Och rakt ner i havet.
Jag har äntligen börjat läsa, jag har tänkt mycket på det jag läser om. Skallen har vart full av hoppfullhet och framåtanda.
Men jag är fortfarande väldigt bräcklig. Jag har liksom kvar en fast bild av hur jag blir av med allt det där svarta. Eller vem behöver egentligen omskrivningar i den här bloggen?
Jag bad psykologen hjälpa mig bli av med all ångest och allt annat dåligt. Mina tvångstankar, mina fixeringar vid kroppsvikt, och all oro som cirkulerar runt allt det där. Min dåliga självkänsla. Ja, den är skitdålig just nu. För jag tror jag gjorde en nybörjares största misstag.
Jag trodde jag var frisk. Jag levde i en slags eufori av falsk lycka. Lycka över att inte känna mig tung som bly, ful som stryk, osynlig med alldeles för mycket samtidigt.
Jag har starkt motstridiga känslor. Jag har sällan en OK dag. Jag har en toppendag, eller en skitdag. Detta har förstärkts det senaste. I helgen fick jag ett brutalt anfall av magkatarren. Inte konstigt att jag var trött och kände mig omotiverad hela förra veckan...
Jag har haft mitt sista besök hos psykologen, eller Lotten. Hon höjde ett varningens finger över min aktivitetsnivå det senaste. Att jag inte återhämtade mig. Att jag la mer kraft på det som andra förväntade sig, att jag inte orkade med att ta itu med mitt eget. Så istället för att få saker gjorda, har jag oroat mig, blivit ledsen, gett upp, mått dåligt, grinat och blivit förbannad. Men jag säger ingenting till någon.
Fattade det inte själv försen jag satt där hos läkaren i fredags och svarade på frågor. Att jag håller på att göra samma sak igen, bränna ut mig. Den insikten kom som ett slag i magen. Att jag kanske aldrig blir helt återhämtad. Att jag förstörde mig för alltid då förra året. Att jag inte får tro att jag kan bli frisk från mig själv.
Måste jag döda den delen? Eller hela min person, som jag trott varit en arbetsmyra, som kan hålla en miljon bollar i luften samtidigt? Ska det vara så jävla svårt att få balans på den här skiten?
Jag bröt ihop hemma i hallen, men jag gömde mig för mamma och ropade "vi hörs" lite snabbt innan jag smet ut genom dörren. Sedan grät jag hela vägen till tåget. Jag sitter här med gråten i halsen än. Det gör nästan ont att hålla emot. Allt jag vill är att få bryta ihop, vara liten en stund, ta emot en kram eller två.
Mina problem är så jävla små, de är fjuttiga jävla fjun som guppar omkring på ett oändligt stort hav. Därute virvlar och rasar andras tromber och skeppsvrak som i en tragikens tango. Mitt fjun är inte ens en fjäder...
Men vilket är ok att må dåligt över? När gör jag mej viktig och spelar martyr? Vem fan är jag som egentligen bara vill gå ut på stan med ett plakat och demonstrera efter lite mänsklig värme? Jag som har det så bra. Är otacksam. Oaktsam. Girig.
Hur ska jag orka driva ett företag, om jag inte ens orkar driva mig själv ut på en promenad?
Till och med blommor driver igenom asfalt. Med huvudet först dessutom. Med all rätt står de där med sin stolthet och är beviset för att martyrskap inte ger något annat än skam och annat negativt tjaffs.
Det är det här med här och nu. Jag vet inte vad jag väntar på.
Det enda jag vet är att dagdrömmarna snart känns verkligare än allt annat. Jag måste komma tillbaka, och ikväll hoppas jag få rensa ut, lägga om kursen och vara tacksam för varje dag det inte stormar.
Efter regn kommer solsken, och ikväll tänker jag välkomna regnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar