Att stå på utsidan och titta in ger mig mycket lärdomar. Men samtidigt jävligt mycket känslor av frustration. Tusen nya anledningar att bygga murar, åtminstone på bredden. Jag är ju nyfiken av naturen, såklart vill jag se hur ni gör, hur människor verkar fungera, hur jag kan undvika att hamna i samma knipor själv.
Jag blir upprörd över hur elakt och småsint människor behandlar varandra, särskilt när de bor under samma tak. När de delar närhet och köksbord med varandra.
Eller de som alltid gör en höna av en fjäder, pratar skit och inte på flera timmar avbryter sig för att säga något uppskattande. Såklart alla behöver lasta ur sig allt ibland. Men om man ser så mycket dåligt i en person, är det inte ett svek både mot honom/henne och mot sig själv att fortsätta dela livet med varandra då?
Vem gjorde dig så jävla felfri? Vem gjorde ditt sätt till det ända riktiga sättet? Tänk om han hörde dig nu? Tänk om hon visste hur sårad du blev. Förväntar du dig verkligen att han ska förstå när du säger halva sanningen? Varför vill alla sätta dit varandra? Vad förväntar sig folk egentligen..
Jag vill inte ge sken av att vara enkel. Att jag aldrig har baktankar eller har varit elak. Jag kan bjuda er långt ner i gottepåsen av allt som är jag. Där finns allt det där jävliga, jobbiga och otroligt småsinta. Men jag tror jag håller på att lära mig att göra annorlunda. Kanske det är så det är att bli vuxen? När man lämnar sociala spel bakom sig. Skalar av regler och är ärlig om charaderna. För visst spelar vi dem, allihop.
Vad är det man försöker dölja med dem? Kan man vara ärlig om någon frågar? Tror du att ingen ser igenom dig? Vad händer om dom avslöjar dig? Vad händer om du är helt ärlig...
Vad händer om jag är svag, och du är stark? För det är nog ofta så det är i verkligheten. Även om jag har så otroligt svårt att acceptera det, att jag hellre sitter här själv i min trygga vrå. Jag har alltid gjort motstånd, på ett eller annat sätt. Som för att generera kraft åt mig själv. Och fan vad trött jag blir. Vad har jag fått ut av det? Utmattingsdepression? Nästan iaf. Så jag lägger ner stridsyxan. Att vara sin egen energitjuv måste ju vara sinnessjukt kontraproduktivt. Shattap, vilken insikt. Oh yeah!
Grejen är kanske att våga erkänna, våga berätta och våga känna sig dum. Att varje bråk kan få sluta med tårar av skratt. För visst går inte världen under när någon får ta ut den överfulla soppåsen, och inte hinner ut ur lyan innan påsjäveln såklart går sönder och sprider skräpet på hallgolvet.
Jag hade nog blivit arg, först. Men jag hoppas att jag skulle kunna se det roliga i det, som jag skulle gjort om det bara var mina egna sopor. För visst är det lite underligt att så fort någon annan är inblandad, är det helst deras fel, och allting är på blodigt allvar.
Vem bestämde att Du i erat Ni är den ofelbara?
Sen finns det dom som bara är helt underbara mot varandra och larvar sig och låter mig vara med. För jag är ju lite av en eremit, rädd för energitjuvar och ganska privat trots min öppenhet. Jag har funnit en trygghet i att vara såhär själv, till skillnad från innan. Människor i skockar intresserar mig inte, men de där som lyser lite extra, de kan jag liksom inte riktigt låta bli.
Fördomar är ett problem. För alla. Alla har dem. Jag försöker vara Sverige. Öppna mina gränser, utan att bli invaderad. Sjukt svårt. Man kan inte vara kompis med hela världen, men det hade vart skönt att få vara en följare ibland. När ryggen är trött, när sikten skyms av rädslor och förutfattade meningar.
Men jag går på en stig nästan alltid nu, istället för att vada i lera. Det är gröna blad på träden mitt i vintern. För det har jag bestämt, och tror man tillräckligt hårt på något, kanske det slår in? Allt är förjävla flyktigt, och om man kan plocka det fina till sig, och dela det med andra. Ja då ska man det. Kan man, vill man, ja då ska man.
Det är läskigt att låta universum bestämma. Men en känsla av läskighet, är inte farlig.
"Man saknar inget som man inte haft..."
NU ska jag plugga, faktiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar