När jag sitter här ryser jag och får gåshud. det kunde lika gärna droppat kalla droppar från taket. Luktat unket och giftigt. Känt kall, våt smuts mellan fingrarna. Tappat håret, tappat rösten, tappat förståndet.
I min trygga vrå är det trots allt ganska kallt. Men här kan jag få dölja allt hemskt. Förlåt alla som jag undviker. Jag saknar er, men klarar inte riktigt upp att bli sedd med er. Jag vet att det bara är en grop i den här vägen. Det kommer vara bättre imorgon. Jag har stressad alla mina system. Tankarna går på högvarv. De dåliga tankarna skalar av mig försvaret lager efter lager.
Jag drömmer om alla sätt jag skulle kunna fly. Romantiserar det destruktiva, och intalar mig att det kanske är enda vägen. Att om jag hatar mer än alla andra, så spelar det ingen roll vad någon tycker eller säger. Ingenting går sönder ändå. Det måste vara fel på mig, ett vattenstänk skulle perforera mig just nu.
Jag längtar tills jag får krypa ner under täcket igen. Idag klarade jag ingenting. Jag vill bara få göra om. Vara någon annan, och vara någon annanstans... Det funkar ju inte att var asvart, och det funkar inte att vara vit. Det är som han säger, "when i hate, i know i can feel...."
Hela den här jävla dagen har handlat om allt jag är dålig på, allt jag inte vågar, allt jag borde ha gjort och allt jag borde göra. Jag undrar hela tiden vad det ska bli av mig och jag vill ibland bara slippa. Jag blir ju så jävla besviken hela tiden.. När jag ser på mig själv blir jag ledsen, när jag ser på er blir jag ledsen. Ni gör allt så bra. Jag står alltid lite avsides och är konstig. Tittar på, funderar och ger upp.
Och där står han och håller henne om axlarna. En varm hand, som den första solen på våren. Den väcker gräset, blommorna och allt som knappt orkat leva under vintern. Jag minns knappt hur det kändes. Men jag drömmer om det. Att bara få vara, som ett batteri när man håller hand. Som något varmt och lugnt. Som en plats där man kan sluta tänka, bara känna det där varma. Koncentrera sig på där två bitar hud kopplar samman två liv.
Jag gör fel. För man får inte tro att kärlek helar, det är naivt och barnsligt. Det är moget och riktigt att vara själv. Då tar man hand om sig. Men om allt jag ville ha var en arm som gav tröst? En förlåtande hand på en orolig kropp. En lugnande panna mot en överansträngd en. Att inte behöva berätta. Att bara bli fångad en liten stund. Tappa kontrollen för en stund. Som en mental flotte, lagom långt ut från stranden. Därinne sitter ni, och min handduk passar min plats, när jag tröttnat på att plaska med fötterna i vattenbrynet ska jag komma tillbaka.
Något gick sönder, när jag förstod att den närmsta drömmen skulle bli störd. Att jag verkligen inte hade någon chans. Som vanligt då. Men jag måste bjuda på det, för jag är inte attraktiv på det sättet. Jag får titta på, spela med, låtsasglad. Woho.
Klart jag är besviken. Snart kan jag få sova. och börja om imorgon. FAN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar