Det gick en lång tid, när jag bara svalde, gick vidare, slog ifrån och aldrig släppte in.
Som frätande syra samlar sig all jävla skit inombords. Fina vännen J påminner mig om att inte säga allt till alla. Det är en egenskap jag jobbar på, men jag har så otroligt svårt att inte ge av mig själv nu när jag äntligen lärt mig hur en gör.
Jag vill inte bli stigmatiserad, daltad med eller whatever. Det ända jag vill är att vara ärlig med vem jag är och vart jag kommer ifrån. Jag är ett exempel på någon med hyffsat jobbiga problem med diverse skit, och jag fucking vägrar att be om ursäkt för att jag varit med om livet. Jag vägrar hålla tyst om att jag har problem med ångest, panikattacker, självkänsla OSV. Som om jag vore den enda??? nej. Som om det vore hela världen??? nej.
Jag kanske sätter mig i skiten ibland för att jag säger som det är. So be it. Tråkigt för dom människorna som inte fattar att jag inte är mina problem. Men bra att de avslöjar sig, för såna människor vill jag inte ha i mitt liv. Jag vill umgås med människor som ser lösningar på problem, som en utmaning att attackera och besegra!
Jag vill ju inte påstå att jag är en utmaning, men som alla människor har jag min ryggsäck och min skit som jag drar runt på. Men jag tror inte att de flesta skulle anse mig vara en särskilt svår människa.
För jag är stolt. Jag går gatan fram med ångestklumpar i halsen, illamående, ont i magen men håller huvudet högt. Inte så ofta längre. Men det händer. Jag är stolt för att jag kan känna empati, jag kan förstå och se människor för dem de är. Jag är stolt för att jag alltid har gått min egen väg.
Jag var 12, färgade håret lila och mobbade bara de som verkligen förtjänade det. (mobbade barn mobbar ni vet)
Jag var 15, sexstressad, trodde mamma skulle ta livet av sig i duschen varje dag, men jag levde vidare.
Jag var 18 och tog det svåraste beslutet i mitt liv. Jag grät i veckor, men sålde min bästa vän, och flyttade långt bort. (kommer sakna henne för evigt)
Jag var 19 och tog mig igenom ett år av ömsom terror och ömsom lycka på min praktikplats.
Jag var 21 och tog mig igenom min första depression.
Jag var 23 och hade ätstörningar, inget att vara stolt över, men jag tog mig ur det. Jag flyttade till Göteborg. Jag började träna thaiboxning. Allt var så jävla skrämmande.
Jag fick jobb, skötte mig utmärkt, blev återigen deprimerad, men fick ett nytt jobb och ett mentalt uppsving.
Jag var 26, livet bara rullade på! (nej det var kaos men minns inte hur)
Jag var 27, studentlivet tog nästan knäcken på mig, blev förtjockad, började träna CrossFit.
Jag blev 28, träffade en psykopat, gick ner mig totalt, tog mig upp.
Detta är ju bara en liten resumé av lite av det jobbiga som hänt. Det har hänt otroligt mycket mer bra grejer. Att bestämma sig för att bli den man vill vara, är en hård men fantastisk insikt. Att liksom våga kliva över tröskeln, att våga ge familjemedlemmar en kram, att våga säga att man älskar dem man älskar, att kunna ta emot en komplimang, att kunna säga det man känner. DET ÄR FANTASTISKT!
Och utan all skit jag gått igenom, som fortfarande gör sig påmind ibland, hade jag inte varit den jag är idag. Jag ser mina svagheter som styrkor. Jag vet saker, jag vet hur det känns. Jag vet att jag är stark.
Jag vet det för att jag vågar berätta vem jag är. För att jag vågar erkänna att jag gör misstag. För att jag ändå vågar ge mig på det igen. Livet alltså. Och människor likaså. För gudarna och allt annat skall veta hur människor har sårat mig, gjort mig illa och tryckt ner mig.
Men jag vet att jag måste tro på att det finns goda människor och att de kommer göra mig till en bättre människa. Så om ni frågar, kommer ni alltid få ett ärligt svar, detta är jag, och jag kommer aldrig aldrig aldrig be om ursäkt för att jag är den jag är. Blir förbannad på tanken att folk är så jävla obildade, oförstående och ovilliga att bli medvetna där ute. Undersök dina jävla principer och ställ dig kritisk till dem, är det verkligen från dig de kommer? Kommer de ge dig ett lyckligt liv? Begränsar de dig? Lyssna på dem som tycker annorlunda, kanske kan de lära dig något. Var ödmjuk, eller håll käften.
Ni kommer aldrig kunna valla mig.
Som frätande syra samlar sig all jävla skit inombords. Fina vännen J påminner mig om att inte säga allt till alla. Det är en egenskap jag jobbar på, men jag har så otroligt svårt att inte ge av mig själv nu när jag äntligen lärt mig hur en gör.
Jag vill inte bli stigmatiserad, daltad med eller whatever. Det ända jag vill är att vara ärlig med vem jag är och vart jag kommer ifrån. Jag är ett exempel på någon med hyffsat jobbiga problem med diverse skit, och jag fucking vägrar att be om ursäkt för att jag varit med om livet. Jag vägrar hålla tyst om att jag har problem med ångest, panikattacker, självkänsla OSV. Som om jag vore den enda??? nej. Som om det vore hela världen??? nej.
Jag kanske sätter mig i skiten ibland för att jag säger som det är. So be it. Tråkigt för dom människorna som inte fattar att jag inte är mina problem. Men bra att de avslöjar sig, för såna människor vill jag inte ha i mitt liv. Jag vill umgås med människor som ser lösningar på problem, som en utmaning att attackera och besegra!
Jag vill ju inte påstå att jag är en utmaning, men som alla människor har jag min ryggsäck och min skit som jag drar runt på. Men jag tror inte att de flesta skulle anse mig vara en särskilt svår människa.
För jag är stolt. Jag går gatan fram med ångestklumpar i halsen, illamående, ont i magen men håller huvudet högt. Inte så ofta längre. Men det händer. Jag är stolt för att jag kan känna empati, jag kan förstå och se människor för dem de är. Jag är stolt för att jag alltid har gått min egen väg.
Jag var 12, färgade håret lila och mobbade bara de som verkligen förtjänade det. (mobbade barn mobbar ni vet)
Jag var 15, sexstressad, trodde mamma skulle ta livet av sig i duschen varje dag, men jag levde vidare.
Jag var 18 och tog det svåraste beslutet i mitt liv. Jag grät i veckor, men sålde min bästa vän, och flyttade långt bort. (kommer sakna henne för evigt)
Jag var 19 och tog mig igenom ett år av ömsom terror och ömsom lycka på min praktikplats.
Jag var 21 och tog mig igenom min första depression.
Jag var 23 och hade ätstörningar, inget att vara stolt över, men jag tog mig ur det. Jag flyttade till Göteborg. Jag började träna thaiboxning. Allt var så jävla skrämmande.
Jag fick jobb, skötte mig utmärkt, blev återigen deprimerad, men fick ett nytt jobb och ett mentalt uppsving.
Jag var 26, livet bara rullade på! (nej det var kaos men minns inte hur)
Jag var 27, studentlivet tog nästan knäcken på mig, blev förtjockad, började träna CrossFit.
Jag blev 28, träffade en psykopat, gick ner mig totalt, tog mig upp.
Detta är ju bara en liten resumé av lite av det jobbiga som hänt. Det har hänt otroligt mycket mer bra grejer. Att bestämma sig för att bli den man vill vara, är en hård men fantastisk insikt. Att liksom våga kliva över tröskeln, att våga ge familjemedlemmar en kram, att våga säga att man älskar dem man älskar, att kunna ta emot en komplimang, att kunna säga det man känner. DET ÄR FANTASTISKT!
Och utan all skit jag gått igenom, som fortfarande gör sig påmind ibland, hade jag inte varit den jag är idag. Jag ser mina svagheter som styrkor. Jag vet saker, jag vet hur det känns. Jag vet att jag är stark.
Jag vet det för att jag vågar berätta vem jag är. För att jag vågar erkänna att jag gör misstag. För att jag ändå vågar ge mig på det igen. Livet alltså. Och människor likaså. För gudarna och allt annat skall veta hur människor har sårat mig, gjort mig illa och tryckt ner mig.
Men jag vet att jag måste tro på att det finns goda människor och att de kommer göra mig till en bättre människa. Så om ni frågar, kommer ni alltid få ett ärligt svar, detta är jag, och jag kommer aldrig aldrig aldrig be om ursäkt för att jag är den jag är. Blir förbannad på tanken att folk är så jävla obildade, oförstående och ovilliga att bli medvetna där ute. Undersök dina jävla principer och ställ dig kritisk till dem, är det verkligen från dig de kommer? Kommer de ge dig ett lyckligt liv? Begränsar de dig? Lyssna på dem som tycker annorlunda, kanske kan de lära dig något. Var ödmjuk, eller håll käften.
Ni kommer aldrig kunna valla mig.
Bra skrivet/ ellman
SvaraRadera