Är det samma som när dom frågar "vem är du?", på en arbetsintervju?
För det svåra ligger ju däri för mig att INTE säga det jag tänker högt. Det skulle liksom förstöra direkt. Jag tror det skulle låta ungefär som så att "jag är en lite småtjock tjej, med stora drömmar, som har lite svårigheter med verkligheten."
Konstigt det där. Vad brukar du tänka när du tänker på dig själv, vad säger du till dig själv när du gör "fel"? Hur ofta ger du dej en klapp på axeln när du gör "rätt"?
Att göra rätt och fel är ju relativt, man har rätt och fel som samhället har bestämt och definierat åt oss. Man får ju i exempelvis enligt lag inte slå ihjäl någon utan påföljd. Sen är det dom där etiska och moraliska rätten och felen. När säger man rakt ut att kompisens frippa inte vart så snygg, när är det rätt eller fel att ge fattiga skamligt låga löner? Jag skriver när, för att det i olika skeden finns olika fattiga, det måste inte alltid vara filippinare på en stenabåt. Det kan vara unga och långtidsarbetslösa som får chansen att arbeta. Sen kan man vara fattig på annat med, som insikt, som visioner, som drömmar och kärlek...
Nästa dimension av rätt och fel, är av en djupare, råare art än etik. Den har med skuld och skam att göra. Den har med den inre kritikern att göra. När du missar det där träningspasset, tar den där chokladbiten, den där cigaretten, inte hejar på grannen, skiter i att ta med soporna ut eftersom du vet att någon annan gör det sen. Vilka regler har du satt upp för dig själv? Hotar du dig själv med skäll och andra repressalier, som för att motivera ett önskat beteende? Tror du jag kan sparka min hund tills han sitter, för att han inte ska våga stå upp när han hör ordet sitt?
När jag gör "fel" enligt mitt inre regelverk, säger jag saker som "Usch, din feta kossa, klart ingen älskar dig som du ser ut, och inte sprang du en enda mil förra veckan. Pinsamt tjejen, riktigt pinsamt."
Andra gånger låter det mera "Men sa du verkligen så? Tror du folk är intresserade av hur jävla känslig du är? Nu kommer dom aldrig mer tillbaka fattar du väl, som alltid, ingen står ut med en sådan som dig."
Jag har insett att JAG definierar mig såhär. Som en fegis, en latmask som bara tigger och ger upp hela tiden. Motsatsord. Dem finns därute, ni säger dem, men jag hör inte riktigt. Det liksom rinner mellan fingrarna på mig. Jag VILL tro allt det där, jag försöker omdefiniera mig själv. Men det är svårt. Och om jag verkar ifrågasättande när ni berättar något, är det inte för att vara tjötig eller verkar förmer. Jag vill bara få er att se det ur ett större perspektiv, kanske ur mitt, kanske ur någon annans. se hur ni mjuknar, slappnar av och liksom, går vidare. Det får mig att tro att jag kommer dit snart jag med.
Jag känner mig väldigt utanför allting. Jag säger ibland "jag veet" av vana, för det är det ni vill höra. Ni vill höra att det ni gjort är ok, att det är uppmärksammat och ok. Jag kan vara dålig på att ge er det ni behöver, för jag känner mig så utanför och tappad. Och ju mer ni vill få mig att uppmärksamma på rätt sätt, ju mer känner jag mig manglad, fel och hopplös.
Så. ja.. Försök se möjligheter i svårigheterna. Berätta gärna vad som känns svårt. Men insistera inte på det dåliga, gör inte motstånd. Saker är som dom är, solen går upp och den går ner. Var snälla mot er själva, mot varandra, och gör det där ni tänkt på hela veckan att ni ska göra nån gång. Ring en vän, skicka ett brev, ge en komplimang. Tänk på att din definition, inte alls är samma som någon annans. Är du ändå i analyseringstagen, vänd på det. Se saker som om ljuset lyste rakt på, rörde sig som solen över alla föremål, och i varje skrymsle gömde det sig en gnistrande sten som bara solen kunde locka fram.
Ikväll sprang jag lite i slottis äntligen. Jag väntade tills det var alldeles mörkt, för jag vågade inte gå ut annars. Nu förstod jag varför så många andra (inte skitmånga då men) också sprang nu, det var så tomt och skönt. Om dagarna blir det näst intill köbildning i backarna.
Det var Brunsch också, med bästaste Gab och Christian. Otroligt härlig dag!
Sovtajm, Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar