Ni vet en sån där kuslig känsla man får när det helt plötsligt blåser upp, blir otroligt mörkt och börjar åska våldsamt? Man vet att det inte är någon fara egentligen, det är bara ovant, och kanske en mänsklig instinkt som vill att man ska ta skydd och visa respekt.
Som när jag satt på vagnen och tänkte "Ah, det är iaf inte en pistol", och så visar det sig vara en kniv. Jag undrar vad han tänkte när vi såg på varandra. Jag undrar vad som hade hänt om jag hade haft på mig min gamla vanliga osynliga skyddsdräkt av attityd. Tänk om jag hade provocerat honom med mina kläder, mitt smink, mina piercingar? Det jag och pappan med dottern hade gemensam var, att vi var helt täckta av regnkläder. Jag försökte så hårt jag kunde visa med mitt kroppsspråk, och min blick, att jag inte ville ha bråk.
Likadant visar jag för hästarna med min kropp att det är dags att gå undan, dags att följa, dags för lek. Tänk om jag kunde hålla kommunikationen så öppen alltid. Så enkelt det skulle vart! Det var enkelt en gång. Nu? Ja nu kan en nästan identisk känsla som vid knivtumultet uppenbara sig, vid helt ofarliga situationer.
Snygg kille i den snabba kassan? Mnjae, tar nog den här hos den fula kärringen istället...
Om jag kan passa Lille Albin? Ja, om det är en hund. Annars fick jag precis böldpest.
Skämt å sido! Så jobbar jag ju på det här med att vara mjuk, att ta in, känna av och reagera efter situationen. Inte bara vända och fly så fort skuggor kommer vandrandes. Mitt trygga ställe, är i mörkret, där det är svart och ingen kan se. Det senaste har jag ju mått helt ok, elelr bra faktist vafan!
Idag fick jag panik. omständigheterna under helgen har byggt upp en stressnivå inuti mig, och såklart återvänder jag till THE BOOK OF MARIA, den evigt självuppfyllande profetian; Så fort det känns bra, ska något som känns dåligt hända. Så efter att ångesten över att någon okänd trampar runt i min stökiga lägenhet (någon ny som ska kolla in den), ja då ska vi tydligen ha möte på jobbet imorgon så jag missar träningen och allt annat jag tänkt göra... (typ köpa hundmat, get a grip!) Så stressar jag lite över tentan, och kommer hem för att påbörja lite groundwork, ja då ska datorhelvetet krångla. Så nu krånglar den, och jag bloggar via faderns dator.
Dessa saker kan ju verka otroligt jävla triviala. Men allt blev helt plötsligt svart. Allt var skit, och universums stora plan och meningen med jordklotet och alla på den, var att det skulle skita just på mig.
Egocentriskt? öh, ja.
Det är inte så att jag inte fattar att det finns lösningar på allt och att det inte är någon fara, men åh, jag vill bara inte att det ska bli sådär svart igen. Att det alltid måste hända något dåligt för att det nyss gick liite bra.
Jag skyller på hormoner, släpper kontrollen, sätter på AC/DC och försöker leva upp till något smart jag läste i en tidning tidigare idag;
"Om du bara gör som du alltid har gjort, kommer du alltid att få vad du alltid har fått."
PS.
Jag är så himla stolt över mig själv. För jag är så jävla duktig och bra. För detta trodde jag aldrig kunde vara jag, men det kan det, för det har jag sett till. Fy FAN vad jag är bra! =D
.... with a little help from my friends<3...
DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar