Åt samma håll

Idag var jag, Gabbi och Christian på Lars Winnerbäck. Det var fint, det var soligt, och det var tungt. Flickan med de uppskurna armarna påminde plågsamt om den där tiden i mitt eget liv. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka allt. Bara minuter tidigare hade jag skrattat rakt in i solen där jag stod själv en stund och tittade på Dundertåget, men forne Hellacotersmedlemmen Strängen aka Dala i spetsen. "vissa saker hänger kvar" tänkte jag. Den lilla minifestivalen symboliserade liksom ett annat liv, jag levde förr. Inte mindre ledsen kanske, men inte lika bekymrad. Lät känslorna sprudla fritt, vilka de än var. Åh vilka härliga dagar det var, musik, lera, fylla, lust och värme.


Vi älskar dej Lasse!

Tillbaka till flickan med skärsåren. Om ni som råkar läsa detta nu trodde något annat, vill jag bara berätta att den flickan har ont i själen. Och att hon väckte min önskan om att hjälpa såna som henne. Men först ska jag hjälpa mej själv. 23 Augusti händer det. Då skall skiten för första gången analyseras av någon som inte kommer ge sej när jag kommer med alla mina försvar. För hon har hört dem alla förrut. Så där kommer jag sitta. Helt utan skydd eller vapen. Som det skall vara. Skiten skall ut, och resten skall tämjas! Jag läser en bok nu, den kanske hjälper. nästa vecka ska jag börja följa den, fan vad jobbigt det känns. Men fan va bra det kändes när jag stod där med alla känslorna, de tog inte över, och de fick mej att inse att, jag är vuxen. Jag behöver lägga saker bakom mej, särskilt för att kunna hjälpa såna som henne. Såriga själar och inre känslomässiga labyrinter. Jag behövs!

Sen undrade jag lite över alla krav man ställer på livet. Måste det vara så innihelvette mycket krav?! Jag tänkte i omvänt perspektiv häromdagen. Att jag var den stäkiga som inte ville ha det sådär jättestädat. (För i grund och botten är jag ju lite av en slarvpotta när ingen kan se) Så slog det mej att om någon sa åt mej att städa, och jag inte tyckte att det var stökigt, skulle jag ju såklart också ha invändningar. Och särskilt gärna vilja göra det när "jag kände för det". Så jag iaf hade någon slags kontroll... Så kanske får man ta ansvar för det där själv. Vill man ha en viss standard får man la städa själv då, om det e så jävla viktigt för en. Varför hänger vi upp oss på alla dessa jävla petitesser? Fan jag blir änna förbannad på mej själv. Även om jag ju tycker att man ska finnas där och hjälpa varandra. men kanske kan man ha överseende med städningen, om man istället får någon annan slags kompensation? Vad det kan vara vet jag inte. Men ah.. Keep it simple folks! Jag hoppas ni inser hur jävla fint det är att ens få sin kärlek besvarad. Det är en ynnest, kom för helvete ihåg det.

Jag säger som Ingemar Bergman. "Ge mej lite massage om axlarna, så jag får känna lite mänsklig värme"

Vad känner du nu? Hur luktar det nu? Känner du dej levande nu?
Musik är min drog, jag hoppas mitt ljus blåses ut av en mäktig basgång.

- Maria