Den där drömmen

Jag kan nästan känna det. Hur kallt det är på morgonen, när kylan letar sig in i den lilla glipan mellan mina byxben och kängorna. Mössan täcker nästan ögonen, och jackan, ja den har jag struntat i att stänga helt enkelt. Ska ju bara kila över stallplan och titta till hungriga mular.
En kort sprint och en tung dörr senare, vaknar man på en sekund. Sekunden innan ljuset tänds och ett sting av oro gör sig påmint. Men där står de, välkomnande med trötta stora ögon. De blinkar och ruskar på sig. Mumlandet av hungriga mular är smått stressande så det är bara att sätta igång. Alltid är det någon som är lite hungrigare, så han får lite skäll serverat med sin frukost. Innan jag går glömmer jag aldrig att klappa honom en extra gång som ursäkt för mitt morgonhumör och den beska förrätten. Han tittar snabbt på mig med en blick som säger att det är okej, han förlåter mig idag igen, som vanligt.

Utanför rastar hundar av sig det värsta, de är så glada att få vara med ute, även om det är tidigt och mörkt. Dom följer med mig och hämtar tidningen och jag kan inte låta bli att le över vispande svansar och förväntansfulla hundsmil. De ska ju också ha frukost, sen kommer de gosa ner sig i sina korgar igen. Det är sovmorgon för dem, idag igen, som vanligt.



Väl inne, är kaffebryggaren nästa figur att mata. Försiktigt viker jag ut tidningen på bordet, det prasslar ju såklart, men när jag ställer ner koppen smäller det iaf inte. Lagom tills jag kommit igenom första koppen och första delen börjar ett skådespel i huset bredvid. Som en såndär teater av skuggor, tänds det, och börjar så sakteliga röra sig där inne.

Ännu fler munnar att mätta. Plockar fram, sakta och noga lyssnandes till radion. Det rasslar till i hallen och trötta ungdomar klampar in. De huttrar och finner snabbt sina platser där de fäster kalla händer vid varma koppar. Efter en stund kommer snacket igång, vad som står på agendan, om någon vill ha mer, och om vem som gör vad. Vi skrattar och berättar vad för dumheter som helst, för att skingra alla sorters mörker. För ni vet, det är inte alltid man kan trycka på knappen.

Jag längtar efter tidiga frostiga mornar, tunga kärror, istappar på staketet, mjuka mular och sträva manar. Det är där värmen är, när man kommer nära. Som jag längtar dit, mina känslors ekvator. Dit jag alltid kan återvända, hur kall jag än varit, och hur långt bort jag än hamnat är värmen där konstant. Som en, fast punkt, i livet.

Min enda fasta punkt just nu ligger och snarkar i soffan. Han har vart på stan och träffat Johan och Daniel. Vi stannade till vid masthuggskyrkan och skildes sen, då tog vi vägen om slottskogen och änggården vidare mot chalmers. Plockade upp lite godis på vägen och tog bussen sista biten. Vi har myst ikväll. Och nu ska vi ut i kylan lite innan natten kommer och tar oss. Tröttheten gör ögonen tunga och jag ska drömma sen. Drömma så jag kan leva nu.



Godnatt. Jag ger mig inte. Jag tänker vara glad för det lilla. Och det lilla kan värma precis sådär som solsken en vinterdag. Som idag. Varm och kall. Mjuk och stark. Sån är jag!

Hejsvejs!