Ibland drömmer jag om saker som händer.
Jag upplever känslor av deja vu och antar att jag är på rätt väg, att det är universums sätt att klappa mig på axeln och ge mig mod att helt och fullt hänge mig åt det där.
Ibland drömmer jag på bussen. Om hur det luktar i mitt stall, om hur jag drar handen över en glansig päls. Hur det känns att få vila kinden mot den varma kroppen. Hur jag lugnas av den där långsamma pulsen. Hur jag aldrig vill skiljas åt. Fan vad jag saknar ponnyn. Fan vad hemskt det kommer bli när vi måste skjuta lilla fina Hazel. Min äldsta, mest trogna vän i livet.Hon är gammal nu, hon haltar nästan alltid litegrann. Men hon ser alltid glad ut på något vis, hon låter mig alltid vila där hos henne. När jag kryper ihop bredvid henne i stallet, och vilar pannan mot hennes skuldra. Den passar så perfekt in där. Hon är så liten att jag kan krama om nästan hela henne nu. Nu när jag är så stor.
Finaste lilla Hazel.
Min dotter ska heta Hazel. Minst i andranamn, men om jag adopterar blir det förnamn. För det är faktist jag som bestämmer här.
Vissa drömmer väcker bara skit till liv. Jag vill inte se mig själv som allt det där negativa jag ser, för jag vet att det bara blir sant om jag tror på det. Men hur omgivningen liksom springer om mig hela tiden, känns bara som bevis på allt det dåliga. Jag har egentligen inga problem med att sitta här själv, det är en vana, och ganska skönt. Även om det visst hade vart fint att ha sällskap ibland, någon på samma våglängd, som inte bländar mig med allt jag inte är...
Alla liksom, överglänser alltid mig, och då känns det inte som jag ens borde försöka. Då ger jag upp, backar bakom linjerna och ger er hela spelrummet. Vem skulle välja mig, när ni är med..
Det blir lätt en tävling jag inte är frivillig deltagare i. När snygghetshets vandrar in i träningshallen, när snabbast tid på 5an förstör min upplevelse av att uträtta något stort och njutningsfullt, när något falskt uppmärksammas där jag står som i öppet mål, helt jävla blottad. Jag önskar att någon såg det någon gång ibland. Så känner jag skuld inför faktumet att jag ens har såna tankar och känslor. Rätt sak på rätt plats. Min plats verkar vara hemmet. I tryggheten och ensamheten. Kanske flyttar jag snart och lämnar allt igen.
Jag gömmer mig inte lika mycket nu, men jag fastnar ändå alltid i hans ögon. Liksom, sugs fast. Så skäms jag varje gång, blir generad, får tourettes light, och pratar för att inte ångesten skall kännas lika påtaglig. Det blir ju aldrig vi, och i vanliga fall tar jag det med en klackspark. Men ibland när jag en hel natt drömt om allt som kunde varit vårt, är det så jävla svårt att skratta bort allting. Som jag alltid annars gör. Förlåt alla vänner som både ser igenom och inte förstår alls. Mitt skratt kan vara en hel sjömansranson kvacksalveri. För att duktigt dölja hur jag går sönder inuti.
Att inte identifiera sig med den där skuggade figuren är så jävla svårt. Jag önskar det var sol varje dag. Jag önskar jag var mer tacksam över vad jag har. Jag önskar att du, faktiskt var här. Men det vet du ingenting om.
Jag är inte deprimerad längre. Jag ser väldigt mycket fram emot många saker. Har massa hopp och framtidstro. Jobba i parken kommer bli awsome. Semester kommer bli fint. Jag klarar mig, har det bra, men saknar kontakt. Kontakt med nuet, kanske med dig, och på sätt och vis med mig. Men den ljusa sidan lyser lite starkare hela tiden, bygger upp sig, återuppstår efter varje översvämning.
Jag är på väg, jag går min egen väg, och snart har jag lärt mig hur jag kan bestämma hur vägkanterna skall se ut. Palmer, cocosnötter och massa kärlek. Så ska det se ut, och där framme skymtar jag den; strandpromenaden. Tjohej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar