Rage of tandvärk.

Jag har tandvärk, eller snarare köttont längst in i munnen. Det gör mej retlig och känslosam. Mer än vanligt alltså.
I min frustration över hur lång tid det verkar ta för värktabletterna att verka (GÖTEBORRRRG) började jag fundera lite över det här att alltid vara en plutt i alla träningssammanhang. För det spelar ju egentligen mindre roll att jag just nu har 10 kg på min kära träningspartner Sanne, för vi båda räknas ändå som små. Korta och lätta att träffa, helst rätt i pannan, tre miljoner gånger varje pass.

Förövrigt känns det ju jävligt stört att tabletterna kallas värktabletter, är dom till för att GE MEJ VÄRK ELLER?! Och vad är motsatsen då? Ovärktabletter?

Ah iaf, tillbaka till ämnet. Att vara en av de små på passen sägs vara bra för att man alltid får träna "i uppförsbacke". Men det är inte alltid bra för att så fort man har en lite dålig dag känns det som man blir överkörd av ett gäng ångvältar, coachingen från alla låter som kritik eftersom man inte gör annorlunda än vanligt, bara sämre. Jag vet inte om det är deras frustration som smittar av sej, eller om det bara är så man hör det, när man har en dålig dag.
Summa summarum kan man bli totalt golvad av att ha en dålig dag. Såklart kan det väl kännas likadant för andra average size människor. Det tråkiga som händer när jag har en röten dag, är att jag antingen blir "utnyttjad", eller glömmer bort att säga ifrån. Antagligen en kombo. Så skadorna kommer oftast som ett rekommenderat brev på posten, i form av bulor och blåmärken från sparringen.

Huvudvärk. Japp, den gör sej oftare och oftare påmind eftersom jag kämpar mot slagrädslan och desperat försöker lära mej att hamna på rätt avstånd. På rätt avstånd ska jag ju såklart kunna komma lätt undan de slagen... Dock verkar det vara asball att slå, eller helt enkelt trycka till mej i pannan större delen av ronden. Självklart är inte detta bara en persons fel, jag borde ju ha lärt mej, men sparring ska väl vara utvecklande och inte ett sätt att visa hur lång räckvidd man har när man är 30 cm längre på alla håll?
Oftast ser jag ju detta bara som en kul utmaning att komma undan, komma in, visa att jag visst kan göra skada, men en dålig dag eller för tunga slag kan få självförtroendet att krypa ut till skorna i hallen och gömma sej.

Det är trots allt ganska stor skillnad på tyngden bakom slagen beroende på människan i frågans storlek. Och jag vet att många, ja de flesta, försöker hitta en bra balans när dom kör med oss mindre. Dom vill inte vara respektlösa och dalta, men har mer kraft än dom tror i de där lite styva duttarna. =)

Som liten blir man även gärna lite trött på att säga ifrån, speciellt som tjej, eftersom man inte vill vara bruden som alltid tjötar och gnäller. Samtidigt som man vill kunna utvecklas optimalt, gå hem hel, och tycka att det är roligt hela passet igenom.

Att bli vald sist är vanligt, och jag vet inte om det beror på att man är liten eller på att man är tjej, eller en kombination av båda. Det jag har lärt mej är iaf att dom gångerna man blir vald sist brukar det tyvärr vara en seg trend i att om jag , mot förmodan, får in något under sparringen så skall jag gärna straffas med en go stjärnsmäll!

Trist som fan de gånger man känner sej som ett jävligt jobbigt moment för att man inte är lika stor. Svårt att liksom göra något åt det. Speciellt svårt är det att göra något åt att man blev född till tjej. Svårast är att försöka hålla sej på en bra nivå där man inte blir skadad, inte verkar gnällig och inte tar åt sej, respektive skyller ifrån sej. För det är ju lätt att skylla på att man inte har lika lätt att få igenom en teknik etc pga sin storlek/räckvidd. Särskilt den dagen självförtroendet vandrat tillbaka hem.

En person har jag kört med som är mindre än mej, och det ÄR jättesvårt att hitta ett bra flow. Så en eloge till alla långa och starka killar och tjejer därute som gör min träning så jävla grymt rolig! Alla fastnar vi i mönster vi är trygga i, kanske just därför vi pluttar får så mycket jabbsmisk. Kanske borde vi börja utnyttja det mer =D Tips mottages tacksamt! Kanske har vi fastnat i ett mönster av pann-blockning? Snart dags att se om hjärngympan gjort skillnad. 1,5 tim till kvällens thaipass, och äntligen, är peppen tillbaka. I LOVE YOU MUAY THAI!<3