Vänd dig om.

Visst ska man inte hänga sig kvar i det redan gjorda. Men ibland kan en tillbakablick fungera som en bra påminnelse. Hur långt man har kommit, vilka mål man klarat, för att sätta sikte på nästa. Jag har alltid varit en gapig, tjejkille, med uppmärksamhets-issues. Det kändes inte som ett problem förr, då levde jag bara upp till min bild av mig själv. Som en rebell, en motståndare. Ja, jag gjorde alltid motstånd. För det fick jag mycket skit, men om jag inte gjorde motstånd... Ja då fick jag skit för det med. Kroppen var aldrig bra, den fick inte visas upp, det var fult. Den skulle utnyttjas, man fick beröm om så var fallet, en stund. Tills nästa dag när det där bara hade varit ett spel, som fick digra följder i skolan.

Hur skulle man göra rätt? Hur skulle man förhålla sig till kroppen? Var inte tonåren till för att undersöka sin och andras kroppar? Jag fick aldrig det där rätt. Den levde aldrig upp till förväntningarna. Mina känslor var inte rätt, så jag provade både att strunta i dem, och ta dem på allvar. Förvirringen var total. Så någonstans där bestämde jag mig för att kroppen var fel. Att jag var fel, precis som jag ansett resten av samhället varit fel innan. Min kritik jag tidigare riktat mot samhället och alla fårlika människor, den riktade jag mot mig själv.

Samtidigt som jag var tvungen att försvara mig själv mot alla andras kritik. Fan, att jag inte blev konstigare alltså.. För det är svårt att stå där på mitten och försöka göra alla till lags, och hålla uppe charaden. Det fanns ingen kuliss att gömma sig bakom, bara mitt inre. Som en jävla skärseld. Vad jag än gjorde var det fel fel fel.

Nu gör jag nog mer rätt. Jag prioriterar mig först, investerar i mig själv och tillåter misstag. Jag förlåter mig själv, och försöker komma ihåg allt bra jag gör! Hur jag vadar vidare, och får starkare ben hela tiden, bättre hållning och ibland ler jag rakt igenom smärtan. Den kan ta sig i röven! Lurar inte mig!

Som jag sa till Johan på min anställningsintervju, allt jag inte vet om jag kan, vill jag lära mig! Det är utmaningarna som fyller på förrådet av självförtroende. Vetskapen om att jag skapar mig själv, och att jag gör det så bra jag kan. Det kanske bästa med att hela tiden utmana sig själv, stoltheten i det, gör mig till en bättre vän. Jag känner mig alltid lite i vägen, som det konstanta femte hjulet, som att jag tränger mig på. Jag är så van vid den där tjejiga tvåsamheten, men har till min stora glädje upptäckt att den kan slänga sig i väggen! Tack vare er, mina "nya" vänner, som det känns som jag redan känt halva livet, har jag ett hem här. Ni gör mig så bra! Vilket tar mig till vad jag EGENTLIGEN ville med det här inlägget.

Efter en period av vattentrampning är jag inne i en ny period av rörelse. Träningen går bra, men har vilat två dagar nu när jag känt mig lite småhängig. Idag kommer Malin hit och vi ska träna och mysa! Längtar! Antar att vi kommer planera in lite lopp för 2011. Det blir förhoppningsvis några stycken. Midnattsloppet är givet!

Imorgon är det matchsparring. Känner att jag behöver det. Det ska bli kul, jag har ingen prestige. Inga matchnerver som stör, men vart kom den svarta blicken ifrån på förra passet? Förlåt Marja! Alex kommer, vi ska åka och provträna hos Yoav snart. Ser fram emot det!

Skolan. Det är en utmaning i sig, nästa vecka ska jag intervjua Susanna och hoppas det blir bra. Ska bara plöja mig igenom de sista två delkurserna av socialantropologin nu. Den 6e December börjar jag ännu en utbildning. En tvåårig yrkeshögskoleutbildning till Verksamhetsledare inom Hästsektorn! Jag är så jävla taggad. Vi ska göra så många barn och ungdomar glada, vi ska bli bäst på det. Jag och Helena!

Kroppen. Ja, jag har bestämt att den ska få lite omvårdnad. Skall ta med den på workshop i konstformen Burlesk! Jag är svinigt nervös, jag är ju smidig som en heffaklump, särskilt i klackar. Men det ska nog gå bra ändå, det har jag bestämt. Jag ska ha roligt, och detta är ett led i att lära mig uppskatta min kropp. Den är ju som den är, och om jag inte kan acceptera den som den är nu, kan jag inte leva, nu. Den förtjänar min respekt, för trots allt, är det den som tillåter mig att göra allt jag älskar. Dags att ge tillbaka lite av det jag fått, så vi tillsammans kan ge mer, och få mer. Som en oändligt positiv spiral! Vilket framtidskoncept va!


Detta trodde jag aldrig om mig själv för 3 år sen:

Att jag skulle våga boxas.
Att jag skulle våga brottas.
Att jag skulle gilla ovanstående.
Att jag skulle bli överöst av så mycket fint av mina vänner.
Att jag skulle ta emot hjälp.
Att jag skulle känna mig uppskattad.
Att jag skulle våga känna.
Att jag skulle våga berätta.
Att jag vågade gå vidare.

Att någon skulle kalla mig modig!

Vilken grej va! Gud, vad glad jag är, för allt, och för att solen skiner på mig idag.

TACKTACKTACK!!!!

Nu ska jag och lille trötter ta en promenad, byta ut det gamla livet mot det nya, för varje andetag.