Ja ni vet en sån dag när man har samma känsla i kroppen som när spårvagnen inte går, det spöregnar göteborgsregn, och kläderna väger flera kilo tungt. Kroppen är varm och kall på samma gång, man vill inte gå men man vill bara komma hem.
Den känslan. Just nu. Över tentan som inte blir sådär fantastisk som jag hade tänkt, som jag bara vill bli klar med, men samtidigt hellre skulle ta en omtenta på för att kunna göra det ordentligt. Rakt in i väggen bah.
Dagar som börjar med att man bryter ihop en skvätt. För det hänger mycket mer än regn i de där jävla kläderna. Det är så mycket ilska och besvikenhet över vad som varit, som bubblar upp när saker och ting inte går framåt. När man liksom tvingas stanna upp, känna efter och undrar varför tusen gånger om.
Varför kan inte jag vara sådär positiv, varför förmår jag inte kliva upp på morgonen, varför lät jag honom misshandla mig, varför är det så svårt med dig, varför kan jag inte bara släppa och gå vidare?
Det är då alla tvivel kommer, att min syn på allt kanske bara är ett spel, för att jag skall orka med vardagen. Äktheten jag brukar kunna förlita mig på känns falsk och hela livspusslet känns raserat. Som om jag inte vet om jag skrattar för att jag känner lycka, eller omjag skrattar för att det är det man skall göra ibland.
Jag är så jävla glad över mina förbättringar inom träning, glad att den lilla hunden är här, glad över att snart få börja jobba igen, glad över att ha blivit moster. Men det är som att sånahär dagar kan jag inte njuta, för jag måste fokusera på något för mig, helt oviktigt i stunden.
Det är övergående jag vet. Så fort jag bestämt mig kommer jag skriva klart. Lämna in, känna mig lätt, förlåtande och hoppfull igen.
Det är som ett återfall, idag är en trillat-av-vagnen-dag, och med tanke på allt som har hänt kanske ambitionsnivån kan få vara lägre. Rädslan för att misslyckas kanske inte måste undertryckas till varje pris. Går tentan åt helvete går den att göra om, blir jag ensam i 7 år till får jag väl se till att ha roligt under tiden, om träningen inte går exakt som jag vill får jag väl bara fokusera på det roliga ett tag, det är ok att jag hatar dig, och det är ok att göra om en tenta. Det är ok.
För vet ni va, innerst inne vet jag vilken bra människa jag är, jag ger inte upp, inte på någonting. Det är både bra och dåligt för mig, och kanske skall jag se det här med att ge upp som något positivt ibland. Jag kan ge upp tanken på att tentan måste bli skitbra, det är ok om den med nöd och näppe passerar Gnivå. och nu när jag fått gnälla lite över det, vågat se saker för vad de är, känns tentan överkomlig. Det får ta hela natten om det är så.
Jag är som jag är, men jag kan alltid utvecklas. Ett stort tack till alla er som står kvar när jag bara virvlar runt i ett moln av svordomar och hets.
Puss!
Den känslan. Just nu. Över tentan som inte blir sådär fantastisk som jag hade tänkt, som jag bara vill bli klar med, men samtidigt hellre skulle ta en omtenta på för att kunna göra det ordentligt. Rakt in i väggen bah.
Dagar som börjar med att man bryter ihop en skvätt. För det hänger mycket mer än regn i de där jävla kläderna. Det är så mycket ilska och besvikenhet över vad som varit, som bubblar upp när saker och ting inte går framåt. När man liksom tvingas stanna upp, känna efter och undrar varför tusen gånger om.
Varför kan inte jag vara sådär positiv, varför förmår jag inte kliva upp på morgonen, varför lät jag honom misshandla mig, varför är det så svårt med dig, varför kan jag inte bara släppa och gå vidare?
Det är då alla tvivel kommer, att min syn på allt kanske bara är ett spel, för att jag skall orka med vardagen. Äktheten jag brukar kunna förlita mig på känns falsk och hela livspusslet känns raserat. Som om jag inte vet om jag skrattar för att jag känner lycka, eller omjag skrattar för att det är det man skall göra ibland.
Jag är så jävla glad över mina förbättringar inom träning, glad att den lilla hunden är här, glad över att snart få börja jobba igen, glad över att ha blivit moster. Men det är som att sånahär dagar kan jag inte njuta, för jag måste fokusera på något för mig, helt oviktigt i stunden.
Det är övergående jag vet. Så fort jag bestämt mig kommer jag skriva klart. Lämna in, känna mig lätt, förlåtande och hoppfull igen.
Det är som ett återfall, idag är en trillat-av-vagnen-dag, och med tanke på allt som har hänt kanske ambitionsnivån kan få vara lägre. Rädslan för att misslyckas kanske inte måste undertryckas till varje pris. Går tentan åt helvete går den att göra om, blir jag ensam i 7 år till får jag väl se till att ha roligt under tiden, om träningen inte går exakt som jag vill får jag väl bara fokusera på det roliga ett tag, det är ok att jag hatar dig, och det är ok att göra om en tenta. Det är ok.
För vet ni va, innerst inne vet jag vilken bra människa jag är, jag ger inte upp, inte på någonting. Det är både bra och dåligt för mig, och kanske skall jag se det här med att ge upp som något positivt ibland. Jag kan ge upp tanken på att tentan måste bli skitbra, det är ok om den med nöd och näppe passerar Gnivå. och nu när jag fått gnälla lite över det, vågat se saker för vad de är, känns tentan överkomlig. Det får ta hela natten om det är så.
Jag är som jag är, men jag kan alltid utvecklas. Ett stort tack till alla er som står kvar när jag bara virvlar runt i ett moln av svordomar och hets.
Puss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar