Ja, jag känner mig som en jävla nolla, trots att jag är en vinnare. Vinnare i kriget mot mig själv, i viktkriget då. För jag verkar i alla fall inte gå upp i vikt, vilket känns bra. då är jag på rätt väg här i livet =)
En annan sak som slår mig hela tiden, är hur jag alltid känner mig lite utanför. Som att prata med någon på andra sidan en ruta. Visst är det bra att inte få allt serverat, att inte alltid få medhåll, osv. Men ibland låter jag mig påverkas av människors negativa syn på allt. Jag är likadan själv, jag väljer bara att försöka se saker... inte positivt, men MÖJLIGT. Som när man blandar flera färger för att få till en ny. Nyansen är det svåra, att hamna EXAKT där du vill vara. Den minsta, mest utspädda vätska kan få skalan att skifta helt fel. Och även om minsta lilla grej kan få allt att rämna, har man tusen andra möjligheter där runtomkring. Kanske har ett hav av gamla guldmynt sköljts fram nånstans av någon tsunami. Någon kanske hittar det där smycket sen regnet som regnat hela våren sakta trängt igenom stuprännan, och med varje droppe förflyttat mylla från just den där fläcken intill husgrunden. Kanske såg någon när de satt där på huk, att grunden var skadad, trist.. Men i sprickan bodde en salamander, en ovanlig en. Liksom, förstår ni? Man kan vara medveten om ett problem, en risk, ett hemskt öde, utan att för den sakens skull fokusera på det. Ungefär som döden. Och i all ärlighet, gör inte just medvetenheten att vi strävar framåt? Men inte sitter vi väl och samtalar om döden jämt? Eller? Kanske är precis det vi gör, i all omedvetenhet... Hur smakar vattnet? Hur känns det mot tungan? Är glaset kallt eller varmt, mjukt eller hårt? Hur känns det när du sväljer en klunk av det där vattnet?
Ibland känns det som andra stjäl det som var mitt, och ihop med det min motivation. Jag liksom, tappar det. Vet inte varför, och hur jag ska förklara det. Men nu är alla andra så peppade, på saker som varit "mina", att jag tappar lusten. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara mig. Det känns otroligt jobbigt. Lite som när man själv har gjort en bra sak, och någon annan tar cred för det..
Jag känner mig ensam och utkastad, när jag i själva verket är den som drar mig ur.. tror jag. Kanske har jag blivit dålig på att ta plats? Eller ska jag behöva flytta nu igen? Byta hobby, vara anonym, göra min grej. Ash.. jag vet inte. Men förlåt om jag verkar disträ ibland, men jag har ingen tävlingsinstinkt. Tävlingar tar död på min motivation. Tävlingar kväver min lust. Hur blir det då att ha nära vänner som pysslar med hästar? Det är ju det enda jag litar på.
Det enda jag vet att jag älskar mer än allt annat.
Den drömmen får liksom inte dö.
Det enda som får mig att acceptera alla regler och lagar som livet innebär. Allt från att behöva syre, till att behöva ett personnummer. Jag reglar fast mig själv ibland, som nu, och då ser jag alla staket, och alla som är där utanför. Som inte ser hitåt, skrattar så högt att de inte hör mina skrik.
Tänk om alla reglar, alla staket och murar fungerade stöttande istället. Som en arm om ett par axlar.
Igår hade jag migrän för första gången på 3 år. En sådan hemsk jävla besvikelse. Tack Linnea för att jag fick lämna lite krokodiltårar på din väst.
Äntligen börjar det ta snurr på allt. Jag har svårt att snurra med, det blir så snurrigt och vingligt ibland.
Som på mötet med drivhuset. Kändes lite som en dålig arbetsintervju, som att jag vart helt oförberedd. Bläh.. Men jag har fått hemläxor som skall göras, jag har köpt en fin bok till hela alltet! Där ska det brainstormas, mindmappas och till slut organiseras!
Det är sannerligen mycket mer än man kan tro, alltså, ÄNNU MER, att tänka på. Och jag blir sjukt peppad! Förutom på hela "varför ska kunderna köpa dina tjänster", den kan jag liksom inte svara alls bra på. Tur det finns forskning, Helena, och massa annat folk som kan hjälpa till med det. Men jag får väl erkänna att administration, ja, det är faktiskt väldigt mycket min grej. Det börjar snart på riktigt nu, jag ska bli entreprenör, jag och Helena ska hjälpa massa fina kids, och sova med sjukt goda samveten. Och hö i håret =D
Hoppas på en händelserik vår och sommar nu. Men först lite fighting, kurser, påskmiddag (gav mamma två påskiga dukar och ett paket servetter, plus två tulpanbuketter = PÅSK-KITTET!!)
Har jag lite tur, blir det även lite ridning.
Erkänner mig besegrad av diverse. Har en ofantlig vandringslust. Varför kan jag inte bara slå rot? Ni betyder verkligen allt, men ändå vet jag att jag skulle kunna lämna er för en annan stad, ett annat land, ett annat liv, redan inatt.
Fast, det ska jag nog inte. För nu ska jag bada badkar, göra läxan, och sen mysa med mina föräldrar.
Tänker på er, håller av er, men håller mig på avstånd, någon dag till. KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar