Hellre ensam än lycklig med någon annan...

Så säger hjärtat.

Men hjärtat får vänta, det tröttnar väl till slut?!
Det trista med väntan är ju att man hinner tänka så många dåliga tankar under tiden.
Jag är för konstig, för tjock, för ful, Jag har för skrikig röst, för hängiga bröst och är för intensiv. Det är svårt att vara tillräcklig i lilla landet lagom. Förr kunde jag nöja mej med att vara mellan. Nu vet jag inte vad som är rätt, vad som är jag, vad som förväntas. Det har varit en kamp att komma överens med "självständigheten". Utan tvekan är det fantastiskt att kunna stå på egna ben, att klara av vardagliga saker nu, som gav mej tarmvred förr. Men på något sätt har jag trillat över kanten, ni är därborta, och jag är här. Ni har det så fint, kan träffa nya, älska gamla, skratta åt bekymmer, komma hem till en omfamning. Det är eran kamp som tagit er dit, eller så har ni kanske åkt räkmacka dit och är tacksamma? Jobbar hårt för att underhålla allt. Ja, vad vet jag.

Alla kämpar på sitt håll, det är en sak som är säker. Men jag undrar ändå, vad det är för fel på mej. Något som alla andra ser, men inte jag. Egotrippat? Ja, men jag funderar på om jag kanske fokuserar lite mycket på problemet. Måste jag ens hitta det?

Nä!

Ett ben i det gamla och ett i det nya. Det är så det känns. Jag kanske bara måste ta steget så rätar den där sista linjen upp sej också? Nu måste jag bara veta vad det är för jävla tröskel jag ska ta mej över. Och vad ska jag ha med mej till andra sidan?

Så många fina vänner jag fått. Så jävla bortskämd. Så jävla glad över att det är 30 dagar var till Grekland.

Så jävla trött.

Imorgon ska jag berätta vad som hänt det senaste. Som att jag tex sitter i vardagsrummet hemma, på golvet, på en rosa kudde, och tittar på en minimal tv, med kaffet i ett coca cola-glas.
Inte så dumt som det låter, men det hade vart fint om den andra kudden var upptagen. det vore ju fy skam att påstå något annat.

Snart kan jag bjuda hem er, då ska jag baka kladdkaka och bjuda på Fernet.

GOD NATT!