Tankar om julen, och om dig och om mig.

Om jag ser fram emot julen? Ja, om än något motvilligt. Såklart är det härligt att vara med familjen, jobba (som är min egna jultradition), få julklappar och äta julmat. Även om det ända jag egentligen tycker är speciellt med julmaten är vörtbröd och julskinka. Detta blir första julen på 10 år som jag äter kött. Det känns inte så värst speciellt. Har tidigare fuskat frisk med såsen till köttbullarna osv. Tyvärr är det en mer ångestladdad relation jag har till maten kring jul. Det blir värre än i vanliga fall eftersom godiset är överallt, och maten känns så jävla överflödig. Haha, jag insåg just hur fel det lät, men det är så det fungerar hos ett sockermongo som mig. Jag hade gärna levt på chokladpraliner. Särskilt såna fina jag köpte idag.... fast dem är till mamma och pappa. Så får vi se om vi avnjuter några under julen eller sparar dem till ett finare tillfälle. Mammas nyårsmiddag kanske!

Jag hade ju tänkt baka lite. iaf lussekatter.. typ små versioner. För jag har faktist inte ätit en ända. En lussekatt vill man ju faktist ha unnat sig under julen. Så tänkte nog försöka göra en halv sats bara, så de tar slut snabbt. Det är ju ändå de hembakta man vill ha. Även om jag efter min mycket ostiga frukost känner mig illamående. Fick bli lite nötter nu på tåget. Kände hur blodsockret höll på att bosätta sig i mina kalla tår.

Så! Nu gjorde jag en bra grej *öva öva*, slängde de sista nötterna. De vart lite för sötade för min smak, och blodsockret har skjutit i höjden. Och i ärlighetens namn är det ju inte sådär svinopåfrestande att åka tåg.... Men allt för att inte utlösa svimningar eller migrän. Vart ju hos en ny läkare som skrev ut p-medel till mig, och nu får vi hålla tummarna att detta funkar. Jag har nämligen något förhöjd risk för stroke iom min migrän. Mer om det en annan gång... Anledningen till preparatet är att min kropp ska hålla en lite högre nivå av vissa hormoner, och ha jämna nivåer så jag skall slippa äta antibiotika.. Håll tummar och tår!

Jag har varit inom gränserna duktig med allt godis, på söndag slängs allt överblivet godis, så nu är det bara att försöka hålla passa-på-monstret i schack. Men jag känner mig rätt lugn. Jag har en plan för träningen och tja. Snart är julen slut, snart är terminen igång och snart ordnar det sig av sig själv. Ångrar att jag inte anmälde mig till göteborgsvarvet i somras. Det kändes så långt då. Nu planerar jag att prova att springa milen första veckan i Januari, och ett långpass så fort det är plusgrader och barmark i vår. =D

Igår var jag på Kettlebells och kände mig ynklig. Men fan va kul det är och kommer fortsätta köra under våren!

Tankar om julen då. Den är så sjukt relativ. Den kommer med så mycket krav. Krav på julklappar, mat, kläder, uppträdande (både sitt och andras), underhållning, gemenskap. Det ska helst vara det perfekta sociala evenemanget. Liksom, årets grej! Det är svårare än midsommar. För då får alla vara fulla, det är liksom det som det förbereds för mest. Fyllan. På jul blir det mer komplicerat. Någon ska köra, barnen är ofta mer involverade, det är en heldag och stressen får alla att vara på sina absolut sämsta humör. Någon vill inte dricka, någon dricker för mycket, och i slutet på kvällen blir det kanske pannkaka av alltihop?

Hemlösas jul?

De föräldralösas jul?

De rädda barnens jul?

De som gör slut, förlorar någon, blir påmind om hemska minnen kring jul? Den konstanta uppkastningen av julen i deras ansikten. Jultomtar hit och bjudpepparkakor dit, den billigaste sorten såklart. jag tänker på dem och hoppas att de ändå finner några ljus i julen. För tanken är ju fin, att man ska umgås med nära och kära, göra dem glada och njuta av varandras sällskap. Synd att det blir en sån köphets och presenttävling i vissa familjer och i stort sett hela samhället.

Visst är det väl egentligen lite fult att det bara är i December månad man kan plocka på sig en pepparkaka när man handlar på ica, eller en skumtomte på något annat random ställe. Tycker nog att det borde vara mer julstämning året runt. Alltså alla de där snälla, givmilda och familjära känslorna. Folk borde vara lite mer snälla mot varandra helt enkelt.

Måste man verkligen alltid få rätt i en diskusson? Finns det ens ett rätt och ett fel alltid? Gör det någonsin det? Vem har liksom bestämt vad som är rätt och fel? Det är ju inte ens hundra år sen man avrättade folk i det här lätt och lagomlandet. Eller har jag fel på några år nu? Känner du att du måste rätta mig så är jag helt öppen för det. Då lär jag mig något, men vad får DU ut av det? Vad får människor ut av att "vinna" en diskussion? Är det lite makt, eller helt enkelt rädsla för att ha fel? Och varför är det så hemskt att ha "fel"? Det tåls att funderas lite på.

Undrar om jag kan komma på och stoppa mig själv när jag försöker "vinna" genom att bestämma vad som är rätt. Undrar hur mycket man liksom, förlorar i diskussionen av att faktist vinna. För säg att man pratar om något personligt dilemma, kanske hade man lärt sig något om den andra personen om man lyssnade och tog in deras resonemang. Utan att ifrågasätta det. Att undra hur eller varför, är inte samma sak som att vara ovetande eller dum. Snarare är det en indikator på att man faktist har lyssnat, och intresserar sig för den andre. Att man vill förstå, är så otroligt viktigt. När det gäller allting. Man kanske inte behöver hålla med, men kan man förstå, kan man också acceptera att man tycker eller upplever samma sak på olika sätt. Då får man en balans, och ett bra utbyte. Kanske tänker man annorlunda nästa gång, och kanske blir det då en ny upplevelse. Sådana är inte att underskatta, det är såna som får oss att växa. Väx vilt! Sväva ut!

Balans. Att andas ut lika mycket som man andas in. Att ge lika mycket som man får. Som en metaforisk kram. Krama om allt du har kärt, och tänk på hur du vill att det ska bli. Så blir det bra till slut.

God jul alla fina, fantastiska vänner jag har. Ert förtroende för mig är som manna för själen.