Finaste filmen jag sett på länge. Jag tog med mig Anton, och jag tror båda kände sig konstigt pirriga efter filmen. Han för att han om lika många timmar ser sig om någonstans i Australien och undrar vad han skall göra just den dagen. En frihet som jag så väl kan känna in. Det känns nästan som om kroppen vibrerar och blir alldeles lätt. Snart lyfter du Anton, och jag unnar dig allt, och delar din glädje över resan. Även om det blir lite kallare i Sverige när du är down under.
Har jag lärt mig något? Ja, att de saker man oroar sig för, egentligen inte spelar någon roll. Att jag visst är älskad, hur mycket jag själv än skäller. Det svåra är ju att älska sig själv, att acceptera, att släppa taget. I mitt försök att göra mig själv mer ödmjuk, känns det som om jag kanske har glömt bort att faktist värdesätta det som fortfarande är jag. Jag verkar helt ha glömt bort att jag är en rolig, varm och härlig person. Som charmar de flesta jag träffar, får kompisar utan att veta om det, och inspirerar andra.
Är det vanor och trygga känslor som gör att man väljer att fokusera på det dåliga? Jag är så van att hata mig själv på så många sätt, att det är den enkla vägen i mitt liv? Att lägga all min ångest på mig själv, att allt är mitt fel. Allt är dåligt bara för att jag e tjock, har fula tänder och biter på naglarna? Alla tjejer hamnar före mig i kön till de fina killarna, eftersom de är östrogenmonster av rang. Piffiga och sminkade. Lyser mitt självhat igenom när jag helt enkelt inte bryr mig så jävla mycket, eller min illusion om att jag inte gör det?
Jag önskar bara att det blev lite varmare så jag kunde stå ut i att gå i jeans, jeansleggings, kjolar och skinnjacka. Slippa se ut som en jävla påbylsad pingvin så fort jag går ut? Det skulle definitivt hjälpa lite mot känslan av att vara fulast i Sverige.
Det är hela sanningen. Sanningen är så jävla ful. Jag önskar jag var starkare, men jag e faktist så jävla känslig och svag att ungeför 16 timmar om dygnet går ut på att tänka på hur jag ska kunna dölja fettet och sminka bort lite av fulheten. Utan att för den skull bli obekväm, jag vet ju hur jag ser ut, så vad som helst kan jag ju liksom inte göra. DET skulle vara fult.
Eller Furt.
Ett evigt vägande för och emot, "då syns ju armarna, men magen syns mindre, fan" osv. Ska det vara så jävla svårt att bara vara tacksam? Jag blir på riktigt helt trött på mig själv när jag läser detta också. Hur står det till? Hur är det? Varje gång tänker jag "jorå, rätt tjock, men annars bra".
Jag ska försöka sluta med det. Det är så jävla oproduktivt. Men nu vet ni.
Men jag läser en bok, en stärkande bok, som jag hoppas ska få mig att på riktigt skifta fokus. På det som är det viktiga, egentligen. För jag vet ju det, de bra dagarna är jag både fin och lite smalare. Hur tight brallorna än sitter!
Idag ska jag till sjukan, skriva i något grejs, sen till träningen. Efteråt ska jag åka till stenungsund och mata Alex katter, för att dra vidare mot Uddis för jobb och kattvaktning i helgen. Förhoppningsvis följer pappa med till huset på lördag och myser med mig framför brasan. Planerar resor, och äter scones ihopa med mig.
HALLÅÅ!! Jag fick ett nytt jobb också, som parkvärd på Liseberg. Jag ska gå runt dressat, med komradio och få röra mig hela dagarna. Inga mer hemska långa ångestdagar i landet frukostbuffé för mig denna sommaren. Idag kom det in pengar på mitt konto. Dags att skriva upp och fixa ledighet till alla roliga lopp man vill springa!
HEJA MIG, Götets mest motstridiga tjej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar