Hårt som blir mjukt.

Idag träffade jag en kär gammal vän, som jag inte sett på flera år. Jag minns speciellt dagarna i hasselbacken. Vi drack öl, lyssnade på skatepunk och Karin klättrade i träd. En sån riktig spillevink! Hon är precis lika spillevinkig nu, och jag blev så glad av vårat alldeles för korta möte. Det är så skönt att kunna prata med någon som lever mer som mig. Sitt eget, nya liv, som hon skapat helt själv. Några gliringar om bitterhet utbyttes, men med glimten i ögat.

Vi var båda nöjda med våra val, och glada över vart vi var i livet. Inget gnällande, inget negativt skitsnackande. Som en frisk vind i ett annars så mättat och osigt samtalsrum. För ibland känns det som att man ångrar sig efter ett, även mycket kärt, återseende. Eller en konversation, vilken som helst. Man kommer på i efterhand att man nog måste låtit "sån och sån"..

De här två timmarna stärkte mig. Jag är nog ännu mer nöjd nu. Jag vet ännu mer klart vad jag vill, och vad jag vill ha. Kanske för att jag var tvungen att formulera det i en jobbansökan tidigare på dagen. Men ändå, det är något med kompisar som är singlar, och bara gillar läget. För det är inte alltid accepterat av omgivningen. Man ska ju minst ha en KK iaf, man kan inte göra saker på egen hand. Inte ens "tråkiga" saker som att gå på museum. Så många handlingar måste ha en andra part. Mitt liv skulle bli fett begränsat om jag inte "fick" göra saker på egen hand.

Tydligen är det inte ens ok enligt vissa att vara själv, hemma i sitt eget hem, beroende på vilken dag i veckan det är.

Det är heller inte ok att inte ha pengar som största motivationskälla.

Jag är glad över min vidsynthet ändå. Det kan ju låta otroligt banalt, för er som tänker. Men det finns ju dem därute som bara tror på allt, som kör på det, som tar sin plats i ledet. Simpelt inte sant? Jag avundas dem lite ibland. Det är hårt att leva med en konstant känsla av längtan bort. Frustrationen över människors egocentriska svar på världsliga frågor. Sen när blev DU hela jävla världen?!

Det får mig att vilja vända på klacken och gå. Men nu det senaste har jag insett att det kan vara intressant att fråga frågor om deras svar, och se hur ett ljus antingen går upp, eller inte. Går det upp ett ljus, kan jag gå hem glad i hågen. Som en missionär!

Jag har tänkt en del på krav. De vi sätter på oss själva och de vi sätter på andra. Speglar kraven vi ställer på andra, de som vi ställer på oss själva? Hur går det ihop med att när man vänder på frågan, gäller helt plötsligt inte riktigt samma regler längre. Är det vårat undermedvetna som knackar oss i huvvet? Det finns såna helt sinnessjuka förväntningar därute.

Det är dem jag är rädd för. Därför jag är blyg och osäker i många sociala sammanhang. Jag döljer det nog rätt bra med skratt och mina ideliga snubblingar på kullerstenar, precis som ord. Viktigt är att påminna sig om att man i det stora hela är totalt oviktig. Världen hade sett precis likadan ut, även om man trillat av pinnen innan man kom till.

I 4 år har jag varit själv med min lilla kille. På många sätt har det varit den bästa tiden i mitt liv. Varför klaga på ett liv, som ger sådan skörd? Som gett mig förmågan att hitta tillbaka när jag gått vilse. Att förlåta och förstå. Att acceptera mig själv och de runt mig. Långsamt har knutar lösts upp, vägen är mindre krokig nu, taggarna sticks men såren läker fortare.

Jag kanske är mer hel. Inte en serie breda murar eller djupa vallgravar. Inte skelettlös och helt utan kroppskontroll. Känns sjukt att tala om djävulen. Men det är som så det känns ibland, att det bor en sådan i mig. Som får mig att se dimmigt, smuts överallt och ondska i varje människas blick. Som om mitt undermedvetna försöker försvara mig från det som blir självförakt, genom att rikta det mot andra.

Men jag är god. Det vet jag nu. Inte vit som snö, men orörd och känslig som den där lösa snön som föll. Lika lätt som den blir sörja under bilar, kan mitt inre bli en gröt av motsägelser. Fast det gör inget, jag håller på att lära mig hur man gör snö. Hur jag kan låta det regna bort, och låta ny snö falla.

Att göra om och göra rätt.

Att göra stålet varmt och följsamt. Böljande, som vågor, men ändå fast. Ryggraden börjar ju med hjärnbalken, inte sant?

Godnatt.