Det är ju ofta så har jag märkt nu i efterhand, att de saker man "hatar" osv, är man oftast rädd för, eller iaf osäker inför. Kanske rädslan att prova gör att man anser att "DET DÄR ÄR INGENTING FÖR MEJ".. Kanske bottnar det där egentligen i att man tror att man helt enkelt inte klarar av det. Bitterhet helt enkelt. En omvänd längtan, som liksom värker lite inombords. "ååååh, tänk om jag kunde göra sådär, se ut sådär, vara såndär" men det blir man ju aldrig, eftersom man är så svag, så fet, och så tjötig.
Ett tag var jag allt jag ville vara, men jag var ändå inte nöjd, och var tvungen att leva mitt liv under total kontroll. Jag är ju en allt eller inget-människa och ja, just nu är det allt. Men jag tror och hoppas att det håller på och ordnar upp sej. Träningen på sportlife känns bra, även om den dåliga sidan av min hjärna inte låter mej glömma att jag inte precis är en av de mest vältränade personerna därinne. Just nu näh! Tanken på att jag faktiskt gick ner 15 kg, och fick fina synliga muskler en gång, ger mej hopp om att hitta en balans där jag inte känsloäter, eller måste kontrollera och planera veckor i förväg. För uppenbarligen är det inte rätt väg att gå. Lagom är bäst, och just nu vill jag ha ordning, så kommer resten gå att pluppa i rätt påse allt eftersom. En sak i taget =)
Anyho, skulle detta inlägget berätta lite om var jag kommer ifrån, och hur långt jag har kommit.
Sprit, fylla, och musik. Det var vad mitt liv handlade om tidigare. Jag klarade inte gympan, eftersom jag aldrig var där, och var jag där stod jag bara och såg sur ut i sann punkar-anda. Kunde äta en kladdkaka själv, och ändå gilla mej själv, och inte bry mej om den där pluttiga lilla magen jag hade då. (Den var ju sannerligen liten, jävla tjejfånerier.)
Sen kom ett bryt. Det blev tvärt om!
Hemma var kaoset ett faktum, mamma som var den bindande länken, hade gått in i väggen och hade groteska tvångssyndrom. Syrran flyttade, och jag undrade om mamma levde eller låg död i badkaret när jag kom hem från skolan. Jag vet inte varför, men jag slutade iaf äta i någon större mängd, bjöd hem kompisar så de kunde äta upp min mat osv. Sökte uppmärksamhet ute på stan, på alla tänkbara sätt. Fick massa "kompisar" och trodde jag var någon. Efter några år i en dimma av känslor, rök och sprit bröt jag från allt, sålde hästen, hoppade av skolan, och drog till skåne för att jobba på en hästgård.
Där fann jag ett självvärde, även om jag nog hade behövt ett år till där för att riktigt bli säker på mina saker. Jag kommer alltid uppskatta och värdera den tiden fantastiskt högt. Bästa beslutet jag gjort i mitt liv. Bästa hästarna är Engelska fullblod och New Forest ponnies =P.
I slutet av den episoden, träffade jag en speciell kille, min första riktiga pojkvän Johan. Det var stort, liksom, att kunna säga att jag hade en sån, det kändes ju helt sjukt! Det trodde jag ju inte precis skulle hända bara sådär! Vi hade en fin tid, och en ful. Men det blev ett fint avslut och jag är tokglad för han och hans andra hälfts snart tredje bit i familjepusslet.
Men när vi bröt upp hade jag vandrat i ett jävla dunkel länge. I det dunklet hade jag blivit bitter, tjock och otroligt ledsen. Jag ville, men trodde aldrig att jag skulle kunna klara av att gå ner i vikt, göra armhävningar, eller bete mej belevat. Allt det där jag hade hatat...
Så det kanske är svårt för många att tro att jag i 22 år hatade allt som gjorde mej svettig, förutom ridning då förståss. Men det finns fler som vet hur det var. Jag är nog den ända som vet hur det är, men ändå vet jag inte vad jag ska svara när folk frågar.
Jag var så rädd, jag vågade inte åka buss, inte göra något ensam, knappt gå på promenad eller köpa något på ica. Telefonsamtal var ju bara inte ens en möjlighet. Komma själv till en fest eller bar?! NÄÄÄ se det gick inte. Läkaren? Nejnejnej. Beställa mat på ett café jag aldrig vart på, eller ens det gamla vanliga? Fråga vart toaletten låg? Om jag kunde få en sked till soppan? Om jag också kunde få komma?
Så många små saker som ändå på ett sätt blev väldigt handikappande.
Ibland blev jag totalstressad bara jag skulle träffa mina bästa vänner, nervös och fumlig. Så otroligt rädd för att göra bort mej, för att bli ledsen, för att verka sån och sån, eller bara säga fel.
Jag är fortfarande rädd. Men jag kämpar på, jag är inte universums medelpunkt, och någon gång kanske jag vågar prata helt avslappnat med en kille. Tillochmed. Utan att undra varför han kollar så konstigt på mina byxor, för jag kanske ser konstig ut i dem, eller har fläckar på pinsamma ställen.
Ingen är fläckfri, och är man helt täckt av skit, är det ändå ingen som ser något, så då kan man börja om, lite som med en oljemålning. Var din egen livsartist, forma och färglägg livet!
Godnatt, från en trött, och lite sjuklig Maria tuning out from Uddevalla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar