I lördags sprang jag en runda runt Härlanda tjärn.
Det var helt fantastiskt!
Inatt tänkte jag på hur det kommer kännas när livet rinner ur mig.
Igår kände jag hur kroppen svarade på allt, den var pigg, den ville mer, starka fantastiska kropp. Hur har jag kunnat hata dig så mycket? Ja, jag måste tala om min kropp som en egen individ ibland, för att liksom, behålla en respektingivande distans. Utan den är jag ingenting, men ibland kommer jag inte överens med den.
Att vara vän med sin kropp, det är ett evigt arbete. Att acceptera det, har varit hårt och den ena självuppfyllande profetian efter den andra. För ingen har ju älskat detta, på flera år? Det borde ju betyda att jag, den här kroppen, och det här medvetandet, inte är värt någonting alls? Det är min verklighet, alldeles för ofta. Att det är rätt som jag tänker, att jag är för mycket, tar för mycket plats, är för ful och för tjock. Nu håller jag på att lära mig att inte lyssna på det örat. För vad fan hjälper det? Jag blir ju knappast mer motiverad till att bli bättre, få mer balans i livet, utvecklas till en fantastisk individ, när jag överöser mig själv med kritik? Är jag inte värd bättre?
Jo, såklart jag är. det vet jag ju. Men det är antingen bra eller dåligt. Eller, snarare, ingenting är riiktigt bra. För att om det är det, ja då kommer det hända hemskheter. Ingenting kan vara sådär bra i mitt liv som i andras. Jag är så rädd för baksidan av saker och ting, att jag inte vågar njuta av framsidan. Som en skraplott med domedagen under någon av de där skrapbara rutorna.
Hur ger man sig själv den där feedbacken som man vill ha från andra? Hur gick man från utagerande och uppmärksamhetssökande, till att gömma sig i anonymitet och sträva efter att få vara en i mängden?
Jag har prestationsångest på alla plan, i skolan, på träningen, i sociala sammanhang och på jobbet.
Jag blir ledsen när jag hör de 10åriga ridtjejerna på jobbet kalla sig för knubbiga. Att dom inte är tillräckligt bra. Dom är ju fantastiska! Dom får mig att komma ihåg att livet är mycket mer än själslig smärta och massa måsten. Deras uppskattning gör att jag gärna lever ensam hela livet, om jag bara får finnas där för dom. Härliga kids!
Nu har jag fått ur mig lite av det där tunga som liksom vädret har omfamnat mig hela dagen. Det är dags att jag skakar av mig det där och börjar ladda inför dagens uppgifter. Tvätten är klar, nu skall här städas, hunden rastas och hårfärg inhandlas! Plugga lite med kanske...
ah.. Hejsvejs sålänge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar