Vem är du?

Visst har du fått frågan? Vad har du svarat? Visst har du struntat i det? Till exempel när du skrivit en ansökan.

Jag brukar tänka på mej själv som osäker, splittrad, udda, neurotisk, kontrollfreak, och intensiv ( på det dåliga sättet)...

Och jag brukar tycka att detta är tämligen insiktsfullt av mej. Jag menar inte att vara negativ, utan snarare rationell och reell. Men på senaste tiden, tja senaste året, har jag hört så mycket andra ord som tydligen skall beskriva mej. Jag har fått en helt ny bok av adjektiv, och jag har nog inte tackat er nog, kära vänner och kollegor, för allt fint ni säger.

Ord som, stark, modig, driven, fokuserad, och tuff har jag hört ett par gånger nu, och det har varit fantastiskt svårt att ta till sej. Ibland har det känts som att människor har suttit där och ljugit mej rakt upp i ansiktet, som om det vore ett dåligt skämt. Som om det fanns en baktanke och hake med all omtänksamhet och beröm.

Jag är en känslomänniska, jag går på känsla, och brukar kunna lita på den, trots tvångstankar. Men när det gäller vissa saker, ja, en "sak" så är jag mer förvirrad än aldrig förr.

Har varit sjuk nu och haft det lite väl påskmysigt här, längtar ut till löpning och in i svettiga hallar. Längtar efter att få lämna in mer plugg och bocka av dem från min "att-göra"-lista, längtar efter att få beundra på avstånd, att få drömma mej bort. Men framför allt längtar jag efter Helena, och när hon kommer ner till Göteborg igen. Vi ska brainstorma, stötta och peppa varandra i våran vision.

Ni får tycka att det är urdumt, det är tydligen svårt som fan att vara svensk och uppmuntrande samtidigt. Tänk om alla som åstadkommit något haft samma inställning? Näh!
Vi vägrar, vi tror på detta, vi vill detta, vi är villiga att offra det som behövs för att få en mening med våra liv och det vi väljer att pyssla med hela dagarna. Vi tycker att det är viktigt att ta hand om människor och djur på bästa sätt, och att vägen in hos många är en väg genom djuren.
Jag tror att vi gillar att dela med oss, och det är det som driver oss ditåt.

Och så gillar vi att skriva, med bra pennor, i fina block.

Saker och ting kommer säkert förändras, planer läggas på is, delar plockas bort och läggas till, men nu har vi ett mål, och det är det viktiga, nu börjar arbetet, NU börjar jag klättra upp för det där berget, svetten ska lacka och jag ser fram emot det!

Jag må vara en drömmare, men jag har även viljan. Nu ska jag bara få tron, den där tron som min jobbcoach verkar ha på mej. Tänk vad lite uppskattning kan göra!

Kanske får jag lite tro över, så jag vågar tro på oss, kanske så starkt att jag lyckas övertyga dej om att vi vore bra, mest för att du gör mej så glad.