Varför jag vill flytta till Uddevalla. Om jag ens vill det.
Varför vissa måste lida så ofantligt mycket. Och vissa inte alls.
Varför det är så svårt att följa känslan. Och varför den liksom inte riktigt känns.
Varför jag känner mig ensam tillsammans med andra. Som om känslorna skulle lysa igenom.
Varför det känns så svårt. Allting.
Varför det är lättare att vara hård än mjuk. Som om allt vore mitt fel, men jag skyller på alla andra.
Varför är drömmar så söta och livet så salt. Så beroendeframkallande men svåra att hålla hårt i.
Varför ger man inte upp? Kampen är livet, I suppose.
Ibland smakar det mest blod, en påminnelse om att man faktiskt lever. Att man någon gång haft en plats i det stora kretsloppet. En funktion i planetens uppväxt. Vi kunde varit fria, oförstående och känt oss nöjda med livet. Aldrig väntat, alltid levt. Älskat och hatat, passionerat och ärligt. Lidit och njutit helt utan skammen. Följt instinkter och förvånats över varje soluppgång.
Varför romantiserar jag ett liv innan detta. Önskar jag mig så långt bor?
Självklart inte, min högsta önskan här i livet är att lära mig leva i nuet. Följa känslor och ingivelse utan tvivel. Som jag brukade. De är bortdomnade nu, är det vuxenlivet som trampat ner dem till rötterna? Mina överdimensionerade styrmedel. Min magkänsla och tro.
Jag bara önskar att jag fick lite ro. För ingen massage i världen kan lösa upp knutarna i magen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar