Idag var det så dags för kettlebells igen. HERREGUD är allt jag har att säga om det. Har inte mått så bra sen jag kom hem, eh om man säger så. Men det gick iaf bra, kommer göra ont i morgon. Yeah! Finally. Lagom dagar kvar tills terminen startar på Fighter centre. Nästa vecka drar det igång, och jag saknar allt. Man känner sig ju lite lätt off från hela det livet, nu när livet mest handlat om hästar, julklappar och bokföring.
Menmen! Jag är galet nöjd med min grupp till våren, det kommer bli awsome. Jobbigt och roligt. Som det ska va!
Idag träffade jag igen mina trevliga KB-ladies. Dom är så balla. De kanske är lika gamla men den ena är lång, ser något yngre ut, slank som en löpare. Medens hennes kompis är kort, rund, och ser lite äldre ut, en typisk mamma liksom. De går alltid dit ihop, och vi brukar pratas vid lite. Börjar bli ett litet järngäng som alltid kommer på Cecilias pass på Sportlife Almedal. Härligt att kunna peppa varandra. Jag har saknat det lite nu, när det oftast är anledningen till att jag tar ett pass på sportlife, för att slippa den sociala biten och bara träna för min egen skull. Snart är det måndag! =D
Idag sprang jag en liten sväng innan, det kändes så bra att jag övervägde att strunta i passet och bara springa tills det stängde.
Häromkvällen tog jag och Gand en promenad i slottis sent på kvällen. Det snöade och vi blev överlyckliga! Lite läskigt var det att gå nästan själva runt i den där parken. Vi hade springtävling, jag och killen. Jag vann, en gång. (Det är ju ändå jag som håller i kopplet, men en gång ville han hellre lukta på något, kiss säkert.)
Jag sprang och hela kroppen gjorde ont, det sved inombords. Och jag blev så lycklig att jag började gapskratta, sådär. Mitt i snön, mitt i slottskogen. Det är faktist inte alla som kan springa...
Sen fick hundskrället springa lös en stund, och han sprang tills det nog sved inombords för honom med. Det är det bästa jag vet, att se hur han njuter av friheten och springer allt vad han orkar, helt på eget bevåg. Inga suckar, inget stånk. Bara äkta livsglädje.
Jag har inte sovit särskilt bra de senaste nätterna. Hjärnan spinner på högvarv. Jag stressar och tänker, grubblar och vrider på mig. Inatt hoppas jag på sömn, för äntligen är kroppen tröttare än hjärnan.
Shit, vad glad jag är, över att jag är jag. Knepig och kanske svår, medveten och ambitiös. Jag passar inte in på de flesta ställen, plutar inte med läpparna för att jag tror att jag är sexig, utan för att jag gillar att bjuda folk på ett garv. Jag bjuder på mig själv, till skillnad från tanten i kassan på wiillys. Hon måste hata sitt liv, eller iaf sitt jobb. Så situationen är ju mest trist för henne. Konstigt att jag ibland gråter mig igenom dagar, när jag egentligen tycker att jag är ett fenomenalt sällskap.
Jag sjöng i slottskogen. Låter det konstigt?
Ah, men, jag kunde inte låta bli, för livet kändes så jävla fint just då. Som förrut idag när jag var på promenad, och en tant log så fint mot mig. Då känns det som jag finns, att jag är okej, och att jag inte behöver ifrågasätta det jämt. För visst är det sällan någon faktist tar ögonkontakt därute? Och gör dem det, så verkar det vara för att man tydligt bär på någon smittsam åkomma, eller på något annat sätt ser förfärlig ut.
Fan, jag försöker ju bara vara bra, så jag kan vara en tillgång för andra. Och för mig själv. Innan har jag sett mig själv som en som alltid flyter lite ovanpå och utanför alla sociala kretsar. Men, jag kanske är ett lim?
Ibland blir man berusad av livet, och sen blir man bakis. Ungefär som kettlebells.
Hejsvejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar