunna ge mig tröst, men de fick inte komma in. Jag kan se det nu. När jag ser på mig själv med en vuxens ögon.

Jag duger visst, med allt mitt svarta. Det svarta har jag att tacka för att jag blivit en mångfacetterad person. Att jag har ett djup, ett hjärta med plats för så många och förmågan att förlåta. Att försöka lämna saker som jag alltid kunnat falla tillbaka på, skylla på och få tröst i. Att livet vore så enkelt som så att allt är mitt fel. Att det bara är för att jag är fel. Att jag helt enkelt inte varit värd något annat. Så enkelt är ingenting. Det är som att säga att alla andra är fel.

Men alla är okej, alla har lite svart, alla kommer bryta ihop och ha samvetskval. Jag är inte skyldig till några brott. Jag försöker hjälpa så gott jag kan, och vara en så bra person jag bara kan. Jag är inte 14 längre. Jag är snart 26, en vuxen kvinna med alla möjligheter i världen. Dags att omfamna förändringarna. Att packa ner det gamla och ta väl hand om det på någon vind någonstans.

Livet händer nu, inte sen eller förrut. Framtiden finns inte försen då, NU!

Och om jag kastar av mig alla gamla lager hud, och tittar på vad som är jag just nu. Måste jag nog erkänna att jag faktist är rätt stolt över vad jag har blivit. Hur jag har utnyttjat livet hittills, och använt det för att utvecklas. Jag borde ju falla i samma kategori som mina vänner, nämligen The big pool of freckin AWSOMENESS!?

Jag är som ni<3 Tack!

Nu ska jag fixa ordning och reda i hemmet. Innan jag ska fika med Helena. Promenad och simning blev lite sederat, men det gör inget. Jag fick ju iaf skrotat någon gammal bil och sådär. Om några timmar kommer Norrland och Skåne! Vi ska busa och plugga, gå på mässa och fåna oss på seminarium. Åka tåg och prata om hästar, killar och äckliga saker.

Bara att titta runt sig, allt är precis som det ska vara. Allt är perfekt. Igår såg jag en kille och en tjej, de hade köpt ett paket kaffe och ett paket mjölk. Det var så fint.

Flera jag känner har hittat kärlek, och jag e så sjukt glad över det!

Och så tänker jag på Anton, och på jordbävningen i Nya zeeland. Hoppas inte något händer i Australien, för jag har bett honom speciellt att inte fastna med någon hand någonstans därute i buschen.

Hejsvejs!

Från noll till hundra....

Och rakt ner i havet.
Jag har äntligen börjat läsa, jag har tänkt mycket på det jag läser om. Skallen har vart full av hoppfullhet och framåtanda.
Men jag är fortfarande väldigt bräcklig. Jag har liksom kvar en fast bild av hur jag blir av med allt det där svarta. Eller vem behöver egentligen omskrivningar i den här bloggen?
Jag bad psykologen hjälpa mig bli av med all ångest och allt annat dåligt. Mina tvångstankar, mina fixeringar vid kroppsvikt, och all oro som cirkulerar runt allt det där. Min dåliga självkänsla. Ja, den är skitdålig just nu. För jag tror jag gjorde en nybörjares största misstag.

Jag trodde jag var frisk. Jag levde i en slags eufori av falsk lycka. Lycka över att inte känna mig tung som bly, ful som stryk, osynlig med alldeles för mycket samtidigt.

Jag har starkt motstridiga känslor. Jag har sällan en OK dag. Jag har en toppendag, eller en skitdag. Detta har förstärkts det senaste. I helgen fick jag ett brutalt anfall av magkatarren. Inte konstigt att jag var trött och kände mig omotiverad hela förra veckan...

Jag har haft mitt sista besök hos psykologen, eller Lotten. Hon höjde ett varningens finger över min aktivitetsnivå det senaste. Att jag inte återhämtade mig. Att jag la mer kraft på det som andra förväntade sig, att jag inte orkade med att ta itu med mitt eget. Så istället för att få saker gjorda, har jag oroat mig, blivit ledsen, gett upp, mått dåligt, grinat och blivit förbannad. Men jag säger ingenting till någon.

Fattade det inte själv försen jag satt där hos läkaren i fredags och svarade på frågor. Att jag håller på att göra samma sak igen, bränna ut mig. Den insikten kom som ett slag i magen. Att jag kanske aldrig blir helt återhämtad. Att jag förstörde mig för alltid då förra året. Att jag inte får tro att jag kan bli frisk från mig själv.

Måste jag döda den delen? Eller hela min person, som jag trott varit en arbetsmyra, som kan hålla en miljon bollar i luften samtidigt? Ska det vara så jävla svårt att få balans på den här skiten?

Jag bröt ihop hemma i hallen, men jag gömde mig för mamma och ropade "vi hörs" lite snabbt innan jag smet ut genom dörren. Sedan grät jag hela vägen till tåget. Jag sitter här med gråten i halsen än. Det gör nästan ont att hålla emot. Allt jag vill är att få bryta ihop, vara liten en stund, ta emot en kram eller två.

Mina problem är så jävla små, de är fjuttiga jävla fjun som guppar omkring på ett oändligt stort hav. Därute virvlar och rasar andras tromber och skeppsvrak som i en tragikens tango. Mitt fjun är inte ens en fjäder...

Men vilket är ok att må dåligt över? När gör jag mej viktig och spelar martyr? Vem fan är jag som egentligen bara vill gå ut på stan med ett plakat och demonstrera efter lite mänsklig värme? Jag som har det så bra. Är otacksam. Oaktsam. Girig.

Hur ska jag orka driva ett företag, om jag inte ens orkar driva mig själv ut på en promenad?
Till och med blommor driver igenom asfalt. Med huvudet först dessutom. Med all rätt står de där med sin stolthet och är beviset för att martyrskap inte ger något annat än skam och annat negativt tjaffs.

Det är det här med här och nu. Jag vet inte vad jag väntar på.

Det enda jag vet är att dagdrömmarna snart känns verkligare än allt annat. Jag måste komma tillbaka, och ikväll hoppas jag få rensa ut, lägga om kursen och vara tacksam för varje dag det inte stormar.

Efter regn kommer solsken, och ikväll tänker jag välkomna regnet.

127 timmar och den fula sanningen.

Finaste filmen jag sett på länge. Jag tog med mig Anton, och jag tror båda kände sig konstigt pirriga efter filmen. Han för att han om lika många timmar ser sig om någonstans i Australien och undrar vad han skall göra just den dagen. En frihet som jag så väl kan känna in. Det känns nästan som om kroppen vibrerar och blir alldeles lätt. Snart lyfter du Anton, och jag unnar dig allt, och delar din glädje över resan. Även om det blir lite kallare i Sverige när du är down under.

Har jag lärt mig något? Ja, att de saker man oroar sig för, egentligen inte spelar någon roll. Att jag visst är älskad, hur mycket jag själv än skäller. Det svåra är ju att älska sig själv, att acceptera, att släppa taget. I mitt försök att göra mig själv mer ödmjuk, känns det som om jag kanske har glömt bort att faktist värdesätta det som fortfarande är jag. Jag verkar helt ha glömt bort att jag är en rolig, varm och härlig person. Som charmar de flesta jag träffar, får kompisar utan att veta om det, och inspirerar andra.

Är det vanor och trygga känslor som gör att man väljer att fokusera på det dåliga? Jag är så van att hata mig själv på så många sätt, att det är den enkla vägen i mitt liv? Att lägga all min ångest på mig själv, att allt är mitt fel. Allt är dåligt bara för att jag e tjock, har fula tänder och biter på naglarna? Alla tjejer hamnar före mig i kön till de fina killarna, eftersom de är östrogenmonster av rang. Piffiga och sminkade. Lyser mitt självhat igenom när jag helt enkelt inte bryr mig så jävla mycket, eller min illusion om att jag inte gör det?
Jag önskar bara att det blev lite varmare så jag kunde stå ut i att gå i jeans, jeansleggings, kjolar och skinnjacka. Slippa se ut som en jävla påbylsad pingvin så fort jag går ut? Det skulle definitivt hjälpa lite mot känslan av att vara fulast i Sverige.

Det är hela sanningen. Sanningen är så jävla ful. Jag önskar jag var starkare, men jag e faktist så jävla känslig och svag att ungeför 16 timmar om dygnet går ut på att tänka på hur jag ska kunna dölja fettet och sminka bort lite av fulheten. Utan att för den skull bli obekväm, jag vet ju hur jag ser ut, så vad som helst kan jag ju liksom inte göra. DET skulle vara fult.

Eller Furt.

Ett evigt vägande för och emot, "då syns ju armarna, men magen syns mindre, fan" osv. Ska det vara så jävla svårt att bara vara tacksam? Jag blir på riktigt helt trött på mig själv när jag läser detta också. Hur står det till? Hur är det? Varje gång tänker jag "jorå, rätt tjock, men annars bra".

Jag ska försöka sluta med det. Det är så jävla oproduktivt. Men nu vet ni.

Men jag läser en bok, en stärkande bok, som jag hoppas ska få mig att på riktigt skifta fokus. På det som är det viktiga, egentligen. För jag vet ju det, de bra dagarna är jag både fin och lite smalare. Hur tight brallorna än sitter!

Idag ska jag till sjukan, skriva i något grejs, sen till träningen. Efteråt ska jag åka till stenungsund och mata Alex katter, för att dra vidare mot Uddis för jobb och kattvaktning i helgen. Förhoppningsvis följer pappa med till huset på lördag och myser med mig framför brasan. Planerar resor, och äter scones ihopa med mig.

HALLÅÅ!! Jag fick ett nytt jobb också, som parkvärd på Liseberg. Jag ska gå runt dressat, med komradio och få röra mig hela dagarna. Inga mer hemska långa ångestdagar i landet frukostbuffé för mig denna sommaren. Idag kom det in pengar på mitt konto. Dags att skriva upp och fixa ledighet till alla roliga lopp man vill springa!

HEJA MIG, Götets mest motstridiga tjej!

Hål, gropar och kryp.

När jag sitter här ryser jag och får gåshud. det kunde lika gärna droppat kalla droppar från taket. Luktat unket och giftigt. Känt kall, våt smuts mellan fingrarna. Tappat håret, tappat rösten, tappat förståndet.

I min trygga vrå är det trots allt ganska kallt. Men här kan jag få dölja allt hemskt. Förlåt alla som jag undviker. Jag saknar er, men klarar inte riktigt upp att bli sedd med er. Jag vet att det bara är en grop i den här vägen. Det kommer vara bättre imorgon. Jag har stressad alla mina system. Tankarna går på högvarv. De dåliga tankarna skalar av mig försvaret lager efter lager.

Jag drömmer om alla sätt jag skulle kunna fly. Romantiserar det destruktiva, och intalar mig att det kanske är enda vägen. Att om jag hatar mer än alla andra, så spelar det ingen roll vad någon tycker eller säger. Ingenting går sönder ändå. Det måste vara fel på mig, ett vattenstänk skulle perforera mig just nu.

Jag längtar tills jag får krypa ner under täcket igen. Idag klarade jag ingenting. Jag vill bara få göra om. Vara någon annan, och vara någon annanstans... Det funkar ju inte att var asvart, och det funkar inte att vara vit. Det är som han säger, "when i hate, i know i can feel...."

Hela den här jävla dagen har handlat om allt jag är dålig på, allt jag inte vågar, allt jag borde ha gjort och allt jag borde göra. Jag undrar hela tiden vad det ska bli av mig och jag vill ibland bara slippa. Jag blir ju så jävla besviken hela tiden.. När jag ser på mig själv blir jag ledsen, när jag ser på er blir jag ledsen. Ni gör allt så bra. Jag står alltid lite avsides och är konstig. Tittar på, funderar och ger upp.

Och där står han och håller henne om axlarna. En varm hand, som den första solen på våren. Den väcker gräset, blommorna och allt som knappt orkat leva under vintern. Jag minns knappt hur det kändes. Men jag drömmer om det. Att bara få vara, som ett batteri när man håller hand. Som något varmt och lugnt. Som en plats där man kan sluta tänka, bara känna det där varma. Koncentrera sig på där två bitar hud kopplar samman två liv.

Jag gör fel. För man får inte tro att kärlek helar, det är naivt och barnsligt. Det är moget och riktigt att vara själv. Då tar man hand om sig. Men om allt jag ville ha var en arm som gav tröst? En förlåtande hand på en orolig kropp. En lugnande panna mot en överansträngd en. Att inte behöva berätta. Att bara bli fångad en liten stund. Tappa kontrollen för en stund. Som en mental flotte, lagom långt ut från stranden. Därinne sitter ni, och min handduk passar min plats, när jag tröttnat på att plaska med fötterna i vattenbrynet ska jag komma tillbaka.

Något gick sönder, när jag förstod att den närmsta drömmen skulle bli störd. Att jag verkligen inte hade någon chans. Som vanligt då. Men jag måste bjuda på det, för jag är inte attraktiv på det sättet. Jag får titta på, spela med, låtsasglad. Woho.

Klart jag är besviken. Snart kan jag få sova. och börja om imorgon. FAN!