Hade velat göra slut, hade ju tänkt göra det.
Meeeeeeeen det gick inte.
Kärlek är grejen.
Hellre hopplös än utan hopp.
Igår fyllde jag 25.
Det var en fin dag, fina vänner, fina presenter.
Ni är så kloka, ni gjorde min kväll.
Jag älskar er!
Även om jag blir själv resten av livet, kommer jag alltid ha er.
Skojarbacken var ett fantastiskt fint ställe, som jag kommer besöka igen! Härligt med de gamla gubbarna som spelade, särskilt en liten födelsedagstrudelutt för mej, särskilt tillsammans med champagnen och fantastiskt sällskap.
Vilken kväll!
Ni gör mej fantastisk, det bara rinner över fantastiskhet och spiller över mej.
Jag gillar det, det värmer, och inatt tänker jag gosa ner mej med massa varma, mjuka tankar om er.
Tack, Tack, TACK!!
tisdag 22 juni 2010
fredag 18 juni 2010
Vart jag kommer ifrån.
Spriten räddade mej från sporten. Det var mitt livs motto tills jag insåg att jag var rädd för precis allting. Jag blev ju totalt knäckt när jag upptäckte hur det låg till. Att allt jag hatat och kämpat emot, trott mej kontrollera, i själva verket kontrollerade mej...
Det är ju ofta så har jag märkt nu i efterhand, att de saker man "hatar" osv, är man oftast rädd för, eller iaf osäker inför. Kanske rädslan att prova gör att man anser att "DET DÄR ÄR INGENTING FÖR MEJ".. Kanske bottnar det där egentligen i att man tror att man helt enkelt inte klarar av det. Bitterhet helt enkelt. En omvänd längtan, som liksom värker lite inombords. "ååååh, tänk om jag kunde göra sådär, se ut sådär, vara såndär" men det blir man ju aldrig, eftersom man är så svag, så fet, och så tjötig.
Ett tag var jag allt jag ville vara, men jag var ändå inte nöjd, och var tvungen att leva mitt liv under total kontroll. Jag är ju en allt eller inget-människa och ja, just nu är det allt. Men jag tror och hoppas att det håller på och ordnar upp sej. Träningen på sportlife känns bra, även om den dåliga sidan av min hjärna inte låter mej glömma att jag inte precis är en av de mest vältränade personerna därinne. Just nu näh! Tanken på att jag faktiskt gick ner 15 kg, och fick fina synliga muskler en gång, ger mej hopp om att hitta en balans där jag inte känsloäter, eller måste kontrollera och planera veckor i förväg. För uppenbarligen är det inte rätt väg att gå. Lagom är bäst, och just nu vill jag ha ordning, så kommer resten gå att pluppa i rätt påse allt eftersom. En sak i taget =)
Anyho, skulle detta inlägget berätta lite om var jag kommer ifrån, och hur långt jag har kommit.
Sprit, fylla, och musik. Det var vad mitt liv handlade om tidigare. Jag klarade inte gympan, eftersom jag aldrig var där, och var jag där stod jag bara och såg sur ut i sann punkar-anda. Kunde äta en kladdkaka själv, och ändå gilla mej själv, och inte bry mej om den där pluttiga lilla magen jag hade då. (Den var ju sannerligen liten, jävla tjejfånerier.)
Sen kom ett bryt. Det blev tvärt om!
Hemma var kaoset ett faktum, mamma som var den bindande länken, hade gått in i väggen och hade groteska tvångssyndrom. Syrran flyttade, och jag undrade om mamma levde eller låg död i badkaret när jag kom hem från skolan. Jag vet inte varför, men jag slutade iaf äta i någon större mängd, bjöd hem kompisar så de kunde äta upp min mat osv. Sökte uppmärksamhet ute på stan, på alla tänkbara sätt. Fick massa "kompisar" och trodde jag var någon. Efter några år i en dimma av känslor, rök och sprit bröt jag från allt, sålde hästen, hoppade av skolan, och drog till skåne för att jobba på en hästgård.
Där fann jag ett självvärde, även om jag nog hade behövt ett år till där för att riktigt bli säker på mina saker. Jag kommer alltid uppskatta och värdera den tiden fantastiskt högt. Bästa beslutet jag gjort i mitt liv. Bästa hästarna är Engelska fullblod och New Forest ponnies =P.
I slutet av den episoden, träffade jag en speciell kille, min första riktiga pojkvän Johan. Det var stort, liksom, att kunna säga att jag hade en sån, det kändes ju helt sjukt! Det trodde jag ju inte precis skulle hända bara sådär! Vi hade en fin tid, och en ful. Men det blev ett fint avslut och jag är tokglad för han och hans andra hälfts snart tredje bit i familjepusslet.
Men när vi bröt upp hade jag vandrat i ett jävla dunkel länge. I det dunklet hade jag blivit bitter, tjock och otroligt ledsen. Jag ville, men trodde aldrig att jag skulle kunna klara av att gå ner i vikt, göra armhävningar, eller bete mej belevat. Allt det där jag hade hatat...
Så det kanske är svårt för många att tro att jag i 22 år hatade allt som gjorde mej svettig, förutom ridning då förståss. Men det finns fler som vet hur det var. Jag är nog den ända som vet hur det är, men ändå vet jag inte vad jag ska svara när folk frågar.
Jag var så rädd, jag vågade inte åka buss, inte göra något ensam, knappt gå på promenad eller köpa något på ica. Telefonsamtal var ju bara inte ens en möjlighet. Komma själv till en fest eller bar?! NÄÄÄ se det gick inte. Läkaren? Nejnejnej. Beställa mat på ett café jag aldrig vart på, eller ens det gamla vanliga? Fråga vart toaletten låg? Om jag kunde få en sked till soppan? Om jag också kunde få komma?
Så många små saker som ändå på ett sätt blev väldigt handikappande.
Ibland blev jag totalstressad bara jag skulle träffa mina bästa vänner, nervös och fumlig. Så otroligt rädd för att göra bort mej, för att bli ledsen, för att verka sån och sån, eller bara säga fel.
Jag är fortfarande rädd. Men jag kämpar på, jag är inte universums medelpunkt, och någon gång kanske jag vågar prata helt avslappnat med en kille. Tillochmed. Utan att undra varför han kollar så konstigt på mina byxor, för jag kanske ser konstig ut i dem, eller har fläckar på pinsamma ställen.
Ingen är fläckfri, och är man helt täckt av skit, är det ändå ingen som ser något, så då kan man börja om, lite som med en oljemålning. Var din egen livsartist, forma och färglägg livet!
Godnatt, från en trött, och lite sjuklig Maria tuning out from Uddevalla.
Det är ju ofta så har jag märkt nu i efterhand, att de saker man "hatar" osv, är man oftast rädd för, eller iaf osäker inför. Kanske rädslan att prova gör att man anser att "DET DÄR ÄR INGENTING FÖR MEJ".. Kanske bottnar det där egentligen i att man tror att man helt enkelt inte klarar av det. Bitterhet helt enkelt. En omvänd längtan, som liksom värker lite inombords. "ååååh, tänk om jag kunde göra sådär, se ut sådär, vara såndär" men det blir man ju aldrig, eftersom man är så svag, så fet, och så tjötig.
Ett tag var jag allt jag ville vara, men jag var ändå inte nöjd, och var tvungen att leva mitt liv under total kontroll. Jag är ju en allt eller inget-människa och ja, just nu är det allt. Men jag tror och hoppas att det håller på och ordnar upp sej. Träningen på sportlife känns bra, även om den dåliga sidan av min hjärna inte låter mej glömma att jag inte precis är en av de mest vältränade personerna därinne. Just nu näh! Tanken på att jag faktiskt gick ner 15 kg, och fick fina synliga muskler en gång, ger mej hopp om att hitta en balans där jag inte känsloäter, eller måste kontrollera och planera veckor i förväg. För uppenbarligen är det inte rätt väg att gå. Lagom är bäst, och just nu vill jag ha ordning, så kommer resten gå att pluppa i rätt påse allt eftersom. En sak i taget =)
Anyho, skulle detta inlägget berätta lite om var jag kommer ifrån, och hur långt jag har kommit.
Sprit, fylla, och musik. Det var vad mitt liv handlade om tidigare. Jag klarade inte gympan, eftersom jag aldrig var där, och var jag där stod jag bara och såg sur ut i sann punkar-anda. Kunde äta en kladdkaka själv, och ändå gilla mej själv, och inte bry mej om den där pluttiga lilla magen jag hade då. (Den var ju sannerligen liten, jävla tjejfånerier.)
Sen kom ett bryt. Det blev tvärt om!
Hemma var kaoset ett faktum, mamma som var den bindande länken, hade gått in i väggen och hade groteska tvångssyndrom. Syrran flyttade, och jag undrade om mamma levde eller låg död i badkaret när jag kom hem från skolan. Jag vet inte varför, men jag slutade iaf äta i någon större mängd, bjöd hem kompisar så de kunde äta upp min mat osv. Sökte uppmärksamhet ute på stan, på alla tänkbara sätt. Fick massa "kompisar" och trodde jag var någon. Efter några år i en dimma av känslor, rök och sprit bröt jag från allt, sålde hästen, hoppade av skolan, och drog till skåne för att jobba på en hästgård.
Där fann jag ett självvärde, även om jag nog hade behövt ett år till där för att riktigt bli säker på mina saker. Jag kommer alltid uppskatta och värdera den tiden fantastiskt högt. Bästa beslutet jag gjort i mitt liv. Bästa hästarna är Engelska fullblod och New Forest ponnies =P.
I slutet av den episoden, träffade jag en speciell kille, min första riktiga pojkvän Johan. Det var stort, liksom, att kunna säga att jag hade en sån, det kändes ju helt sjukt! Det trodde jag ju inte precis skulle hända bara sådär! Vi hade en fin tid, och en ful. Men det blev ett fint avslut och jag är tokglad för han och hans andra hälfts snart tredje bit i familjepusslet.
Men när vi bröt upp hade jag vandrat i ett jävla dunkel länge. I det dunklet hade jag blivit bitter, tjock och otroligt ledsen. Jag ville, men trodde aldrig att jag skulle kunna klara av att gå ner i vikt, göra armhävningar, eller bete mej belevat. Allt det där jag hade hatat...
Så det kanske är svårt för många att tro att jag i 22 år hatade allt som gjorde mej svettig, förutom ridning då förståss. Men det finns fler som vet hur det var. Jag är nog den ända som vet hur det är, men ändå vet jag inte vad jag ska svara när folk frågar.
Jag var så rädd, jag vågade inte åka buss, inte göra något ensam, knappt gå på promenad eller köpa något på ica. Telefonsamtal var ju bara inte ens en möjlighet. Komma själv till en fest eller bar?! NÄÄÄ se det gick inte. Läkaren? Nejnejnej. Beställa mat på ett café jag aldrig vart på, eller ens det gamla vanliga? Fråga vart toaletten låg? Om jag kunde få en sked till soppan? Om jag också kunde få komma?
Så många små saker som ändå på ett sätt blev väldigt handikappande.
Ibland blev jag totalstressad bara jag skulle träffa mina bästa vänner, nervös och fumlig. Så otroligt rädd för att göra bort mej, för att bli ledsen, för att verka sån och sån, eller bara säga fel.
Jag är fortfarande rädd. Men jag kämpar på, jag är inte universums medelpunkt, och någon gång kanske jag vågar prata helt avslappnat med en kille. Tillochmed. Utan att undra varför han kollar så konstigt på mina byxor, för jag kanske ser konstig ut i dem, eller har fläckar på pinsamma ställen.
Ingen är fläckfri, och är man helt täckt av skit, är det ändå ingen som ser något, så då kan man börja om, lite som med en oljemålning. Var din egen livsartist, forma och färglägg livet!
Godnatt, från en trött, och lite sjuklig Maria tuning out from Uddevalla.
måndag 14 juni 2010
Sommartid
Kan det vara sommar hela livet?
Och när hamnar man på livets höst egentligen?
Det går framåt!
Häromdagen började jag köra gruppträning igen, denna gång på sportlife.
Är skitnöjd med det Bodypumppasset och spinningpasset jag vart på hittills.
Grymt peppad är jag!
Kommer jag bara i tid tillbaka till Göteborg idag är det ännu mera bodypump på schemat =D
Som jag saknat det!
En annan framsträvande aktivitet jag anmält mej till är Midnattsloppet i Göteborg den 21e Augusti. En mil. På asfalt. 5 dagar efter min hemkomst från 2 veckors semester i Grekland. VAFAAAN! Bra tajming där eller hur? Ah, men som ni säkert misstänker så är det precis därför jag valde just det loppet. För att INTE slappa ner totalt på semestern. 2 veckor är lång tid, och man hinner tröttna på att ligga på beachen vareviga dag. Dessutom är jag alltid först uppe på mornarna, och innan alla andra vaknar kommer jag ha gott om tid att jogga en sväng på stranden. Det gjorde jag på Kreta förra året, och det var fantastiskt bra. Mina benhinnor gjorde inte ett dugg ont, dock gjorde det desto ondare i vaderna, där det SKA göra ont. Det behövs ju inte särskilt långa pass, och med ett mål i sikte kommer det nog kännas skönt att få den där egna tiden varje dag.
Trots mitt översociala och gapiga yttre, är det bästa jag vet att få göra saker själv, för mej själv.
"Att säga nej till andra, är att säga ja till sej själv."
Eller hur var det nu Gab? =D
Till vardags nu lever jag mitt liv ur flyttkartonger, jobbar på Liseberg under veckorna, och jobbar bland djuren i Uddevalla på helgerna. Ända helgen jag är ledig är 3-4 Juli, och då hoppas jag på trevlig grillning och häng-ut med folk för att fira min födelsedag lite i efterskott.
Den 22e Juni smäller det till, hälften till 50, Skojarbacken Mat & Sprit blir stället för ett matmässigt firande!
Igår bestämde jag och pappa oss för att ta en shoppingrunda idag, vi åt middag med farfar, och tog sedan en kvällspromenad till kyrkogården. Vi hälsade på farmor och andra släktingar, pratade om att köpa en familjegrav osv. Morbid familj? Neeejdå. Mamma vill bara bli obduktionsassistent....
För att väcka en pappa som har semester, och stressa honom lite. Utan att han ska bli vrång, hade jag i morse dukat upp äggröra, bacon och lite grönsaker. Kaffet puttrade och tidningen låg på bordet.
Behöver jag säga att han inte alls är särskilt vrång?
Tydligen har dom här hemma pratat om att jag borde flytta hem igen, men det tänker jag ju inte göra, på ett tag iaf. Drömmen om en gård, kanske rent av en 4h-gård, lever vidare. Det kommer bli så bra!
Och nu är det bara 1,5 månad kvar till 2 veckors semester i Grekland. Så jag slänger upp en mycket vacker bild från förra året =D
Nu ska jag och pappa hämta stenplattor och shoppa på ÖB innan vi åker hem och äter lunch med Mamma, och sedan vidare för gubbfika på Gustavsberg.
Massa kramar till er därute, och TACK för alla fina ord och all pepp ni ödslat på mej under året. Ni är fantastiska!
Hejsvejs!!! (och ja, jag vet att min syrra saknas härnere, men hon får komma med nästa gång, Fin-Lina)
Och när hamnar man på livets höst egentligen?
Det går framåt!
Häromdagen började jag köra gruppträning igen, denna gång på sportlife.
Är skitnöjd med det Bodypumppasset och spinningpasset jag vart på hittills.
Grymt peppad är jag!
Kommer jag bara i tid tillbaka till Göteborg idag är det ännu mera bodypump på schemat =D
Som jag saknat det!
En annan framsträvande aktivitet jag anmält mej till är Midnattsloppet i Göteborg den 21e Augusti. En mil. På asfalt. 5 dagar efter min hemkomst från 2 veckors semester i Grekland. VAFAAAN! Bra tajming där eller hur? Ah, men som ni säkert misstänker så är det precis därför jag valde just det loppet. För att INTE slappa ner totalt på semestern. 2 veckor är lång tid, och man hinner tröttna på att ligga på beachen vareviga dag. Dessutom är jag alltid först uppe på mornarna, och innan alla andra vaknar kommer jag ha gott om tid att jogga en sväng på stranden. Det gjorde jag på Kreta förra året, och det var fantastiskt bra. Mina benhinnor gjorde inte ett dugg ont, dock gjorde det desto ondare i vaderna, där det SKA göra ont. Det behövs ju inte särskilt långa pass, och med ett mål i sikte kommer det nog kännas skönt att få den där egna tiden varje dag.
Trots mitt översociala och gapiga yttre, är det bästa jag vet att få göra saker själv, för mej själv.
"Att säga nej till andra, är att säga ja till sej själv."
Eller hur var det nu Gab? =D
Till vardags nu lever jag mitt liv ur flyttkartonger, jobbar på Liseberg under veckorna, och jobbar bland djuren i Uddevalla på helgerna. Ända helgen jag är ledig är 3-4 Juli, och då hoppas jag på trevlig grillning och häng-ut med folk för att fira min födelsedag lite i efterskott.
Den 22e Juni smäller det till, hälften till 50, Skojarbacken Mat & Sprit blir stället för ett matmässigt firande!
Igår bestämde jag och pappa oss för att ta en shoppingrunda idag, vi åt middag med farfar, och tog sedan en kvällspromenad till kyrkogården. Vi hälsade på farmor och andra släktingar, pratade om att köpa en familjegrav osv. Morbid familj? Neeejdå. Mamma vill bara bli obduktionsassistent....
För att väcka en pappa som har semester, och stressa honom lite. Utan att han ska bli vrång, hade jag i morse dukat upp äggröra, bacon och lite grönsaker. Kaffet puttrade och tidningen låg på bordet.
Behöver jag säga att han inte alls är särskilt vrång?
Tydligen har dom här hemma pratat om att jag borde flytta hem igen, men det tänker jag ju inte göra, på ett tag iaf. Drömmen om en gård, kanske rent av en 4h-gård, lever vidare. Det kommer bli så bra!
Och nu är det bara 1,5 månad kvar till 2 veckors semester i Grekland. Så jag slänger upp en mycket vacker bild från förra året =D
Nu ska jag och pappa hämta stenplattor och shoppa på ÖB innan vi åker hem och äter lunch med Mamma, och sedan vidare för gubbfika på Gustavsberg.
Massa kramar till er därute, och TACK för alla fina ord och all pepp ni ödslat på mej under året. Ni är fantastiska!
Hejsvejs!!! (och ja, jag vet att min syrra saknas härnere, men hon får komma med nästa gång, Fin-Lina)
söndag 6 juni 2010
SCHÄSLONG!
mmm, valpgos hela helgen!
Det är vad jag har i min nya lägenhet just nu =D
När jag idag kom hem från Uddevalla hade Pani varit här och packat lite av sina grejer, och passat på att plocka fram en liten tv. Kanske till sej, eller kanske till mej. Jag vet inte men jag tänker iaf glo på den lite senare.
För er som inte hängt med i svängarna så bor jag numera i Kallebäck, i en alldeles jättemysig och fin 2a med inglasad balkong. anledningen till att jag har en schäslong, bar ajust nu, är för att tjejen jag hyr av har bott inneboende i stockholm tills nu, och flyttar in i sin nya lägenhet däruppe 1 Juli.
Som tur är har vi samma favoritfärger, och det enda jag eventuellt vill ändra på är färgen på väggen här i matsalsdelen av köket. Den är så liten så det skulle gå på en dag att fixa till. Får se hur jag gör, den här grå/blå/lila kalla nyansen gillar jag inte alls. Gillar inte blått över huvudtaget. Det är en såndär, toafärg. Himlen är dock blå. Det är fint! Men en mycket finare blå =) Himmelsblå. Det finns himmelsblå ögon, som också är sådär fina.
I helgen vart jag i Uddevalla och myste med familjen, valpar och bästa vänner. Visade upp lilla staden för Gabriella och pratade om allt mellan himmel och jord.
Mycket handlar om framtiden, och nutiden. Vad man vill sen, vad man vill nu, och vad som faktist händer nu. Vad händer för mej?
Jo, imorgon händer det massa saker! Först ska jag nämligen jobba, sen ska jag direkt till Vårdcentralen på Gibraltargatan. Jag ska delta i en studie om ångest och samtalsterapi som behandling för det. Min kära syster frågade vad jag har sån ångest över. Allt?`ville jag svara.
För att jag inte är nöjd med mitt liv, för att jag är rädd, för att jag känner mej tjock och ful, för att jag inte vill detta, jag vill inte detta samhället. Jag vill inte leva en tredjedel av mitt liv på ett jobb, för att få pengar. Vad ska jag med dem till?
Jag har egentligen så mycket jag vill, men känner en sån stark hopplöshet att den bara dränker mej, plattar till mej och omsluter mej som ett lager tjock olja. Se bara som djuren får lida för våran skull. Är det verkligen rätt? På något sätt känner jag skuld.
Jag vet att jag borde älska mitt liv, Sverige är ett bra land. Livet kunde varit så mycket värre. Jag är rädd för att få ha det bra, då ska det alltid skita sej på något sätt. Min högsta önskan vore att få känna mej glad, på riktigt, även en regnig dag. Men speciellt på en solig dag.
En dag då jag kan få känna att allt jag vill ha faktist finns där ute till mej, om jag bara kan hitta rätt snören att dra i.
Mitt liv kan inte gå ut på att leva för pengar. Jag vill leva för kärlek, glädje, luft, passion!
"Det är väldigt lång tid man lever, när man tänker på hur länge man ska vara död."
Men jag har bestämt mej, jag måste komma överens med mej själv innan jag kan ta in en tredje part i mitt liv. Ja, för Gand är faktist den andra parten. Och den tredje parten antar jag är en man, eller ett barn. Kan jag inte ha både? Eventuellt. Men det lutar ju inte åt något av dem. Jag är inte en sån man blir ihop med, och vad som gör mej sån har jag inte lyckats komma på än. Men det får tiden snällt utvisa, att jag blir världens bästa morsa vet jag ju redan. =P
Just nu tänker jag jobba med mej själv, komma till nästa nivå, bli lite bättre, göra lite mer plats åt andra, och lite mer åt mej själv. Kasta gammalt bagage och göra plats åt nytt. Det kan bli hur bra som helst!
Skit i det sålänge, för nu kommer en roligare nyhet! Imorgon skall jag till Högsbo och titta på min odlingsplätt jag har blivit tilldelad där =) Kulkulkul!
Har du någon att sova med inatt? Var glad, ofta har man så höga krav på sej själv och varandra att det är svårt att på riktigt uppskatta sällskapet. Gör mej en tjänst och säg något positivt till personen, även om inte allt är tipp topp, något bra finns det alltid.
Sover du också själv inatt? Ensam rent av? Ah, det är okej. Det gör dom flesta, säg något bra till dej själv. Det tänker jag göra, för jag är duktig och bra. Heja mej, och heja er därute. Vi kämpar alla i våra personliga helveten och himlar. Sommaren är här, titta ut, det är så vackert nu.
God natt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)