Kastar sten i glashus.

Den lilla terroristen har vaknat, provokatören i mig kastar grus i mina skor när jag minst anar det.
Som kryptiska meddelanden i 3D på bion. Jag ryggar tillbaka, vrider mig och duckar undan. Det känns som en del av mig går och petar på den sovande björnen. Vill ha en reaktion, vill åt andra håll, spretar och smiter undan. Som ett barn som gömmer sig i buskarna och inte vill komma fram.
Jag känner mig ömsom busig och ömsom hopplös. Är det stressen? Är det ångest eller är det en pirrande förväntan? Mmm, förväntan hoppas jag. Tänker fokusera på det, förväntan!

Påsken har varit fin, mysig, lugn, stressig, god, kärleksfull och eftertänksam. Jag har inte mer svar nu än innan. Men jag är utsövd, utvilad, glad, lagom stressad, peppad och lugn. Saker får väl hända, eller inte hända då liksom. Jag har tänkt mycket på att flytta. Tillbaka till Uddevalla, trygghet, närhet till familjen, förstahandskontrakt. Utomlands till ny luft, nya chanser, nya vidder och horisonter. Vad betyder Göteborg för mig? Är det hemma? Är det min kringflackande vardag som får mig att känna mig så rastlös?

Sandra frågade när jag slappnar av, jag vågade inte svara det då, men jag vet faktist det. I en famn. Fast Sandras soffa var fantastisk också, på att vagga mej till sömns. =D

Göteborg betyder gymma med Gabriella, promenera med Helena, babbla med Karin. Just idag alltså. Så om jag koncenterar mig på att gymma, promenera och babbla borde jag vara safe. Då borde jag kunna leva i nuet. Nu-nuet iaf. Skolan ska jag såklart också lägga ner lite tid på. Men inte lika mycket energi. Vitt skilda saker! Kom jag på just nu. Riktigt hur jag menar ska jag tänka ut lite senare. För nu kallar disken på mig, och en kvällspromenad.

Life, is, good!