På både gott och ont rusar tider och livet iväg. Ibland är det kaos och förtvivlan, ibland är det rinnande vatten i en vårbäck. Ni vet med vitsippor, tussilago och tunn, in i det sista-kämpande mini isflak.
Att pendla mellan de två världarna känns som när man tappar balansen på spårvagnen och åker in i väggen med en smäll, ett uppvaknande på ena sidan, och ett misslyckande på den andra.
Vi har pratat om att jag kan vara lite lätt bipolär. Jag tror bara att jag överbelastar mina olika sidor av vågskålen hela tiden. Måste maxas, måste prestera, måste passa på!
Jag läser ofantligt mycket mer böcker nu, jag har en inneboende inspiration som nästan får mig att snurra på stället. Jag jobbar med mig själv, inte emot mig själv. Jag märker vilka delar som släpar efter, att jag så gärna vill ha dem tillbaka. Jag har bestämt att jag ska ta dem tillbaka. Jag ska lyfta upp dem, ta han dom dem som blommor, utöka min egna personliga flora med delar jag låtit vissna. De ska komma till liv, och jag känner hur det gror. Det gör nästan lite ont, men på ett sätt som gör att jag känner mig mer levande.
Jag tänker mycket, på vad som varit, och på vad som ska bli. Vill inte gå händelserna i förväg, men gillar ju att planera?! Vill låta livet flyta fram, eller att jag ska flyta uppe på livet, och kliva i land på stränder längst vägen. Svårt att låta sig föras med, när man ändå måste styra liiiite. Eller? Det kanske räcker att tro, önska och hoppas tillräckligt hårt?
Alltså, det har hänt mycket fina saker. Jag har haft mina kursare här, vart på skandinavium och tittat på hästar, gått på föreläsningar. Skolan tragglar jag vidare med, det går framåt. Praktikplatser och ställen att göra studiebesök uppenbarar sig hela tiden. Antagligen tänker jag göra en blogg idag, som ska handla om det. Där ska jag samla allt djurrelaterat. Allt om verksamheten, osv.
Jag var och drog ut en tand i torsdags, som jag bävat!! Men med lite lugnande i kroppen gick det finemang. Jag är så jävla glad att jag stod upp för mig själv, ringde till tandis dagen innan, 2 min innan de stängde, och bad om lugnande. Två dagar tidigare hade jag även övat på mina kärring-skills och frågat pizzabagarn om han verkligen tvättade händerna efter att han tog betalt av en kund. Och tipsade om att plasthandskar är fräsht. Det kändes bra, det är fan min rättighet som kund att känna mig trygg med maten jag stoppar i min kropp. Och finns det dessutom inte regler och ev lagar om att använda handskar vid livsmedelshantering?
Tror jag har kommit på ett bra sätt att "viktiggöra" mig själv, utan att göra mig för mer än någon annan. Jag och H brukar prata om det. Att man får inte distansera sig från andra genom att sätta sig själv på en pedistal, men man får absolut inte trycka ner sig själv. Men att påolika sätt stå upp för sig själv och andra, fungerar i alla fall för mig. Att visa för mig själv, att jag är viktig och värd besväret, precis som alla andra.
Som nu, när kaffet har fått den där perfekta temperaturen.
Jag har så mycket jag vill skriva. Att jag inte håller mig borta för att jag inte saknar er jämt, det är för att jag inte alltid pallar med. Jag kan inte se skogen för alla träd, så att säga.
Men jag tänker på er mycket, gläds och planerar sätt att ge lite tillbaka.
KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar