Lycka och Vemod

Ja, vad fan är upp med detta..

Idag har jag ÄNTLIGEN kommit igång med pre-träningsjoggningen.

Körde på med mina fantastiska Five Fingers, även om det nästan kändes lite för kallt med dem till en början. Hetsade in på stadium innan passet och köpte ett par hellånga löpartights också. Blir ju inte varmare om kvällarna nu precis och vill gärna slippa mecka med tights + sockar + benvärmare. OSV.

Vill ni veta världens kanske bästa grej? Ingen smärta i benhinnor eller någonstans! Det kändes som om jag flög fram emellanåt! (jag skulle ju vrålljuga om jag skrev att det kändes så hela rundan) Känns jävligt konstigt att det där ska bli mitt nya hood om 6-7 veckor. Justja! För jag ska ju flytta igen... och förra veckan skrev jag om Romer och diskriminering av dem som examinationsuppgift i introkursen till Socialantropologi. Komiskt? Lite!

Vi har kommit till ett genombrott hos psykologen, alltså jag och psykologen, inte VI som i Jag och Jag.2 då alltså. Jag är definitivt inte deprimerad längre, vilket känns otroligt jävla gött! Däremot har jag upplevt en frustration en tid. Att mina känslor inte riktigt har gått att styra, att dom antingen totalt knockat mig, eller helt enkelt slumrat till och lämnat mig helt tom och förvirrad. För hur ska jag, som alltid karaktäriserat mig själv som känslomänniska, agera när känslorna inte ger mig en minsta vink?

Utan att märka det har jag under alla år av känslomässiga krig kunnat ge vissa känslor exil förutom i nödfall. Det senaste året har jag levt som i en bubbla. Kanske fler år ändå... när jag tänker efter =P
I alla fall så har jag känt vissa känslor så sällan, eller principfast kuvat dem, att när de väl väcks till liv känns dem som främmande besökare i en liten by på någon avlägsen plats. Helt plötsligt är jag otroligt patriotisk, och vanan trogen schasar jag iväg den där besökaren. Varför?

Precis som med alla annan patriotism handlar det om att höja sitt ursprung till himlar, hot mot livet som det levs och en lojalitet mot den gemenskap man sätter före allt. Kroppen är mitt tempel - Så säger vissa. I mitt fall handlar det snarare om en borg, lite som han den elake trollkarlen i Sagan om ringen. Jag är Sagan om Sauron, och jag jobbar dag och natt precis som orcherna, för att hålla alla försvar uppe. (Har jag berättat om killen som tyckte att jag hade Onda Ögon??? ...Tack!)

Men nu är ju jag bara en person, och inte ens en orch. Så det blir ju lite jävla jobbigt att styra och ställa i den här borgen då och då. Lite ensamt också, om jag ska vara helt ärlig. Det kanske ni har fattat för längesen, men jag trodde att ensamhet skulle rasera borgens murar och magiskt låta allt virke självantända. Eller iaf om jag sa det högt.

Jag har iaf blivit rädd för mina egna känslor, inte bara för att jag är rädd att dom skulle ta över. Som när de slog emot mig som osynliga tsunamis på träningarna i våras, utan mer för att jag inte känner igen dem, och inte heller vet hur jag skall agera när de väl är där. Hur vet jag att de hör till mig? Hur hamnade dom där liksom!?

Glädjande nog, kan jag äntligen fokusera 100 procent på träningarna, vara i nuet. Att leva på samma sätt utanför klubben, det kommer bli höstens stora projekt. Att hitta ett sätt som jag kan närma mig mina egna asylsökande känslor och integrera dem i min person. Då kommer jag få fler nyanser, kanske bli en mjukare person. Det börjar bli tröttsamt att höra om hur hård och kantig jag är, när jag i själva verket har ganska mycket mjukt fluff till övers. (Det var när jag såg det i något skyltfönster på joggingrundan idag som andfåddheten kom ikapp mig lite, men vafan, jag sprang ju liksom redan?!)

Jag ska bli mjuk, på insidan med, när jag vågar. När jag har accepterat, att det som jag tror gör att ingen kan älska mig, är mina egna käppar som jag sätter i mitt eget jävla hjul. *jobbig tjej*

Men nog om känslor. Jag är ju faktist gjord av andra saker också! Typ lite muskler, som äntligen börjar fatta det här med återhämtning. Jag har känt det i kroppen ett tag, på promenaderna och sådär, att det liksom, spritter i benen. Ni vet när man gör något redigt jobbigt på träningen, och det bara kommer massa ny energi. (som när man trycker på NOS-knappen, om man relaterar bättre till bilspel =D)

Det börjar hända grejer igen med kroppen, den blir slapp och så blir den mindre, och så blir den trött, och nu ska den sova.

OCH! Imorgon ska jag klippa mig, det ni! På en salong, i stan, i mitt soon to be- nya hood!

Vegagatan HERE I COME!

Peace out, och krama någon, om ni kan, för det hade jag gjort.
Allt som har hänt, spelar ju egentligen ingen roll, när det endast är framtiden man kan påverka, right? Jag kan bli mjuk, lita på någon speciell, och bli ledsen utan att gå sönder.

När allt kommer omkring är en mjuk sak, mer flexibel, och torde därför vara svårare att göra sönder. Gud, ibland är jag så otroligt smart. Kul som omväxling till rolig, konstig och go. Du och jag Pölsa, Smart, det är det nya Rolig.
Mjuk är det nya Hård.
Ingen som är beredd på det! Som att Koalor inte dricker, och är skitagressiva. Eller som en nedtagning mitt i thaiclinch-sparring. Ooops... =D

Ciao!