Inatt fick jag mig en tankeställare.
Vad är det jag så desperat håller kvar i? Varför vill jag så gärna ha kvar mina "dåliga" tankar, varför tror jag att så fort folk förstår hur mycket konstiga grejer jag har för mig, svarta tankar och besvikelse som bor i mig, att dom ska vilja lämna mig?
Varför har jag utvecklat en helt orimlig rädsla för män, beröring och tro på mig själv?
Inatt försökte jag bena ut vilka delar av mina upplevelser jag behöver släppa taget om, för att kunna gå vidare. Kan det vara så enkelt att jag varit lite arg innerst inne på mamma som blev sjuk, och inte såg att jag mådde dåligt? Att hon inte orkade få iväg mig till skolan. Jag visst eju det, det var så otroligt många motstridiga känslor då. Att se den där bergfasta fasaden av mitt liv, krackelera och visa ett flytande inre. Jag har nog varit rädd sen dess. Att jag ska hamna där med, och tvingat mig själv att klara allt, att vara stark och absolut inte krackelera. And the joke is on me, inte sant?
Under den perioden och ganska lång tid efter ville mamma inte ta i mig, jag fick inte en kram, och i försvar mot det lät jag varken mamma eller pappa ta i mig. Jag distansierade mig så totalt. Jag tror att jag försöker gottgöra det där nu. Både mina skuldkänslor för att jag varit arg på mamma i en tid när hon lika gärna kunde försvunnit ur mitt liv för gott. Det har varit skitsvårt att inte vara arg, för att hon inte tog and om sig(hon var ju vuxen...), att jag fick massa extra ansvar (som jag ju såklart tog på mig själv, inte alls mammas fel).. Jag känner en skuld över att jag skämdes över henne, fast jag innerst inne visste att hon hade ont i själen, och att allt jag ville göra var att ge henne en kram, hålla hennes hand och tala om att jag älskade henne ändå. När jag blivit äldre, tröstat mig med mat istället för sprit och skärsår, har jag skyllt på hennes "evinnerliga bantande" på min fixering vid mat. Men jag har börjat tömma huvudet varje gång tankarna börjar snurra.
Förlåt mamma att jag har varit så arg, dömande och hård. Jag förlåter alla de där åren jag vet att du har dåligt samvete över. Jag är tacksam för att vi gick igenom något svårt, som sammansvetsade oss. Det hade nog inte hänt annars, för jag var inte riktigt här.
I flera år kunde jag inte säga det där till henne, att jag älskade henne. Tacka universum för att jag kan göra det nu. Mamma, om du någonsin läser detta. Så är du bäst, och jag älskar dig av allt som är mig. Men nuförtiden tror jag du vet det. =)
Jag minns att jag nog i samma veva slutade vara nära min pappa. Istället för att tycka att han var en stark och fantastisk man, tyckte jag att han var svag som inte fann sig i varje situation, som inte fick kontroll på allt. Jag visste att han gjorde så gott han kunde, att den här världen var helt främmande för honom. Inuti lilla mig stormade det liksom redan, av skuld och press från skola och stall, puberteten och dess tvetydiga spelregler. Så mina problem fick liksom inte plats, pappa skulle aldrig klara av att höra min klagan. Han hade nog med sitt. För mamma var hans. Det var en dag hemma i köket, när fördämningarna brast en gång, och jag krypande och skrikande tagit skydd under köksbordet. Då sa jag allt, att jag faktist också var ledsen, att jag faktist också mådde dåligt, men att jag mådde dåligt över att jag mådde dåligt. För jag var bara en belastning för den här stackars familjen. Då sa dom ingenting. Jag skrek ut min gråt och i en stilla sekund kändes det som att världen nog skulle rasa ihop. Tills pappas arm hittade mig. Han är kanske inte så bra på att trösta verbalt, men den där armen, en tunn lukt av inrökt flanell, mitt hår som fastnar i hans skägg. Där i hans famn är det tryggt, och jag önskar att jag oftare sökte tröst där. Inte bara en snabb kram och adjö. Det finns ingen soffa i huset längre, det finns bara stolar. Jag önskar vi hade en tv-soffa igen. För jag är trött på att leva mitt liv som en stol. En soffa är mysigare och trillar inte lika lätt. Fler får plats och man vill stanna längre.
Förlåt pappa, för att jag inte delat mer med dig. Jag önskar jag kunde delat fler med dig, för du är den mest fantastiska mannen och pappan jag känner. Jag älskar dig av hela mitt insnärjda hjärta.
Min syster kom enligt mig, lättast undan. Hon flyttade hemifrån precis när jag börjat känna att hon släppte in mig, att vi delade något. Vi har aldrig precis lekt mycket ihop som syskon, för jag har alltid känt mig som en storasyster, som spelat en lillasyster. När syster vart mobbad, lät jag henne köra med mig, för jag visste att hon kunde inte köra med någon annan. Och dessutom var jag ju bara en plutt, så ingen skulle ju lyssna på mig ändå. Så många år jag längtade efter att människor skulle värdesätta mig som en person, och inte ett barn. Jag minns mina sluga tankar så väl, hur jag kunde komma undan sålänge jag spelade "barnet". Men frustrationen var helt klar. Så när Lina flyttade, frågade jag henne rakt ut. "Så, du lämnar mig nu?".. Men hon slapp egentligen inte undan, hon blev ju själv med sina tankar. Hamnade på efterkälken när vi andra började läka ihop och göra oss till en ny familj. En mer öppen familj där man inte , som tidigare, hade som kotym att dölja allt som kunde uppfattas dåligt, sjukt eller annorlunda.
Så förlåt käraste syster för att jag la skuld på dig. Förlåt för att jag inte sa något till mamma om dina hemska erfarenheter av människor i skolan. Du ska veta att jag har förlåtit dig, för längesen faktist. Förlåt för att jag inte uppmärksammar dina framsteg ordentligt.
Det här svarta i mig, som lagt mig som en tomat i en blender när saker känts svårt. Det har fått mig att känna att ingen kan tycka om mig om de vet allt det där, så som min familj tog distans från mig när jag började visa den sidan. Men jag vet nu att det var jag som lät den sidan ta över, som försköt dem. Inte tvärt om. Jag vet nu att allt dom egentligen ville var att kunna ge mig tröst, men de fick inte komma in. Jag kan se det nu. När jag ser på mig själv med en vuxens ögon.
Jag duger visst, med allt mitt svarta. Det svarta har jag att tacka för att jag blivit en mångfacetterad person. Att jag har ett djup, ett hjärta med plats för så många och förmågan att förlåta. Att försöka lämna saker som jag alltid kunnat falla tillbaka på, skylla på och få tröst i. Att livet vore så enkelt som så att allt är mitt fel. Att det bara är för att jag är fel. Att jag helt enkelt inte varit värd något annat. Så enkelt är ingenting. Det är som att säga att alla andra är fel.
Men alla är okej, alla har lite svart, alla kommer bryta ihop och ha samvetskval. Jag är inte skyldig till några brott. Jag försöker hjälpa så gott jag kan, och vara en så bra person jag bara kan. Jag är inte 14 längre. Jag är snart 26, en vuxen kvinna med alla möjligheter i världen. Dags att omfamna förändringarna. Att packa ner det gamla och ta väl hand om det på någon vind någonstans.
Livet händer nu, inte sen eller förrut. Framtiden finns inte försen då, NU!
Och om jag kastar av mig alla gamla lager hud, och tittar på vad som är jag just nu. Måste jag nog erkänna att jag faktist är rätt stolt över vad jag har blivit. Hur jag har utnyttjat livet hittills, och använt det för att utvecklas. Jag borde ju falla i samma kategori som mina vänner, nämligen The big pool of freckin AWSOMENESS!?
Jag är som ni<3 Tack!
Nu ska jag fixa ordning och reda i hemmet. Innan jag ska fika med Helena. Promenad och simning blev lite sederat, men det gör inget. Jag fick ju iaf skrotat någon gammal bil och sådär. Om några timmar kommer Norrland och Skåne! Vi ska busa och plugga, gå på mässa och fåna oss på seminarium. Åka tåg och prata om hästar, killar och äckliga saker.
Bara att titta runt sig, allt är precis som det ska vara. Allt är perfekt. Igår såg jag en kille och en tjej, de hade köpt ett paket kaffe och ett paket mjölk. Det var så fint.
Flera jag känner har hittat kärlek, och jag e så sjukt glad över det!
Och så tänker jag på Anton, och på jordbävningen i Nya zeeland. Hoppas inte något händer i Australien, för jag har bett honom speciellt att inte fastna med någon hand någonstans därute i buschen.
Hejsvejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar