När stressnivån är såhär hög, darrar jag och tappar saker.
Bryter ihop på golvet och vill inte vara med.
Om och om igen förlorar jag, släpar mig upp igen för att bara trilla ihop en minut senare igen.
Det är såna här dagar som jag undrar vart alla får allt ifrån.
Att jag skulle vara stark, älskvärd och fantastisk.
Den här bloggen är min enda tröst.
Här hamnar all skit.
Jag vänder mig hit när litenheten tar över. När det känns helt jävla hopplöst allting. Som om jag vore transparent tills någon behöver mig. Det är stressen som talar.
Sömnen är som bortblåst nu igen.
Det pirrar och rycker i hela mig.
Jag bara skriker att jag inte orkar.
Såna här dagar är det ganska uppenbart hur jag lurar mig själv.
Jag skulle varit på väg till bussen nu.
Men om jag för en gångs skull ska vara ärlig så är jag för jävla ledsen.
Jag klarar inte upp det.
För jag är inte så jävla stark.
Det är en sån jävla rökridå.
Tack, nu var det sagt, nu ska jag plocka upp mej, hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar