Vad väntar du på?

Frågan jag mest frekvent frågar mej själv, och andra.
Väntar du på livet, min vän? I såna fall är du blind. För det är redan här.
Missar du det? Jag tror det..
Kan man fånga det? Kan man öppna dörren dit, och kliva in, skriva en rad i gästboken och bara, inte gå hem?
Eller handlar det om att hitta hem?
Eller kanske mer om att hitta sin plats därinne, precis som man gör när man kommer in på klubben.
Hittar sin sociala position, lever upp till den och lever ut alla andras föreställningar om vem man är.
Det är så lätt att leva upp till folks tron och tycken, om man jämför med hur jävla svårt det är att leva upp till sin egen fantasi om sej själv.
Men vänta nu! FANTASI!? Så kan det ju inte vara, man KAN INTE leva i en fantasivärld hur mycket man än vill. Livet gäller nu, det gäller här. Det finns inga regler. Där är det svåra.
Vika regler väljer du att implementera i ditt liv?
Typiska exempel kan ju vara val av mat, kläder, musik. De ytliga detta-är-vad-jag-vill-visa-er-valen. De valen som jag, iaf hos mej själv, förstått är för att jag vill locka till mej människor av samma sort. Lite som blommor med en viss färg, lockar till sej en viss sorts insekter.
I dem lätta valen är jag just nu väldigt splittrad.
Jag vet vad jag vill ha, men inte hur jag ska få det. Det är beundransvärt av dem som vågar gröpa ur sitt eget blödande hjärta och kasta det till vargarna. Jag tappar andan så fort jag tänker på det. Lite som känslan man har när man drömmer att man trillar och vaknar med ett ryck som flyttar på hela sängen.

Jag väljer att vänta. Jag väntar på dej.
Jag väntar på flera andra besked. Det gör att hela mitt liv känns som en sten ute i forsen. Och på den där mossiga och hala plätten sitter jag, och där hoppar det en och annan lax bredvid mej. De kämpar och kämpar. Jag hoppas de kommer fram!
Jag kämpade sådär ett tag, med och mot mej själv. Nu trivs jag ganska bra med mej själv, vi kan lyssna på varandra, anpassa oss och gå vidare. Trodde aldrig att jag kunde göra så många förändringar på insidan. Den är faktist ganska fin nu, även om utsidan fallerar, känner jag att jag har ganska mycket härinne. Ibland tar det slut, och jag måste hushålla med det, men mina kära vänner! Ni fyller upp mej, som Linda skulle ha sagt. =P

Ibland längtar min hud efter en annans famn, lite så att det gör ont. Självständighet i all ära, men ibland hade det varit fint att få utsidan polerad och värmd. Utsidan är min svaghet. Den styr och ställer min insida, förstör och gör mej ledsen. Den skrämmer bort och håller på avstånd. Bara tanken gör ont. Det blåser ganska kallt åt mitt håll, och jag har inga redskap för att vända vinden. Kanske bör jag helt enkelt vandra åt ett andra håll, mot ett livets ekvator? Helst in i din famn. Tills dess tänker jag leta efter skeppet som tar mej till karliviens hamn, där rommen är billig och solen värmer mitt skinn. Rommen är livet, och jag vill dricka det, låta det värma mej från insidan, och göra mej vacker.

Fan för väntan och längtan.

Nu lämnar jag väntan här i bloggen, det jag väntar på är:
Besked om lägenhet.
Besked om studier.
Besked på annat håll.
MOD.
Pengar.