Det är så mycket som vill ut, det är så mycket som sker och som inte sker just nu. Ena dagen känns det fantastiskt, nästa helt paniskt. Det har hänt så mycket i mig sedan november. Jag trodde jag var trygg, körde på, forcerade, som vanligt alltså. Pang sa det. Jag visste det egentligen redan där i november. att jag var på väg rakt in i väggen. Att en aldrig lär sig? Ha inte så höga krav, säger mamma, och jag tolkar det som att hon tror att jag inte har kapaciteten att skriva en C-uppsats. Hon menar säkert inte så, men det låter så. Jag river mitt hår över mina misslyckanden tills jag inte orkar längre.
Det skall ju jobbas, tränas, styras upp. Men det kommer ingen lön, kroppen fallerar, och sinnet med den. Men jobbet skall jobbas, livet skall levas? Det började med skakiga händer och en olustig känsla i magen, den känner vi ju igen, kom igen! Bah kör på. Synbortfallet och fumligheten kommer och går, det kommer vi ihåg från det hyperstressiga städjobbet, bara ta ett djupt andetag och låtsas som ingenting, du har ju aldrig svimmat innan. Halsklumpen, illamåendet jamen jeez drick lite vatten, ta en postafen och kom över det. Det börjar bli svårt att andas, revbenen värker och det gungar som på en båt, det är bara lite syrebrist, eller lågt blodtryck. Bara 8 timmar kvar nu.
Jag grät vissa dagar när kroppen gjorde ont överallt, de andra dagarna låg jag bara och väntade på att behöva åka till jobbet.
Men någonstans i detta bestämde jag mig för att investera i saker som inte kostade mig några pengar. För det har jag ju inga. Men jag bestämde att jag skulle sluta sova bort livet och all mellantid. Jag täffade fint folk som gav mig energin att köra på. Såna människor har jag som tur haft med mig hela denna resan. Av en slump träffade jag vissa och tja, livet går ju vidare, och vissa fattar en verkligen varför en råkade träffa. Ni som ser vem jag är när inte jag ser det själv.
Det är bättre nu. Är det jag vill säga, att jag är mig själv igen och att det är så jävla skönt.
Ordning genom Kaos, klart slut!
Det skall ju jobbas, tränas, styras upp. Men det kommer ingen lön, kroppen fallerar, och sinnet med den. Men jobbet skall jobbas, livet skall levas? Det började med skakiga händer och en olustig känsla i magen, den känner vi ju igen, kom igen! Bah kör på. Synbortfallet och fumligheten kommer och går, det kommer vi ihåg från det hyperstressiga städjobbet, bara ta ett djupt andetag och låtsas som ingenting, du har ju aldrig svimmat innan. Halsklumpen, illamåendet jamen jeez drick lite vatten, ta en postafen och kom över det. Det börjar bli svårt att andas, revbenen värker och det gungar som på en båt, det är bara lite syrebrist, eller lågt blodtryck. Bara 8 timmar kvar nu.
Jag grät vissa dagar när kroppen gjorde ont överallt, de andra dagarna låg jag bara och väntade på att behöva åka till jobbet.
Men någonstans i detta bestämde jag mig för att investera i saker som inte kostade mig några pengar. För det har jag ju inga. Men jag bestämde att jag skulle sluta sova bort livet och all mellantid. Jag täffade fint folk som gav mig energin att köra på. Såna människor har jag som tur haft med mig hela denna resan. Av en slump träffade jag vissa och tja, livet går ju vidare, och vissa fattar en verkligen varför en råkade träffa. Ni som ser vem jag är när inte jag ser det själv.
Det är bättre nu. Är det jag vill säga, att jag är mig själv igen och att det är så jävla skönt.
Ordning genom Kaos, klart slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar