Jag är lite stolt faktist.
Nu är kroppen sådär pirrig igen, den vill mer, den orkar mer och den levererar alltid!
Benen gör lite ont, så har hållt mig borta från löpning denna veckan, men hoppas vara igång nästa vecka igen. Så smart att sportlife har lagt en liten minisportlife precis nedanför fighter centre på vasagatan. Springa efter passen känns ju ganska angenämt, om än otroligt tråkigt!
Träningarna den här veckan har flutit på bra. Inatt har jag legat och irriterat mig över mina krokar som har blivit ordentligt dåliga. Har fått så ont i händerna flera gånger att jag liksom fegar ur och vrider handen som om jag skulle slå mot kroppen. Rörligheten i fingrarna äör inte heller den bästa, och jag kan inte helt knyta händerna... Höften var trött, den ville inte sparka så hårt som jag ville, men äntligen har farten blivit bättre. Jag JOBBAR PÅ DET!
Ah, som jag förklarade för min pratis igår, så har jag börjat inse det och faktist göra det. Att jag jobbar på saker alltså. Det är en ganska ny känsla, och en stärkande känsla. Att känna att jag inte alls behöver "tänka bort" saker, eller "sluta med det där" och allt möjligt som mina vänner säger till mig. Jag vet att ni gör det i välmening. Men jag känner mig lätt inmålad i ett hörn, och kritiserad. Som att jag borde bara kunna göra om mig, men jag är ju jag! Jag är alla veligheter, allt grubblande, allt som gjort mig ledsen och glad genom åren. Mina tankar kan jag inte "ta bort", eller tvinga i en viss riktning. De finns där och kommer alltid göra det. Istället måste jag försöka ändra riktningar, stoppa dem i tid, låta dem göra det dem gör, men inte längst fram i ledet.
Längst fram i ledet står en liiiiiiiten ny person. Nej jag är inte gravid! Jag har fått en extra liten snubbe som styr och ställer lite. Alla kan hålla med om att man har två sidor av det mesta, negativa tankar och positiva tankar, sätt att se på saker. Ofta väljer min hjärna de negativa, för att vara säker på att ha ett försvar mot besvikelser. Det gör ju inte lika ont att trilla från första steget på stegen som det högst upp, eller hur? Smart strategi har jag tänkt länge, tills i somras när ingenting var roligt längre. För allt jag gjorde var att hålla mig fast på det där första steget.
Nu klättrar jag! Hellre gå in med hela hjärtat, än kasta bort alla chanser. Jag vet nu att jag har ett helt gäng underbara människor som fångar mig om jag trillar av stegen. Och att känna alla känslor inte är så farligt ändå, även om dem kan komma att göra ont.
Jag är ett evigt work in progress! Det bästa är att jag blir bättre hela tiden, och det är JAG som gör det! Livet kan vara fint även en grå dag, äntligen kan jag se det klarare. Det är inte ett tjockt dis, det är imma på rutan.
Snart mina vänner, kan jag kliva ut i det där kalla med allt som är jag och andas samma luft som ni, med bara huden mellan mig och livet.
TACK! För att ni finns och gör mig så jävla fantastisk, ni är bäst <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar