Slog det mig nyss. En sådan ofantlig jävla besvikelse. Ibland vill jag bara ge upp en liten stund, falla och falla. Det gick ju så bra allting. Det var ju en frihet, en självständighetens flagga mitt i mitt eget land. En sån jävla bluff!
Jag dansar inte, jag kryper efter alla andras pipor, hittar inte min plats. Lika förvirrad som en blind hund. Allt är så jävla flyktigt, så dyrbart och heligt. Jag klänger hårt fast vid det lilla jag har. Eller snarare det jag har haft. Bygger drömmar av minnen från en tid jag aldrig får igen. Längtar efter sommarlovet i ettan. Tryggheten hos ponnysarna, bokskogar och saft. Skrattanfall, avtrillningar, len och tröstande päls. En stor varm hals att krama och lägga kinden mot. Lyckan att hålla någon i handen, så rent och sunt. Inte alls så smutsigt och sjukt som allting känns nu. Trasigt, som sina första converse, de där man aldrig vill slänga. För evigt skrynkligt som de där fotografierna du inte vet varför du sparar, men inte har hjärta att slänga. Vi var så fina då.
Inatt hände det igen. Paniken. Såhär hemskt har det inte varit sen gymnasiet. Jag har för första gången i mitt liv känt rädslan att tappa det på riktigt. Inte förståndet, men medvetandet. Fuck, detta skulle ju bli bättre?
Hur fan ställer jag om? Jag trodde det var jag som bestämde. Men, jag beter mig ju som något jävla flockdjur och bara anpassar mig.. Ett flockdjur utan flock, vad är det? Jo, jag kan upplysa er om att det är vad man brukar kalla ett Byte. Byten blir jagade, och helt ärligt, kunde inget ord bättre beskrivit känslan jag har.
Önskelista inför födelsedagen:
Rökfri pappa.
Vila.
fast position vid scenen.
Vart vilar man själen, såhär, när man liksom är mitt uppe i att försöka leva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar