Igår stod jag en stund i fönstret. Jag tittade ut, upp i himlen på månen och stjärnorna. Försökte med min lilla hjärna föreställa mig avstånden dit. Hur huset jag stod i såg ut därifrån. Det skulle ju såklart inte synas alls. För vi är så små här.
Men ändå är det så viktigt för människor, även mig, att göra sina röster hörda. Eller, kanske inte bokstavligt talat. Men alla vill ju vara viktiga, och är viktiga. Frågan är ju hur man ska definiera sin viktighet. Är det inför en själv kanske man måste komma ihåg att fokusera på allt man gör bra (tack Alex). Är det inför andra kan man ju vara den där störiga personen som bara kan se allt på sitt sätt, som vet exakt hur alla ska lösa sina problem, som alltid skall överrösta alla.
Jag överröstade nog gärna alla förr. Liksom kastade fram en identitet och satte den där i mitt ställe. Medans jag själv tänkte så det knakade därinne. Det är ett skelett i min garderob. För nu när jag accepterar mig själv, känns det inte lika främmande och avigt att acceptera allt med alla andra. Inte så att jag inte har kunnat tolerera att man är annorlunda, men jag har kunnat klandra mig själv för att inte kunna vara som den och den. Det har alltid funnits en önskan och längtan, att liksom ge mig själv ett break.
Nu är muren raserad, för sista gången hoppas jag. För det är den här jag vill och tänker vara. En fullt medveten och fullfjättrad person. Öppen för förbättring. En som tar det goda med det onda. Att slippa leva i en bubbla av kontroll, att alltid vara distanserad och kall. Det måste vara värt att bli sårad, orolig och gråta hela dagar. Om jag bara får känna allt, och skratta med hela kroppen, så hårt att det gör ont ibland. Våga känna lycka och glädje ibland utan att undra över vad som lurar bakom hörnet.
Leva nu antar jag.
Överlevde matchsparringen i söndags. Det var AWSOME!
Men nu ska jag packa väskan och byta om. Tog en kall promenad med lillkillen genom botaniska och stan. Nu blir det core och kettlebells.
Hejsvejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar