Kärleken till en ö

Det var onsdag, och det var sol! Vi var lite osäkra, Sandra och jag, på vart vi skulle. Men efter lite om och lite men (väldigt lite män) beslutade vi oss för Öckerö, eller något åt det hållet. Vi åkte lite buss, sen blev vi otåliga och hoppade av bussen för att irra omkring och stå i världens kortaste, och långsammaste kö på ICA Maxi i Amhult. Fick vi ens med oss något ur affären? Jo sockrat vatten, batterier och naturgodis. Wtf, tänker ni, ja, det tänkte vi med. Så när vi åkt lite färja, gått och gått en stund, hittade vi en affär igen, och handlade lite till. Lite mer mat, typ revbensspjäll och lite go goja till brödet jag köpt innan vi ens mötts den dagen. Mycket köpande! Mycket promenerande, irrande, och skrattande. Vi hade gått all-in för den här dagen, en helig ledig dag. Det var inget uppgjort, bara helt i fas, den lediga dagen! Vi bestämde att vi skulle vara pensionärer varje ledig dag framöver, så imorgon ska jag gå upp och tänka "fy fan va gött, jag ska tamejfan aldrig mer jobba, fuck you, för jag är pensionär!".

Det var förvånansvärt svårt att hitta till stranden, trots att vi var å en ö, Hönö för att vara exakt. Till slut kände Sandra att strandsuget blev för stort, så hon rådfrågade en kvinna från orten. Vi kom fram, använde toaletten som vi längtat lite efter (kanske var det hit Sandra egentligen vart sugen på att gå?), för att sedan spetsa armbågarna och knö oss ned bland alla andra landkrabbor som trott sej vara originella och tagit sej till "öarna". Fast, vi slapp knö, vi kunde välja och vraka. Valde en trevligt formad klippa, med en liten minivik och tillhörande strand precis bredvid. I fred. In peace så att säga. Det är verkligen rätt ord för vad vi kände där och då. Lugn, Peace. Jag tror vi sa ordet Lugn, säkert hundra gånger. Och Skönt. Lugnt och Skönt. Så hade vi det, tills det kom en mås...

Vem vill inte cirkulera runt det här schmörgåsboerdet liksom!? I alla fall.. Från Sandra kommer det mest primitiva och gutturala ljud jag någonsin hört. Eller, iaf roligaste! Det började som ett litet skrik och slutade i ett "orcherna-i-sagan-om-ringen-trilogin-bröl". nnnnEEEEEÖÖÖÖJ! LOL på det. Jag skrattar as I write. Vi skrattade efter det, återkommande gånger, tills vi fick ont i magen, och jag gjorde mammas jävla ofrivilliga out-of-control-gris-skratt. Så solade vi, åt och drack, struntade i att bada. Ingen hade velat säga det, men vi båda hade känt sej högst omotiverade till det. Så vi fortsatte sola tills vi blev sugna på mer vin, men mat först bestämde Sandra. Så jävla förståndigt. För väl på Hönökakan, åt vi hönökaka, och lät dagens bravader sjunka in. Vi hamnade i vad närmast kan beskrivas som ett stadie precis innan man förvandlas till en vindrickande zombie. Så vi skippade vinet, och fortsatte vara zombies, som drack kaffe. Sen tog vi färjan hem, fast vi mest hade velat att Ön var vårat hem.
Ganska solbränt (eller vindrucket???) röda, jättetrötta, och jättenöjda satt vi där och filosoferade kring allt möjligt. Lyssnade på musik och pratade om att vara pensionär. Hur vi alltid hade velat vara där, i lugnet och äta hönökakor. Det ska vi äta massor när vi blev gamla, eller kanske på den där lediga dagen? Hönökaka med salt smör, ost och skicka på, eller bara salt smör och lite honung, eller salt smör och krossade jordgubbar med grädde. MMM! Hela den där dagen på ön, var sådär god. Som bara en Hönökaka kan vara. Som bara lugn och ro kan vara.

Men det var i onsdags det! Idag är det ju tisdag! Och på våran lediga dag, på hönö, hittade vi även en soffa till mej, som jag ska förklara lite närmare varför den är lite special, vid ett annat tillfälle. Den kommer iaf till mej på fredag, liksom resten av mitt bohag som står i uddevalla och väntar på placering. Lite som herrelösa hundar... För idag har jag vart på hönö igen! Lite stressad eftersom jag trodde att jag och fru Paula skulle på bio senare.. men hon blev ju sjuk, krya på dej!

I alla fall, svidade jag snabbt om hemma efter jobbet. Drog på mej en ryggsäck och begav mej mot ön, mot soffan, och mot lite mer fattigdom. Men vad fan gör det om hundra år, tyckte jag. Som en vind, nej jag skojade bara... Mer som en Basset hound tog jag tag i mej själv och sprang de 3 kilometrarna till Loppmarknaden i Klåva. Här kommer egentligen en anekdot om hur jävla komiskt mitt jävla liv är, in. Men det får bli en annan dag. Förresten så sprang jag inte, jag joggade... Väl framme betalade jag och begav mej återigen mot Hönökakan, caféet alltså. Om ni inte hade fattat det innan. Där köpte jag kaffe och drack lite vatten. Som ett depåstopp för de koffeinimmuna. Sen joggade jag tillbaka till färjan, en annan, mycket roligare väg längst stranden, på stigar och klippor. Det kändes skitbra även om det gjorde ont här och där fick jag in ett fint flow och ett tag där trodde jag att jag promenerade. (vilket jag nästan kanske gjorde, tempot var väl kanske inte sådär skitimponerande)

Ikväll har jag känt mej duktig, vart lite obeslutsam, men iaf börjat packa min resväska, fixat med tvätt och bäddat sängen.

Nu är det dags för serier i sängen, True Blood, äntligen! För nu är det natt, och jag kan få somna, när fan jag vill, för imorgon är det sovmorgon, jag är ledig, panchis, på semester, whatever!

GOD NATT!

Förövrigt kan jag tala om att busschaffisarna jag åkte med till och från Ön, fick mej att känna mej som en Capriciosa i baksätet på en nissan Micra... Tack för den!

Vi åker färja!