Jag bara undrar.

Varför jag vill flytta till Uddevalla. Om jag ens vill det.

Varför vissa måste lida så ofantligt mycket. Och vissa inte alls.

Varför det är så svårt att följa känslan. Och varför den liksom inte riktigt känns.

Varför jag känner mig ensam tillsammans med andra. Som om känslorna skulle lysa igenom.

Varför det känns så svårt. Allting.

Varför det är lättare att vara hård än mjuk. Som om allt vore mitt fel, men jag skyller på alla andra.

Varför är drömmar så söta och livet så salt. Så beroendeframkallande men svåra att hålla hårt i.

Varför ger man inte upp? Kampen är livet, I suppose.
Ibland smakar det mest blod, en påminnelse om att man faktiskt lever. Att man någon gång haft en plats i det stora kretsloppet. En funktion i planetens uppväxt. Vi kunde varit fria, oförstående och känt oss nöjda med livet. Aldrig väntat, alltid levt. Älskat och hatat, passionerat och ärligt. Lidit och njutit helt utan skammen. Följt instinkter och förvånats över varje soluppgång.

Varför romantiserar jag ett liv innan detta. Önskar jag mig så långt bor?

Självklart inte, min högsta önskan här i livet är att lära mig leva i nuet. Följa känslor och ingivelse utan tvivel. Som jag brukade. De är bortdomnade nu, är det vuxenlivet som trampat ner dem till rötterna? Mina överdimensionerade styrmedel. Min magkänsla och tro.

Jag bara önskar att jag fick lite ro. För ingen massage i världen kan lösa upp knutarna i magen..

Som en rak höger.

Slog det mig nyss. En sådan ofantlig jävla besvikelse. Ibland vill jag bara ge upp en liten stund, falla och falla. Det gick ju så bra allting. Det var ju en frihet, en självständighetens flagga mitt i mitt eget land. En sån jävla bluff!

Jag dansar inte, jag kryper efter alla andras pipor, hittar inte min plats. Lika förvirrad som en blind hund. Allt är så jävla flyktigt, så dyrbart och heligt. Jag klänger hårt fast vid det lilla jag har. Eller snarare det jag har haft. Bygger drömmar av minnen från en tid jag aldrig får igen. Längtar efter sommarlovet i ettan. Tryggheten hos ponnysarna, bokskogar och saft. Skrattanfall, avtrillningar, len och tröstande päls. En stor varm hals att krama och lägga kinden mot. Lyckan att hålla någon i handen, så rent och sunt. Inte alls så smutsigt och sjukt som allting känns nu. Trasigt, som sina första converse, de där man aldrig vill slänga. För evigt skrynkligt som de där fotografierna du inte vet varför du sparar, men inte har hjärta att slänga. Vi var så fina då.

Inatt hände det igen. Paniken. Såhär hemskt har det inte varit sen gymnasiet. Jag har för första gången i mitt liv känt rädslan att tappa det på riktigt. Inte förståndet, men medvetandet. Fuck, detta skulle ju bli bättre?

Hur fan ställer jag om? Jag trodde det var jag som bestämde. Men, jag beter mig ju som något jävla flockdjur och bara anpassar mig.. Ett flockdjur utan flock, vad är det? Jo, jag kan upplysa er om att det är vad man brukar kalla ett Byte. Byten blir jagade, och helt ärligt, kunde inget ord bättre beskrivit känslan jag har.

Önskelista inför födelsedagen:

Rökfri pappa.
Vila.
fast position vid scenen.

Vart vilar man själen, såhär, när man liksom är mitt uppe i att försöka leva?

Platssökande

Jag vet inte vad jag babblade om i förra inlägget. Jag måste vart så SJUKT förvirrad.

Det känns fan inte alls bra. Det känns som jag hetsar omkring i någon komisk dimma, för roligt har jag ju. Men idag när jag saktade ner, strosade hem. Doftade på blommor, la märkte till färger och hur mycket jag missat när jag spatserat förbi tidigare gånger. Så, nu funderar jag på hur mycket jag missar hela tiden, som jag springer förbi.

Kan man vara romantisk själv? Igår drack jag vin och skar upp lite päron till kvällsmat. Ikväll plockade jag en bukett blommor med mig hem. Fint ska det vara!

Ingenting håller mig kvar i göteborg. Det är sanningen. Mitt nya jobb är helt fantastiskt. Men Liseberg finns kvar om ett år, och så är det förresten stängt under större delen av vintern....

Det pirrade till i magen sådär härligt häromdagen, det känns skönt att det finns där. Men samtidigt lite jobbigt... Lite som ett beroende. Som att känna doften av det där förbjudna, typ donuts eller sockervadd.

Mitt liv känns som ett kluster just nu, av känslor, saker, händelser, scenarior, framtider, möjligheter, problem, ljus och mörker. Ibland får jag några slags återfall, jag hatar allt, skyller på världen och känner mig trängd. är det tecken på stress, eller bara tecken på att en mer sann bild av mig kommer fram, den kanske får det? Den är ju ändå sann, eller? Även om den inte behöver ta över och vara framstående kunde den ju få finnas där..

Jag bara springer snabbare. Inte ok. Imorgon är målet att sakta ner en stund, att ge mig en stunds vila. Jag vill ha skog, jag vill ha dofter, jag vill känna levande värme, jag vill känna mig levande helt utan rädslor.

Detta med offer, eller att offra. När blir det man offrar, just något man offrar? Offrar man exempelvis pengar, genom att ta ledigt en dag och hänga med människor man gillar? Både jag och nej. Om att offra lite skulle betyda större chans att känna lycka? Är det alltid värt det då?

Vad skulle du kunna tänka dig att offra för det du önskar? Pengar för föda, pengar för att få kläder, pengar för att få kärlek? Kärlek får alltid plats, men aldrig utan att man offrar något. OM man inte kan tänka sig att GE bort det istället. Exempelvis ge bort några timmar från jobbet till någon annan, och investera i tid med älsklingar? Eller varför inte dej själv?

Usch, jag har så svårt att släppa in. Rädsla hindrar. Tänkte försöka bli av med den.

Morsning!

Vem styr vad?

Ibland känner man att man är en del av något större. Som att man blir styrd, om man bara vågar släppa taget en sekund. Idag hände det igen. När det faktist kändes fint och bra att komma hem till Göteborg. Då har universum redan bestämt hur det ska vara, jag slapp ju visserligen ta det beslutet, jag fick slappna av. Men nu är det flervägsval, vart skall jag flytta nu? Hur länge vågar man hoppas att universum löser det åt mig? Jag vet inte. Jag blir lite besviken. Inte på situationen, den skulle ju kommit förr eller senare. Jag är besviken över att mitt hem inte är här. Att jag på sätt och vis kämpat och simmat i en jävla jävla cirkel. Att jag inte lyckats ändra mina konstiga enstöriga beteenden. Inte lyckats bli "en i gänget" eller någons bästa kompis. För det är ju sanning att jag inte är någons första-val. Det är ingen rättighet att vara, och med tanke på mina sociala icke-skills är det inte heller så konstigt. Men det gör ju inte mindre ont att bryta armen bara för att det skulle vart självförvållat. Likadant gör det ändå ont att bli bortprioriterad. Även om jag vet att det är barnsligt och lite dramatiskt tänkt av mig. Så är det ändå så det känns. Och så var det med det. Det får kännas så då. Allt är okej. Det är bara känslor och inte dagens sanning.

Hade ni frågat mig förra veckan, så hade jag sagt att jag kanske flyttar tillbaka till Uddevalla. För det hade jag ju bestämt. Att blir det stökigt igen tar jag första bästa lya där och försöker få lite ro i själen ett tag. Gråter ni offentligt? Nä, inte jag heller. Förutom ibland. När jag tänker på vad jag offrar. Nu i sommar ska jag jobba, vara hundlös eftersom jag inte har någon hundvakt, så mitt lilla liv får bo hos mina föräldrar. Jag kommer bo i en lägenhet jag måste lämna, det ska fixas, komma hit okända och kända människor lite då och då... Otryggheten och stressen det skapar har jag ju vart med om innan. Men jag klarar det bättre nu, jag vill gärna tänka att jag är frisk nu. Även om jag är fast i sjuk-frisktänket, så känner jag mig starkare nu, skön känsla.

Det är bara för en tid. Min tid. Tiden som är nu, som jag spenderar med att fundera, oroa mig, längta bort till en annan tid. Jag känner mig lite som jorden, lever på hopp och drömmar, för att maskera undergången. De som älskar mig når inte fram, jag tar för mycket plats, spretar och söker efter vägar ut.

Ska jag bara låta bli? Låta det bli som det blir?För allt löser sig, visst. En del av mig känner sig fri. Som att den väntat. som att den längtat efter rörelse. Den lilla delen av mig är jag så glad att jag har, det är den som klänger sig fast och ryter till inom en när man inte tror man orkar mer. Det är den som viskar och väcker dig varsamt, när du tror att det är solen. Den sätter stämningen, när ni sitter där på bänken, den gör så du vågar låta honom lägga armen om dig.

Saker är inte fel bara för de känns svåra. Detta är uppenbart helt rätt. Jag är på väg någonstans. Jag är lite rädd och känner mig ganska ensam. Men snart tar rotlösheten, acceptansen och spänningen vid. Jag är en sökare och snart lyser möjligheternas pannlampa som en strålkastare framför mig.

Men, fy fan vad jag bara vill ha ett jävla hem. Om jag nu ens kommer kunna ha ett hem?! Kanske är jag kroniskt hemlös... Tåls att tänkas på.

Vandraren

Ah, den senaste tiden har jag funderat mycket på varför jag trillar utanför hela tiden. Om det är en inställning, en känsla eller en sak jag gör. För hur mycket jag än funderar kan jag inte komma på hur det händer. Är det för att jag alltid vill vara värst? Alltid mest entusiastisk? Alltid mest drivande?

Eller är det för att jag blir besviken på att ingen driver mig? Att inget längre entusiasmerar mig? Inte är värst? Eller försöker jag vara värst genom att alltid göra liite motstånd? Fan jag är i alla fall så jävla trött på den här utanför-känslan. Som säkert kommer helt från mig själv. Jag VET ju att jag är medräknad, men att mina repeterade kansken, val att göra annat, gör människor trötta och besvikna till slut. När jag inte lever upp till "gruppkraven"... Och vem har bestämt kraven? Är det bara jag som känner dem? Är det bara jag som känner dem som krav, medans andra känner dem som privilegium? Är jag så jävla otacksam då eller? Hur funkar det?!

ÄR jag utanför, eller KÄNNS det bara så? Skapar jag det själv?

Har man levt i 10 år med olika sorters ätstörningar, och måste gallra bland sådant som provocerar ätstörningen i en, känns det jävligt hårt när det kommer till thaiboxning. Som jag älskar. Men som får mig att hata min egen kropp.. När diskussioner om kroppsfett får mig att skämmas och vilja gråta över mitt senast intagna mål mat. Som om jag inte var värd det. Som om jag vore smutsig och grisig.

Jag blir stel som en pinne så fort jag tänker om beröring. Att ta i hand, ge en kram, och inte minst FÅ en. Vad fan känner folk, äckel och spykänslor? Jag känner mest rädsla, för en kort stund får jag panik men försöker spela med. Det finns några få människor jag vågar luta huvudet mot, några få jag vågar vara ledsen med. Några är långt bort nu, och som i väntan har jag dragit mig undan. Men jag jobbar på det! Denna helgen är jag i Uddevalla och tar det extremt lugnt.

Jag påtar i trädgården. Funderar, känner in och försöker ladda batterierna. Jag har fortfarande inte vågat gå tillbaka till thaiboxningen. Nästa vecka skall det ske, nu med lite beröm i kroppen ska det nog gå bra!

I torsdags var jag på Jonas Coltings clinic "den nakna löparen". Inte så mycket nytt på min lowcarb och barfotalöparhimmel. Men fick beröm, motivation, inspiration! Det är värt mer än pengar. Jag kommer definitivt spara ihop och försöka dra på coltings längre kurser i framtiden. Han presenterar allt med sån ärlighet och enkelhet att man undrar varför man inte alltid har sprungit 2 timmar om dagen?!

Var där med min fina vän Gabriella, och hennes man. Det är så fint att få umgås med henne igen. det har jag saknat mer än mycket annat.

Nu, ska jag sätta igång. Rasta hundar, åka och handla växter, dricka kaffe på verandan. Lösa korsord. Det kommer mera! Var så säkra =D

Sommar, sol och...?

Valborg! Jobb! Glass! Eller?! Idag är första dagen på nya jobbet och jag börjar så smått noja över småsaker som jag inte borde bry mig ett skit om. Saker som löser sig. Imorse var jag och Gand på surdegsbageriet och köpte frukost. En timme senare sköts en kille i huvudet ett stenkast längre bort. För inte så längesen var det rån och fanskap på olivedalsgatan. Jag blir så jävla trött. Jag vill kunna hänga ute när jag vill utan att känna oro. Jag saknar Uddevalla rätt mycket faktist, lugnet, som jag tyckte var så tråkigt innan. Idag är det valborg, dagen då man var så full förr att man inte visste vart man var eller vad man gjorde. Det blir inte så i år. För i år jobbar jag denna kvällen, och jag hoppas att alla fyllon håller sig utanför parken. Jag tänker på skolavslutningen som kändes komma närmare och närmare när man var yngre och gick till skolan om mornarna. Det pirrade i magen när man såg grönskan öka för varje dag. Sommarlovet var inom synhåll. Frihet och ro.

Det blir liksom inga mer skolavslutningar, inga mer sommarlov, det blir tentor och jobb. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag är ju en latmask av naturen. Men jag TROR jag har fått ett utav de mest perfekta jobben för mig just nu ändå. Jag börjar oftast om eftermiddagarna, jobbar inte toklänge eller toksent. Vilket betyder att jag kan både bada, sola, äta glass och jobba utan att missa nånting alls av den svenska sommaren. Visst borde det ha blivit bättre då? Faan, jag saknar ändå sommarlovskänslan. Pirret. Som kärleken, jag är kär i den. Saknar det. Pirret. Grälen. Glädjen!

I sommar får min kärlek vara Liseberg, Hund och sol. För jag har bestämt mig för att göra ett toppenjobb, ha en toppensommar, och mysa med hunden. Ibland tar bara alla vuxensaker över, att jag inte är redo. Jag vill dricka blaskig röd saft och äta bullar, en panik sprider sig. Jag vill få skäll av mamma, och krama pappa som luktar svagt av cigarettrök. Jag vill ha gräsfläckar och vila huvudet i någon annans knä. Tugga på ett grässtrå och gnugga av mig skorna.

Rädslor. fan vad tröttsamma de är. Ett sånt jävla babbel. dravel. Jag vill ha Thor. btw!
Nu ska jag vara ansvarsfull. en stund. Ringa min fina mamma, och gå ut i solen!

Kastar sten i glashus.

Den lilla terroristen har vaknat, provokatören i mig kastar grus i mina skor när jag minst anar det.
Som kryptiska meddelanden i 3D på bion. Jag ryggar tillbaka, vrider mig och duckar undan. Det känns som en del av mig går och petar på den sovande björnen. Vill ha en reaktion, vill åt andra håll, spretar och smiter undan. Som ett barn som gömmer sig i buskarna och inte vill komma fram.
Jag känner mig ömsom busig och ömsom hopplös. Är det stressen? Är det ångest eller är det en pirrande förväntan? Mmm, förväntan hoppas jag. Tänker fokusera på det, förväntan!

Påsken har varit fin, mysig, lugn, stressig, god, kärleksfull och eftertänksam. Jag har inte mer svar nu än innan. Men jag är utsövd, utvilad, glad, lagom stressad, peppad och lugn. Saker får väl hända, eller inte hända då liksom. Jag har tänkt mycket på att flytta. Tillbaka till Uddevalla, trygghet, närhet till familjen, förstahandskontrakt. Utomlands till ny luft, nya chanser, nya vidder och horisonter. Vad betyder Göteborg för mig? Är det hemma? Är det min kringflackande vardag som får mig att känna mig så rastlös?

Sandra frågade när jag slappnar av, jag vågade inte svara det då, men jag vet faktist det. I en famn. Fast Sandras soffa var fantastisk också, på att vagga mej till sömns. =D

Göteborg betyder gymma med Gabriella, promenera med Helena, babbla med Karin. Just idag alltså. Så om jag koncenterar mig på att gymma, promenera och babbla borde jag vara safe. Då borde jag kunna leva i nuet. Nu-nuet iaf. Skolan ska jag såklart också lägga ner lite tid på. Men inte lika mycket energi. Vitt skilda saker! Kom jag på just nu. Riktigt hur jag menar ska jag tänka ut lite senare. För nu kallar disken på mig, och en kvällspromenad.

Life, is, good!

Just fucking to it!

Live passionately, give generously, love unconditionally, improve daily and train unceasingly.

Definiera mig. Definiera dig.

Är det samma som när dom frågar "vem är du?", på en arbetsintervju?
För det svåra ligger ju däri för mig att INTE säga det jag tänker högt. Det skulle liksom förstöra direkt. Jag tror det skulle låta ungefär som så att "jag är en lite småtjock tjej, med stora drömmar, som har lite svårigheter med verkligheten."
Konstigt det där. Vad brukar du tänka när du tänker på dig själv, vad säger du till dig själv när du gör "fel"? Hur ofta ger du dej en klapp på axeln när du gör "rätt"?

Att göra rätt och fel är ju relativt, man har rätt och fel som samhället har bestämt och definierat åt oss. Man får ju i exempelvis enligt lag inte slå ihjäl någon utan påföljd. Sen är det dom där etiska och moraliska rätten och felen. När säger man rakt ut att kompisens frippa inte vart så snygg, när är det rätt eller fel att ge fattiga skamligt låga löner? Jag skriver när, för att det i olika skeden finns olika fattiga, det måste inte alltid vara filippinare på en stenabåt. Det kan vara unga och långtidsarbetslösa som får chansen att arbeta. Sen kan man vara fattig på annat med, som insikt, som visioner, som drömmar och kärlek...

Nästa dimension av rätt och fel, är av en djupare, råare art än etik. Den har med skuld och skam att göra. Den har med den inre kritikern att göra. När du missar det där träningspasset, tar den där chokladbiten, den där cigaretten, inte hejar på grannen, skiter i att ta med soporna ut eftersom du vet att någon annan gör det sen. Vilka regler har du satt upp för dig själv? Hotar du dig själv med skäll och andra repressalier, som för att motivera ett önskat beteende? Tror du jag kan sparka min hund tills han sitter, för att han inte ska våga stå upp när han hör ordet sitt?

När jag gör "fel" enligt mitt inre regelverk, säger jag saker som "Usch, din feta kossa, klart ingen älskar dig som du ser ut, och inte sprang du en enda mil förra veckan. Pinsamt tjejen, riktigt pinsamt."

Andra gånger låter det mera "Men sa du verkligen så? Tror du folk är intresserade av hur jävla känslig du är? Nu kommer dom aldrig mer tillbaka fattar du väl, som alltid, ingen står ut med en sådan som dig."

Jag har insett att JAG definierar mig såhär. Som en fegis, en latmask som bara tigger och ger upp hela tiden. Motsatsord. Dem finns därute, ni säger dem, men jag hör inte riktigt. Det liksom rinner mellan fingrarna på mig. Jag VILL tro allt det där, jag försöker omdefiniera mig själv. Men det är svårt. Och om jag verkar ifrågasättande när ni berättar något, är det inte för att vara tjötig eller verkar förmer. Jag vill bara få er att se det ur ett större perspektiv, kanske ur mitt, kanske ur någon annans. se hur ni mjuknar, slappnar av och liksom, går vidare. Det får mig att tro att jag kommer dit snart jag med.

Jag känner mig väldigt utanför allting. Jag säger ibland "jag veet" av vana, för det är det ni vill höra. Ni vill höra att det ni gjort är ok, att det är uppmärksammat och ok. Jag kan vara dålig på att ge er det ni behöver, för jag känner mig så utanför och tappad. Och ju mer ni vill få mig att uppmärksamma på rätt sätt, ju mer känner jag mig manglad, fel och hopplös.

Så. ja.. Försök se möjligheter i svårigheterna. Berätta gärna vad som känns svårt. Men insistera inte på det dåliga, gör inte motstånd. Saker är som dom är, solen går upp och den går ner. Var snälla mot er själva, mot varandra, och gör det där ni tänkt på hela veckan att ni ska göra nån gång. Ring en vän, skicka ett brev, ge en komplimang. Tänk på att din definition, inte alls är samma som någon annans. Är du ändå i analyseringstagen, vänd på det. Se saker som om ljuset lyste rakt på, rörde sig som solen över alla föremål, och i varje skrymsle gömde det sig en gnistrande sten som bara solen kunde locka fram.

Ikväll sprang jag lite i slottis äntligen. Jag väntade tills det var alldeles mörkt, för jag vågade inte gå ut annars. Nu förstod jag varför så många andra (inte skitmånga då men) också sprang nu, det var så tomt och skönt. Om dagarna blir det näst intill köbildning i backarna.

Det var Brunsch också, med bästaste Gab och Christian. Otroligt härlig dag!

Sovtajm, Godnatt!

Drömmar om det goda kan göra så ont.

Ibland drömmer jag om saker som händer.
Jag upplever känslor av deja vu och antar att jag är på rätt väg, att det är universums sätt att klappa mig på axeln och ge mig mod att helt och fullt hänge mig åt det där.
Ibland drömmer jag på bussen. Om hur det luktar i mitt stall, om hur jag drar handen över en glansig päls. Hur det känns att få vila kinden mot den varma kroppen. Hur jag lugnas av den där långsamma pulsen. Hur jag aldrig vill skiljas åt. Fan vad jag saknar ponnyn. Fan vad hemskt det kommer bli när vi måste skjuta lilla fina Hazel. Min äldsta, mest trogna vän i livet.Hon är gammal nu, hon haltar nästan alltid litegrann. Men hon ser alltid glad ut på något vis, hon låter mig alltid vila där hos henne. När jag kryper ihop bredvid henne i stallet, och vilar pannan mot hennes skuldra. Den passar så perfekt in där. Hon är så liten att jag kan krama om nästan hela henne nu. Nu när jag är så stor.
Finaste lilla Hazel.
Min dotter ska heta Hazel. Minst i andranamn, men om jag adopterar blir det förnamn. För det är faktist jag som bestämmer här.

Vissa drömmer väcker bara skit till liv. Jag vill inte se mig själv som allt det där negativa jag ser, för jag vet att det bara blir sant om jag tror på det. Men hur omgivningen liksom springer om mig hela tiden, känns bara som bevis på allt det dåliga. Jag har egentligen inga problem med att sitta här själv, det är en vana, och ganska skönt. Även om det visst hade vart fint att ha sällskap ibland, någon på samma våglängd, som inte bländar mig med allt jag inte är...

Alla liksom, överglänser alltid mig, och då känns det inte som jag ens borde försöka. Då ger jag upp, backar bakom linjerna och ger er hela spelrummet. Vem skulle välja mig, när ni är med..

Det blir lätt en tävling jag inte är frivillig deltagare i. När snygghetshets vandrar in i träningshallen, när snabbast tid på 5an förstör min upplevelse av att uträtta något stort och njutningsfullt, när något falskt uppmärksammas där jag står som i öppet mål, helt jävla blottad. Jag önskar att någon såg det någon gång ibland. Så känner jag skuld inför faktumet att jag ens har såna tankar och känslor. Rätt sak på rätt plats. Min plats verkar vara hemmet. I tryggheten och ensamheten. Kanske flyttar jag snart och lämnar allt igen.

Jag gömmer mig inte lika mycket nu, men jag fastnar ändå alltid i hans ögon. Liksom, sugs fast. Så skäms jag varje gång, blir generad, får tourettes light, och pratar för att inte ångesten skall kännas lika påtaglig. Det blir ju aldrig vi, och i vanliga fall tar jag det med en klackspark. Men ibland när jag en hel natt drömt om allt som kunde varit vårt, är det så jävla svårt att skratta bort allting. Som jag alltid annars gör. Förlåt alla vänner som både ser igenom och inte förstår alls. Mitt skratt kan vara en hel sjömansranson kvacksalveri. För att duktigt dölja hur jag går sönder inuti.

Att inte identifiera sig med den där skuggade figuren är så jävla svårt. Jag önskar det var sol varje dag. Jag önskar jag var mer tacksam över vad jag har. Jag önskar att du, faktiskt var här. Men det vet du ingenting om.

Jag är inte deprimerad längre. Jag ser väldigt mycket fram emot många saker. Har massa hopp och framtidstro. Jobba i parken kommer bli awsome. Semester kommer bli fint. Jag klarar mig, har det bra, men saknar kontakt. Kontakt med nuet, kanske med dig, och på sätt och vis med mig. Men den ljusa sidan lyser lite starkare hela tiden, bygger upp sig, återuppstår efter varje översvämning.

Jag är på väg, jag går min egen väg, och snart har jag lärt mig hur jag kan bestämma hur vägkanterna skall se ut. Palmer, cocosnötter och massa kärlek. Så ska det se ut, och där framme skymtar jag den; strandpromenaden. Tjohej!

Att vara en nolla.

Ja, jag känner mig som en jävla nolla, trots att jag är en vinnare. Vinnare i kriget mot mig själv, i viktkriget då. För jag verkar i alla fall inte gå upp i vikt, vilket känns bra. då är jag på rätt väg här i livet =)

En annan sak som slår mig hela tiden, är hur jag alltid känner mig lite utanför. Som att prata med någon på andra sidan en ruta. Visst är det bra att inte få allt serverat, att inte alltid få medhåll, osv. Men ibland låter jag mig påverkas av människors negativa syn på allt. Jag är likadan själv, jag väljer bara att försöka se saker... inte positivt, men MÖJLIGT. Som när man blandar flera färger för att få till en ny. Nyansen är det svåra, att hamna EXAKT där du vill vara. Den minsta, mest utspädda vätska kan få skalan att skifta helt fel. Och även om minsta lilla grej kan få allt att rämna, har man tusen andra möjligheter där runtomkring. Kanske har ett hav av gamla guldmynt sköljts fram nånstans av någon tsunami. Någon kanske hittar det där smycket sen regnet som regnat hela våren sakta trängt igenom stuprännan, och med varje droppe förflyttat mylla från just den där fläcken intill husgrunden. Kanske såg någon när de satt där på huk, att grunden var skadad, trist.. Men i sprickan bodde en salamander, en ovanlig en. Liksom, förstår ni? Man kan vara medveten om ett problem, en risk, ett hemskt öde, utan att för den sakens skull fokusera på det. Ungefär som döden. Och i all ärlighet, gör inte just medvetenheten att vi strävar framåt? Men inte sitter vi väl och samtalar om döden jämt? Eller? Kanske är precis det vi gör, i all omedvetenhet... Hur smakar vattnet? Hur känns det mot tungan? Är glaset kallt eller varmt, mjukt eller hårt? Hur känns det när du sväljer en klunk av det där vattnet?

Ibland känns det som andra stjäl det som var mitt, och ihop med det min motivation. Jag liksom, tappar det. Vet inte varför, och hur jag ska förklara det. Men nu är alla andra så peppade, på saker som varit "mina", att jag tappar lusten. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara mig. Det känns otroligt jobbigt. Lite som när man själv har gjort en bra sak, och någon annan tar cred för det..
Jag känner mig ensam och utkastad, när jag i själva verket är den som drar mig ur.. tror jag. Kanske har jag blivit dålig på att ta plats? Eller ska jag behöva flytta nu igen? Byta hobby, vara anonym, göra min grej. Ash.. jag vet inte. Men förlåt om jag verkar disträ ibland, men jag har ingen tävlingsinstinkt. Tävlingar tar död på min motivation. Tävlingar kväver min lust. Hur blir det då att ha nära vänner som pysslar med hästar? Det är ju det enda jag litar på.
Det enda jag vet att jag älskar mer än allt annat.
Den drömmen får liksom inte dö.
Det enda som får mig att acceptera alla regler och lagar som livet innebär. Allt från att behöva syre, till att behöva ett personnummer. Jag reglar fast mig själv ibland, som nu, och då ser jag alla staket, och alla som är där utanför. Som inte ser hitåt, skrattar så högt att de inte hör mina skrik.

Tänk om alla reglar, alla staket och murar fungerade stöttande istället. Som en arm om ett par axlar.

Igår hade jag migrän för första gången på 3 år. En sådan hemsk jävla besvikelse. Tack Linnea för att jag fick lämna lite krokodiltårar på din väst.

Äntligen börjar det ta snurr på allt. Jag har svårt att snurra med, det blir så snurrigt och vingligt ibland.

Som på mötet med drivhuset. Kändes lite som en dålig arbetsintervju, som att jag vart helt oförberedd. Bläh.. Men jag har fått hemläxor som skall göras, jag har köpt en fin bok till hela alltet! Där ska det brainstormas, mindmappas och till slut organiseras!
Det är sannerligen mycket mer än man kan tro, alltså, ÄNNU MER, att tänka på. Och jag blir sjukt peppad! Förutom på hela "varför ska kunderna köpa dina tjänster", den kan jag liksom inte svara alls bra på. Tur det finns forskning, Helena, och massa annat folk som kan hjälpa till med det. Men jag får väl erkänna att administration, ja, det är faktiskt väldigt mycket min grej. Det börjar snart på riktigt nu, jag ska bli entreprenör, jag och Helena ska hjälpa massa fina kids, och sova med sjukt goda samveten. Och hö i håret =D

Hoppas på en händelserik vår och sommar nu. Men först lite fighting, kurser, påskmiddag (gav mamma två påskiga dukar och ett paket servetter, plus två tulpanbuketter = PÅSK-KITTET!!)

Har jag lite tur, blir det även lite ridning.

Erkänner mig besegrad av diverse. Har en ofantlig vandringslust. Varför kan jag inte bara slå rot? Ni betyder verkligen allt, men ändå vet jag att jag skulle kunna lämna er för en annan stad, ett annat land, ett annat liv, redan inatt.

Fast, det ska jag nog inte. För nu ska jag bada badkar, göra läxan, och sen mysa med mina föräldrar.

Tänker på er, håller av er, men håller mig på avstånd, någon dag till. KRAM!

Det är mycket nu.

På både gott och ont rusar tider och livet iväg. Ibland är det kaos och förtvivlan, ibland är det rinnande vatten i en vårbäck. Ni vet med vitsippor, tussilago och tunn, in i det sista-kämpande mini isflak.

Att pendla mellan de två världarna känns som när man tappar balansen på spårvagnen och åker in i väggen med en smäll, ett uppvaknande på ena sidan, och ett misslyckande på den andra.

Vi har pratat om att jag kan vara lite lätt bipolär. Jag tror bara att jag överbelastar mina olika sidor av vågskålen hela tiden. Måste maxas, måste prestera, måste passa på!

Jag läser ofantligt mycket mer böcker nu, jag har en inneboende inspiration som nästan får mig att snurra på stället. Jag jobbar med mig själv, inte emot mig själv. Jag märker vilka delar som släpar efter, att jag så gärna vill ha dem tillbaka. Jag har bestämt att jag ska ta dem tillbaka. Jag ska lyfta upp dem, ta han dom dem som blommor, utöka min egna personliga flora med delar jag låtit vissna. De ska komma till liv, och jag känner hur det gror. Det gör nästan lite ont, men på ett sätt som gör att jag känner mig mer levande.

Jag tänker mycket, på vad som varit, och på vad som ska bli. Vill inte gå händelserna i förväg, men gillar ju att planera?! Vill låta livet flyta fram, eller att jag ska flyta uppe på livet, och kliva i land på stränder längst vägen. Svårt att låta sig föras med, när man ändå måste styra liiiite. Eller? Det kanske räcker att tro, önska och hoppas tillräckligt hårt?

Alltså, det har hänt mycket fina saker. Jag har haft mina kursare här, vart på skandinavium och tittat på hästar, gått på föreläsningar. Skolan tragglar jag vidare med, det går framåt. Praktikplatser och ställen att göra studiebesök uppenbarar sig hela tiden. Antagligen tänker jag göra en blogg idag, som ska handla om det. Där ska jag samla allt djurrelaterat. Allt om verksamheten, osv.

Jag var och drog ut en tand i torsdags, som jag bävat!! Men med lite lugnande i kroppen gick det finemang. Jag är så jävla glad att jag stod upp för mig själv, ringde till tandis dagen innan, 2 min innan de stängde, och bad om lugnande. Två dagar tidigare hade jag även övat på mina kärring-skills och frågat pizzabagarn om han verkligen tvättade händerna efter att han tog betalt av en kund. Och tipsade om att plasthandskar är fräsht. Det kändes bra, det är fan min rättighet som kund att känna mig trygg med maten jag stoppar i min kropp. Och finns det dessutom inte regler och ev lagar om att använda handskar vid livsmedelshantering?

Tror jag har kommit på ett bra sätt att "viktiggöra" mig själv, utan att göra mig för mer än någon annan. Jag och H brukar prata om det. Att man får inte distansera sig från andra genom att sätta sig själv på en pedistal, men man får absolut inte trycka ner sig själv. Men att påolika sätt stå upp för sig själv och andra, fungerar i alla fall för mig. Att visa för mig själv, att jag är viktig och värd besväret, precis som alla andra.

Som nu, när kaffet har fått den där perfekta temperaturen.

Jag har så mycket jag vill skriva. Att jag inte håller mig borta för att jag inte saknar er jämt, det är för att jag inte alltid pallar med. Jag kan inte se skogen för alla träd, så att säga.

Men jag tänker på er mycket, gläds och planerar sätt att ge lite tillbaka.

KRAM!

Att förlåta, ge upp och gå vidare.

Inatt fick jag mig en tankeställare.
Vad är det jag så desperat håller kvar i? Varför vill jag så gärna ha kvar mina "dåliga" tankar, varför tror jag att så fort folk förstår hur mycket konstiga grejer jag har för mig, svarta tankar och besvikelse som bor i mig, att dom ska vilja lämna mig?
Varför har jag utvecklat en helt orimlig rädsla för män, beröring och tro på mig själv?

Inatt försökte jag bena ut vilka delar av mina upplevelser jag behöver släppa taget om, för att kunna gå vidare. Kan det vara så enkelt att jag varit lite arg innerst inne på mamma som blev sjuk, och inte såg att jag mådde dåligt? Att hon inte orkade få iväg mig till skolan. Jag visst eju det, det var så otroligt många motstridiga känslor då. Att se den där bergfasta fasaden av mitt liv, krackelera och visa ett flytande inre. Jag har nog varit rädd sen dess. Att jag ska hamna där med, och tvingat mig själv att klara allt, att vara stark och absolut inte krackelera. And the joke is on me, inte sant?

Under den perioden och ganska lång tid efter ville mamma inte ta i mig, jag fick inte en kram, och i försvar mot det lät jag varken mamma eller pappa ta i mig. Jag distansierade mig så totalt. Jag tror att jag försöker gottgöra det där nu. Både mina skuldkänslor för att jag varit arg på mamma i en tid när hon lika gärna kunde försvunnit ur mitt liv för gott. Det har varit skitsvårt att inte vara arg, för att hon inte tog and om sig(hon var ju vuxen...), att jag fick massa extra ansvar (som jag ju såklart tog på mig själv, inte alls mammas fel).. Jag känner en skuld över att jag skämdes över henne, fast jag innerst inne visste att hon hade ont i själen, och att allt jag ville göra var att ge henne en kram, hålla hennes hand och tala om att jag älskade henne ändå. När jag blivit äldre, tröstat mig med mat istället för sprit och skärsår, har jag skyllt på hennes "evinnerliga bantande" på min fixering vid mat. Men jag har börjat tömma huvudet varje gång tankarna börjar snurra.

Förlåt mamma att jag har varit så arg, dömande och hård. Jag förlåter alla de där åren jag vet att du har dåligt samvete över. Jag är tacksam för att vi gick igenom något svårt, som sammansvetsade oss. Det hade nog inte hänt annars, för jag var inte riktigt här.

I flera år kunde jag inte säga det där till henne, att jag älskade henne. Tacka universum för att jag kan göra det nu. Mamma, om du någonsin läser detta. Så är du bäst, och jag älskar dig av allt som är mig. Men nuförtiden tror jag du vet det. =)

Jag minns att jag nog i samma veva slutade vara nära min pappa. Istället för att tycka att han var en stark och fantastisk man, tyckte jag att han var svag som inte fann sig i varje situation, som inte fick kontroll på allt. Jag visste att han gjorde så gott han kunde, att den här världen var helt främmande för honom. Inuti lilla mig stormade det liksom redan, av skuld och press från skola och stall, puberteten och dess tvetydiga spelregler. Så mina problem fick liksom inte plats, pappa skulle aldrig klara av att höra min klagan. Han hade nog med sitt. För mamma var hans. Det var en dag hemma i köket, när fördämningarna brast en gång, och jag krypande och skrikande tagit skydd under köksbordet. Då sa jag allt, att jag faktist också var ledsen, att jag faktist också mådde dåligt, men att jag mådde dåligt över att jag mådde dåligt. För jag var bara en belastning för den här stackars familjen. Då sa dom ingenting. Jag skrek ut min gråt och i en stilla sekund kändes det som att världen nog skulle rasa ihop. Tills pappas arm hittade mig. Han är kanske inte så bra på att trösta verbalt, men den där armen, en tunn lukt av inrökt flanell, mitt hår som fastnar i hans skägg. Där i hans famn är det tryggt, och jag önskar att jag oftare sökte tröst där. Inte bara en snabb kram och adjö. Det finns ingen soffa i huset längre, det finns bara stolar. Jag önskar vi hade en tv-soffa igen. För jag är trött på att leva mitt liv som en stol. En soffa är mysigare och trillar inte lika lätt. Fler får plats och man vill stanna längre.

Förlåt pappa, för att jag inte delat mer med dig. Jag önskar jag kunde delat fler med dig, för du är den mest fantastiska mannen och pappan jag känner. Jag älskar dig av hela mitt insnärjda hjärta.

Min syster kom enligt mig, lättast undan. Hon flyttade hemifrån precis när jag börjat känna att hon släppte in mig, att vi delade något. Vi har aldrig precis lekt mycket ihop som syskon, för jag har alltid känt mig som en storasyster, som spelat en lillasyster. När syster vart mobbad, lät jag henne köra med mig, för jag visste att hon kunde inte köra med någon annan. Och dessutom var jag ju bara en plutt, så ingen skulle ju lyssna på mig ändå. Så många år jag längtade efter att människor skulle värdesätta mig som en person, och inte ett barn. Jag minns mina sluga tankar så väl, hur jag kunde komma undan sålänge jag spelade "barnet". Men frustrationen var helt klar. Så när Lina flyttade, frågade jag henne rakt ut. "Så, du lämnar mig nu?".. Men hon slapp egentligen inte undan, hon blev ju själv med sina tankar. Hamnade på efterkälken när vi andra började läka ihop och göra oss till en ny familj. En mer öppen familj där man inte , som tidigare, hade som kotym att dölja allt som kunde uppfattas dåligt, sjukt eller annorlunda.

Så förlåt käraste syster för att jag la skuld på dig. Förlåt för att jag inte sa något till mamma om dina hemska erfarenheter av människor i skolan. Du ska veta att jag har förlåtit dig, för längesen faktist. Förlåt för att jag inte uppmärksammar dina framsteg ordentligt.

Det här svarta i mig, som lagt mig som en tomat i en blender när saker känts svårt. Det har fått mig att känna att ingen kan tycka om mig om de vet allt det där, så som min familj tog distans från mig när jag började visa den sidan. Men jag vet nu att det var jag som lät den sidan ta över, som försköt dem. Inte tvärt om. Jag vet nu att allt dom egentligen ville var att kunna ge mig tröst, men de fick inte komma in. Jag kan se det nu. När jag ser på mig själv med en vuxens ögon.

Jag duger visst, med allt mitt svarta. Det svarta har jag att tacka för att jag blivit en mångfacetterad person. Att jag har ett djup, ett hjärta med plats för så många och förmågan att förlåta. Att försöka lämna saker som jag alltid kunnat falla tillbaka på, skylla på och få tröst i. Att livet vore så enkelt som så att allt är mitt fel. Att det bara är för att jag är fel. Att jag helt enkelt inte varit värd något annat. Så enkelt är ingenting. Det är som att säga att alla andra är fel.

Men alla är okej, alla har lite svart, alla kommer bryta ihop och ha samvetskval. Jag är inte skyldig till några brott. Jag försöker hjälpa så gott jag kan, och vara en så bra person jag bara kan. Jag är inte 14 längre. Jag är snart 26, en vuxen kvinna med alla möjligheter i världen. Dags att omfamna förändringarna. Att packa ner det gamla och ta väl hand om det på någon vind någonstans.

Livet händer nu, inte sen eller förrut. Framtiden finns inte försen då, NU!

Och om jag kastar av mig alla gamla lager hud, och tittar på vad som är jag just nu. Måste jag nog erkänna att jag faktist är rätt stolt över vad jag har blivit. Hur jag har utnyttjat livet hittills, och använt det för att utvecklas. Jag borde ju falla i samma kategori som mina vänner, nämligen The big pool of freckin AWSOMENESS!?

Jag är som ni<3 Tack!

Nu ska jag fixa ordning och reda i hemmet. Innan jag ska fika med Helena. Promenad och simning blev lite sederat, men det gör inget. Jag fick ju iaf skrotat någon gammal bil och sådär. Om några timmar kommer Norrland och Skåne! Vi ska busa och plugga, gå på mässa och fåna oss på seminarium. Åka tåg och prata om hästar, killar och äckliga saker.

Bara att titta runt sig, allt är precis som det ska vara. Allt är perfekt. Igår såg jag en kille och en tjej, de hade köpt ett paket kaffe och ett paket mjölk. Det var så fint.

Flera jag känner har hittat kärlek, och jag e så sjukt glad över det!

Och så tänker jag på Anton, och på jordbävningen i Nya zeeland. Hoppas inte något händer i Australien, för jag har bett honom speciellt att inte fastna med någon hand någonstans därute i buschen.

Hejsvejs!

Från noll till hundra....

Och rakt ner i havet.
Jag har äntligen börjat läsa, jag har tänkt mycket på det jag läser om. Skallen har vart full av hoppfullhet och framåtanda.
Men jag är fortfarande väldigt bräcklig. Jag har liksom kvar en fast bild av hur jag blir av med allt det där svarta. Eller vem behöver egentligen omskrivningar i den här bloggen?
Jag bad psykologen hjälpa mig bli av med all ångest och allt annat dåligt. Mina tvångstankar, mina fixeringar vid kroppsvikt, och all oro som cirkulerar runt allt det där. Min dåliga självkänsla. Ja, den är skitdålig just nu. För jag tror jag gjorde en nybörjares största misstag.

Jag trodde jag var frisk. Jag levde i en slags eufori av falsk lycka. Lycka över att inte känna mig tung som bly, ful som stryk, osynlig med alldeles för mycket samtidigt.

Jag har starkt motstridiga känslor. Jag har sällan en OK dag. Jag har en toppendag, eller en skitdag. Detta har förstärkts det senaste. I helgen fick jag ett brutalt anfall av magkatarren. Inte konstigt att jag var trött och kände mig omotiverad hela förra veckan...

Jag har haft mitt sista besök hos psykologen, eller Lotten. Hon höjde ett varningens finger över min aktivitetsnivå det senaste. Att jag inte återhämtade mig. Att jag la mer kraft på det som andra förväntade sig, att jag inte orkade med att ta itu med mitt eget. Så istället för att få saker gjorda, har jag oroat mig, blivit ledsen, gett upp, mått dåligt, grinat och blivit förbannad. Men jag säger ingenting till någon.

Fattade det inte själv försen jag satt där hos läkaren i fredags och svarade på frågor. Att jag håller på att göra samma sak igen, bränna ut mig. Den insikten kom som ett slag i magen. Att jag kanske aldrig blir helt återhämtad. Att jag förstörde mig för alltid då förra året. Att jag inte får tro att jag kan bli frisk från mig själv.

Måste jag döda den delen? Eller hela min person, som jag trott varit en arbetsmyra, som kan hålla en miljon bollar i luften samtidigt? Ska det vara så jävla svårt att få balans på den här skiten?

Jag bröt ihop hemma i hallen, men jag gömde mig för mamma och ropade "vi hörs" lite snabbt innan jag smet ut genom dörren. Sedan grät jag hela vägen till tåget. Jag sitter här med gråten i halsen än. Det gör nästan ont att hålla emot. Allt jag vill är att få bryta ihop, vara liten en stund, ta emot en kram eller två.

Mina problem är så jävla små, de är fjuttiga jävla fjun som guppar omkring på ett oändligt stort hav. Därute virvlar och rasar andras tromber och skeppsvrak som i en tragikens tango. Mitt fjun är inte ens en fjäder...

Men vilket är ok att må dåligt över? När gör jag mej viktig och spelar martyr? Vem fan är jag som egentligen bara vill gå ut på stan med ett plakat och demonstrera efter lite mänsklig värme? Jag som har det så bra. Är otacksam. Oaktsam. Girig.

Hur ska jag orka driva ett företag, om jag inte ens orkar driva mig själv ut på en promenad?
Till och med blommor driver igenom asfalt. Med huvudet först dessutom. Med all rätt står de där med sin stolthet och är beviset för att martyrskap inte ger något annat än skam och annat negativt tjaffs.

Det är det här med här och nu. Jag vet inte vad jag väntar på.

Det enda jag vet är att dagdrömmarna snart känns verkligare än allt annat. Jag måste komma tillbaka, och ikväll hoppas jag få rensa ut, lägga om kursen och vara tacksam för varje dag det inte stormar.

Efter regn kommer solsken, och ikväll tänker jag välkomna regnet.

127 timmar och den fula sanningen.

Finaste filmen jag sett på länge. Jag tog med mig Anton, och jag tror båda kände sig konstigt pirriga efter filmen. Han för att han om lika många timmar ser sig om någonstans i Australien och undrar vad han skall göra just den dagen. En frihet som jag så väl kan känna in. Det känns nästan som om kroppen vibrerar och blir alldeles lätt. Snart lyfter du Anton, och jag unnar dig allt, och delar din glädje över resan. Även om det blir lite kallare i Sverige när du är down under.

Har jag lärt mig något? Ja, att de saker man oroar sig för, egentligen inte spelar någon roll. Att jag visst är älskad, hur mycket jag själv än skäller. Det svåra är ju att älska sig själv, att acceptera, att släppa taget. I mitt försök att göra mig själv mer ödmjuk, känns det som om jag kanske har glömt bort att faktist värdesätta det som fortfarande är jag. Jag verkar helt ha glömt bort att jag är en rolig, varm och härlig person. Som charmar de flesta jag träffar, får kompisar utan att veta om det, och inspirerar andra.

Är det vanor och trygga känslor som gör att man väljer att fokusera på det dåliga? Jag är så van att hata mig själv på så många sätt, att det är den enkla vägen i mitt liv? Att lägga all min ångest på mig själv, att allt är mitt fel. Allt är dåligt bara för att jag e tjock, har fula tänder och biter på naglarna? Alla tjejer hamnar före mig i kön till de fina killarna, eftersom de är östrogenmonster av rang. Piffiga och sminkade. Lyser mitt självhat igenom när jag helt enkelt inte bryr mig så jävla mycket, eller min illusion om att jag inte gör det?
Jag önskar bara att det blev lite varmare så jag kunde stå ut i att gå i jeans, jeansleggings, kjolar och skinnjacka. Slippa se ut som en jävla påbylsad pingvin så fort jag går ut? Det skulle definitivt hjälpa lite mot känslan av att vara fulast i Sverige.

Det är hela sanningen. Sanningen är så jävla ful. Jag önskar jag var starkare, men jag e faktist så jävla känslig och svag att ungeför 16 timmar om dygnet går ut på att tänka på hur jag ska kunna dölja fettet och sminka bort lite av fulheten. Utan att för den skull bli obekväm, jag vet ju hur jag ser ut, så vad som helst kan jag ju liksom inte göra. DET skulle vara fult.

Eller Furt.

Ett evigt vägande för och emot, "då syns ju armarna, men magen syns mindre, fan" osv. Ska det vara så jävla svårt att bara vara tacksam? Jag blir på riktigt helt trött på mig själv när jag läser detta också. Hur står det till? Hur är det? Varje gång tänker jag "jorå, rätt tjock, men annars bra".

Jag ska försöka sluta med det. Det är så jävla oproduktivt. Men nu vet ni.

Men jag läser en bok, en stärkande bok, som jag hoppas ska få mig att på riktigt skifta fokus. På det som är det viktiga, egentligen. För jag vet ju det, de bra dagarna är jag både fin och lite smalare. Hur tight brallorna än sitter!

Idag ska jag till sjukan, skriva i något grejs, sen till träningen. Efteråt ska jag åka till stenungsund och mata Alex katter, för att dra vidare mot Uddis för jobb och kattvaktning i helgen. Förhoppningsvis följer pappa med till huset på lördag och myser med mig framför brasan. Planerar resor, och äter scones ihopa med mig.

HALLÅÅ!! Jag fick ett nytt jobb också, som parkvärd på Liseberg. Jag ska gå runt dressat, med komradio och få röra mig hela dagarna. Inga mer hemska långa ångestdagar i landet frukostbuffé för mig denna sommaren. Idag kom det in pengar på mitt konto. Dags att skriva upp och fixa ledighet till alla roliga lopp man vill springa!

HEJA MIG, Götets mest motstridiga tjej!

Hål, gropar och kryp.

När jag sitter här ryser jag och får gåshud. det kunde lika gärna droppat kalla droppar från taket. Luktat unket och giftigt. Känt kall, våt smuts mellan fingrarna. Tappat håret, tappat rösten, tappat förståndet.

I min trygga vrå är det trots allt ganska kallt. Men här kan jag få dölja allt hemskt. Förlåt alla som jag undviker. Jag saknar er, men klarar inte riktigt upp att bli sedd med er. Jag vet att det bara är en grop i den här vägen. Det kommer vara bättre imorgon. Jag har stressad alla mina system. Tankarna går på högvarv. De dåliga tankarna skalar av mig försvaret lager efter lager.

Jag drömmer om alla sätt jag skulle kunna fly. Romantiserar det destruktiva, och intalar mig att det kanske är enda vägen. Att om jag hatar mer än alla andra, så spelar det ingen roll vad någon tycker eller säger. Ingenting går sönder ändå. Det måste vara fel på mig, ett vattenstänk skulle perforera mig just nu.

Jag längtar tills jag får krypa ner under täcket igen. Idag klarade jag ingenting. Jag vill bara få göra om. Vara någon annan, och vara någon annanstans... Det funkar ju inte att var asvart, och det funkar inte att vara vit. Det är som han säger, "when i hate, i know i can feel...."

Hela den här jävla dagen har handlat om allt jag är dålig på, allt jag inte vågar, allt jag borde ha gjort och allt jag borde göra. Jag undrar hela tiden vad det ska bli av mig och jag vill ibland bara slippa. Jag blir ju så jävla besviken hela tiden.. När jag ser på mig själv blir jag ledsen, när jag ser på er blir jag ledsen. Ni gör allt så bra. Jag står alltid lite avsides och är konstig. Tittar på, funderar och ger upp.

Och där står han och håller henne om axlarna. En varm hand, som den första solen på våren. Den väcker gräset, blommorna och allt som knappt orkat leva under vintern. Jag minns knappt hur det kändes. Men jag drömmer om det. Att bara få vara, som ett batteri när man håller hand. Som något varmt och lugnt. Som en plats där man kan sluta tänka, bara känna det där varma. Koncentrera sig på där två bitar hud kopplar samman två liv.

Jag gör fel. För man får inte tro att kärlek helar, det är naivt och barnsligt. Det är moget och riktigt att vara själv. Då tar man hand om sig. Men om allt jag ville ha var en arm som gav tröst? En förlåtande hand på en orolig kropp. En lugnande panna mot en överansträngd en. Att inte behöva berätta. Att bara bli fångad en liten stund. Tappa kontrollen för en stund. Som en mental flotte, lagom långt ut från stranden. Därinne sitter ni, och min handduk passar min plats, när jag tröttnat på att plaska med fötterna i vattenbrynet ska jag komma tillbaka.

Något gick sönder, när jag förstod att den närmsta drömmen skulle bli störd. Att jag verkligen inte hade någon chans. Som vanligt då. Men jag måste bjuda på det, för jag är inte attraktiv på det sättet. Jag får titta på, spela med, låtsasglad. Woho.

Klart jag är besviken. Snart kan jag få sova. och börja om imorgon. FAN!

Hästar, hästar och thaiboxning.

Äntligen lite lugn och ro idag. För 1,5 vecka sen ringde dem från jobbet och behövde mig i Uddevalla. Så jag fick snällt göra det jag hade tänkt göra på två dagar, på en dag, träna, och hetsa iväg till Uddevalla. Kan ju verka långt att åka för att jobba, men det är mysigt, fint och balsam för själen.

Det är ganska mycket lugn och ro i den nu med. Älska det!

Efter veckan och helgens jobb var det dags att spendera tre dagar i skolan. Jag, Norrland och Skåne arbetade in fasta rutiner för våra stereotypa beteenden. Sitta hela dagar sådär, ända till kvällen, är inte våran melodi. Det är ett jävla ätande och fikande också på den där skolan. Dock fungerar det bra eftersom man fortsätter diskutera och vädra idéer även på rasterna.

Så nu vet jag att bokföringen bara blir knasigare, att jag måste spendera hela nästkommande helg med att mäta och rita upp stallet. Men jag är peppad! Hippologen har blivit 3årig med lite annat upplägg på antagningen, kanske kan den drömmen bli sann?

Tillbaka till Fighter centre, och två riktigt hårda och svinroliga pass. Det går framåt. Jag känner mig redan på samma nivå nu som jag gjorde i november/december förra året. Det kan ju bara bli bättre!

Hästar och thaiboxning har mer gemensamt än man kan tro har jag kommit på. Ibland är ju främre benet, båda benen, beroende på hur man står. Precis som yttre sidan på hästen alltid är den sidan man ställer den ifrån. Man använder lindor, och det är lika svårt i båda disciplinerna att få det snyggt. =P

Jag har kommit till flera nya insikter. Flera nya medaljer. Det verkar som att vissa ser dem. Jag blir så himla glad då. Tack tack tack!

Igår var Karin här, det var så jävla trevligt! Idag kommer Sandra hit och jag blir glad som en sol när jag tänker på det. Imorgon ska vi äta brunch med finaste Gab och Em. Längtar lite gör jag, ganska mycket faktiskt.

Pengar är ett orosmoment. Csn är inte så snabba.

Men vad gör det om hundra år?

Så länge jag vet att jag inte är kall eller hård. Maria VanillaFudge Jansson. Thats me!

Hejsvejs!

Man får vad man ger.

Gårdagens goda gärning, att stanna en tjej på vagnen som tappade sina vantar.

Jag vill inte säga att jag ger och ger utan att få något tillbaka. För det är inte sant. Även om det känns så ibland. Inte att jag förväntar mig en betalning av dem jag ger lite till, utan mer av livet. Av universum liksom. En liten present för väl utfört arbete? Antar att det blir en ganska evig väntan hehe..

Nä jag har det faktiskt bra, börjar få till rutiner även om löpningen hamnar lite på efterkälken än så länge. Hoppas kunna integrera den i hundpromenaderna så fort det blir tåsko-väder.

Det är ju i alla fall lite vanskligt det här med att ge, för ibland blir man lite trött och då är det svårare att se allt man får. Att man stärks och blir glad åt sina vänners vägnar. Glädje och lycka är för mig ganska enkel, jag nöjer mig med att bli uppmärksammad. Sedd. En blick, ett leende. Det kan göra hela min dag. Då vet jag att jag finns. Att min paranoia som känns så jävla riktig, är helt overklig.

Att släppa in nya människor på livet är svårt tycker jag.. Visar inte de mig alla sina färger snabbt, är det som jag tappar förtroendet. Jag vill inte veta din favoritfärg, jag vill veta vad som får dig att tänka. Vilka erfarenheter i ditt liv som format dig till den komplexa person du är. Jag vill vandra en stund i din skog, känna dofterna där och kanske upptäcka något nytt.

Det skrämmer mig lite när människor inte verkar ha ett djup, eller inte öppnar sig. För jag är öppen, alltid. Det är lätt att såra mig, och det tror jag vissa missar. Jag är inte svår, om inte du är det. Obehagligt är det med de där musselmänniskorna, eller de som verkar leva helt på ytan. Enkelt verkar det, ibland känner jag avund. Men det finns inget bättre än att för en stund få ligga och guppa i någon annans sjö, på en arm, i ett gräs. Jag drömde om det härom natten.

Besvikelsen!

Som att jag missat en färja. Lukterna dröjde sig kvar hela förmiddagen, jag vägrade dra upp persiennerna. Solen värmde mitt skinn i flera timmer efteråt. Jag vet inte vem jag tänkte på, vems varma andedräkt jag andats in bara några minuter tidigare. Men känslan, en känsla jag inte känt på länge, kom stötvis. Som ett nästan plågsamt minne på en pinne i sidan. Aj!

Inte visste jag att luften kunde vara så mättad, läpparna så nära och bryggan till din sjö så inom räckhåll.

Jag njuter av era berättelser, av era kramar, armar runt mina axlar. Varje gång ni ser på mig fylls jag med lite mera liv. Varje gång vi skrattar ihop, bubblar det till inom mig. Då skapar jag mitt eget bränsle. Att ge er lite av det, kommer tillbaka till mig tusenfalt. Det har jag lärt mig nu. Det tog ett tag. För inatt kom jag på varför det känts så konstigt innan.

Att ge har innan varit lite skrämmande. För tänk om man ger, och det inte är "up to standards"?! Liksom, där står jag och blottar strupen, så blir det långsam strypning till döds. Ett hånskratt, en blick, ett falskt tack. Fan ibland är det svårt att få det rätt. Det är en trygghet att veta nu att jag kan ge, utan att behöva vara rädd för reprimander. Jag tror ni vet att jag menar väl, även när orden kommer ut bakofram.

Att ge lite tar blicken bort från sitt eget en stund, och helt plötsligt ser man allas färger. Fler fina människor. Upptäcker en relation som skapas där på spårvagnshållplatsen. Ser ett par på sin säkert första dejt. Ett barn som försöker förklara något för sin gamla farmor. Hur de med hela sina kroppar försöker vara i fas med varandra.Det liksom gnistrar om dem, och någon gång ska det gnistra om mig med!

Har mycket saker inplanerade framöver. Det är fikor för hjälp med plugget, det är lite jobb och lite skola. Det är träning, tid avsatt för vänner. Snart är rutinerna här. Snart är jag på banan. (inte frukten då alltså)

Vikten? äh, screw it just nu. Det fantastiska är att jag är tillbaka! Varm, mjuk och angenäm. Accepterad och älskad. Av dig och av mig.

Gör något bra idag, både för dig själv och för någon annan. Nästa torsdag till exempel. Då ska jag gå på museum för att belöna mig. För att jag är duktig och bra.

Alla förtjänar något bra, varje dag.

HEJSVEJS!

Allt jag bryr mig om.

Eller allt jag önskar att jag bara brydde mig om.

Alla talar om tiden. Speciellt tiden som händer "någon gång".

När kommer den? Kallar vi den så för att vi vet att den aldrig kommer?
Är den bara något man längtar till, som en tröst?
Är det i tiden "någon gång" som drömmarna bor?
Hur når man dit.. Är det vagn eller buss?
Är det så hopplöst, allt allt händer där, i "nån gång-land"?

Eller är det fint där?

Behöver vi "någon gång"?

För jag behöver nu.

Det går framåt. sakta börjar rutiner komma till. Sömnen är helt fel, men snart kommer kanske även den komma i fas? Idag var jag och fikade med Gab. Vi har liksom varit i fas hela tiden, under hemska och mindre hemska tider. Och tiden som är nu, som är hyfsat balanserad, med fri sikt och hopp. Det var så härligt att se, höra och känna det där igen. Hur vi liksom bara är vi, inte det vi har på oss, inte våran hårfärg, inte vad vi äter eller dricker. Vi är systrar. Fan jag blir så jävla glad när jag skriver det!

Innan gick jag på långprommis med Helena och hela flocken. Nästan iaf! Vi var ute i två timmar, och vädret var uschligt. bland har man sådan jävla tur i livet, att man träffar på såna människor som bara gör ens liv enklare, roligare, mer spännande. ja bättre helt enkelt!

Pengar är alltid en liten källa till oro. Men jag är så nöjd över att inte fokusera på pengar. Att leva för pengar. Jag lever för kärleken jag känner till människor, vänner, djur, och kanske mig själv. Jag gör ju allt detta möjligt. Livet förändras, och även jag. Kriser kommer och går.

Jag har massor av drömmar. Men mina drömmar finns inte i "nån gång". De finns inom räckhåll. Det har jag bestämt. På sätt och vis vet jag redan hur den där handflatan kommer kännas. Hur dörren alltid knarrar när jag smyger ut på morgonen. Hur det luktar ute på gårdsplanen. Hur hästarna blinkar i morgonljuset. Hur gott kaffet smakar när jag vet att matbordet snart fylls med tjatter och kärlek som vibrerar i luften.

Man blir aldrig mätt på kärlek. Och framför allt aldrig tjock. (sålänge man inte blir på tjocken)

Godnatt!

Jag ser dig.

Idag skedde en såndär enkel händelse som värmde. Inte på något särskilt sätt egentligen, ibland blir man bara så glad av att få bli sedd, hejad på och uppmärksammad på ett bra sätt. Eller MAN, jag menar JAG. Hela mitt liv har varit en kamp om uppmärksamhet, om godkännande och speciellt rätt sort av de båda. Motstånd har jag ju skrivit om innan, hur jag genom att skilja mig från mängden ville göra motstånd. Men självklart är det lika noga att bli uppmärksammad och godkänd inom alla andra kulturer och sammanhang. Att få veta att någon reflekterat över min existens, om så än bara en halv sekund innan vi sågs, gör mig glad. För innan har det varit en kamp att få vara den som gör intryck, som blir ihågkommen osv. Det kunde ta sig flera destruktiva uttryck och flera av dem blev i mindre skala till regelrätta beroenden.

Hur blir man sedd på "rätt" sätt? Hur vill man bli sedd? Och hur vet man att folk uppfattar en som man tror eller vill?

Det senaste årets lärdom; Har man något gott att säga om någon, ska man göra det. Alla förtjänar att få höra de där fina sakerna om sig själva. Det lyfter en och jag känner mig nästan bortskämd nuförtiden, eftersom jag har vänner som så öppet talar om hur de känner. Detta är inte vant för mig alls, så det gäller att träna och nöta in denna nya vana. Och vet ni, det går faktiskt framåt! Och man blir helt glad av att berätta för andra hur fina de är. Så berätta gärna något positivt för någon idag, imorgon, och alla dagar! Alla förtjänar att veta, att de är bra.

Nu när jag är någon slags vuxen person, med en strävan att lära känna mig själv, har allt blivit ut och in. Jag kamouflerar mig, försöker smälta in, men ta mej fan! Det är inte så enkelt. Det är som att lära om totalt. Liksom hur gör man rätt?? Och samtidigt vill jag ju inte tappa de bitarna av mig som faktiskt vill vara liiite annorlunda ändå. Lite som en kamp mellan den rebelliska unga arga tjejen, och den vuxna lite förvirrat upprörda kvinnan. Kärringen.

Nu är träningen på FMT igång igen. Det känns så jävla kul och bra. Formen är helt ok med tanke på omständigheterna det senaste året. Fy fan vad dåligt jag mådde. För er som missat vad jag gjorde hela sommaren och sådär. Det var hemskt. Jag kunde inte ens vara glad på min semester.

Att vara på det där dåliga stället.. i min bubbla. Det gav mig så otroligt mycket skuld. Jag kände mig konstant utanför, som en skugga som bara förstörde för alla. På sätt och vis var jag nog det. En skugga av vad jag kunde vart. Jag minns bara känslor av besvikelse, uppgivenhet och trötthet.

Är jag feg eller smart som lever mitt eremitliv? Är jag egentligen bara skiträdd för att bli sårad? Är rädslan att inte leva upp till olika sociala standarder så övergripande?

Eller är det aktiva beslut jag tagit, mogna och rena utan fega baktankar? Att jag har saker att reda ut, att jag inte orkar med alla sociala koder och skitsnack med ointressanta människor. Är jag kanske lite rädd att hitta någon intressant bland de ointressanta och svika hela min religion? Är jag en tvivlare? För människor sårar. Ofrivilligt eller på rent jävulskap.

Jag är ändå nöjd här liksom, eller det känns så iaf. Eller är jag bara trygg?

Att själv få bli sedd ibland, är det där lilla extra jag behöver för att dagarna ska kännas som riktiga dagar. Så jag kan finnas där för de som behöver mig nu. Det gör ont i själen att se sina vänner ledsna, att höra historier om svek, att ta del av alla oroliga tankar.

Jag önskar jag kunde göra det bra, men det kan jag inte. Men jag hoppas min insats gör så de slipper nå botten innan de finner en plats att vila upp sig på. För det är en kamp det här, varenda dag. Konsten är att lära sig se det ur rätt persektiv, se luckorna och utnyttja dem på bästa sätt.

Nästa semester ska jag knocka med ett njurslag från stjärnorna, och på riktigt låta vågorna smeka mig och göra mig mjukare. Saltet ska rena mig och solen ska steka mig. Som en pepparkaka ska jag krydda världen med min närvaro. För vet ni, I AM AWSOME! Och det är tack vare er mina vänner. Och så lite mig, och så lite Gand.

Allt är flyktigt, nu är nu, och det är fantastiskt!

Godnatt!

Hårt som blir mjukt.

Idag träffade jag en kär gammal vän, som jag inte sett på flera år. Jag minns speciellt dagarna i hasselbacken. Vi drack öl, lyssnade på skatepunk och Karin klättrade i träd. En sån riktig spillevink! Hon är precis lika spillevinkig nu, och jag blev så glad av vårat alldeles för korta möte. Det är så skönt att kunna prata med någon som lever mer som mig. Sitt eget, nya liv, som hon skapat helt själv. Några gliringar om bitterhet utbyttes, men med glimten i ögat.

Vi var båda nöjda med våra val, och glada över vart vi var i livet. Inget gnällande, inget negativt skitsnackande. Som en frisk vind i ett annars så mättat och osigt samtalsrum. För ibland känns det som att man ångrar sig efter ett, även mycket kärt, återseende. Eller en konversation, vilken som helst. Man kommer på i efterhand att man nog måste låtit "sån och sån"..

De här två timmarna stärkte mig. Jag är nog ännu mer nöjd nu. Jag vet ännu mer klart vad jag vill, och vad jag vill ha. Kanske för att jag var tvungen att formulera det i en jobbansökan tidigare på dagen. Men ändå, det är något med kompisar som är singlar, och bara gillar läget. För det är inte alltid accepterat av omgivningen. Man ska ju minst ha en KK iaf, man kan inte göra saker på egen hand. Inte ens "tråkiga" saker som att gå på museum. Så många handlingar måste ha en andra part. Mitt liv skulle bli fett begränsat om jag inte "fick" göra saker på egen hand.

Tydligen är det inte ens ok enligt vissa att vara själv, hemma i sitt eget hem, beroende på vilken dag i veckan det är.

Det är heller inte ok att inte ha pengar som största motivationskälla.

Jag är glad över min vidsynthet ändå. Det kan ju låta otroligt banalt, för er som tänker. Men det finns ju dem därute som bara tror på allt, som kör på det, som tar sin plats i ledet. Simpelt inte sant? Jag avundas dem lite ibland. Det är hårt att leva med en konstant känsla av längtan bort. Frustrationen över människors egocentriska svar på världsliga frågor. Sen när blev DU hela jävla världen?!

Det får mig att vilja vända på klacken och gå. Men nu det senaste har jag insett att det kan vara intressant att fråga frågor om deras svar, och se hur ett ljus antingen går upp, eller inte. Går det upp ett ljus, kan jag gå hem glad i hågen. Som en missionär!

Jag har tänkt en del på krav. De vi sätter på oss själva och de vi sätter på andra. Speglar kraven vi ställer på andra, de som vi ställer på oss själva? Hur går det ihop med att när man vänder på frågan, gäller helt plötsligt inte riktigt samma regler längre. Är det vårat undermedvetna som knackar oss i huvvet? Det finns såna helt sinnessjuka förväntningar därute.

Det är dem jag är rädd för. Därför jag är blyg och osäker i många sociala sammanhang. Jag döljer det nog rätt bra med skratt och mina ideliga snubblingar på kullerstenar, precis som ord. Viktigt är att påminna sig om att man i det stora hela är totalt oviktig. Världen hade sett precis likadan ut, även om man trillat av pinnen innan man kom till.

I 4 år har jag varit själv med min lilla kille. På många sätt har det varit den bästa tiden i mitt liv. Varför klaga på ett liv, som ger sådan skörd? Som gett mig förmågan att hitta tillbaka när jag gått vilse. Att förlåta och förstå. Att acceptera mig själv och de runt mig. Långsamt har knutar lösts upp, vägen är mindre krokig nu, taggarna sticks men såren läker fortare.

Jag kanske är mer hel. Inte en serie breda murar eller djupa vallgravar. Inte skelettlös och helt utan kroppskontroll. Känns sjukt att tala om djävulen. Men det är som så det känns ibland, att det bor en sådan i mig. Som får mig att se dimmigt, smuts överallt och ondska i varje människas blick. Som om mitt undermedvetna försöker försvara mig från det som blir självförakt, genom att rikta det mot andra.

Men jag är god. Det vet jag nu. Inte vit som snö, men orörd och känslig som den där lösa snön som föll. Lika lätt som den blir sörja under bilar, kan mitt inre bli en gröt av motsägelser. Fast det gör inget, jag håller på att lära mig hur man gör snö. Hur jag kan låta det regna bort, och låta ny snö falla.

Att göra om och göra rätt.

Att göra stålet varmt och följsamt. Böljande, som vågor, men ändå fast. Ryggraden börjar ju med hjärnbalken, inte sant?

Godnatt.

Redan vår?

Det pratas mest om döda fåglar på tvn just nu. Jag tyckte jag hörde dem kvittra häromdagen. Det rusade till lite i bröstet då. Ungefär som när jag höll på att göra stans snyggaste vurpa på löpbandet igår. HAHA!!!! Asså, MAN FÅR INTE RAMLA! LOL på mig själv.

Jag skulle gjort tusen saker idag. Men jag gjorde iaf klart bokföringen. Och gick två promenader med hundarna. Ja jag har en extra just nu. Kom upp i tid imorse, sover ju knappt om nätterna nu... Så jag hoppas jag kan somna ikväll!

Men jag funderar och tänker och känner så mycket på nätterna. Inte massa dåliga grejer, utan mer saker jag VILL göra. Saker jag vill genomföra, mina visioner och drömmar. Tankar om min förändring. Från olycklig och desperat, till lagom lycklig och hoppfull. Människor runt mig är bevis, när min egen historia inte känns tillräcklig. De har och driver företag, blir befordrade, flyttar, reser, älskar och ger sig hän.

Jag brukar tänka på er när det känns tungt. När jag är rädd brukar jag tänka på er. Att ni alltid säger att jag är modig och stark. Dags att ta till sig allt det där. För på en bra dag som denna, när de bra tankarna tar över, trots inaktiviteten, vet jag hur bra jag är.

För det är jag, och ni med!

Åh, som jag längtar, det gör det svårt att på riktigt leva nu. Tur att thaien börjar på måndag så man inte fastnar i något moln någonstans.. God vår på er! Snart är den här, jag har redan sett gräset. Det är på väg!

Swingers, jag och damerna.

Idag var det så dags för kettlebells igen. HERREGUD är allt jag har att säga om det. Har inte mått så bra sen jag kom hem, eh om man säger så. Men det gick iaf bra, kommer göra ont i morgon. Yeah! Finally. Lagom dagar kvar tills terminen startar på Fighter centre. Nästa vecka drar det igång, och jag saknar allt. Man känner sig ju lite lätt off från hela det livet, nu när livet mest handlat om hästar, julklappar och bokföring.

Menmen! Jag är galet nöjd med min grupp till våren, det kommer bli awsome. Jobbigt och roligt. Som det ska va!

Idag träffade jag igen mina trevliga KB-ladies. Dom är så balla. De kanske är lika gamla men den ena är lång, ser något yngre ut, slank som en löpare. Medens hennes kompis är kort, rund, och ser lite äldre ut, en typisk mamma liksom. De går alltid dit ihop, och vi brukar pratas vid lite. Börjar bli ett litet järngäng som alltid kommer på Cecilias pass på Sportlife Almedal. Härligt att kunna peppa varandra. Jag har saknat det lite nu, när det oftast är anledningen till att jag tar ett pass på sportlife, för att slippa den sociala biten och bara träna för min egen skull. Snart är det måndag! =D

Idag sprang jag en liten sväng innan, det kändes så bra att jag övervägde att strunta i passet och bara springa tills det stängde.

Häromkvällen tog jag och Gand en promenad i slottis sent på kvällen. Det snöade och vi blev överlyckliga! Lite läskigt var det att gå nästan själva runt i den där parken. Vi hade springtävling, jag och killen. Jag vann, en gång. (Det är ju ändå jag som håller i kopplet, men en gång ville han hellre lukta på något, kiss säkert.)

Jag sprang och hela kroppen gjorde ont, det sved inombords. Och jag blev så lycklig att jag började gapskratta, sådär. Mitt i snön, mitt i slottskogen. Det är faktist inte alla som kan springa...

Sen fick hundskrället springa lös en stund, och han sprang tills det nog sved inombords för honom med. Det är det bästa jag vet, att se hur han njuter av friheten och springer allt vad han orkar, helt på eget bevåg. Inga suckar, inget stånk. Bara äkta livsglädje.

Jag har inte sovit särskilt bra de senaste nätterna. Hjärnan spinner på högvarv. Jag stressar och tänker, grubblar och vrider på mig. Inatt hoppas jag på sömn, för äntligen är kroppen tröttare än hjärnan.

Shit, vad glad jag är, över att jag är jag. Knepig och kanske svår, medveten och ambitiös. Jag passar inte in på de flesta ställen, plutar inte med läpparna för att jag tror att jag är sexig, utan för att jag gillar att bjuda folk på ett garv. Jag bjuder på mig själv, till skillnad från tanten i kassan på wiillys. Hon måste hata sitt liv, eller iaf sitt jobb. Så situationen är ju mest trist för henne. Konstigt att jag ibland gråter mig igenom dagar, när jag egentligen tycker att jag är ett fenomenalt sällskap.

Jag sjöng i slottskogen. Låter det konstigt?

Ah, men, jag kunde inte låta bli, för livet kändes så jävla fint just då. Som förrut idag när jag var på promenad, och en tant log så fint mot mig. Då känns det som jag finns, att jag är okej, och att jag inte behöver ifrågasätta det jämt. För visst är det sällan någon faktist tar ögonkontakt därute? Och gör dem det, så verkar det vara för att man tydligt bär på någon smittsam åkomma, eller på något annat sätt ser förfärlig ut.

Fan, jag försöker ju bara vara bra, så jag kan vara en tillgång för andra. Och för mig själv. Innan har jag sett mig själv som en som alltid flyter lite ovanpå och utanför alla sociala kretsar. Men, jag kanske är ett lim?

Ibland blir man berusad av livet, och sen blir man bakis. Ungefär som kettlebells.

Hejsvejs!

Jag är Sverige.

Att stå på utsidan och titta in ger mig mycket lärdomar. Men samtidigt jävligt mycket känslor av frustration. Tusen nya anledningar att bygga murar, åtminstone på bredden. Jag är ju nyfiken av naturen, såklart vill jag se hur ni gör, hur människor verkar fungera, hur jag kan undvika att hamna i samma knipor själv.

Jag blir upprörd över hur elakt och småsint människor behandlar varandra, särskilt när de bor under samma tak. När de delar närhet och köksbord med varandra.

Eller de som alltid gör en höna av en fjäder, pratar skit och inte på flera timmar avbryter sig för att säga något uppskattande. Såklart alla behöver lasta ur sig allt ibland. Men om man ser så mycket dåligt i en person, är det inte ett svek både mot honom/henne och mot sig själv att fortsätta dela livet med varandra då?

Vem gjorde dig så jävla felfri? Vem gjorde ditt sätt till det ända riktiga sättet? Tänk om han hörde dig nu? Tänk om hon visste hur sårad du blev. Förväntar du dig verkligen att han ska förstå när du säger halva sanningen? Varför vill alla sätta dit varandra? Vad förväntar sig folk egentligen..

Jag vill inte ge sken av att vara enkel. Att jag aldrig har baktankar eller har varit elak. Jag kan bjuda er långt ner i gottepåsen av allt som är jag. Där finns allt det där jävliga, jobbiga och otroligt småsinta. Men jag tror jag håller på att lära mig att göra annorlunda. Kanske det är så det är att bli vuxen? När man lämnar sociala spel bakom sig. Skalar av regler och är ärlig om charaderna. För visst spelar vi dem, allihop.

Vad är det man försöker dölja med dem? Kan man vara ärlig om någon frågar? Tror du att ingen ser igenom dig? Vad händer om dom avslöjar dig? Vad händer om du är helt ärlig...

Vad händer om jag är svag, och du är stark? För det är nog ofta så det är i verkligheten. Även om jag har så otroligt svårt att acceptera det, att jag hellre sitter här själv i min trygga vrå. Jag har alltid gjort motstånd, på ett eller annat sätt. Som för att generera kraft åt mig själv. Och fan vad trött jag blir. Vad har jag fått ut av det? Utmattingsdepression? Nästan iaf. Så jag lägger ner stridsyxan. Att vara sin egen energitjuv måste ju vara sinnessjukt kontraproduktivt. Shattap, vilken insikt. Oh yeah!

Grejen är kanske att våga erkänna, våga berätta och våga känna sig dum. Att varje bråk kan få sluta med tårar av skratt. För visst går inte världen under när någon får ta ut den överfulla soppåsen, och inte hinner ut ur lyan innan påsjäveln såklart går sönder och sprider skräpet på hallgolvet.

Jag hade nog blivit arg, först. Men jag hoppas att jag skulle kunna se det roliga i det, som jag skulle gjort om det bara var mina egna sopor. För visst är det lite underligt att så fort någon annan är inblandad, är det helst deras fel, och allting är på blodigt allvar.

Vem bestämde att Du i erat Ni är den ofelbara?

Sen finns det dom som bara är helt underbara mot varandra och larvar sig och låter mig vara med. För jag är ju lite av en eremit, rädd för energitjuvar och ganska privat trots min öppenhet. Jag har funnit en trygghet i att vara såhär själv, till skillnad från innan. Människor i skockar intresserar mig inte, men de där som lyser lite extra, de kan jag liksom inte riktigt låta bli.

Fördomar är ett problem. För alla. Alla har dem. Jag försöker vara Sverige. Öppna mina gränser, utan att bli invaderad. Sjukt svårt. Man kan inte vara kompis med hela världen, men det hade vart skönt att få vara en följare ibland. När ryggen är trött, när sikten skyms av rädslor och förutfattade meningar.

Men jag går på en stig nästan alltid nu, istället för att vada i lera. Det är gröna blad på träden mitt i vintern. För det har jag bestämt, och tror man tillräckligt hårt på något, kanske det slår in? Allt är förjävla flyktigt, och om man kan plocka det fina till sig, och dela det med andra. Ja då ska man det. Kan man, vill man, ja då ska man.

Det är läskigt att låta universum bestämma. Men en känsla av läskighet, är inte farlig.

"Man saknar inget som man inte haft..."

NU ska jag plugga, faktiskt!